Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for mars, 2012

Lördagscitatet

Books are the perfect entertainment: no commercials, hours of enjoyment for each dollar spent. What I wonder is why everybody doesn’t carry around a book for those inevitable dead spots in life.

Stephen King – en fellow abibliofob! Själv bär jag alltid omkring på minst två böcker i handväskan och har i skrivande stund sju stycken på nattduksbordet..

Annonser

Read Full Post »

Nämen! Titta vad jag hittade i brevlådan nyss! (Partiell Helenacensur pga redan konstaterad fåfänga och ovilja att ge skräckbloggskonceptet ett ansikte – jag snyter mig fortfarande minst ett par gånger i minuten…) Harlan Cobens nya standalone, som jag redan tillägnat ett (nästan) helt English Bookshop-inlägg av förhandspepp! Helgläsningen ordnad alltså. Vad tänker ni läsa i helgen?

Read Full Post »

Ni vet de där böckerna som berör en ända in i de djupaste hjärterötterna? De som får en att upprepa mantrat ”du måste läsa!” till person efter person, tills din omgivning tror att du drabbats av tidig Alzheimers?

Nu har jag en ny sådan bok åt er. Den heter ”The Language of Flowers” och är faktiskt hur fin som helst: den där sällsynta läsupplevelsen som talar både till hjärtat och hjärnan. Det är berättelsen om Victoria, som överges som spädbarn och sedan tillbringar hela sin barndom och tonårstid i olika tillfälliga hem. En enda vuxen erbjuder något mer: Elisabeth, som hon hamnar hos i tioårsåldern. Elisabeth, som lär henne de viktorianska benämningarna för blommornas språk och får henne att tro på ett lyckligt slut. Ända tills… Vi spolar framåt. Victoria har hunnit bli arton år och myndig. Nyss utsparkad från barnhemmet sover hon i San Franciscos parker och odlar blommor när hon får chansen att arbeta som florist. När hon möter en ung man som även han talar blommornas språk får Victoria chansen att uppleva den gränslösa kärlek hon längtat efter hela sitt liv, men får att nå dit måste hon göra upp med sitt traumatiska förflutna och en mörk hemlighet hon helst velat begrava för alltid.

”The Language of Flowers” är – jag känner en blurbrant komma rusande här! – en vacker och djupt gripande berättelse om rotlöshet, moderskap, villkorslös kärlek och om att hitta hem, mot alla odds. Det skulle kunna bli för mycket, men tack vare Diffenbaughs språk och det unika i att låta blommor och deras betydelse enligt gamla viktorianska uppslagsverk genomsyra berättelsen blir det bara otroligt bra. Jag kommer, liksom Mind the Book, att tänka på Janet Fitchs FAN-tastiska ”White Oleander” (snälla Janet, skriv en ny roman nuuuu!) vad gäller skildringen av utsatthet och svek, med en mörk men ändå hoppfull klangbotten. Det finns även en gnutta av guldårens Alice Hoffman i Diffenbaughs språkbehandling och lätt magisk-realistiska syn på en mörk och svår verklighet. Jag läste ut boken samma morgon som en episk vårförkylning bröt ut, vilket gav mig den oväntade bonusen att kunna smyggråta på tunnelbanan.

Om ni föredrar att läsa på svenska så har jag goda nyheter: ”The Language of Flowers” har alldeles nyligen utkommit på svenska och heter då ”Blomsterspråket”. Om ni av en händelse läst recensionen i Tara och studsat till över beskrivningen av en lättsmält bladvändare, något närmast bagatellartat: gör en ”Eternal Sunshine of the Spotless Mind” och radera infon. Helt fel! Lättläst: ja. Lättviktig: nej. Stor skillnad där.

Bokbabbel har också läst och gillat.

Read Full Post »

Vad snygg den är, Belinda Bauers nya roman ”Skuggsida”! Frostiga träd mot mörk bakgrund med en touch av levrat blod: där har vi ytterligare en omslagstyp som formligen skriker ”TJENA HELENA, LÄGET?” (eller, om omslaget råkar vara släkt med Joey Tribbiani, ”HEY HELENA, HOW YOUUU DOIN?”). Ska bli spännande att läsa: vurmar ju som bekant enormt för spänningslitteratur med slagsida åt det mörka och litterära.

(Poseringscensur pga praktförkylning. Nog för att jag i mångt och mycket driver en skräckblogg, men någon måtta får det vara. Vanity, thy name is Helena…)

Read Full Post »

Näst senaste numret av Vi Läser handlar bland annat om chicklit och genrens förmodade död. Gott så: jag har länge retat mig på att all underhållningslitteratur som råkar ha skrivits av kvinnor ska tvingas in i en ofta trång och illasittande kostym. Om chicklit 2.0, komplett med shoppingberoende huvudperson med kriminellt låg självkänsla och en allmänt blodtryckshöjande ”nämen, inte ska väl lilla jag…!”-attityd, skulle gå hädan vore jag den första att applådera. Behovet av rapp, välskriven och smart underhållningslitteratur: enormt. Behovet av en ny bok i Shopaholicserien: icke-existerande. (Nu utgår jag, som alltid, utifrån mig själv. Om ni undrade.) Men! Jag måste erkänna att jag höjde både ett och två ögonbryn när namnet Jodi Picoult plötsligt dök upp som ett exempel på chicklit. Picoult skriver förvisso lättlästa och gripande romaner med en huvudsakligen kvinnlig målgrupp – även om Stephen King hyllat Picoult och är blurbad på baksidan av nya romanen – men man måste ha en synnerligen inkluderande syn på chicklitbegreppet för att lyckas få in henne där. Tillåt mig att sammanfatta några huvudsakliga teman ur Picoults senaste romaner: skolskjutningar, dödsstraff, livshotande sjukdomar, autism, homosexuellas rätt att skaffa barn, dysfunktionella familjer, svek och längtan. Bara ett par Manolo Blahnik som saknas, eller hur?

Jag kanske är orättvis nu, men om vi ska tala orättvisor tycker jag att Jodi Picoult är ett utmärkt exempel på den allmänt styvmoderliga behandlingen av skönlitteratur som skrivs av kvinnor, för kvinnor och (mestadels) om kvinnor, med ett ogenerat uppsåt att nå så många läsare som möjligt. Vi Läser-artikeln går måhända att förklara med bristande reserach, men hur ska man förklara att New York Times dagen då Picoults nya roman ”Lone Wolf” debuterade på tidningens bästsäljarlistas förstaplats valde att låta listbevakningen handla om 1) en roman av Tom Wolfe som utkommer först i höst och 2) vad Jonathan Franzen tycker om Jodi Picoult och Twitter? (Jag vet att New York Times, liksom majoriteten av västvärldens litteratuelit, är besatta av Jonathan Franzen men kom igen!)

Det är alltför enkelt att avfärda Picoults böcker som lättviktig flygplatslitt. Sanningen är att de är något annat, något som kanhända är svårt att få ihop med de astronomiska upplagorna och de Oprahvänliga citaten. Jodi Picoult är nämligen något så exotiskt som en bästsäljarförfattare med en agenda. Hon brinner för de ämnen hon skriver om, oavsett om det handlar om att öka förståelsen för barn och ungdomar med autism eller det fruktansvärda i att tusentals homosexuella tonåringar fortfarande mobbas för sin sexuella läggning. Jag menar att världen behöver flera av Jodi Picoults sort, inte minst med tanke på de orkanstarka högervindar som just nu blåser över USA. Go Jodi, alltså!

Det tycks mig som om jag alltid inleder mina texter om Picoult med att rättfärdiga antingen henne eller mig själv; varför ändra ett vinnande koncept…? Nu kommer jag hur som helst till poängen: jag har läst Picoults alldeles färska roman ”Lone Wolf”, som är en utmärkt och på många sätt väldigt typisk Jodi Picoult-roman. Vi har de många berättarrösterna – som av någon outgrundlig anledning illustreras genom ständiga byten av typsnitt, vilket alltid är en källa till irritation för mig. Jag lovar, vi hänger med ändå! Vi har en familj i kris – familjen Warren, som efter många års splittring tvingas börja samarbeta när pappan i familjen råkar ut för en allvarlig olycka. Vi har ett moraliskt dilemma – exakt när slutar ett liv vara värdigt, och vem ska få bestämma när det sker? Vi har rättssalsscenerna – ingen Picoult utan en rättssal, remember? Vi har åtminstone en handfull scener som kommer att få dig att gråta (om du inte råkar heta riddar Kato och ha en sten där hjärtat borde sitta). Framför allt har vi ett imponerande bladvändardriv och en förmåga att skapa ett persongalleri som berör och engagerar. Och okej, vi har en del fånigheter också. Hela vargspåret i boken är förvisso fascinerande, men finns det verkligen människor som totalt lyckats integrera sig i en vargflock, så till den grad att de får jaga tillsammans med vargarna? Nyheter för mig i så fall. Även slutkapitlet, som känns lite väl cheesy även med Picoultmått, får minuspoäng men på det stora hela är ”Lone Wolf” mycket läsvärd, på det där garderingslösa, känsloladdade amerikanska sättet som jag faktiskt gillar, och jag kommer att försvara Jodi Picoult vid den här tidpunkten nästa år också.

PS: Glöm inte att ladda upp med näsdukar!

Read Full Post »

Nu finns Harlan Cobens nya fristående thriller ”Stay Close” ute, och jag passar på att fira genom att tipsa på min English Bookshop-blogg om tio böcker som alla faller in i Riktigt Schysst Thriller™-kategorin. Somliga är skrivna av Coben, andra inte, men såväl nagelbitarspänning och krypande stämning – företrädelsevis i en vardaglig miljö, bortom poliser och rättssalar – som finess och svärta garanteras! Jag har tipsat om många av böckerna förut i olika sammanhang men inte tillsammans, och samtliga är så bra att de förtjänar att nämnas igen. Om du av någon outgrundlig anledning missat dem råder jag dig att kolla in min lista asap. Årets påskekrim: check!

Read Full Post »

Läser i gårdagens DN – inget i nätupplagan, tyvärr – att Zadie Smith gör en efterlängtad comeback i litteraturvärlden senare i år. Eller, comeback och comeback: hon har väl strikt taget aldrig varit borta. Ibland får jag lite ångest över vilka krav vi ställer på våra favoritförfattare vad gäller produktivitet och synlighet. Alla kan ju inte vara Joyce Carol Oates, och är det verkligen rimligt att vänta sig en roman om året utan att det blir avkall på kvaliteten? Borde vi inte tillåta dem att ta det lite lugnt- eller i Zadies fall, skriva lite essäer och engagera sig i nedläggningshotade bibliotek? Och så vidare, och så vidare. Ja, det slår mig nu att de produktionskrav som många – jag inkluderad, men så är jag ju också ett oförbätterligt JCO-fan… – ställer på dagens författare är smått omänskliga. Det har dock gått sju år sedan Smiths senaste roman ”On Beauty” utkom, och jag blir glad över nyheten att vi har en fjärde roman att vänta i september. (Ingen press eller så, Zadie!)

”NW” utspelar sig hur som helst i ett housing estate-betonat bostadsområde i nordvästra London dit fyra syskon motvilligt dras tillbaka av en främling, och i sann Zadie Smith-anda är de prosaiska sjuttiotalsbyggnaderna döpta efter kända filosofer. ”A very, very small book”, säger författaren själv. Av någon anledning tvivlar jag på det.

Read Full Post »

Older Posts »