Kapitel 1 (Inledning)
I vilket den lönnfeta men ganska snygga blogginnehaverskan säger något om mobbandets vidriga makt (och lite om vad LCHF innebär)
När jag gick i skolan fanns det en kille som fått rollen som årskursens fetto. Han skulle knappast ha kvalificerat som ens mullig i dagens samhälle, och gjorde det knappt då, men det är en annan historia. Som vi alla vet – genom bitter erfarenhet, otaliga high school-filmer och –serier och en och annan Stephen King-roman – så måste det alltid finnas minst ett av massan utsett klassfetto, så är det bara. Och en plugghäst, en slampa, en dumbom och så vidare. Ja, ni vet ju, ni har sett ”Breakfast Club”. (Väl?)
Nå, killen som konstant tråkades för sin vikt och alltid valdes sist i gympan kom tillbaka från sommarlovet ett år – och var smal. Senare fick jag reda på att han hade joggat varje dag och i stort sett levt på grönsaker. Drivkraften att passa in, att slippa släpa på oket som var fettostämpeln – ett ok som, det lovar jag, vägde säkert dubbelt så mycket som den här killen själv kan ha vägt – var så stark att han var beredd att äventyra sin hälsa, ge upp all mat han älskade och säkert använde som en trygghet och kompis när mobbarna var på honom för femtonde gången den veckan. Han blev smal, och jag tvivlar inte på att blandningen av förvåning och vanmakt som han såg i sina mobbares ögon gjorde alltsammans – alla kilon trist grönsallad han tuggat i sig, blodsmaken i munnen efter ännu ett ansträngande joggingpass – värt det. Att han sedan ändå inte blev hundraprocentigt accepterad är en annan (tyvärr inte alls oväntad) historia. Så är det ju: är man inte smal nog så är man inte cool nog, inte snygg nog, inte lössläppt nog (eller för lössläppt), har inte rätt byxor, räcker upp handen för ofta på lektionerna, pratar för lite, pratar för mycket, pratar för konstigt, är för arg, för glad, för mycket, för lite… Listan kan göras lika lång som en genomsnittlig King-tegelsten, men tendensen är alltid densamma. Du duger inte, du passar inte in, och tro inte för ett ögonblick att du gör det.
Jag kommer att tänka på den här killen, och på mobbandets vidriga makt över den som blir utsatt, när jag läser Katrin Zytomierskas nyligen utkomna ”Dags att bli smal! LCHF på mitt sätt”. Redan på första sidan får jag nämligen höra att jag är vidrigt ful och motbjudande och att mitt äckliga fett inte är okej. Men Katrin kan tänka sig att älska mig om jag vill gå ner i vikt, för lika mycket som hon hatar tjockisar, lika mycket älskar hon tjockisar som ryckt upp sig och vill bli smala. Jamen, så bra då. Då går vi ut tillsammans på Stureplan om ett halvår när jag blivit av med min osmakliga övervikt och kan klämma mig in i mina gamla 28-tumsjeans igen! NOT.
Det blir värre. När Zytomierska skrivit om sin viktresa från 89 till knappt 56 kilo och börjar närma sig upphällningen, då rekommenderar hon att man för att bli av med de där sista, helt och hållet kosmetiska kilona, ska låta bli att äta tills man känner att man är på väg att svimma. Då kan man bre smör på en ostskiva och därefter fortsätta späka sig. Herre. Gud! Jag tänker på människor med olika grader av ätstörningar som kan tänkas läsa Zytomierskas bok, på unga tjejer och killar som drömmer om att få slippa fettostämpeln och hungrar ihjäl sig (bokstavligt talat) efter en snabb lösning. Så sjukt jävla oansvarigt. Man baxnar.
Jag ska återkomma till Katrins mobbartendenser – som väl inte torde vara några nyheter för någon som läst hennes populära blogg – efter att jag berättat lite om dieten hon förespråkar och mina egna orsaker till att läsa den här och andra bantningsböcker. Att LCHF – förkortning för Low Carb High Fat, det vill säga lite kolhydrater men desto mer fett – är en diet som är i ropet just nu råder ingen tvekan om. Senast häromdagen debatterade ett antal personer, däribland den stora humanitären Katrin Z, LCHFs förtjänster och faror i TV4s Kvällsöppet. Katrin har återigen lyckats skapa rubriker genom att berätta att hon ger sin tvååriga son LCHF-kost. Jag kan tycka att det är beklagligt att LCHFs mest medialt synliga förespråkare är 1) en vidrig mobbare som aldrig skulle ha fått skriva en bantningsbok (hej, Katrin!) och 2) den lätt maniska ”fettdoktorn” Annica Dahlqvist. För faktum är att dieten inte är så uppåt väggarna som man kan tro. Det är ren, bra mat utan tillsatser och om man väljer att följa t ex rekommendationen att enbart äta korv med minst 75% kötthalt blir det automatiskt så att man stöttar lokala slakterier som man åtminstone får hoppas har en bättre policy vad gäller djurhantering än de stora jättarna. Och det går alldeles utmärkt att äta vegetarisk kost i kombination med LCHF. Jag äter själv väldigt lite kött, max någon gång i veckan och då helst från lokala köttproducenter. Däremot skulle jag aldrig våga äta strikt LCHF resten av livet, eller vilja att någon i min närhet gjorde det. Därtill finns det på tok för lite långsiktiga studier över ett kolhydratbegränsat ätande över en lång tidsperiod. Men jag har svårt att tänka mig att LCHF är mer skadligt än exempelvis en pulverdiet. (Nu syftar jag alltså på vuxna, fullt friska individer som av hälsoskäl behöver gå ner i vikt. Inget annat.)
Om du vill läsa mer om LCHF ur ett mer sympatiskt, nyanserat och humanistiskt perspektiv rekommenderar jag ”Helhetsmetoden. Nå din hälsovikt med KBT och LCHF” av Catherine Schück och Maria Helander eller någon av Ulrika Davidssons LCHF-orienterade kokböcker. Förutom att ovan nämnda personer tycks gilla, du vet, människor, har de dessutom en mer avslappnad syn på LCHF än Katrin Zytomierska, som tycks vara inne på spåret att äta strikt LCHF resten av livet. På sina matsidor i magasinet Tara bjuder Schück på recept som innehåller såväl bönor som moderata mängder fullkornsprodukter, och även Ulrika Davidsson verkar rekommendera att man kör strikt LCHF en begränsad period för att sedan långsamt återintroducera kolhydrater, och då främst långsamma sådana. Det känns faktiskt ganska vettigt.
Kapitel 2 (Interludium)
I vilket den lönnfeta men ganska snygga blogginnehaverskan berättar om sin egen viktresa (och förklarar varför det inte kommer att bli något chipstwittrande de kommande månaderna)
Nu sitter ni säkert och undrar ”varför har Helena över huvud taget läst en bantningsbok? Är inte det här en blogg om skräck, thrillers och litterärt mörker? Sitter inte Helena och chips- och vintwittrar och är nöjd med sig själv fast hon inte är en storlek 36?
På fråga nummer ett svarar jag ”jag kommer till det”. På fråga nummer två svarar jag ”absolut, och lite annat”. På fråga nummer tre svarar jag ”åh vad jag önskar att det vore så enkelt!”.
För så här ligger det till: jag har i hela mitt vuxna liv, ja, ända från de tidiga tonåren, haft ett minst sagt komplext förhållande till min kropp. Som en konsekvens av detta har ätande aldrig varit bara själva ätandet, god, nyttig och njutningsfull föda som passerar genom munnen ner i magsäcken och gör kroppen stark och glad. Nej, det har varit ångest, skuldkänslor och överanalyserande, rigorös avhållsamhet följt av hysteriskt (och påtagligt njutningslöst) frossande. Det har funnits perioder i mitt liv då jag varit fri från skuldkänslorna, då mat varit mat och jag kunnat stoppa i mig vad jag velat äta utan att må dåligt. Det första året som mamma var en sådan period. Det är också en av de sällsynta perioder då jag stått relativt stilla i vikt. Därefter har jag, I’m sorry to say, halkat tillbaka i det destruktiva hetsätandet, de negativa tankarna och nojorna. Är man en känslomässig ätare så tar man till mat så fort man känner sig trött, stressad, ledsen, arg, frustrerad.. Jag vågar påstå att majoriteten av känslomässiga ätare är ovanligt snälla och empatiska personer som slår knut om sig själva för att göra alla i sin omgivning glada. De – vi – blir inte arga, inte bråkiga, högljudda eller gåpåiga. Allt det där som vi inte förmår uttrycka kanaliseras istället ner i jätteportionen pasta som vi slevar i oss direkt ur kastrullen efter middagen, när resten av familjen badar medan vi röjer undan i köket, eller i godispåsen vi äter i smyg på väg hem från jobbet. Vi är, vågar jag nog påstå, den diametrala motsatsen till alla Katrin Zytomierskor i världen. Vi är clownerna som gråter i smyg, curlingföräldrarna som längtar tills barnen har somnat så att vi kan bearbeta dagen med ett paket Häagendasz framför TVn. (OBS! Det är absolut inget fel att sätta i sig ett paket glass framför TVn. Men om man gör det för att döva obekväma känslor, mår dåligt efteråt och ändå gör det om och om igen är det ett problem.) Vi är nog fler än vad man kan tro.
Alla har sina mörka vrår. Här har ni en av mina. Och – såhär en halv genomsnittlig roman in i min berättelse, GUD vad jag babblar! – kanske jag ska tillägga att mitt känslomässiga ätande resulterat i en viss övervikt. Jag är för smal för att få vara med i Biggest Loser men på gränsen till för tjock för att kunna handla på den vanliga avdelningen hos kedjorna. Och jag mår inte bra av det.
Låt mig redan här inflika att jag anser inte att överviktig – eller fet, för den delen, och nu använder jag ordet i dess medicinska betydelse, inte i något sorts värderande utseendesammanhang, jag anser förresten inte heller att fet automatiskt är lika med ful men det är en annan ordrik bisats, det – är lika med osund. Min pappa, till exempel, har ett BMI över 30 men åker vasalopp, tränar på gym och powerwalkar som en ung kille och har så perfekta värden att hans läkare häromsistens uppmanade honom att rama in EKG:t han tagit. Det finns många andra exempel. Men! Min kropp fungerar så att den går ut i krig så fort min vikt börjar krypa uppåt. Blodtrycket förhöjs, jag börjar snarka som en 150-kilos lastbilschaffis, känner mig tung, flåsig och ovig. Jag tror, enkelt uttryckt, inte att min kropp mår bra av att vara alltför tung. Orsaken till att jag känner behovet att rättfärdiga mig här är även den rätt enkel: jag vill inte uppmana någon att banta, vill inte bidra till att förstärka de redan sjuka skönhetsideal som råder. Så. Nu var det sagt.
Hur som helst. När januarimörkret och den ångest som alltid medföljer julhelgens frossande var som tyngst – och då JAG var som tyngst, tyngre än jag varit som icke-gravid – hittade jag en bok i bokhyllan. Jag har ju en tendens att köpa massor av böcker och sedan ställa in dem i bokhyllan, vilket inte alltför sällan leder till att jag glömmer bort boken ifråga. Ibland kan man få känslan av att bo i en riktig bokhandel på det här sättet; så många oväntade fynd man kan göra! Och den här tröstlösa mörka januaridagen hittade jag alltså ytterligare en ny bok: boken jag nyss nämnt, ”Helhetsmetoden. Nå din hälsoviktmed KBT och LCHF” av Catherine Schück och Maria Helander. Någonstans ringde en klocka – jag mindes att jag börjat läsa, grinat lite illa över att Rhonda Byrnes fruktansvärda ”The Secret” stod i litteraturlistan men ändå tyckt att de KBT-orienterade övningarna kring ätande, mat och känslostyrt frossande verkade rätt bra. Men LCHF? Äta en halv kossa och tre liter bearnaisesås i veckan? Ingen pasta? Ingen FRUKT? Nä, jag ställde tillbaka boken mer eller mindre oläst i bokhyllan. Där har den alltså stått, fram tills för några veckor sedan, då jag började läsa den. Jag ogillar fortfarande den lätt pseudobabbliga bismaken, men övningarna känns oerhört konkreta och passar en notorisk skrivare som jag. Jag började fylla i scheman, fundera kring de känslomässiga orsakerna till mitt ångestladdade hetsätande och kom till en del del insikter. KBT: check! (Typ.) Återstod LCHF. Jag var mer skeptisk än Dana Scully i början av första säsongen av Arkiv X. Är väl, ska jag tillägga, fortfarande inte helt säker på att det är hälsosamt att äta enligt LCHF under en längre period. Men! Jag gjorde mina övningar, jag åt min äggröra till frukost och hällde i grädde och riven mozzarella, jag tuggade i mig nötter framför ”Supernatural” om kvällarna, jag stekte zucchini till köttfärssåsen medan resten av familjen åt pasta. Visst kändes det bakvänt och ovant de första dagarna, och huvudvärken och tröttheten jag upplevde första dygnet utan snabba kolhydrater och socker var inte nådig. Sedan vände det, jag insåg efter ett par dagar att jag för första gången på gud vet hur länge känner mig fysiskt mätt och nöjd. Och – det här är faktiskt rätt anmärkningsvärt – för första gången på den här sidan Hedenhös cirkulerade inte 90% av min vakna tid kring kring mat, vad jag får och inte får äta, vad jag vill äta, vad jag inte borde äta… Nej, jag har inte gått och blivit en sådan där obehagligt manisk LCHF-anhängare och ja, jag anser fortfarande att ett helt liv utan färskt bröd till frukosten är en tragedi av episka proportioner. Men jag har upptäckt att mitt hetsätande och den efterföljande ångesten triggas 1) av jobbiga saker som jag på grund av en allmän dörrmattepersonlighet inte orkar ta tag i och 2) för mycket socker och snabba kolhydrater. Jag vill understryka att det här är MIN erfarenhet, min kropp, min unika sammansättning av fysiska, mentala och känslomässiga faktorer som gör att LCHF tycks vara en diet som funkar på mig. Jag tänker absolut inte rusa ut och missionera, och jag tänker definitivt inte uppmana någon att gå ner i vikt.
Som ni ser är jag fortfarande splittrad när det gäller den mer extrema biten av LCHF-cirkusen, men för egen del ser jag inget problem med att byta ut resten av familjens potatismos mot blomkålsmoset eller att servera laxfilén med en stor portion ostgratinerade grönsaker. Jag kommer inte att äta så pass strikt som jag gör idag i all framtid, bara tills jag nått det jag tror är min hälsovikt – en vikt som Katrin Z gapande skulle avfärda som en äcklig fettovikt, kan jag säga på en gång – och lärt mig hantera mitt känslomässiga ätande.
Det blev ett långt interludium, det här, men jag vill att ni ska veta bakgrunden till att jag över huvud taget köpte Zytomierskas bok. Jag åt alltså redan enligt (en mindre fascistoid variant av) LCHF när jag inte längre kunde stävja nyfikenheten. HUR tänker förlaget när de låter en konstaterad mobbare och återfallsförbrytare som Katrin Zytomierska skriva en bok om viktminskning, något av det mest känsliga och personliga som finns? Och, framför allt, går det att separera den offentliga personen Katrin Zytomierska från hennes bok och den metod hon gått ner drygt 30 kilo i vikt med?
Kapitel tre (Slutsats)
I vilket den lönnfeta men ganska snygga blogginnehaverskan sammanfattar en text som hade fått självaste Stephen King att känna sig litterär elefantiasis-stressad
Så, skulle jag rekommendera Katrin Zytomeriskas bok till någon? Svar: nej, inte ens till min värsta fiende. Jag förnekar inte att det finns många människor som, av rena hälsoskäl, skulle må bra av att gå ner i vikt. Men att gå ner i vikt ackompanjerad av någon som skriker att du inte duger som du är idag, att du är äcklig och motbjudande? Nej, nej, nej, tusenfalt nej. INGEN har någonsin mått bättre av att bli hånad. Möjligen kan hån och idogt mobbande, som i fallet med killen i min gamla skola, leda till revanschlusta. Man går ner tjugo kilo över sommaren, man utbildar sig och tjänar dubbelt så mycket pengar som sina gamla plågoandar, man skriver en bok där mobbarna får huvudet avslitet av vampyrer, man tänder eld på gympasalen med blotta tankekraften. Men det är min absolut obändliga åsikt att det är först när vi får ett mer tillåtande och accepterande samhällsklimat gentemot överviktiga – gentemot alla som av olika skäl inte passar in i de snäva normerna – som vi kan lära oss att älska oss själva som vi är. Då, och först då, kan man – om man själv vill – göra förändringar som håller i längden och, förhoppningsvis, leder till ett friare och hälsosammare liv. Hälsa, frihet… ni märker att jag ingenstans skriver något om att komma i de där 28-tumsjeansen, va? Det beror dels på att jag slängt dem, herregud, någon sorts självinsikt måste man väl ha, men allra mest på att jag är totalt anti kosmetisk bantning. Jag tycker inte ens att det supersmala ideal som råder idag är snyggt. Tyvärr misstänker jag att majoriteten av de som köper Katrin Zytomierskas bok faller in i den här kategorin. Redan normalviktiga som gjort bantandet till en livsstil och ser Zytomierskas bok och metoden hon förespråkar som ett alternativ till äckliga pulverdrinkar som man stoppar i sig för att komma ett steg närmare storlek 32. Ni har säkert redan förstått mitt budskap, men jag säger det igen, för säkerhets skull. Ingen förtjänar att läsa den här direkt människofientliga boken, och min misstanke att många med ett redan skevt förhållande till mat och den egna kroppen kommer att söka upp den, om de inte redan gjort det, gör mig både uppgiven och ledsen. Allvarligt talat, Lind & Co, hur tänkte ni när ni gav ut den här boken? Skämmes, ta mig fan.
PS: Om jag ska säga något snällt om boken, då? Tja, recepten är rätt goda. Men samtliga recept, eller åtminstone varianter på recepten, kan du lätt få tag på gratis genom att googla ”LCHF-recept”. Som bonus slipper du då otaliga färgbilder på Katrin Z i matlagningstagen.
Read Full Post »
Alltså, jag KAN inte sluta läsa S J Watsons debut 
Dark Places 