Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for februari, 2012

En Helt Okej Thriller™

Igår kväll, allmänt russinlik efter en alltför lång badkarsläsningssession (jag skyller helt och hållet på badsällskapet!), läste jag ut min tredje bok av brittiska spänningsförfattaren Sophie Hannah. Har tidigare läst ”Lilla hjärtat” och ”Ett perfekt offer” och tjusats av de berg-och-dalbaneliknande intrigerna och det psykologiserande perspektivet, men stört mig på de bitvis klumpiga översättningarna. (Jag är dålig på att läsa översatt anglosaxisk litteratur över huvud taget, ska kanske tilläggas – läser som bekant väldigt mycket på engelska.) Nu har jag läst Hannahs tredje roman, ”The Point of Rescue”, på originalspråk. Ett bra drag, visade det sig. Huruvida det har med språkaspekten att göra eller inte ska jag låta vara osagt, men faktum är att ”The Point of Rescue” är min favorit av de tre böcker jag hunnit läsa. (Ytterligare två har utkommit på engelska, och i dagarna släpptes Hannahs sjätte psykologiska thriller, ”Kind of Cruel”. ”The Point of Rescue” är översatt till svenska och heter då ”Aldrig mer”.)

Handlingen i hyfsat spoilerkänslig korthet: För ett år sedan skulle Sally Thorning ha åkt på tjänsteresa. Uttröttad av sömnlösa nätter och det allmänna småbarnsföräldrakaoset hade hon sett fram emot resan enormt – det skulle bli den paus hon så intensivt behövde men inte vågade be om. När sedan resan blir inställd beslutar hon sig för att inte berätta något för sin man. Istället bokar hon in sig en vecka på ett spa, där hon träffar en man vid namn Mark Bretherick. De umgås intenstivt under veckan, och Mark berättar i detalj om sitt liv: hustrun Geraldine, dottern Lucy, sitt arbete, huset de bor i… Drygt ett år senare sitter Sally och tittar på nyheterna när namnet Mark Bretherick dyker upp. Hans fru Geraldine och lilla dotter Lucy har hittats döda i hemmet, och Mark är med i TV-inslaget. Det är bara det att mannen som säger att han heter Mark Bretherick inte har något som helst gemensamt med den Mark Bretherick som Sally träffade under den där hemliga veckan förra året…

Sophie Hannah har tidigare utforskat det ambivalenta moderskapet i debuten ”Lilla hjärtat”, och här penetrerar hon moderskapets måsten, tabun och skuldkänslor ännu djupare. Som småbarnsmamma är det omöjligt att inte känna igen sig i Sallys desperata jakt på lugn och ro, och moderskapets dubbelhet går som en röd tråd genom hela berättelsen. Just det faktum att Hannah förankrar sin historia i det djupt igenkännliga för att sedan kasta loss och ta läsaren in i ett mardrömslikt thrillerscenario med den ena förvecklingen efter den andra är  ”The Point of Rescues” styrka. Ibland blir det lite väl långsökt och osannolikt – fast ändå förutsägbart i osannolikheten, om ni förstår vad jag menar – men på det stora hela är detta En Helt Okej Thriller™ med massivt bladvändarpotential. Det märks att Hannah debuterade som poet, för språket är ovanligt bra för genren, och jag uppskattar även att hon döpt flera av sina poliser efter författare (Proust, Waterhouse och så vidare). Däremot kan jag tycka att det är synd – onödigt, rentav – att Hannah planterar så otroligt många twistar i sin berättelse. Det är i skildringen av den lågintensiva, smärtsamt igenkännliga vardagen – ett sömnstrejkande, ledset barn, en frustrerad mamma som stänger dörren och går – som Hannah har sin verkliga styrka. Twistarna är underhållande, och jag är ju generellt pro-twistar (hello, Linwood Barclay!). Men – men – det kan faktiskt bli för mycket av det goda och det blir det nästan här.  Det borde gå att plocka bort åtminstone ett par överkonstruerade vändningar, överraskningar för överraskandets skull, och istället lägga krutet på det psykologiskt krypande, vardagsnära som Hannah gör så bra. Trots viss twistmättnad kommer jag definitivt att fortsätta följa Sophie Hannahs författarbana. Hennes böcker har nämligen klar potential att lämna Helt Okej Thriller™-land och ta sig in i Riktigt Schysst Thriller™-territorium.

Och så måste jag tillägga att jag gillar hur Hannah låter sina poliser vara en självklar del av utredningsarbetet utan att det blir polisöverdos. (Jag brukar ju använda mig av devisen, lånad från en gammal Maria Lang-författad radiopjäs, ”Håll polisen utanför!” när det gäller spänningsromaner.) De växlande perspektiven mellan privatpersoner/brottsoffer och poliser funkar ypperligt. Dessutom är Simon Waterhouse ovanligt sympatisk för att vara fiktiv brittisk snut. Mer sånt!

”The Point of Rescue” filmatiserades för ITV i början av 2011 och hette då ”Case Sensitive”. Tycker de har lyckats med castingen av Waterhouse (den bestämda hakan, något liksom undflyende tjusigt).

Läs även recensionen hos Dagens bok.

Read Full Post »

Not a red rose or a satin heart.

I give you an onion.
It is a moon wrapped in brown paper.
It promises light
like the careful undressing of love.

Here.
It will blind you with tears
like a lover.
It will make your reflection
a wobbling photo of grief.

I am trying to be truthful.

Not a cute card or a kissogram.

I give you an onion.
Its fierce kiss will stay on your lips,
possessive and faithful
as we are,
for as long as we are.

Take it.
Its platinum loops shrink to a wedding-ring,
if you like.

Lethal.
Its scent will cling to your fingers,
cling to your knife.

 
(Carol Ann Duffy, ”Valentine”)

Fick läsa den här dikten på en universitetskurs i London för över tio år sedan, men tänker fortfarande på den ibland, inte minst på Alla hjärtans dag. Gillar budskapet, bildspråket och den skenbara enkelheten. Duffy är, som ni kanske vet, numera hovpoet i Storbritannien och därtill den första kvinnliga, öppet homosexuella (och skotska!) hovpoeten.

Read Full Post »

Dickenstips

Det har väl knappast kunnat undgå någon litteraturintresserad människa att det i år är exakt 200 år sedan Charles Dickens föddes. Här kan du läsa mer om jubileet och de många evenemang som ordnas till Dickens ära. Spontant känns det som om år 2012 vore ett fantastiskt år att bo i England (Anglofilen sufflerar: till skillnad från vilket år, exakt..?). Blir till exempel oerhört sugen på att besöka British Library och se utställningen A Hankering after Ghosts: Charles Dickens and the Supernatural. Visas till och med den 4 mars, så om ni har vägarna förbi de kommande veckorna, missa inte!

Charles Dickens verk behöver väl ingen ytterligare introduktion, så därför tänkte jag istället tipsa om två relativt nyskrivna romaner som båda handlar om Dickens. Ett tips till er, ett till mig (och er också, naturligtvis).

Boken jag vill tipsa er om är Dan Simmons neoviktorianska tegelsten ”Drood”, där berättarjaget, en viss Wilkie Collins, och hans vän, en viss Charles Dickens, besöker Londons mörka skuggsida – stinkande underjordiska tunnlar, opiumhålor, ödsliga kyrkogårdar – i jakt på en mystik man vid namn Drood. Metafiktion, viktoriana, skräck och spänning i en riktigt läsvärd blandning. Så här skrev jag om ”Drood” på Bokhora när den utkom i början av 2009:

Det är som skräckroman och stämningsmarkör ”Drood” fungerar allra bäst. När Dickens och Collins beger sig ner i Londons stinkande tunnlar, rakt in i ”that black-biled bowel of London that the writer always called ‘my Babylon’ or ‘The Great Oven’”, och möts av förvildade kloakbarn, spöklika opiumslavar och mystiska underjordiska salar kan man nästan känna kloakstanken i näsborrarna, så livfullt och ingående gestaltat är det. Passagerna om Collins’ och Dickens’ respektive författarskap och tillblivandet av ”The Moonstone” och ”The Mystery of Edwin Drood” är också oerhört läsvärda och får mig att vilja låsa in mig i biblioteket och hetsläsa deras samlade produktion tills våren kommer/jag blir galen och börjar tro att jag lever i 1860-talets London.

Boken jag vill tipsa mig själv – och, i förlängningen, er – om är Matthew Pearls ”The Last Dickens”, som stått oläst i min bokhylla ett par år nu. Oklart varför, för jag har gillat samtliga Pearls litterära/historiska spänningsromaner, som tidigare tacklat Dantes Inferno och Edgar Allan Poes sista dagar i livet. Hur som helst: ”The Last Dickens” bjuder på ond, bråd död i jakt på Dickens sista, oavslutade manuskript och verkar riktigt underhållande. Plocka ner den från hyllan, Helena! Just do it!

Read Full Post »

Liten fredagsenkät

Vad läser du just nu?

”The Point of Rescue” av Sophie Hannah.

Bokens första mening

”Or your family.”

Hur fick du tag på boken (köpt/lånat, etc)?

Köpt för ett par år sedan, under en sanslös thrillerslukarperiod som sammanföll med min föräldraledighet. Ställde sedan in den i hyllan och glömde bort – fram tills nu.

Vad tycker du så här långt?

Oerhört brittisk vardagsthriller med potential. Hoppas den håller hela vägen, tycker att Hannah är bra men ojämn.

Vad tänker du läsa sedan?

Har massor av kandidater, men det lutar åt Alan Warners ”The Stars in the Bright Sky”.

Read Full Post »

En sorts roman som jag aldrig kan få nog av: den sofistikerade mysrysaren. Den får med fördel vara förlagd till svunna tider, säg under 1900-talets början, och allra helst ska den utspela sig i Storbritannien; det är ju trots allt mysrysets högborg. Jag vill ha kalla kårar, men även fint språk, smygande obehag och hemskt gärna lite M.R. James-vibbar. De senaste åren har det litterära Storbritannien begåvats med flera böcker i den stilen, till exempel Susan Hills ”The Small Hand” och Michelle Pavers ”Dark Matter”. När jag läser om Helen Dunmores ”The Greatcoat” kan jag inte låta bli att undra/hoppas om vi inte har en ny sofistikerad brittisk mysrysare att se fram emot. Eller vad säger ni?

In the summer of 1954, newlywed Isabel Carey arrives in a Yorkshire town with her husband Philip. As a GP he spends much of his time working, while Isabel tries hard to adjust to the realities of married life. Isabel feels out-of-place and constantly judged by the people around her, including her landlady, so she spends much of her time alone.

One cold winter night when her husband is out on call, Isabel finds an old RAF greatcoat in the back of a cupboard that she uses to help keep warm. Once wrapped in the coat she sleeps and is beset by dreams. She wakes to hear a knock at her window, and to meet for the first time the intense gaze of a young Air Force pilot, handsome and blue-eyed, staring in at her from outside.

His name is Alec, and his powerfully haunting presence both disturbs and excites Isabel. Her initial alarm soon fades, and they begin a delicious affair. Isabel gets lost in Alec and starts to question what is real and what is not.

Eloquent and beautifully chilling, The Greatcoat is a haunting story which will get under your skin and make your heart pound.

Helen Dunmore har tidigare bland annat skrivit ”A Spell of Winter”, som vann Orangepriset 1996 och har stått oläst i min bokhylla i ett par år (en så kallad hyllvärmare). Kanske dags att plocka ner den från hyllan snart? ”The Greatcoat” kommer i vilket fall som helst att läsas snarast! Bara omslaget, med den stilige soldaten och hans bedjande ögon, får mig att rysa en aning. Suggestiva brittiska mysrysare ftw, som jag skulle ha skrivit om detta vore en tweet!

Read Full Post »

Få kan som Karin Fossum skärskåda det mänskliga psykets allra mest osmickrande sidor: det vet vi sedan tidigare. Vi vet också att Fossum är oöverträffad när det gäller lågmält krypande, psykologisk spänning – åtminstone på den här sidan Storbritannien och Ruth Rendell/Barbara Vine. Frågan är dock om hon någonsin varit så obönhörligt mörk som i ”Jag kan se i mörkret”. Klart är i alla fall att hon med berättarjaget Riktor skapat sin mest ondskefulla figur hittills (och för er som läst ”Jonas Eckel” säger det en del, va?). Han är faktiskt helt utan försonande egenskaper, Riktor, så genomond, så utstuderad att han borde kännas överdriven. Eftersom det är Fossum som håller i tyglarna blir givetvis effekten precis tvärtom. Hon kryper så nära det vardagligt grå att ondskan kamouflerar sig. Sjukt obehagligt blir det.

Riktor, denne genomonde man, är sköterska på ett äldreboende där han i smyg plågar sina gamla, ofta dementa, patienter. Mediciner spolas ner i toaletten, hjälplösa åldringar luggas, nyps bakom öronen, förnedras i det dolda. Ingen i personalen tycks ana något. Utanför arbetet lever Riktor ett stillsamt, nästan chockerande torftigt liv, där de dagliga promenaderna i parken är en helig hörnsten. Det är också där han träffar alkoholisten Arnfinn, som han en dag bjuder hem, köper sprit till, inleder en osannolik vänskap med. Så en dag går Arnfinn över gränsen, med ödesdigra konsekvenser…

Mer än så här vill jag helst inte avslöja om ”Jag kan se i mörkret”, eftersom det bjuds på flera knorrar och oväntade vändningar. Man kan, om man vill, se Fossums senaste roman som en sorts modern variant på ”Brott och straff”. Vad händer om en människa som begått onda handlingar misstänks för ett brott han inte begått, samtidigt som han kommit undan med ett annat? Är han fortfarande skyldig? Med sin bedrägligt lågmälde huvudperson, helt klart något av det vidrigaste som modern kriminallitteratur frambringat de senaste åren, sätter Fossum fingret på många högintressanta frågeställningar om skuld, straff och ondska. Således blir ”Jag kan se i mörkret” mer än ”bara” en oupphörligt spännande, välskriven och suggestiv thriller – inte så bara, om du frågar mig – eftersom den väcker så många frågor och tankar. Med ”Jag kan se i mörkret” befäster Karin Fossum sin plats som Nordens i särklass vassaste spänningsförfattare. Jag ryser fortfarande bara jag tänker på Riktor.

Read Full Post »

Sadie Jones, visst gillar man henne? Visst finns det något drömskt melankoliskt och hjärteslitande i hennes gestaltning av själslig ensamhet och de sociala konventionernas förlamande, ibland rentav förödande, effekt i efterkrigstidens Storbritannien? (Okej, ”Små krig” utspelade sig nästan uteslutande på Cypern, men miljön, människorna och företeelserna har en omisskännlig ärkebrittisk, gin- och tonic-sörplande, stiff upper lip-betonad framtoning.)

Nå, jag har åtminstone själv slukat hennes två tidigare romaner och blir således jätteglad när jag upptäcker att en tredje är på ingång. ”The Uninvited Guests” utkommer i slutet av mars, och av allt att döma har Jones tagit ytterligare ett steg bakåt i den brittiska historien, från 1950-tal till 1910-tal. Lättjefullt insaxad blurbpresentation, le voilá!

One late spring evening in 1912, in the kitchens at Sterne, preparations begin for an elegant supper party in honour of Emerald Torrington’s twentieth birthday. But only a few miles away, a dreadful accident propels a crowd of mysterious and not altogether savoury survivors to seek shelter at the ramshackle manor – and the household is thrown into confusion and mischief. One of their number (who is most definitely not a gentleman) makes it his business to join the birthday revels.

Evening turns to stormy night, and a most unpleasant game threatens to blow respectability to smithereens: Smudge Torrington, the wayward youngest daughter of the house, decides that this is the perfect moment for her Great Undertaking.

The Uninvited Guests is the bewitching new novel from number one bestseller Sadie Jones. The prizewinning author of The Outcast triumphs in this frightening yet sinister drama of dark surprises – where social codes are uprooted and desire daringly trumps propriety – and all is alight with Edwardian wit and opulence.

Kategoriseras under ”lovande”. Och med ”lovande” menar jag naturligtvis ”köps redan i engelsk hardcover, eller möjligen trade paperback”…

Read Full Post »

All children are heartless. They have not grown a heart yet, which is why they can climb tall trees and say shocking things and leap so very high that grown-up hearts flutter in terror. Hearts weigh quite a lot. That is why it takes so long to grow one. But, as in their reading and arithmetic and drawing, different children proceed at different speeds. (It is well known that reading quickens the growth of a heart like nothing else.)

Catherynne M. Valente, ”The Girl Who Circumnavigated Fairyland in a Ship of Her Own Making”. Visst är det en fin – och trovärdig – teori som ryms inom parantesen?

Read Full Post »

Dagboksblogg

Lördag morgon, snö i drivor utanför fönstret, tända ljus, en sedan 05.45 vaken mamma förklädd till kåldolme i soffan. Den mänskliga kåldolmen dricker kaffe och lär sina barn att stava till Gillian Flynn. En helt vanlig lördagsmorgon.

Read Full Post »

Läsrapport januari

”Night School” – C.J. Daugherty
”The Unseen” – Alexandra Sokoloff
”All My Friends Are Superheroes” – Andrew Kaufman
”Tistelblomman” – Amanda Hellberg
”Felicia försvann” – Felicia Feldt
 ”Jag kan se i mörkret” – Karin Fossum
”A Room Full of Bones” – Elly Griffiths
”Spike” – Loretta Castellarin & Ken Roberts

Antal: 8
På engelska: 4
På svenska: 4
Kvinnliga författare: 7
Manliga författare:  2 (”Spike”-boken samskrevs av en man och en kvinna)
Deckare/spänning: 3
Skräck: 2
Ungdomsböcker: 2
Utanför bekvämlighetszonen: ”Felicia försvann” går ju att se som en BOATS, så åtminstone en bok.
Bäst: Förutom att jag började läsa ”Gone Girl”? Fossums senaste var riktigt obehaglig och bra. Mer om den nästa vecka. Tyckte också hemskt mycket om ”Tistelblomman”, ”All My Friends Are Superheroes” och senaste Ruth Galloway-deckaren.
Sämst: Inget riktigt bottennapp, men ”Night School” kommer väl inte direkt att toppa årsbästalistan när det är dags att summera 2012. Om man säger så.
Fråga: FÅR man räkna in omläsningar av gamla nostalgiböcker i sin lässtatistik? Det känns onekligen lite som att fuska eftersom det tar – vadå? En knapp timmes Bolibompamedtittande/smygläsande? – att läsa ut en Degrassibok. Samtidigt säger omläsningen väldigt mycket om vem jag var för tjugo år sedan, den popkulturella atmosfär som rådde under det tidiga 90-talet, bokklubben Läslusens självklara roll i mitt läsande, osv, osv – och att INTE räkna in en ungdomsbok i lässtatistiken vore ju ren och skär snobbism, no? Följaktligen räknar jag med ”Spike” – visst minns ni punkartjejen som blev gravid och stod upp för sig själv när hennes klasskamraters föräldrar fick moralpanik? – och funderar till och med på att läsa om de sex, eller är det sju, andra Degrassiböcker jag har stående i min nostalgihylla för ett kommande Degrassinostalgiskt inlägg. Om min lässtatistik plötsligt skenar iväg vet ni att jag börjar nalla på nostalgihyllan… (Kanske ett tips för snabbläsarna och vänskapliga lässtatistiksrivalerna Enligt O och Bokbabbel att ta till om de vill nå ännu mer imponerande lässiffror i år? Bara att besöka min källare och plocka – där finns Kitty, Lotta, Tvillingarna, Anne, Degrassi, Britta och Silver, Judy Blume, allt en nostalgisk 70- eller 80-talist kan önska sig!)

Ja, så såg mitt läsande januari ut. Lite missvisande blir det ändå eftersom jag bara nämnt de böcker jag läst ut under månaden: de böcker jag påbörjat har ju i lika stor grad präglat min vardag. Mer om det senare (väldigt mycket senare i ett fall…).

Hur såg januari ut som läsmånad för er?

Read Full Post »

« Newer Posts