”A Kind Man” – Susan Hill

Det ska sägas på en gång, för att mota bort eventuella besvikelser. ”A Kind Man” är INTE en ny ”Woman in Black”. Faktum är att überproduktiva och mångsidiga Susan Hills senaste roman, en helt kort liten sak på strax över 200 sidor, inte ens hör till samma genre. Vilken genre är det, då? Det har jag fått anledning att fundera över flera gånger under läsningen. Efter att ha läst ut den och funderat lite till tror jag att jag kommit fram till att det rör sig om en roman med en viss aura av saga, med en socialrealistisk/historisk fond. Bra är det i alla fall, oavsett genre (jag har dock en del invändningar som jag kommer till strax). Men som sagt, det kan vara bra att på en gång konstatera att det inte är någon spökhistoria. Det var ju trots allt det som fick alla mina mysryslängtande boktentakler att sträcka sig ut efter ”A Kind Man” när jag såg den inne på Pocketshop förra veckan.

Den snälle mannen som titeln åsyftar är Tommy Carr. Honom gifter sig Eve med efter att de träffats helt slumpmässigt nere vid kanalerna i den lilla staden där de bor. (Någon tidsram eller geografisk plats ges aldrig, men jag skulle tippa att det rör sig om 1940-tal eller möjligen tidigt 1950-tal, någonstans norr om Birmingham. Hon är bra på vag men välgestaltad dåtid, Hill.) De flyttar till ett litet hus på utkanten av staden, får så småningom en liten dotter, Jeannie Eliza, och lever ett stillsamt och strävsamt liv. Eves syster Miriam har valt en sämre äkta make. För varje barn hon föder blir hon allt mer förbittrad medan hennes make stannar allt längre på puben. När sedan tragedin slår till är det familjen Carr som drabbas: Jeannie Eliza insjuknar hastigt och dör. En tid efter dotterns bortgång blir även Tommy svårt sjuk, dödsmärkt rentav. Eve stålsätter sig för att förlora även sin make – men då sker något mirakulöst som ingen, minst Tommy själv, kan förklara…

Det är en välskriven och tät historia som Susan Hill skrivit, och som läsare får man insyn i en värld som rent historiskt inte är alltför fjärran men ändå – tack och lov! – känns närmast science fiction-artad när det gäller vissa bitar, samtidigt som uppsägningarna i den lilla staden och fattigdomen som ett stort åskmoln över dess invånare dessvärre känns skriande aktuellt anno 2012. Jag berörs av familjens öden, inte minst systrarnas dramatiskt olika lotter i livet och hur olika de hanterar motgångar, fattigdom och tragedier. Möjligen kan jag tycka att det finns alltför mycket – må så vara tystlåtet – moraliserande kring godhet och ondska, med tydligt utkristalliserade roller. Ni vet, good sister/bad sister. Visst ömmar man för det blida och strävsamma paret Carr, och hjärtat går nästan sönder på mig när de förlorar sin dotter (usch, jag kan verkligen inte läsa om sjuka och döende barn längre… hej, akilleshäl!). Men Eves syster Miriam kan knappast ha det enkelt, och det lär finnas en hel socutredning med skäl till att hon blir så distanserad och kärlekslös i sitt förhållande till sönerna som fortsätter att komma, en efter en, år efter år tills hennes kropp trasas sönder och barnen bara blir hinder, ytterligare en mun att mätta. Jag säger inte att Susan Hill dömer sina karaktärer, men det finns ett visst mått av moraliserande i berättelsen, ett tämligen glasklart budskap invävt i den lilla sagan om liv, död, sjukdom och mirakel bortom medicinska förklaringar. Den som arbetar hårt och ger sig själv till andra utan att ta något tillbaka är god, den som (av olika skäl) inte förmår vara givmild och självuppoffrande är ond.

Ja, det blev en aningen splittrad läsupplevelse, detta, som ni ser. Jag är inte odelat positiv, och ”A Kind Man” är inte en bok som jag kommer att sätta i händerna på folk och tjoa ”Du MÅSTE läsa!”. Men det är, tror jag, en bok som stillsamt kryper sig på och inte riktigt släpper taget om en. Jag skulle inte bli förvånad om jag i tankarna kommer att återvända till familjen Carr och den lilla döende industristaden långt efter att jag ställt tillbaka boken i hyllan. Bra där, Susan Hill, men nu får du hemskt gärna ta och skriva en ny krypande spökhistoria. Under tiden kan den som är sugen på en sådan passa på och läsa ”The Small Hand”, ”The Mist in the Mirror”, ”The Man in the Picture” (som jag själv har oläst) eller – om du inte redan gjort det – Hills moderna klassiker från 1989 som nu är filmaktuell. Jag tjatar pratar naturligtvis om ”The Woman in Black”.