Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for februari, 2012

Jag vet inte hur noga ni läser kommentarerna här på bloggen, men ett hett tips är att hålla koll på dem. Där figurerar nämligen minst lika mycket boktips som i själva inläggen, mycket tack vare mina belästa och allmänt smakpålitliga läsare (smör, smör, men ni förtjänar det!). Hur som helst: fick en fråga i kommentarsfältet till ”The Greatcoat”-recensionen om böcker som påminner om Donna Tartts ”Den hemliga historien”. Nu råkar det förhålla sig så att jag en gång lovade att följa upp alla löften om DHH-vibbar, så det är klart att jag svarade snabbt som ögat. Fick god hjälp av Jan på English Bookshop, som är om möjligt ännu mer besatt av Bennington-gänget än jag och nu senast fått mig att inse att jag måste kolla upp Benningtonalumnin Jonathan Lethems självbiografi asap, och igår kväll fortsatte jag att fundera på fler titlar. Det är bara att konstatera: böcker med DHH-vibbar, såväl indirekta som direkta, medvetna som omedvetna, faktiska som slumpmässiga (författaren kanske bara råkar gilla att skriva litterära thrillers i akademisk miljö…?), finns det gott om. De brukar dessutom nästan undantagslöst vara oerhört läsvärda, så grattis DHH-vibbsugna Mette och andra intressenter, ni har mycket kul att se fram emot i läsväg! Vill ni komplettera min lista med någon titel går det naturligtvis mer än bra. Man kan aldrig få för mycket DHH-vibbar. (Gammalt djungelordspråk.)

Bara så är vi är på samma spår här: med DHH-vibbar menar jag följande:

1. Boken utspelar sig i akademisk miljö (den så kallade akaporrfaktorn). Helst ska det vara ett liberal arts college i New England; allra helst ska det ligga i Vermont, precis som Hampdenförlagan Bennington, där Donna Tartt pluggade tillsammans med bland annat Bret Easton Ellis back in the day. Oxbridgeuniversiteten eller för den delen mindre universitet, företrädelsevis i engelskspråkiga länder, funkar också.

2. Det finns ett thrillerspår, men boken har mer uttalat litterära kvaliteter än genomsnittsthrillern.

3. Starka/destruktiva vänskapsband och inre intriger i vänskapsgruppen spelar en betydande roll.

4. Många referenser till kultur, litteratur, filosofi och religion. (Pluspoäng för klassiska språk.)

Så, nu när vi en gång för alla etablerat vad jag menar med DHH-vibbar kommer listan på de böcker som hitintills nämnts i kommentarsfältet/ploppat upp i huvudet.

  • ”The Lake of Dead Languages” – Carol Goodman
  • ”The Likeness” – Tana French (reccad av mig här)
  • ”The Lessons” – Naomi Alderman (reccad av mig här)
  • ”The Rules of Attraction” – Bret Easton Ellis (mest för Benningtonfaktorn, och den lilla blinkningen till Tartts debut)
  • ”The First Verse” – Barry McCrea (Irland, inte New England, men ändå…!)
  • ”Waking the Moon” – Elizabeth Hand (reccad av mig här)
  • ”The Poison Tree” – Erin Kelly (reccad av mig här)
  • ”Fatal Inversion” – Barbara Vine
  • ”Special Topics in Calamity Physics” – Marisha Pessl (tack Saga för påminnelsen, tycker den platsar!)
  • ”The House at Midnight” – Lucie Whitehouse (ej läst än, men har i bokhyllan, så jag återkommer med DHH-vibbar asap!)

Sedan vill jag gärna sprida vidare Bokomatens twittertips, straight from Dear Old Blighty: ”The Bellwether Revivals” av Benjamin Woods, som beskrivs som ”Part Secret History, part Brideshead Revisited for the 21st century”. Låter för lovande för att inte kolla upp, eller hur? Tusen tack, kära Bokomaten för tipset! Jag noterar förresten att du fastnat tämligen hårt för Carol Goodman och ”The Ghost Orchid”. Grattis, och välkommen till klubben! Du har mycket fin läsning framför dig.

Annonser

Read Full Post »

greatcoatÅret är 1952. Den unga läkarhustrun Isabel har svårt att anpassa sig till den nya tillvaron som hemmafru i lantliga East Riding, Yorkshire. Rummen de hyrt är iskalla och dragiga, och hyresvärdinnan vankar av och an på övervåningen under dygnets alla timmar. Eftersom Isabels make bara gör sporadiska nedslag i hemmet, om det går att kalla det märgkalla kyffet så, tillbringar hon väldigt mycket tid ensam, på en främmande plats, i en främmande roll. Kylan blir alltmer påtaglig tills Isabel en natt rotar fram en gammal rock med brittiska flygvapnets emblem på. Rocken håller henne varm om nätterna och ger henne märkligt levande drömmar. Så en morgon väcks hon av att det knackar på fönstret. Utanför står en ung soldat iförd en precis likadan rock. Han viskar hennes namn och vill bli insläppt….

Helen Dunmore är en kritikerrosad och prisad brittisk författare som nu efter många verksamma år skrivit sin första spökhistoria. ”The Greatcoat” är en utomordentligt välskriven och atmosfärisk roman med en fin kvardröjande känsla av melankoli, men den som väntar sig något riktigt ruggigt och nervkittlande kan eventuellt komma att bli besvikna. De övernaturliga elementen känns mest som en vemodig liknelse för andra världskriget, alla unga människor som förlorade sina liv och de levande som ett knappt decennium efter krigets slut tvingas leva med krigets konsekvenser – rationeringarna, sorgen, det sisyfosartade projektet att bygga upp och återbefolka en nation och värld som sargats svårt. Det kanske allra intressantaste spåret rör Isabels hemmafruindoktrinering och allmänna frustration över sin nya, väldigt 50-talstypiska livssituation, hur hon fått ge upp sina intellektuella intressen för att baka pajer om dagarna. Jag vill ta tag i henne, hojta något om förspilld kvinnokraft och lägga till att allt kommer att bli bättre så småningom, men så tänker jag på alla Hollywoodfruar vi matas med och hur hemmafruidealet år 2012 fortfarande lever och frodas, om än inte lika villkorslöst som på Isabels tid. Deppigt. Hur som helst: jag trollbinds av Dunmores utsökta språk och den bitterljuva stämning av förlorade drömmar, erotik, längtan och sorg som hon förmedlar, och när jag väl svalt den initiala besvikelsen över uteblivna kalla kårar vill jag läsa mer av Dunmore omedelbart. Kanske blir Orange Prize-belönade ”A Spell of Winter”, som jag råkar ha hemma i bokhyllan, nästa utflykt i Helen Dunmore-land. Mer blir det i vilket fall som helst.

PS: Känner rent spontant att jag vill läsa alla böcker som ges ut på nystartade Hammer Books, som tidigare mest gett ut skräckfilmer men nu även satsar på böcker inom skräck- och spökgenren. Till exempel har en nyutgåva av Susan Hills smått mästerliga spökklassiker ”The Woman in Black” släppts i samband med biopremiären. Läs den, om ni inte redan gjort det!

PS igen: Tydligen satte jag mig upp i sängen i natt och skrek att någon stod i sovrumsdörren, så lite avtryck gjorde visst ”The Greatcoat” även som skräckroman…

Read Full Post »

Hejdå bokrean (eller…?)

Helena och Bokrean

1992 – 2011

R.I.P.

”When you’re dancing and laughing and finally living, hear my voice in your head and think of me kindly.”

(Stephen Patrick Morrissey)

Jag minns min barndoms bokreor: hur min moster och jag pälsade på oss för att bege oss ut i midnattskylan. Snöknarr under fötterna, förväntansfulla rosor på kinderna, bultande hjärta. Hur jag alltid kastade mig över reakatalogerna så fort de kom, dubbelkollade mina blygsamma finanser för att se hur mycket böcker jag kunde få för pengarna. Hur jag kånkade hem kasse efter kasse och sakta men säkert byggde upp ett bibliotek av klassiker, romaner och spänningsromaner jag missat när de utkom, poesi, fakta, uppslagsverk. Att de för ändamålet upptryckta klassikerna ofta hade papper som förde tankarna till billigt toapapper, eller att jag defacto inte läste så otroligt mycket av mitt reabibliotek, var inget jag tänkte särskilt mycket på. Då.

Snabbspolning fram till 2012, då jag inte så mycket som reflekterat över att bokrean är på gång förrän jag ser reklamaffischerna i tunnelbanan. Har vi gjort slut, bokrean? Lite bitterljuvt känns det, och jag får mycket märkliga blickar från människor i min närhet som frågar ”har du fyndat något på bokrean, då?” och möts av idel nekande svar. Tydligen förväntas det av bokälskare att även älska bokrean, men jag tänker så här: jag köper böcker hela året, ofta alldeles nyutkomna böcker, företrädelsevis på engelska, böcker som sällan eller aldrig dyker upp på traditionella bokreor. Jag kanske ska passa på att ha mitt köpstopp under bokrean, då andra kan köpa böcker istället för mig? (Jag har ändå läst det mesta av det jag eventuellt skulle vilja köpa på rean.)

Så, bokrean, jag hoppas det känns okej för dig att träffa andra. Handen på hjärtat, det var decennier sedan vi upplevde den där himlastormande nyförälskelsen, så varför fortsätta luras? (Är det bara jag som hör Stuart Staples croona ”stop pretending, stop pretending, please baby now, stop pretending” i bakgrunden nu?) Men du, jag vill inte vara taskig och dumpa dig så här abrupt och offentligt, jag menar, tänk på stackars Minnie Driver som blev dumpad av Matt Damon när han gästade Oprah. För gamla tiders skull kan jag kanske tänka mig att kolla in Science Fiction-bokhandelns och English Bookshops bokreor, om jag skulle ha vägarna förbi Gamla stan. Och Pocketshops idé att ha 30% rea på samtliga böcker istället för ett antal utvalda titlar känns ju mycket sympatiskt… Äh, vi kanske kan ha ett öppet förhållande, bokrean? Men tro mig när jag säger det: mina midnattsfyndardagar (eller –nätter, as it were) är över. Japp, definitivt över.

Är jag ensam om att känna mig alltmer ointresserad av bokrean? Hur resonerar ni andra?

Read Full Post »

Så sant som det var sagt

Via Inky Fingers.

Read Full Post »

Får rapporter om att Herman Lindqvist nyss kallade Victoria och Daniel för ”ungdomarna”. I romanen jag läser nu (”The Greatcoat” av Helen Dunmore, som utspelar sig 1952 – mycket bra så här långt btw!) kallar man en trettioårig förstföderska elderly primagravida. Perspektiven, tiden, hur allt ändras. Jag gillar att upptäcka det via fiktionen.

Read Full Post »

Finns det något skönare än en nyanländ trave med idel läsvärda och efterlängtade böcker från sin favoritbokhandel? Tja, det skulle möjligen vara samma trave och en katt, förevigade tillsammans i en allmän bokmalsklyschig ögonblicksbild. Katten har ni sett förut, vissa av böckerna – kanske alla, rentav? – har ni hört talas om här på bloggen i diverse förhandspeppiga sammanhang. Nu är de mina, bara MINA, my precioussss! Uppifrån och ner: ”Lone Wolf” (japp, det är etiska bladvändardrottningen Jodi Picoults rykande färska roman! Vet att jag förhandspeppat, men tror att det enbart var på Twitter), ”The Uninvited Guests” av Sadie Jones (som jag skrivit om här), ”The Greatcoat” av Helen Dunmore (som jag skrivit om här) samt Jesmyn Wards ”Salvage the Bones”  som vunnit National Book Award, hyllats av alltid lika smaksäkra Jennifer Weiner och – japp! – nämnts här på bloggen). Är det inte en snudd på perfekt bokhög, så säg? Leveransen hade knappast kunnat komma mer lägligt; jag hade precis läst ut ”Before I Go to Sleep” , som var genialt konstruerad och intelligent nagelbitarspänning hela vägen, och börjat fundera på vad jag skulle läsa härnäst. Nu blir det definitivt något ur den här fina högen, men frågan är vad? Jag brukar sällan klara av att ha en oläst Picoult i huset mer än max ett par dagar (en naturlag, tror jag), så det lutar åt att det blir ”Lone Wolf”. Å andra sidan är jag redigt nyfiken på ”The Greatcoat”, och på vad Sadie Jones tagit sig för nu senast, och om ”Salvage the Bones” är så fantastisk som alla säger… Vi får se.

Liten högst ovetenskaplig omröstning: vilken bok tycker ni att jag ska välja först? Varför? Jag kan inte garantera att jag lyder resultatet av omröstningen, eller ens orkar vänta tills vi har ett någorlunda tillförlitligt resultat, men det vore kul att se.

… och nu ser ni resultatet! ”Salvage the Bones” sprang förbi ”The Greatcoat” på upploppet, men då hade jag redan börjat läsa den sistnämnda. Lovar dock att läsa och recensera såväl ”Salvage the Bones” – som jag är jättenyfiken på – och alla övriga böcker så fort som möjligt.

Read Full Post »

Det fanns en tid då jag åkte på ett gult kort för att ha frestat för mycket med en bok jag hade läst ganska långt innan vanliga dödliga (friends in high places…). Nu är boken ifråga utgiven; följaktligen har jag tagit bladet från munnen, skakat av mig gula kortet-skammen och skrivit en tämligen stjärnögd recensionEnglish Bookshop-bloggen. Min bokbloggarkompis i öst, som brukar dela min litterära smak i åtminstone åtta fall av tio, är trots stor Hand-förkärlek betydligt mer skarpögd i sin startrapport än vad den här lallande lilla Elizabeth Hand-fangirlen är i sin slutgiltiga recension. Till exempel noterade jag inte alls att det i boken figurerar euro i Oslo, vilket ju inte riktigt stämmer överens med verkligheten. Måste ha varit för upptagen med att bygga mitt Elizabeth Hand-altare… Asch, vem bryr sig om petitesser som valuta när man får ett nytt nervigt, mörkt och bländande välskrivet äventyr med ens favorit-prototypical amoral speedfreak crankhead kleptomaniac murderous rage-filled alcoholic bisexual heavily tattooed American female photographer? (Hands egen beskrivning av Cass Neary.) Eftersom jag brukar roa mig med att knåpa ihop små teman som binder samman mina boktips (maila eller kommentera på någon av bloggarna om ni har något särskilt tema ni gärna vill se!) passar jag även på att tipsa om några andra böcker som utspelar sig i mer eller mindre arktiska klimat. Enjoy!

Read Full Post »

Older Posts »