En Helt Okej Thriller™

Igår kväll, allmänt russinlik efter en alltför lång badkarsläsningssession (jag skyller helt och hållet på badsällskapet!), läste jag ut min tredje bok av brittiska spänningsförfattaren Sophie Hannah. Har tidigare läst ”Lilla hjärtat” och ”Ett perfekt offer” och tjusats av de berg-och-dalbaneliknande intrigerna och det psykologiserande perspektivet, men stört mig på de bitvis klumpiga översättningarna. (Jag är dålig på att läsa översatt anglosaxisk litteratur över huvud taget, ska kanske tilläggas – läser som bekant väldigt mycket på engelska.) Nu har jag läst Hannahs tredje roman, ”The Point of Rescue”, på originalspråk. Ett bra drag, visade det sig. Huruvida det har med språkaspekten att göra eller inte ska jag låta vara osagt, men faktum är att ”The Point of Rescue” är min favorit av de tre böcker jag hunnit läsa. (Ytterligare två har utkommit på engelska, och i dagarna släpptes Hannahs sjätte psykologiska thriller, ”Kind of Cruel”. ”The Point of Rescue” är översatt till svenska och heter då ”Aldrig mer”.)

Handlingen i hyfsat spoilerkänslig korthet: För ett år sedan skulle Sally Thorning ha åkt på tjänsteresa. Uttröttad av sömnlösa nätter och det allmänna småbarnsföräldrakaoset hade hon sett fram emot resan enormt – det skulle bli den paus hon så intensivt behövde men inte vågade be om. När sedan resan blir inställd beslutar hon sig för att inte berätta något för sin man. Istället bokar hon in sig en vecka på ett spa, där hon träffar en man vid namn Mark Bretherick. De umgås intenstivt under veckan, och Mark berättar i detalj om sitt liv: hustrun Geraldine, dottern Lucy, sitt arbete, huset de bor i… Drygt ett år senare sitter Sally och tittar på nyheterna när namnet Mark Bretherick dyker upp. Hans fru Geraldine och lilla dotter Lucy har hittats döda i hemmet, och Mark är med i TV-inslaget. Det är bara det att mannen som säger att han heter Mark Bretherick inte har något som helst gemensamt med den Mark Bretherick som Sally träffade under den där hemliga veckan förra året…

Sophie Hannah har tidigare utforskat det ambivalenta moderskapet i debuten ”Lilla hjärtat”, och här penetrerar hon moderskapets måsten, tabun och skuldkänslor ännu djupare. Som småbarnsmamma är det omöjligt att inte känna igen sig i Sallys desperata jakt på lugn och ro, och moderskapets dubbelhet går som en röd tråd genom hela berättelsen. Just det faktum att Hannah förankrar sin historia i det djupt igenkännliga för att sedan kasta loss och ta läsaren in i ett mardrömslikt thrillerscenario med den ena förvecklingen efter den andra är  ”The Point of Rescues” styrka. Ibland blir det lite väl långsökt och osannolikt – fast ändå förutsägbart i osannolikheten, om ni förstår vad jag menar – men på det stora hela är detta En Helt Okej Thriller™ med massivt bladvändarpotential. Det märks att Hannah debuterade som poet, för språket är ovanligt bra för genren, och jag uppskattar även att hon döpt flera av sina poliser efter författare (Proust, Waterhouse och så vidare). Däremot kan jag tycka att det är synd – onödigt, rentav – att Hannah planterar så otroligt många twistar i sin berättelse. Det är i skildringen av den lågintensiva, smärtsamt igenkännliga vardagen – ett sömnstrejkande, ledset barn, en frustrerad mamma som stänger dörren och går – som Hannah har sin verkliga styrka. Twistarna är underhållande, och jag är ju generellt pro-twistar (hello, Linwood Barclay!). Men – men – det kan faktiskt bli för mycket av det goda och det blir det nästan här.  Det borde gå att plocka bort åtminstone ett par överkonstruerade vändningar, överraskningar för överraskandets skull, och istället lägga krutet på det psykologiskt krypande, vardagsnära som Hannah gör så bra. Trots viss twistmättnad kommer jag definitivt att fortsätta följa Sophie Hannahs författarbana. Hennes böcker har nämligen klar potential att lämna Helt Okej Thriller™-land och ta sig in i Riktigt Schysst Thriller™-territorium.

Och så måste jag tillägga att jag gillar hur Hannah låter sina poliser vara en självklar del av utredningsarbetet utan att det blir polisöverdos. (Jag brukar ju använda mig av devisen, lånad från en gammal Maria Lang-författad radiopjäs, ”Håll polisen utanför!” när det gäller spänningsromaner.) De växlande perspektiven mellan privatpersoner/brottsoffer och poliser funkar ypperligt. Dessutom är Simon Waterhouse ovanligt sympatisk för att vara fiktiv brittisk snut. Mer sånt!

”The Point of Rescue” filmatiserades för ITV i början av 2011 och hette då ”Case Sensitive”. Tycker de har lyckats med castingen av Waterhouse (den bestämda hakan, något liksom undflyende tjusigt).

Läs även recensionen hos Dagens bok.