Kapitel 1 (Inledning)
I vilket den lönnfeta men ganska snygga blogginnehaverskan säger något om mobbandets vidriga makt (och lite om vad LCHF innebär)
När jag gick i skolan fanns det en kille som fått rollen som årskursens fetto. Han skulle knappast ha kvalificerat som ens mullig i dagens samhälle, och gjorde det knappt då, men det är en annan historia. Som vi alla vet – genom bitter erfarenhet, otaliga high school-filmer och –serier och en och annan Stephen King-roman – så måste det alltid finnas minst ett av massan utsett klassfetto, så är det bara. Och en plugghäst, en slampa, en dumbom och så vidare. Ja, ni vet ju, ni har sett ”Breakfast Club”. (Väl?)
Nå, killen som konstant tråkades för sin vikt och alltid valdes sist i gympan kom tillbaka från sommarlovet ett år – och var smal. Senare fick jag reda på att han hade joggat varje dag och i stort sett levt på grönsaker. Drivkraften att passa in, att slippa släpa på oket som var fettostämpeln – ett ok som, det lovar jag, vägde säkert dubbelt så mycket som den här killen själv kan ha vägt – var så stark att han var beredd att äventyra sin hälsa, ge upp all mat han älskade och säkert använde som en trygghet och kompis när mobbarna var på honom för femtonde gången den veckan. Han blev smal, och jag tvivlar inte på att blandningen av förvåning och vanmakt som han såg i sina mobbares ögon gjorde alltsammans – alla kilon trist grönsallad han tuggat i sig, blodsmaken i munnen efter ännu ett ansträngande joggingpass – värt det. Att han sedan ändå inte blev hundraprocentigt accepterad är en annan (tyvärr inte alls oväntad) historia. Så är det ju: är man inte smal nog så är man inte cool nog, inte snygg nog, inte lössläppt nog (eller för lössläppt), har inte rätt byxor, räcker upp handen för ofta på lektionerna, pratar för lite, pratar för mycket, pratar för konstigt, är för arg, för glad, för mycket, för lite… Listan kan göras lika lång som en genomsnittlig King-tegelsten, men tendensen är alltid densamma. Du duger inte, du passar inte in, och tro inte för ett ögonblick att du gör det.
Jag kommer att tänka på den här killen, och på mobbandets vidriga makt över den som blir utsatt, när jag läser Katrin Zytomierskas nyligen utkomna ”Dags att bli smal! LCHF på mitt sätt”. Redan på första sidan får jag nämligen höra att jag är vidrigt ful och motbjudande och att mitt äckliga fett inte är okej. Men Katrin kan tänka sig att älska mig om jag vill gå ner i vikt, för lika mycket som hon hatar tjockisar, lika mycket älskar hon tjockisar som ryckt upp sig och vill bli smala. Jamen, så bra då. Då går vi ut tillsammans på Stureplan om ett halvår när jag blivit av med min osmakliga övervikt och kan klämma mig in i mina gamla 28-tumsjeans igen! NOT.
Det blir värre. När Zytomierska skrivit om sin viktresa från 89 till knappt 56 kilo och börjar närma sig upphällningen, då rekommenderar hon att man för att bli av med de där sista, helt och hållet kosmetiska kilona, ska låta bli att äta tills man känner att man är på väg att svimma. Då kan man bre smör på en ostskiva och därefter fortsätta späka sig. Herre. Gud! Jag tänker på människor med olika grader av ätstörningar som kan tänkas läsa Zytomierskas bok, på unga tjejer och killar som drömmer om att få slippa fettostämpeln och hungrar ihjäl sig (bokstavligt talat) efter en snabb lösning. Så sjukt jävla oansvarigt. Man baxnar.
Jag ska återkomma till Katrins mobbartendenser – som väl inte torde vara några nyheter för någon som läst hennes populära blogg – efter att jag berättat lite om dieten hon förespråkar och mina egna orsaker till att läsa den här och andra bantningsböcker. Att LCHF – förkortning för Low Carb High Fat, det vill säga lite kolhydrater men desto mer fett – är en diet som är i ropet just nu råder ingen tvekan om. Senast häromdagen debatterade ett antal personer, däribland den stora humanitären Katrin Z, LCHFs förtjänster och faror i TV4s Kvällsöppet. Katrin har återigen lyckats skapa rubriker genom att berätta att hon ger sin tvååriga son LCHF-kost. Jag kan tycka att det är beklagligt att LCHFs mest medialt synliga förespråkare är 1) en vidrig mobbare som aldrig skulle ha fått skriva en bantningsbok (hej, Katrin!) och 2) den lätt maniska ”fettdoktorn” Annica Dahlqvist. För faktum är att dieten inte är så uppåt väggarna som man kan tro. Det är ren, bra mat utan tillsatser och om man väljer att följa t ex rekommendationen att enbart äta korv med minst 75% kötthalt blir det automatiskt så att man stöttar lokala slakterier som man åtminstone får hoppas har en bättre policy vad gäller djurhantering än de stora jättarna. Och det går alldeles utmärkt att äta vegetarisk kost i kombination med LCHF. Jag äter själv väldigt lite kött, max någon gång i veckan och då helst från lokala köttproducenter. Däremot skulle jag aldrig våga äta strikt LCHF resten av livet, eller vilja att någon i min närhet gjorde det. Därtill finns det på tok för lite långsiktiga studier över ett kolhydratbegränsat ätande över en lång tidsperiod. Men jag har svårt att tänka mig att LCHF är mer skadligt än exempelvis en pulverdiet. (Nu syftar jag alltså på vuxna, fullt friska individer som av hälsoskäl behöver gå ner i vikt. Inget annat.)
Om du vill läsa mer om LCHF ur ett mer sympatiskt, nyanserat och humanistiskt perspektiv rekommenderar jag ”Helhetsmetoden. Nå din hälsovikt med KBT och LCHF” av Catherine Schück och Maria Helander eller någon av Ulrika Davidssons LCHF-orienterade kokböcker. Förutom att ovan nämnda personer tycks gilla, du vet, människor, har de dessutom en mer avslappnad syn på LCHF än Katrin Zytomierska, som tycks vara inne på spåret att äta strikt LCHF resten av livet. På sina matsidor i magasinet Tara bjuder Schück på recept som innehåller såväl bönor som moderata mängder fullkornsprodukter, och även Ulrika Davidsson verkar rekommendera att man kör strikt LCHF en begränsad period för att sedan långsamt återintroducera kolhydrater, och då främst långsamma sådana. Det känns faktiskt ganska vettigt.
Kapitel 2 (Interludium)
I vilket den lönnfeta men ganska snygga blogginnehaverskan berättar om sin egen viktresa (och förklarar varför det inte kommer att bli något chipstwittrande de kommande månaderna)
Nu sitter ni säkert och undrar ”varför har Helena över huvud taget läst en bantningsbok? Är inte det här en blogg om skräck, thrillers och litterärt mörker? Sitter inte Helena och chips- och vintwittrar och är nöjd med sig själv fast hon inte är en storlek 36?
På fråga nummer ett svarar jag ”jag kommer till det”. På fråga nummer två svarar jag ”absolut, och lite annat”. På fråga nummer tre svarar jag ”åh vad jag önskar att det vore så enkelt!”.
För så här ligger det till: jag har i hela mitt vuxna liv, ja, ända från de tidiga tonåren, haft ett minst sagt komplext förhållande till min kropp. Som en konsekvens av detta har ätande aldrig varit bara själva ätandet, god, nyttig och njutningsfull föda som passerar genom munnen ner i magsäcken och gör kroppen stark och glad. Nej, det har varit ångest, skuldkänslor och överanalyserande, rigorös avhållsamhet följt av hysteriskt (och påtagligt njutningslöst) frossande. Det har funnits perioder i mitt liv då jag varit fri från skuldkänslorna, då mat varit mat och jag kunnat stoppa i mig vad jag velat äta utan att må dåligt. Det första året som mamma var en sådan period. Det är också en av de sällsynta perioder då jag stått relativt stilla i vikt. Därefter har jag, I’m sorry to say, halkat tillbaka i det destruktiva hetsätandet, de negativa tankarna och nojorna. Är man en känslomässig ätare så tar man till mat så fort man känner sig trött, stressad, ledsen, arg, frustrerad.. Jag vågar påstå att majoriteten av känslomässiga ätare är ovanligt snälla och empatiska personer som slår knut om sig själva för att göra alla i sin omgivning glada. De – vi – blir inte arga, inte bråkiga, högljudda eller gåpåiga. Allt det där som vi inte förmår uttrycka kanaliseras istället ner i jätteportionen pasta som vi slevar i oss direkt ur kastrullen efter middagen, när resten av familjen badar medan vi röjer undan i köket, eller i godispåsen vi äter i smyg på väg hem från jobbet. Vi är, vågar jag nog påstå, den diametrala motsatsen till alla Katrin Zytomierskor i världen. Vi är clownerna som gråter i smyg, curlingföräldrarna som längtar tills barnen har somnat så att vi kan bearbeta dagen med ett paket Häagendasz framför TVn. (OBS! Det är absolut inget fel att sätta i sig ett paket glass framför TVn. Men om man gör det för att döva obekväma känslor, mår dåligt efteråt och ändå gör det om och om igen är det ett problem.) Vi är nog fler än vad man kan tro.
Alla har sina mörka vrår. Här har ni en av mina. Och – såhär en halv genomsnittlig roman in i min berättelse, GUD vad jag babblar! – kanske jag ska tillägga att mitt känslomässiga ätande resulterat i en viss övervikt. Jag är för smal för att få vara med i Biggest Loser men på gränsen till för tjock för att kunna handla på den vanliga avdelningen hos kedjorna. Och jag mår inte bra av det.
Låt mig redan här inflika att jag anser inte att överviktig – eller fet, för den delen, och nu använder jag ordet i dess medicinska betydelse, inte i något sorts värderande utseendesammanhang, jag anser förresten inte heller att fet automatiskt är lika med ful men det är en annan ordrik bisats, det – är lika med osund. Min pappa, till exempel, har ett BMI över 30 men åker vasalopp, tränar på gym och powerwalkar som en ung kille och har så perfekta värden att hans läkare häromsistens uppmanade honom att rama in EKG:t han tagit. Det finns många andra exempel. Men! Min kropp fungerar så att den går ut i krig så fort min vikt börjar krypa uppåt. Blodtrycket förhöjs, jag börjar snarka som en 150-kilos lastbilschaffis, känner mig tung, flåsig och ovig. Jag tror, enkelt uttryckt, inte att min kropp mår bra av att vara alltför tung. Orsaken till att jag känner behovet att rättfärdiga mig här är även den rätt enkel: jag vill inte uppmana någon att banta, vill inte bidra till att förstärka de redan sjuka skönhetsideal som råder. Så. Nu var det sagt.
Hur som helst. När januarimörkret och den ångest som alltid medföljer julhelgens frossande var som tyngst – och då JAG var som tyngst, tyngre än jag varit som icke-gravid – hittade jag en bok i bokhyllan. Jag har ju en tendens att köpa massor av böcker och sedan ställa in dem i bokhyllan, vilket inte alltför sällan leder till att jag glömmer bort boken ifråga. Ibland kan man få känslan av att bo i en riktig bokhandel på det här sättet; så många oväntade fynd man kan göra! Och den här tröstlösa mörka januaridagen hittade jag alltså ytterligare en ny bok: boken jag nyss nämnt, ”Helhetsmetoden. Nå din hälsoviktmed KBT och LCHF” av Catherine Schück och Maria Helander. Någonstans ringde en klocka – jag mindes att jag börjat läsa, grinat lite illa över att Rhonda Byrnes fruktansvärda ”The Secret” stod i litteraturlistan men ändå tyckt att de KBT-orienterade övningarna kring ätande, mat och känslostyrt frossande verkade rätt bra. Men LCHF? Äta en halv kossa och tre liter bearnaisesås i veckan? Ingen pasta? Ingen FRUKT? Nä, jag ställde tillbaka boken mer eller mindre oläst i bokhyllan. Där har den alltså stått, fram tills för några veckor sedan, då jag började läsa den. Jag ogillar fortfarande den lätt pseudobabbliga bismaken, men övningarna känns oerhört konkreta och passar en notorisk skrivare som jag. Jag började fylla i scheman, fundera kring de känslomässiga orsakerna till mitt ångestladdade hetsätande och kom till en del del insikter. KBT: check! (Typ.) Återstod LCHF. Jag var mer skeptisk än Dana Scully i början av första säsongen av Arkiv X. Är väl, ska jag tillägga, fortfarande inte helt säker på att det är hälsosamt att äta enligt LCHF under en längre period. Men! Jag gjorde mina övningar, jag åt min äggröra till frukost och hällde i grädde och riven mozzarella, jag tuggade i mig nötter framför ”Supernatural” om kvällarna, jag stekte zucchini till köttfärssåsen medan resten av familjen åt pasta. Visst kändes det bakvänt och ovant de första dagarna, och huvudvärken och tröttheten jag upplevde första dygnet utan snabba kolhydrater och socker var inte nådig. Sedan vände det, jag insåg efter ett par dagar att jag för första gången på gud vet hur länge känner mig fysiskt mätt och nöjd. Och – det här är faktiskt rätt anmärkningsvärt – för första gången på den här sidan Hedenhös cirkulerade inte 90% av min vakna tid kring kring mat, vad jag får och inte får äta, vad jag vill äta, vad jag inte borde äta… Nej, jag har inte gått och blivit en sådan där obehagligt manisk LCHF-anhängare och ja, jag anser fortfarande att ett helt liv utan färskt bröd till frukosten är en tragedi av episka proportioner. Men jag har upptäckt att mitt hetsätande och den efterföljande ångesten triggas 1) av jobbiga saker som jag på grund av en allmän dörrmattepersonlighet inte orkar ta tag i och 2) för mycket socker och snabba kolhydrater. Jag vill understryka att det här är MIN erfarenhet, min kropp, min unika sammansättning av fysiska, mentala och känslomässiga faktorer som gör att LCHF tycks vara en diet som funkar på mig. Jag tänker absolut inte rusa ut och missionera, och jag tänker definitivt inte uppmana någon att gå ner i vikt.
Som ni ser är jag fortfarande splittrad när det gäller den mer extrema biten av LCHF-cirkusen, men för egen del ser jag inget problem med att byta ut resten av familjens potatismos mot blomkålsmoset eller att servera laxfilén med en stor portion ostgratinerade grönsaker. Jag kommer inte att äta så pass strikt som jag gör idag i all framtid, bara tills jag nått det jag tror är min hälsovikt – en vikt som Katrin Z gapande skulle avfärda som en äcklig fettovikt, kan jag säga på en gång – och lärt mig hantera mitt känslomässiga ätande.
Det blev ett långt interludium, det här, men jag vill att ni ska veta bakgrunden till att jag över huvud taget köpte Zytomierskas bok. Jag åt alltså redan enligt (en mindre fascistoid variant av) LCHF när jag inte längre kunde stävja nyfikenheten. HUR tänker förlaget när de låter en konstaterad mobbare och återfallsförbrytare som Katrin Zytomierska skriva en bok om viktminskning, något av det mest känsliga och personliga som finns? Och, framför allt, går det att separera den offentliga personen Katrin Zytomierska från hennes bok och den metod hon gått ner drygt 30 kilo i vikt med?
Kapitel tre (Slutsats)
I vilket den lönnfeta men ganska snygga blogginnehaverskan sammanfattar en text som hade fått självaste Stephen King att känna sig litterär elefantiasis-stressad
Så, skulle jag rekommendera Katrin Zytomeriskas bok till någon? Svar: nej, inte ens till min värsta fiende. Jag förnekar inte att det finns många människor som, av rena hälsoskäl, skulle må bra av att gå ner i vikt. Men att gå ner i vikt ackompanjerad av någon som skriker att du inte duger som du är idag, att du är äcklig och motbjudande? Nej, nej, nej, tusenfalt nej. INGEN har någonsin mått bättre av att bli hånad. Möjligen kan hån och idogt mobbande, som i fallet med killen i min gamla skola, leda till revanschlusta. Man går ner tjugo kilo över sommaren, man utbildar sig och tjänar dubbelt så mycket pengar som sina gamla plågoandar, man skriver en bok där mobbarna får huvudet avslitet av vampyrer, man tänder eld på gympasalen med blotta tankekraften. Men det är min absolut obändliga åsikt att det är först när vi får ett mer tillåtande och accepterande samhällsklimat gentemot överviktiga – gentemot alla som av olika skäl inte passar in i de snäva normerna – som vi kan lära oss att älska oss själva som vi är. Då, och först då, kan man – om man själv vill – göra förändringar som håller i längden och, förhoppningsvis, leder till ett friare och hälsosammare liv. Hälsa, frihet… ni märker att jag ingenstans skriver något om att komma i de där 28-tumsjeansen, va? Det beror dels på att jag slängt dem, herregud, någon sorts självinsikt måste man väl ha, men allra mest på att jag är totalt anti kosmetisk bantning. Jag tycker inte ens att det supersmala ideal som råder idag är snyggt. Tyvärr misstänker jag att majoriteten av de som köper Katrin Zytomierskas bok faller in i den här kategorin. Redan normalviktiga som gjort bantandet till en livsstil och ser Zytomierskas bok och metoden hon förespråkar som ett alternativ till äckliga pulverdrinkar som man stoppar i sig för att komma ett steg närmare storlek 32. Ni har säkert redan förstått mitt budskap, men jag säger det igen, för säkerhets skull. Ingen förtjänar att läsa den här direkt människofientliga boken, och min misstanke att många med ett redan skevt förhållande till mat och den egna kroppen kommer att söka upp den, om de inte redan gjort det, gör mig både uppgiven och ledsen. Allvarligt talat, Lind & Co, hur tänkte ni när ni gav ut den här boken? Skämmes, ta mig fan.
PS: Om jag ska säga något snällt om boken, då? Tja, recepten är rätt goda. Men samtliga recept, eller åtminstone varianter på recepten, kan du lätt få tag på gratis genom att googla ”LCHF-recept”. Som bonus slipper du då otaliga färgbilder på Katrin Z i matlagningstagen.
Nyanserat och ärligt. Hatar också att LCHF kindannapts av en massa knäppgökar. Jag har kommit fram till ungefär samma sak. Jag äter en milt kolhydratreducerad kost plus chips och vin. Och mår bra på det.
Men det viktigaste för att jag långsamt ska börja acceptera det bräckliga käril som är min kropp är att jag börjat träna. Minst 4 timmar i veckan. Känna styrkan öka, hur formen sakta ändras. Inte dramatiskt, men tillräckligt för att man ska veta att man gör något som är bra och rätt. Och det där att man börjar längta så intensivt efter att träna så att man sätter påsig träningskläder under klänningen på morgonen för attminskastartsträckan till ett spontanpass …
Tack! Ang träning: jag önskar verkligen att jag hade tid att träna mer så att de där glädjeendorfinerna kom igång ordentligt. Jag tränar spinning en gång i veckan (hinner tyvärr inte mer, finns ingen schemapunkt att ta ifrån annat än möjligen läsningen och… nä) och alltså: kicken efteråt! Man känner sig så lätt, så fri, så FRISK! När det blir ljusare och varmare ute tänkte jag börja dra på mig träningskläderna och powerwalka om kvällarna när barnen sover, men just nu känns det så motigt att ge sig ut. Tur att våren är på ingång!
Jag äter samma som du 🙂 Lite kolhydrater (mest för att suget har försvunnit), men vin och chips finns inte på kartan att jag skulle släppa.
Eller hur! Ett liv utan vin och chips är inget liv. 😀 Jag har kört rätt strikt kolhydratfritt i en månad nu men har sakta börjat återintroducera långsamma kolhydrater. Känner att sötsuget minskat drastiskt och jag har slutat tänka på mat utifrån snedvridna tankebanor (kompensation/bestraffning/unna sig etc), vilket är jätteskönt. Mitt viktigaste mål är att få ett mer normalt förhållande till mat och vara en bra förebild för mina döttrar. Att äta, vara glad och må bra, helt enkelt.
Helena, jag älskar dig!!
Naaaw! TACK! 😀
Yey, vilken bra roman! Hon är bra på att inspirera, hon Zytomierska!
Ja, verkligen! Får väl ta och tacka henne i förordet till romanen (när/om den kommer). 🙂
Jag håller med om precis allt! (Går det att överleva utan bröd?)
Intressant med den där mobbade ”tjockisen” i klassen. På gamla skolfoton ser jag ju tydligt att vår ”tjockis” inte var det minsta överviktig; hen hade bara ovanligt runda kinder, i övrigt såg hen ut som de andra barnen. Barn, the horror.
Precis! Så jäkla godtyckligt och dumt, det där, med att det alltid skulle finnas en ”tjockis” som mobbarna kunde klanka ner på. Jag säger som Morrissey: ”I’m so glad to grow older, to move away from those awful times”. Den som säger att högstadiet var en lycklig tid är antagligen osedvanligt bra på att förtränga.
PS: Eller hur! Ett helt liv utan färskt levainbröd med smör och ost på… The horror!
Hohoho, hurra hurra hurra!!
Yay! 😀
Fantastiskt bra skrivet Helena. Min sambo har ätit LCHF i typ ett år. Gått ner 16 kg och mår jättebra. Har själv varit skeptisk men det har försvunnit mer o mer med tiden. Nu känns det som min lätt överviktiga HCHF-kropp behöver den nystart LCHF kan ge 🙂
Alltså, High Carb High Fat är ju lätt godast. 😀
Vad fint du skriver om din egen situation. Det påminner mig om en roman jag just läser. Ska nog försöka recensera den sen.
Tack tack! Blir såklart nyfiken: vilken bok läser du?
här var jag tvungen att stärka mig med lite choklad för att orka läsa om KZ! men bra inlägg. personligt och analytiskt:-). och LCHF, alltså. om vi i västvärlden fortsätter att käka protein och fett som vi gör, så utarmar vi ju planeten på ett litet kick. men vi kanske är smala och snygga när vi dör av att permafrosten smälter? jag är superkritisk till alla dieter som ältas i media. det är så enögt. och jag tror iofs att det är jättebra att lägga på en kbtvinkel på det hela: vem äter inte när hon äter trött liksom? ibland äter man ju tom som hämnd, vilket är rätt komiskt.
men jag känner en än gång avsky mot allt som KZ står för, hetsen, det egocentriska och så all jäkla uppmärksamhet hon får när hon pratar om sin vikt eller om hur dumma alla andra är.
Jag har full förståelse för miljöargumentet mot LCHF, köper det helt och hållet – men att äta enligt den metoden behöver, som jag skriver, inte innebära mycket kött. Själv äter jag rent kött max en gång i veckan, om ens då. Det går utmärkt att leva på fisk, ägg, med mera. Fattar dock skepsisen mot mediahypade dieter (ja, dieter öht). Men jo, KBT-vinkeln är bra, rentav nödvändig för många. Det handlar ju liksom inte om hur man går ner i vikt – det kan man göra med vilken metod som helst bara man är tillräckligt ihärdig – utan om att förändra destruktiva ätbeteenden långsiktigt.
du äter säkert mindre kött än jag! men just nu korrar jag en bok om hållbarhet och där tas just LCHF upp som anledningen till att köttproduktionen i väst stadigt växer. det är skrämmande. och att fettdoktorns forskning finansierats av köttindustrin … det är säkert en bra diet så men jag blir mörkrädd av den här boken. och miljöaspekten får ju extremt liten uppmärksamhet, helt enkelt därför att den inte tillför något till den ekonomiska diskursen, där alltså kött säljs i form av sjyssta dieter och individer som KZ. kul med genomslaget på ditt personliga inlägg förresten!
Ja, visst är det kul! Håller helt med om köttindustrins ökade genomslag pga LCHF, btw. Alltså: jag är som synes i min text rätt skeptisk till en LCHF-inspirerad diet under en längre period, men tror att den kan funka under en begränsad period. Inte minst om man som jag har ett tydligt beroende av snabba kolhydrater och behöver omprogrammera kroppen och hjärnan för att kunna äta mer normal. Ett slags intervention, liksom. Och man kan som sagt äta en lakto-ovo-diet om man vill. (Jag är nog lite knäpp, men gillar inte helt kött. Har aldrig köpt oxfilé t ex, känns riktigt äckligt. Kan inte hantera rått helt kött, vilket säkert har att göra med idogt lyssnande på The Smiths Meat is Murder som tonåring. Däremot har jag inga problem att steka köttbullar, korv, köttfärs, etc, så min köttfobi är selektiv och rätt fånig.)
du haaaar väl sett filmen Ravenous? en av mina absoluta favvisar. så vacker, så blodig och så, snyft: förbannat FIN! den handlar mycket om kött. och om att eat to live, don´t live to eat. något jag efter att ha bantat bort alla gravkilon och lite till, tycker är rätt sunt. men filmen är helt underbar! se den! se den!
Japp, den har jag sett, fast det var många år sedan. Kanske dags för en omtitt. Alltså, allt nojande kring ätande sätts ju i perspektiv när man tänker på extrema situationer då det verkligen handlar om att äta för att överleva. Anorexi och bulemi finns väl till exempel nästan bara i västvärlden? Jag skrev min c-uppsats i littvet om bleksotsmotivet i Stella Kleves 1880-talsverk med utgångspunkt i Karin Johannessons tes i ”Den mörka kontinenten” att bleksot var en socialt konstruerad flicksjukdom i stil med anorexi. Det var enbart priviligierade, välutbildade flickor från den övre medelklassen och överklassen som drabbades. Dvs de som hade råd att äta all mat i världen, men avstår. Otroligt intressant.
det låter ju jättelarvigt men: din uppsats låter skitintressant. kan man läsa den? finns den digitalt? (hur ofta här man det: Din uppsats låter Himla Intressant?)
Jag kan kolla upp! Borde ha den digitalt någonstans, eller nej förresten, jag har nog bytt dator några gånger sedan 2006. Kanske att den finns på Stockholms universitets hemsida. Smickrande att du vill läsa! Jag hade förresten Axess-chefredaktören Johan Lundberg som handledare. Hans kurs om modernitetens genomslag i den sena 1800-talslitteraturen är en av de bästa littvetkurser jag gått. Bara intressant och bra litteratur.
hittar den inte. hette du Dahlgren då? annars får man visst bara låna om man själv är student och ska ha dem till sina studier. vad hände med allmänintresset liksom? jag har aldrig läst litvet själv men har religionshistoria som en HOBBY, vilket är ungefär så nördigt det kan bli.
Hade mitt flicknamn på den tiden. Trist/konstigt att de är så restriktiva med att lämna ut.
Vilken jättebra (och självutlämnande) recension.
Tack!
Mycket starkt, personligt och klokt skrivet Helena! En eloge till dig!
Åh, tack så mycket, vad gullig du är!
Bra rutet, Helena!
Känner igen så mycket.
Jag läser alla möjliga hälso- och dietböcker. (I nästa liv ska jag bli dietist.)
Och jag har prövat LCHF men har nu landat på en diet som är mycket fattig på kolhydrater men innehåller desto mera grönsaker. Tre huvudmål och två mellanmål.
(Det är jättesvårt när man egentligen tycker om två brakmåltider per dag och inte så mycket mera. Jo, eftermiddagskaffe med liten kaka…)
En skiva bröd äter jag till frukost.
Så har jag hittat ett gym som passar mig perfekt. Jag gillar gruppträning. Då blir det av. Jag mår jättebra och försöker glömma bort vikttänkandet. Men det är inte lätt eftersom jag tänkt vikt i hela mitt arma liv.
BMI är ett väldigt trubbigt instrument som man kan invända mycket emot.
Tack tack! Hehe, jag har också läst så mycket om dieter och provat så mycket att jag borde satsa på att bli dietist i mitt nästa liv. Jag tror dock att om man hittar en träningsform som känns lustfylld och rolig (jag gillar också gruppträning btw, gillar sparken man får) löser sig det andra på köpet. I mitt fall handlar det mycket om att ge mig själv tid att hinna träna – den där självuppoffrande dörrmattementaliteten, du vet… – men jag tror och hoppas att det där löser sig när det blir vår och ljusare ute. Älskar nämligen att promenera men hinner bara göra det kvällstid, och just nu känns det inte så kul att ge sig ut i beckmörker…
Och ja, BMI är klart trubbigt. Har t ex hört att Brad Pitt och George Clooney är feta enligt BMI-skalan. Galet. BMI passar dock bra på mig (tyvärr).
[…] Dark Places-Helenas långa och kloka recension/dissekering/fundering kring bantning och Katrin Zytomierskas LCHF-bok. Eeh, tänker ni nu med rynkade näsor, en lång […]
Alltså Katrin är ju inte sund någonstans. Minns innan hon hade upptäckt LCHF, när hon fortfarande var ihop med Alex och hur hon kokade kyckling och åt som den var? Ihop med typ ett salladsblad. Men kul att läsa, man undrar ju hur det gick för killen som bantade över sommaren senare? Vet du nåt mer om hur han mår idag?
Sjukt osund, ja. Det framgår av boken att hon bantat nonstop sedan tonåren (och älskar ordet ”banta”). Tyvärr känns hon inte helt ovanlig på det sättet.
Har tyvärr ingen aning, men jag hoppas att han mår bra.
Så himla välskrivet och intressant inlägg! Heja!
Och for the record – du är INTE varken tjock, mullig, rund eller annat. Bara smart, snygg och trevlig. Våga inte gå omkring och tro något annat.
Awww, bless! ❤ Alltså, det är inte så att jag går omkring och känner mig tjock hela dagarna, men jag inser att jag är det i vissas ögon (de som har ett väldigt snävt perspektiv). T ex frågade en relativt ny kollega (kvinna) mig häromdagen om jag alltid varit lite rund. Sånt är kul att höra… Men tack igen, du är gullig!
Men herregud, vem säger sådana där saker?
Folk, uppenbarligen. Lite ofint, kan man tycka, även om hon kanske inte menade något illa.
Tack för ett ärligt, nyanserat och väldigt välskrivet inlägg! Det bästa jag läst om LCHF och dieter på väldigt länge.
Tack så mycket!
Otroligt, fantastiskt, underbart! Skulle kunna superlativbomba dig för detta hur länge som helst! Stor kram!
Tack, raring! 😀
Helt fantastiskt skrivet, som alltid. Jag blev så glad när jag hittade din blogg efter att du lämnat bokhora.
Jag mår också bättre när jag drar ned på kolhydraterna, slipper hungersug och har mindre ont i magen. Att leva så extremt som Katrin är dock galenskaper.
Hoppas att du snart får tid att komma igång med träningen.
Sigrid
Tack tack, och ja, just det där med magen är också min erfarenhet. Synd, bara, att man genom att råka må bra av en relativt kolhydratfattig kost per definition hamnar i samma ringhörna som idioter som Katrin Z…
Mycket, MYCKET väl skrivet! Go Helena!
Tack! 🙂
Helena, Helena, vad fint skrivet och så jäkla bra!!! Stor kram från en till känslomässig ätare som försöker träna bort resultatet av ätandet.
Åh, tack! Kram tillbaka! Det där låter som en rätt bra strategi, tycker jag. 🙂
Texten osar hög igenkänningsfaktor. Mycket hög. Mat används både som belöning och som straff. Man kämpar så hårt på alla håll hela dagarna så nog ska man få unna sig på kvällen, eller?! Å ena sidan är man noga med att pränta in lördags-godis-tänket hos barnen, å andra sidan smygäter du själv chokladen när ingen ser… Det är ett osunt och dramatiskt förhållande man har till mat. Svårigheten är dock att hitta balans. Slutar du röka så håller du dig ifrån det helt och hållet. Men när det kommer till mat så måste man nyttja ”lagom” för att överleva -”äta bör man annars dör man” typ.
Jag är smart nog att förstå vikten (!) av att äta nyttigt och motionera. Ändå så är det ett berg att bestiga… Allt är bra med måtta – såväl mat som dieter. Jag ska börja äta bättre. Jag ska börja motionera. Jag ska bara…
Tack för en bra text!
Kram
Fanny
Egentligen är det ju jättesorgligt att igenkänningsfaktorn verkar vara så stor hos många på min text, men samtidigt är det skönt att inte vara ensam. Mat, ätande och kropp är ju oändligt komplexa för många och därför blir jag så förbannad när jag ser ett sådant förenklande i många dieter och bantningsböcker. Nej, det ÄR faktiskt inte bara att äta mindre och röra på sig mer (även om det är det, om du fattar), det är svårare än så. Men att reflektera över sitt beteende, inse att de rådande idealen är sjuka och prata med andra brukar hjälpa. Lycka till med ätandet och motionerandet! Kram!
kom förresten att tänka på en avhandling om twilight som tydligen ges ut nu. läste en recension i sydis imorse. där stor det (jag skummade) att Bella ju tvingas ge upp ätandet för att bli förvandlad/ta kontroll över sin kropp. i gengäld får hon behålla sexlivet. en role model, liksom …
Alltså, hjälp…
Tack för ett jättebra inlägg! Tyvärr känner jag igen mig alltför mycket jag också.
Ang. hårda dieter brukar jag tänka så här: ”Hade det funnits en diet som funkade på alla hade ingen varit överviktig”. Lagom är bäst, precis som vanligt, och alla är vi olika. Dessutom ska man inte underskatta tankens kraft (som tyvärr inte alltid är åt rätt håll).
Kram
Tack! Förstår det där tyvärret, visst blir man arg över att det ska vara så? Tror du är något på spåren där med ditt tänkande. Det finns inga quick fixes, utan det mesta sitter i huvudet.
Kram!
Jättefint Helena! Jag ska dela det här på de platser jag kan, det finns så många som borde läsa av olika anledningar. En liten varning bara är att jag har hört att LCHF kan leda till ganska allvarlig gallsten om man går från att äta väldigt lite fett och mycket fibrer till att endast köra på LCHF. Så lite försiktighet kan vara bra.
Tack! Jo, jag har hört det dör om gallsten. Jag har, som tur är, ätit en del fett redan innan och tänker som sagt inte äta enligt LCHF – åtminstone inte strikt – mer än ett par månader, men jag ska absolut vara försiktig. Inget är bra i för extrem tolkning. T ex har jag redan nu bestämt att jag ska ta mig en semla på tisdag, därför att det är så människor med ett sunt förhållande till mat funkar. De tar en semla på fettisdagen utan att noja och så är det bra. Skulle behöva en ätsund person bredvid mig och observera hur hon/han gör i olika situationer. Finns tyvärr inte så många. Eller jo, min man, men han är ett sådant där freak som kan goffa chips i princip varje kväll och ändå vara jättesmal…
Marry me? (Dvs: Fantastiskt starkt skrivet!)
Hehe, är tyvärr redan upptagen. 😉 Tack!
Jo, jag med, men du förstår vad jag menar… Jag kan tillägga att jag inte har några större problem med mat eller vikt, jag lägger lätt på mig men har inga problem med att dra ner på kalorierna när jag inser att det behövs. Men det var en fantastiskt bra och vettig text.
Jodå, jag fattade. 🙂 Tack igen, kul att min text resonerade med dig!
Jättebra skrivet Helena! Själv är jag väl närmast en HCHF-människa, lat, plufsig med ett totalt avslappnat förhållningssätt till mat. Jag äter vad jag vill när jag vill och får aldrig ångest av det eller tänker att jag borde äta nyttigare. Men DET kan jag ha ångest över, att jag inte har några nojjor alltså, att det är något fel på mig, att jag är trög, för att jag inte har ångest över vad jag äter eller inte äter. Helsjukt egentligen.
Men ÅH vad skönt att vara helt avslappnad! Jag är så avundsjuk! För guds skull, börja inte noja av avsaknaden av nojor. Fortsätt som du gör, hjälp så härligt och befriande! Det är oss ångestridna matnojare som det är fel på…
Det här var det bästa jag läst på länge. Tack!
Tack själv!
Helena, tack för ett oerhört starkt och klokt inlägg! Det är alltid en fröjd att läsa din blogg och den här viktiga diskussionen för du briljant. 🙂 Som många andra känner jag igen mig alldeles för mycket i din beskrivning. Och jag tror att vi alla har olika vägar att gå för att nå våra respektive mål och vad som känns bäst för oss. Det gäller att hitta sin egen väg, och att inte lyssna för mycket på andra på vägen dit. Tack för att du finns, Helena!
Och tack för att DU finns och peppar mig med dina kommentarer. 🙂
Underbart!
Lysande!
Tack så jättejättemycket!
Det här är fan det bästa jag har läst om vikt och bantning!
Åh, tack så jättemycket!
Du behöver väl inte fler glädjerop kanske, men jäklar vad bra du är! Fattar inte heller hur någon kunde låta Katrin Z skriva en bok, men visst lär den dra in pengar till förlaget. Just den här tiden på året brukar det vara dags för något slags ryck för mig, men 28tumsjeans var det väldigt länge sedan jag kom i. Typ 20 år sedan. Kanske blir lättare med morgonträning snart igen.
Sköt om dig finaste Helena, du behöver absolut inte fundera kring vikt, men visst är det lätt att göra det.
Åh, tack finaste du!
+ 1 till allt beröm. Det tog mig hela lunchrasten att läsa det här, men det var det värt.
Själv skulle jag inte kunna följa dieten, tror jag. Jag kan bara inte tro att bröd/potatis/ris osv är dåligt, det är så billigt och fyllande, en bra bas till resten liksom. Speciellt potatis då, vem har någonsin gått upp i vikt av att äta sig mätt på kokt potatis? Men det är säkter personligt, eller freudianskt, minnen från barndomen som hävdar att potatis som bas = normen?
ps: 28-tumsjeans hade jag när jag var 14, det minns jag. Herregud, jag blir helt rädd när jag tänker på dieten som skulle behovas att komma in i dem nu. En skiva ost + smör i dagen låter nog rätt i det läget, ja. Eller ja, ”rätt”, det är ju svårt att tro, och fasansfullt, att folk tar det där på allvar!
Efter att ha fött tvillingar tvivlar jag på att NÅGOT skulle få mina höfter att komma i ett par 28-tumsjeans! Möjligen något slags medeltida tortyrredskap då. 😉
Vilket gensvar! Blir helt rörd. Har påbörjat fredagsmyset nu, så jag hinner inte svara er individuellt. Men TACK! Blir så otroligt glad över era kommentarer.
Så otroligt bra skrivet! Utöver de maniska lchf-förespråkarna kan jag bli så himla irriterad på de många gånger lika maniska lchf-motståndarna. Personligen tycker jag att det så utbredda sockerberoendet är betydligt mer extremt än lite sunt lchf-tänk. Dessutom tänker många att det handlar om att byta ut kolhydraterna mot protein (kött) när det ju är fett det handlar om.
Jag har en ovanligt (har jag märkt) avslappnad attityd till mat, men visst har det funnits kritiska perioder när jag känt mig tvungen att göra ett val gällande mitt förhållningssätt till mat. Under perioder i mitt liv när jag känt mig lite slö och plufsig (i brist på bättre ord, jag har alltså inte varit tjock, bara sådär liksom mjuk och andfådd ;)) har jag alltid valt träning. Inte börja tänka på maten. För risken finns att man till sist inte gör annat än tänker på mat.
Den här sidan borde vara obligatorisk läsning för alla som förespråkar fasta: http://en.wikipedia.org/wiki/Minnesota_Starvation_Experiment
Tack! Ja, visst är det märkligt att vår enorma sockerkonsumtion får så lite kritik medan LCHF får spöstraff mest hela tiden? Till stor del tror jag tyvärr att det handlar om det jag skriver, att dieten fått så galna anhängare. Vem behöver fiender när man har Katrin och fettdoktorn på sin sida, liksom?
Tycker att du tänker otroligt klok när det gäller ditt förhållningssätt till mat. Och träning är nog en sund väg att gå. Märker själv att jag får ett mer avslappnat förhållande till mat när jag tränar regelbundet. Lär mig skilja på sug och fysisk hunger och så. Förmodligen var det av liknande skäl som jag var så cool med mat och kropp medan jag ammade. Intressant, det där.
Ja precis, en skrämmande skara… Sedan finns det ju träningsberoende också, och en tendens att börja jämföra och kontrollera och kanske använda träning som straff och belöning. Men, som du nämnde här tidigare, när man har hittat en träningsform och nivå som passar en själv så har träningen den stora fördelen att den får en att känna sig bra. Lyckohormoner och allt det där. Medan dieter skapar mest hungerskänslor och ångest. Men där har ju lchf den stora fördelen att den botar både hunger och sockersug.
Vilket inlägg! Kanonbra! 🙂
Tack! 😀 Helt imponerad över att ni alla orkat läsa och ta till er det med tanke på längden, hehe.
Jag läste varenda ord med stort intresse! 🙂
Starkt av dig att skriva så sjävutlämnande och uppriktigt. Mycket kloka synpunkter. Om du skriver en roman så kommer jag att stå först i kön för att köpa den.
Å vad jag känner att jag gillar dig 🙂
TACK, Maud! 😀
Otroligt bra skrivet, Sköna Helena! En fröjd att läsa din artikel. Ingen extremism är av godo oavsett vilket område vi pratar om.
Tillsammans med frun, ett gott rödvin och ost framför Skavlan 🙂
Tack Benny! Visst är det som du säger: ingen form av extremism är av godo. Förutom extrem bok- och musiknördighet. 😀
Så här efter 77 kommentarer är det lite svårt att tillägga något men jag tycker att du skrivit väldigt bra om något som så lätt kan bli fel. Så lätt att trampa på ömma tår hos frälsta och ofrälsta. Och tyvärr också om något som egentligen är helt vansinnigt: att de många av oss inte känner någon kvinna som har ett helt avslappnat förhållande till mat. Själv har jag svårt för extrema metoder, känner och har känt för många som nått alldeles för långt i sin strävan så jag är lite skeptisk mot LCHF – samtidigt är jag en sådan som slår i taket vad gäller självtester om sockerberoende.
Om någon annan läsare orkat ta sig hit ned bland kommentarerna vill jag rekommendera Julia Skotts bloggprojekt Kroppsbilder (http://kroppsbild.wordpress.com/), där alla möjliga människor visar sina kroppar. Inget om man är jättepryd eller sitter på jobbet, somliga visar väldigt mycket, men tankeväckande – vikt och BMI säger verkligen inte allt och skönheten finns i betraktarens öga.
Avslutningsvis: jag älskar beskrivningen ”den lönnfeta men ganska snygga blogginnehaverskan”. Du har inte sett lönnfet ut när jag träffat dig IRL men snygg tycker jag att du är!
Tack, Saga! Ska kolla in länken.
Tack, Saga! Ska kolla in länken.
PS: Du såg mig pre-tvillinggraviditet. 😉 Men tack! Just utseendeaspekten är egentligen inget jag nojat över. Är lite glad över det, att jag trots ett klart skevt förhållande till mat inte köper det där som samhället tutar i oss, att smal = snygg per automa tik.
Bra skrivet. Tyvärr är der ju såna som KZ som når ut till den yngre tjejjerna. För det är ju ffa tjejjer som pressas av de stenhårda modellnormer som nu frodas. Hur många modellprogram visas eg. På olika kanaler? Men vg. LCHF så är det ju så att avsaknanden av kolhydrater ger en snabb viktnedgång initialt pga att kolhydrater binder vätska. I slutändan handlar det ju om energi in och energi ut om vikten går upp eller ned. Forskningen visar inget annat. Den visar också att det är bättre hälsa att vara lätt överviktig och fysiskt aktiv än smal och inaktiv.
Kul att hitta din blogg!
Vill också säga, efter närmare 90 kommentarer, att det var ett grymt inlägg ovan! Fint att se att något så oerhört angeläget får det gensvar det verkligen förtjänar – HEJA, HEJA, keep going!
Jag måste bara tacka dig för ett otroligt inspirerande inlägg. Har inte läst boken (och tänker inte göra det) läser gärna Caherine Schück och Ulrika Davidsson men har inte läst den du nämner så den ska jag kolla upp. Ditt inlägg ger mig styrka att kämpa vidare, så sunt och bra tänkt. TACK!
Jag har inget direkt nytt att lägga till, men vill ändå tacka för ett fantastiskt inlägg, håller verkligen med. Du är grym!
Tack, alla! 🙂
Tack för ett fantastiskt bra inlägg!
Tackar! 🙂
Fantastiskt bra recension! Är så trött på hetsandet, vill bara skrika att det är okej att vara tjock/fet/rund/mullig/smal, det ena är inte fulare ller sämre än det andra. Dessutom sitter ens värde som person på helt andra ställen än till exempel låren.
Jag kan också (litelite) irritera mig på kommentarer som ‘men inte är väl du tjock!!’ (för tjock=dåligt). Jag är fet, jag är bra, jag är rätt snygg. Och fet.
Tack! Håller med, extremt tröttsamt att tjock/mullig/rund/fet automatiskt anses vara något fult (såväl estetiskt som moraliskt, hälsomässigt etc). Min (relativt lilla) övervikt är definitivt inte något estetiskt problem för mig, jag trivs med hur jag ser ut. Om det inte vore för att jag får fysiska problem så skulle jag vara skitnöjd. Trist att så många därför överöser en med komplimanger i stil med ”Gud vad smaaal du har blivit!” och ser det som värsta komplimangen. Många kända kvinnor som gått ner i vikt av olika skäl var ju mycket snyggare innan de blev smala, t ex Kate Winslet, Jennifer Hudson (som plötsligt ser typ tjugo år äldre ut än hon gjorde som en storlek 44), plus size-modellen Crystal Renn och Sophie Dahl (okej, hon är fortfarande jättesnygg, men jag föredrog henne som mullig). Därmed inte sagt att smalt = fult, jag råkar bara tro på att man är till sin största fördel om man utgår från sin naturliga kroppsform och gör det bästa av den.
Fantastisk sågning! Apploderar!
*bugar och bockar*
hoho, nästan hundra kommentarer.
Det är väl ändå varken zytomierska eller LCHF värda?
Nej, det tycker faktiskt inte jag heller – men jag tror inte att strömmen av kommentarer har särskilt mycket att göra med vare sig Katrin eller LCHF.
Jag kan inte göra annat än att instämma i hyllningskören, Helena! Så himla bra och klokt skrivet och du slaktar den där korkade bruttan med kloka och välgrundade argument. Trist att någon som hon ska få höras och få ge ut en bok!! – bara för att hon är någon slags b-kändis.
Men det verkar finnas något slags obehaglig människofientlig attityd i samhället, ffa bland unga där det enda som betyder något är status, pengar och utseende. Man glömmer bort medmänsklighet och empati och kärlek. Men det har inte du gjort i ditt inlägg. Det var otroligt fint och starkt. Tack.
Tack så mycket! Ja, jag blir faktiskt mörkrädd när jag inser hur iskallt samhällsklimatet blivit, särskilt i den del av offentligheten som jag väldigt sällan besöker (av goda skäl). Tänker på mina små döttrar och hoppas innerligt att de kommer att vara tonåringar i ett lite mer förlåtande och mänskligt samhälle där oempatiska idioter inte får massor av offentligt utrymme. Hoppas gör jag, mer jag är tyvärr skeptisk.
Jag vill också stämma in i hyllningskören. Det här var något av det bästa jag läst på länge. King-klass på det.
Åh, tack så himla mycket, vad glad jag blir! 😀
Det här var en fröjd att läsa, TACK.
Ang författaren till boken: hon har själv kallat sig fet och där med äcklig alltså. Älska sig själv? Inte? Okej.
Ang förlaget som gav ut boken: läste väl manus och tänkte ”kassa-ko”. Så otroligt, väldigt ledsamt. Fyyyy.
Sorgligt var ordet. Tror med andra ord att det ligger till precis som du säger. 😦 Men roligt att du gillade min tex iaf!
Bra rakt igenom.
Tack tack!
[…] Helena Dahlgren sågar ytterligare en ny bok i genren bokstavsdiet och kändisbantning. Böcker som bygger på […]
Hittade hit via länk från Skepchick, mycket bra inlägg!
Först, jag har provat lchf, det kostade mig min röv (rest in peace ;)). Naturligtvis fungerar det men det är inget magiskt utan bara antal kalorier man sätter i sig i förhållande till kalorier man gör av med. Precis som alla andra dieter, ingen skillnad där.
Undrar lite dock: lchf har gått från att vara en strikt ketogen diet (om jag förstått det rätt) till att numera ”godkänna” under-jorden-grönsaker t ex. Den här transformationen (även om jag ser det som positivt att lchf:are äter rotfrukter t ex) gör det svårt i diskussioner med lchf:are då det inte längre är samma diet vi diskuterar.
Du skriver att du tänker äta lchf men inte en ”strikt” version, vilket jag då förutsätter tillåter fler kolhydrater. Varför inte helt enkelt strunta i den oerhört laddade termen lchf och bara kalla det GI? I vad som kallas ”startfas” av GI är det i princip en lchf-diet, skillnaden är att GI inte tycker det är en ”livsstil” utan en tidsbegränsad period och (långsamma) kolhydrater införs efterhand.
Både anhängare (som Katrin) och motståndare (som jag) tenderar att vara extrema i sina åsikter och det är mycket anekdotisk bevisföring som snurrar när sanningen är, precis som du skriver, att ingen vet långtidseffekterna av lchf.
Vill här påpeka att jag inte alls äter enligt GI själv idag, försöker alltså inte propagera för det ena över det andra, men det är det närmaste en sund ”diet” jag lyckats hitta (omättat fett och långsamma kolhydrater).
Önskar att alla skulle koncentrera sig mer på näringsinnehåll i maten än mängden kolhydrater/fett/protein.
Kommentaren att Annica Dahlström är en ”galen bakåtsträvare” intresserade mig. Ärligt talat vet jag väldigt lite om henne, men vad jag har förståt har hon varma känslor för anti-vaccinrörelsen och rabiata åsikter om modernt jordbruk och GMO. Är det sådana saker du tänker på? Du får gärna utveckla.
Tack på förhand.
Tja, Dahlström menar på fullt allvar att män inte bör vara hemma med små barn, då detta är direkt skadligt för barnen. Och så är tydligen småbröstade kvinnor bättre på matte än mer yppiga medsystrar. Det var de utspelen jag tänkte på när jag skrev ”galen bakåtsträvare”. Högst subjektivt, förstås, men jag tycker nog inte att det känns som ett alltför främmande epitet att ta till.
Annikor Dahlström och Dahlqvist är två olika personer. =)
D’OH! Jag som heter Dahlgren borde ju ha märkt skillnaden i namnen. Ändrat nu, och tar tillbaka det jag sagt! *insert skämssmiley here*
Gör som så många andra och tackar för en sjukt bra text, som tar upp så många saker som jag tänkte skriva att jag slipper göra det!
Åh, tack så mycket! Fast jag skulle gärna läsa din text också. 🙂
Heja dej!
Precis vad jag behövde läsa.
Är gravid i v 23 och mår egentligen jättebra! Nu putar magen och det syns att det beror på bäbis. Jag är stolt, men emellanåt vill jag bara smälta in i väggen.
Trots att det här är nr 3 hade jag glömt bort/förträngt hur jäkla utsatt man är som gravid. ”Det måste vara tvillingar!” är den självklara kommentaren efter en stunds granskande av min jättekropp. Och jag blir så trött. ”Alla” har minnen till just den v jag är i. Hon var så liten att barnmorskan tvingade henne att dricka grädde till lunch. Också hon som det inte syntes på alls förutom en söt liten kula. Och hela tiden med blicken på min tjockismage.
Jag är stolt över innehållet i min mage. Självklart! Och är jätteglad att min kropp klarar det här. Jag vill inte tänka på vikten. Ändå blir det så. Resultat: bantning? Nope. Tvärtom. Det blir chokladkaka i bilen. Smygande i köket för att moläta 2 mackor.
Och vem berättade just att hon läst boken och gillat den?
Mamma.
Visst är det läskigt hur man blir något slags allmängods när man är gravid? Den kroppsliga integriteten är liksom bortsuddad för många, ens kropp är fritt fram att kommentera, klämma på och relatera till. Extra populärt tycks det vara att komma med kommentarer i stil med ”tjena tjockis!” eller ”är du säker på att det inte är två där inne”. (Det var alltid lika kul att kunna besvara fråga nummer två med ”jo, det är två, och jo, jag är säker” och se folks förvånade miner!)
Stort grattis till graviditeten! Usch vad deppigt att din mamma läst och gillat den här boken. Hoppas du kan tala förstånd med henne.
1. Du är oändligt mycket snyggare än KZ.
2. Är det fel att köra vidare på det amerikanska förhållningssättet till mat; ”More is always better”? Eller är det därför jag ser ut som en säl???
3. Fan så bra du skriver!
Aww, tack! Amerikanerna har väl aldrig fel, eller…? 😉
PS: Sälar är gulliga!
Helena, vilken underbar text, så gränslöst bra skrivet. Och då ska du veta att jag är en sån där som gillar det mesta med LCHF och mina viktproblem (om man nu får kalla det det) för tio år sedan handlade om att jag var för mager och jobbade på att äta upp mig.
Ville bara säga en sak om det här med kött som är så dåligt för vår miljö. Jag har – i större utsträckning än att det måste vara LCHH – riktat in mig på att äta så naturlig mat utan tillsatser som det bara går. Dammsuger mataffären på KRAV och alla andra märkningar och – försöker att ALLTID köpa naturbeteskött, vilket är mycket snällare mot miljön är foderkossornas dito.
En negativ sak med dieten är att den då blir rätt dyr, och jag är genuint glad och lycklig varje gång jag känner att jag kan köpa en veckas middagsmat där 90 % är krav utan att plånboken skriker NEJ.
Heja dig Helena och Buuuuu Katrin.
Men åh, tack så hemskt mycket, vad glad jag blir! Håller med, det är en rätt dyr diet men om man inte äter så mycket kött utan istället kör mycket ägg, grönsaker, etc blir det inte så farligt.
Fast ägg är ju ändå inte det billigaste. 12 ekologiska ägg från frigående höns kostar drygt 40 spänn. Visst, 4 kr ägget är inte mycket, men med tanke på att vi lätt äter 30 ägg i veckan så…
ps. När jag läste dina rubriker så fattade jag inte förrän jag läste kommentarerna att ”lönnfet” syftade på dig, trodde du menade Katrin. Apropå det där om ens egens kroppsuppfattning vs. andras.
Haha, visst är det galet, det där med kroppsuppfattning? (Skulle aldrig kalla någon annan ”lönnfet” eller kommentera deras kropp på något sätt btw. Inte ens Katrins..) 🙂
Nej, och det borde jag ju ha förstått!
Följde en länk från Fb och fastnade. Tack! Har samma erfarenhet av GI-metoden, jag mådde toppen, blev bättre i magen och minskade i vikt när jag ratade alla mer raffinerade kolhydrater. Och, framför allt – fick ett bättre förhållande till mat! Kämpar precis som du med en knepig inställning till mat, där det lätt handlar om belöning eller tröst. Skönt att höra att du har ”tagit makten” över situationen!
Gilla dig själv – det verkar det vara fler som gör! 😉
Jättebra skrivet!!! Kram
Kan bara stämma in i hyllningskören, riktigt bra skrivet!!
Jag känner igen mig i så mycket av det du skriver, känslomässig relation till mat bland annat. Jag vet att det inte är bra men ändå så tar jag alltid mat till hjälp (främst bakverk och annat sött) när jag är ledsen, arg, glad…whatever. Alltid finns det tillfällen då man kan äta. Men jag försöker ändra på det och din text sporrar mig ännu mer. Tack.
Vad det gäller Katrin, ja den kvinnan är väldigt enkelspårig. Det är väldigt mkt ”jag har rätt och alla andra som tycker annorlunda är dumma i huvudet”.
Kan vara det bästa inlägget i den här evighetslånga LCHF/Katrin Z debatten som råder i Sverige just nu (bor i USA och här snackar ingen om LCHF…).
Tack!
Nu lägger jag snabbt till dig på min bloglovin´
Kan efter att ha läst din text gladligen konstatera att jag älskar dig. Nej, jag är inte sinnesrubbad och nej, jag planerar inte på att stalka dig… Men jag följde länken hit från bloggkommentatorerna och du har i princip lyckats sätta pränt på alla mina tankar som jag burit med mig de senaste åren. Helt fantastisk är du och jag kommer säkert läsa allt du någonsin skrivit nu, så fort ungen somnat för kvällen vill säga…
Jag känner igen mig i exakt allt du skriver, i hur du är och hur du tänker. LCHF provade jag lite mindre än ett år efter förlossningen, i förhoppning om att komma ner till min pre-pregnany weight igen… Sockerberoende som jag var (läs: är) trodde jag att det var något för mig. Jag börjat strikt på en gång, och det höll i säkert tre månader innan jag gav efter suget igen…
Slutresultatet av mitt lilla experiment är att jag idag ökat ca: 20kg i vikt. Innan jag börjat med LCHF körde jag GI och hade någorlunda kontroll på mat och vikt, även om det var ångestladdat. På något sätt gjorde de begränsningar som LCHF innebar att jag när jag väl tog bort spärren, började hetsäta socker som aldrig förr. Det var tre år sen, idag har jag försökt av desperation försökt hoppa på low carb tåget igen men misslyckas varje gång, jag har helt enkelt inte orken eller motivationen att börja igen.
Det beror väl antagligen på dålig karaktär, emotionellt ätande, depression, o.s.v. Det ironiska är att jag när jag var 16-17 år led av anorexia.
Jag håller med LCHF som ett kostval, jag vet vilka hälsoförbättringar det ger och hur ”fantastiskt” man kan må av det. Jag önskar bara att jag klarade av att hålla mig till att inte äta kolhydrater… Det fungerar verkligen inte för mig. När någon säger till mig ”du får inte äta det” så växer ångesten och besattheten över att vilja äta just ”det” mer för varje dag tills jag till slut inte orkar streta emot mer…
Herregud, nu vet jag inte varför jag spillde ur mig mitt livs historia… Första gången, faktiskt. Någonting i det du skrev och sättet du gjorde det på… träffade mig rakt i själen. Jag läser Katrins blogg ibland och det är inte en vidare bra sysselsättning, min unge går på en förskola bredvid hennes sons och jag föreställer mig varje dag att hon kommer blänga på mig med avsky över min storlek om våra vägar någonsin korsas…
Äsch, nu ska jag sluta svamla… Vill mest säga tack, får intrycket av att du är en helt underbar person. 🙂
Vilken bra text! Kom att tänka på när jag gick i högstadiet. Det fanns en person på min skola som fick rollen som skolans fetto. Hen var väl rund men inte så mycket mer. Efter sommarlovet i åttan kom personen tillbaka, smal och vältränad. Hade ägnat hela lovet åt att banta. Blev för första gången poppis bland det motsatta könet. Verkade både lycklig och lyckad. Allt såg bra ut på ytan. Ett halvår senare tog hen livet av sig.
Vilket jättebra blogginlägg! Instämmer i varje ord.
Well said! Word på den!//Dan Syndrom
Vilka otroligt fina kommentarer som kommit idag, hörni, jag blir ju alldeles tårögd! (Särskilt av Karolinas kommentar.) Har två fredagsmyssugna barn i famnen, så jag kan inte besvara era kommentarer individuellt, men jag har läst varje ord och blir så himla glad och rörd över att ni tagit min text och historia till era hjärtan och delar med er av era egna erfarenheter. TACK!
Och H, så fruktansvärt tragiskt med din klasskamrat. Fy fan.
Instämmer i hyllningskören. Jättebra inlägg!
Bra skrivet Helena, jag tycker det är så sorgligt för mänskligheten att en sådan här bok finns. Och att en person lyfts fram av media (och sina kändis-kompisar) just för att hon är spektakulär och elak, inte för att hon är klok och har något vettigt att säga.
Kram!
[…] ni dog av tristess av mitt föregående blogginlägg tycker jag att ni ska läsa det här […]
Tack, Manne! Och ja, Simona, visst är det sorgligt. Vad säger det om tidsandan och vår människosyn, kan man undra. Varför är det okej att förnedra och trycka ner överviktiga i det offentliga rummet? Det. Är. Fan. Inte. Okej!
Har inte läst boken och kommer aldrig att göra det, men bra skrivet och jag känner igen mig. Har aldrig blivit mobbad, men har alltid haft stort medlidande med den mobbade och aldrig förstått den som mobbar.
Har själv ett BMI på över 30 och undrar hur mycket Katrin Z skulle hata mig om hon kände mig.
jag känner väldigt mycket igen mig i det du skriver om hetsätning (och andra saker för den delen också) tack för att du delade med dig utav detta!
Väl rutet!
LCHF verkar skapa ”antingen är ni med oss eller mot oss”-känslor som ingen annan diet. Jag förstår det inte.
Ja, visst är det märkligt? Man blir ju automatiskt rätt anti när det blir så. Lite synd, för jag har märkt nu – efter att ha bearbetat massiv opepp kring hela dieten har jag upptäckt att jag faktiskt mår bättre av att äta mindre socker och snabba kolhydrater. Men man vill ju inte bli så defensiv och allt-eller-ginget som många LCHF-anhängare.
På tal om att personer som inte behöver gå ner i vikt förmodligen är största målgruppen.. Le voilà, direkt från Katrins blogg!
http://finest.se/userBlog/entry.php?uid=28711&beid=2038658
Blir helt beklämd.
Helt underbart skrivet! Var det inte K Z som deltog i något debattprogram och sa att hon gav sin 2-årige son LCHF-kost? ”Min son får aldrig bli en tjockis”, vilken människosyn! Som om det är det absolut värsta en människa kan råka ut för. Skit samma om han får cancer, blir blind, döv och förlamad eller växer upp till en mördare och våldtäktsman, bara han håller sig smal!! K Z är en tragisk och extremt obehaglig människa.
Tack! Jo, det var hon. Klassiskt KZ-beteende/uttalande. Herregud. Egentligen är det väl synd om henne, för det måste ju finnas rätt allvarliga och djupgående förklaringar till att hon är som hon är. Tänker jag. Men jo, jag håller med dig.
Instämmer för övrigt med Andrea! Det vilar något sekteristiskt över hela LCHF-grejen: ”Jag äter enligt LCHF och mår sååå fantastiskt mycket bättre nu, känner mig sååå mycket sundare och friskare och har gått ner så och så många kilon. Alla borde göra som jag, och de som inte gör det är antingen okunniga, dumma i huvudet eller begriper inte sitt eget bästa”.
Sanningen är ju den att människor är olika. Vi har olika matvanor, olika ämnesomsättning och så vidare, därför finns det helt enkelt ingen metod som fungerar för alla. Oavsett vilken diet man förespråkar så talar man i egen sak. Hur kan t ex någon som överhuvudtaget inte känner mig tala om vad och hur jag ska äta för att må bra/gå ner i vikt? (Förutom uppenbara självklarheter som att rårivna morötter och broccoli är nyttigare än chips och godis, t ex).
Den här artikeln tyckte jag var väldigt intressant, om hjärnan, belöningssystem och vikt: http://boingboing.net/2012/03/09/seduced-by-food-obesity-and-t.html
Slutsatsen i den är, för den stressade eller late, att de flesta dieter fungerar om de undviker den stora boven i dramat: HCHF.
Intressant artikel, och rimlig slutsats. Så synd, bara att HCHF är den i särklass godaste dieten. 😀
[…] som battlar litteraturvetaren som battlar vindflöjeln som battlar hon bakom maratoninlägget om Katrin Zytomierskas idiotiska bok. Någonstans mitt i den lätt schizofrena smeten dyker även Ruth Galloway upp. Elly Griffiths […]
Fantastiskt skrivet!!!! Du är bäst!!
Men åh, tack, så outsägligt glad jag blir nu! ❤
❤ tillbaka till dig!
Har läst det här inlägget flera gånger nu (för att det är så förbannat bra) och blir alltid lika glad över att det finns så kloka och fantastiska människor som du. Men sen så såg jag nu också att jag aldrig kommenterat på det och sagt det till dig. Så nu så är det gjort 😀
Åh vad gullig du är! Tack – och dito! 🙂
Alltså, vad fan är det för fel på människan? Nu är hon igång igen och attackerar SATS modell. Helt sanslöst! Kan inte du, Helena, såga fanskapet en gång till – det är du så himla bra på! 🙂
Ja herregud. Som tur är verkar ju väldigt många – inklusive sponsorer – reagera på Katrins senaste galenskaper. Bra!
[…] jag skrev mitt uppmärksammade inlägg om Katrin Zytomierskas LCHF-bok befann jag mig i krig med såväl maten som kroppen. Nu börjar […]
[…] av mitt i särklass mest lästa, delade och kommenterade inlägg – jag talar naturligtvis om Katrin Zytomierska-texten – tänkte jag passa på att tipsa om en bok som på alla sätt är Katrin Z-bokens motpol. […]
[…] också: ”Här är jag nu” utkom nyligen på Lind & Co (samma förlag som gav ut Katrin Zytomierskas människofientliga bantningsbok, men det struntar vi i just […]
LCHF ÄR FÖR IDIOTER! DET är knappast så att lchf har kidnappats av knäppgökar! Lchf är skapad för lättlurade idioter. Fy fan sådant skämt! Jag känner gott om folk som tappar vikt med kolhydrater utan problem! eller med andra ord får en snygg omkrets! Idioter kollar på vågen och jubelidioter gör det i kombination med LCHF
[…] I backspegeln. […]