Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for mars, 2012

Snö och Jodi

Ni vet den där känslan?

Man har frusit hela vägen till bussen eftersom det envisas med att SNÖA på självaste vårdagjämningen. (Vilket jäkla hån!) Samtidigt läcker gruset in i skoletterna man, av ren och skär fåfänga, envisas med att ha innan gatorna hunnit sopas för våren. Man är trött, eftersom man av okänd anledning börjat vakna strax före fem om morgnarna, klarvaken i huvudet men komapatient i kroppen om det känns logiskt, och sedan ligger och vrider på sig tills det är dags att stiga upp någon halvtimme senare.

Man sätter sig på bussen, hoppar rakt in i rättegångsscenen i Jodi Picoults nya roman ”Lone Wolf”. (Man kan inte lita på att det inte kommer att snöa på vårdagjämningen, men man kan lita på att det finns åtminstone en rättegångsscen i Picoults böcker. Känns tryggt.) Någonstans inser man att man blir manipulerad, lite på samma sätt som när man kollar på amerikanska melodramer med till exempel en något yngre Julia Roberts i huvudrollen, men man kan inte hjälpa det. Halsen snör ihop sig, ögonen tåras och man gör sig redo för att smyggråta ner i den av handväskan tillknögglade storpocketen.

Det är då man inser det. Man har glömt pappersnäsdukarna hemma, och mascaran man har på ögonfransarna är definitivt inte vattenfast.

DEN känslan.

Read Full Post »

Min biblioteksstatus

Senast lånade biblioteksböcker:

”Det kalla landet” – Inger Frimansson
”Spökljus” – Joseph O’ Connor
”Ond skörd” – Sharon J Bolton
”Vikten av gener: hur DNA påverkar din vikt” – Karin Bojs och Anna Bratt
”Vem är borta?” – Stina Wirsén

På reservationslistan:

”Jag skulle aldrig ljuga för dig” – Moa Herngren

Det slår mig när jag listar mina senaste bibliotekshändelser att den här listan är rätt representativ för vem jag är. Eller rättare sagt: för delar av vem jag är, som läsare och – i förlängningen – person. Spänningsjunkien, relationsromansintressenten, viktnojaren, mamman – alla dessa delar återfinns här. Och Joseph O’Connors senaste handlar om en medelålders skådespelerska som gör en närmast Leopold Bloom-liknande vandring genom ett sönderbombat London! London under och strax efter blitzen har varit föremål för fascination och aktivt sökande av läsmaterial ända sedan jag läste Michelle Magorians ”God natt Mister Tom” som tioåring. WW2-nörden och anglofilen: check!

Intressant är också att mina bibliotekslån, till skillnad från mina bokinköp, till största delen är helt godtyckliga. Ofta plockar jag från ”personalen rekommenderar”-hyllan eller hyllan för nyheter och får därigenom ihop en blandning böcker som jag kanske annars inte skulle hitta. Ytterligare en anledning att älska bibliotek: alla oväntade bokmöten som uppstår.

 Hur ser din nuvarande biblioteksstatus ut?

Read Full Post »

”The Mudwoman”: brännande bra, men inte helt kompatibel med två magsjuka barn i famnen. (För tung, i dubbel bemärkelse.) Rotade istället fram den allmänt bokbloggarmaffiahajpade ”The Perks of Being a Wallflower” av Stephen Chbosky. Väsentligt nättare till formatet – och åh, så fin! Tidigt nittiotal, en huvudperson som känns som en mer sympatisk Adrian Mole, kärlek, vänskap och coming-of-age filtrerat genom en oförglömlig berättarröst.. Bitterljuvt, ömt och roligt är det, och gissa om jag gjorde vågen när huvudpersonen – det är panelhönan Charlie, det – börjar lyssna på ”Asleep” med The Smiths på repeat! Om jag skulle slå ihop alla gånger jag lyssnade på den låten på mitt flickrum skulle vi plötsligt tala veckor, månader, rentav. Charlie är mer tillbakadragen än vad jag var i samma ålder, men jag kan relatera till så mycket ändå. Snacka om kärlek vid första ögonkastet!

Dagens boktips är alltså ”The Perks of Being a Wallflower” av Stephen Chbosky. Funkar garanterat även utan famnen full av sjuka barn.

Read Full Post »

Lägger samman alla mina bilder i den ständigt aktuella inläggsserien ”Helena poserar med efterlängtade böcker” och konstaterar:

1. Den här bildserien är, möjligen med undantag för Johan Theorin vars senaste bok faktiskt var något av en besvikelse, en väldigt bra sammanfattning av vilka böcker och författare som toppar min lista över älsklingar, Dark Places i koncentrat. Det är också ett bra komplement till min hardcover worthy-lista. Osäker på huruvida du VERKLIGEN vill läsa en bok? Ställ dig frågan om du är så pepp på att läsa/hålla i/tafsa på boken ifråga att du känner ett nästan fysiskt behov att lägga upp bildbevis på att du har fått klenoden i dina händer. Då vet du.
2. Jag byter frisyr sjukligt ofta. (Det är ganska precis ett år mellan första och sista bilden.)
3. Posera med efterlängtade boksläpp är bokbloggarens svar på dagens outfit.

Böckerna som det poseras med, uppifrån och ned: ”The Summer Without Men” av Siri Hustvedt (som jag glömde blogga om då stora vabruarihelvetet drog igång med klass 3-varning i samma veva, och nu har jag nästan glömt bort vad den handlade om…), ”Sankta Psyko” av Johan Theorin (lite pyspunka på peppen där, tyvärr), ”11/22/63” av Stephen King och ”Available Dark” av Elizabeth Hand (snacka om double whammy!), ”Jag kan se i mörkret” av Karin Fossum, ”A Room Full of Bones” av Elly Griffiths, ”Gone Girl” av Gillian Flynn (ni får läsa min recension den 24 maj, men ett förhandstips är att jag är väldigt positivt inställd) samt ”The Mudwoman” av Joyce Carol Oates.

Nästa bok som får den tvivelaktiga äran att posera med mig? Det lutar åt Tana Frenchs ”Broken Harbour”, men man vet aldrig…

Read Full Post »

Mmm, mörker-Oates!

”For we most cherish those places to which we have been brought to die but have not died.”

Joyce Carol Oates, ”The Mudwoman”. Premiäromdöme ett tiotal sidor in: mörkt, rått, snudd på outhärdligt. Upstate New York Gothic. Hurra! Många omdömen, såväl korta som långa, lär följa.

Read Full Post »

I den ständigt aktuella inläggsserien ”Helena poserar med efterlängtade boksläpp” ger jag er nu… Helena och ny roman av Joyce Carol Oates! Redan nu hör jag hur ni lustigkurrar på främre raden laddar för ett skämt om Oates legendariska produktivitet, den som vissa menar står mellan henne och ett Nobelpris. ”Ny roman? Av Oates? Skrev hon inte en förra veckan, medan jag hade tvättstugan?” Ni får lägga era JCO-skämt på halster ett tag, hörni. Faktum är att ”The Mudwoman” är Joyce Carol Oates första roman på 2,5 år. Visserligen har hon hunnit skriva om sin makes plötsliga död, gifta om sig och skriva ett par novellsamlingar under den tiden, men det är ändå något av ett rekord för America’s Dark Lady of Letters. 2,5 år i Joyce Carol Oates-år motsvarar väl i runda slängar 15 år… Personligen hoppas jag i egenskap av mångårigt JCO-fan att den – relativt sett – långa väntetiden på en ny roman bidragit till förhöjd kvalitet. Tycker nämligen att hon varit rätt ojämn de senaste åren, lite JCO på autopilot. Kortromanen ”A Fair Maiden”, till exempel, hade massvis av potential, inte minst när det gäller den där förtätade, obehagliga stämningen som Oates är så bra på att förmedla, men kändes trots sina få sidor repetitiv, ja, snudd på tjatig. Även ”Little Bird of Heaven” var lite av en mellanbok, tycker jag. ”The Mudwoman” låter åtminstone mycket lovande här:

Mudwoman is a riveting psychological thriller, taut with dark suspense, that explores the high price of repression in the life of a respected university president teetering on the precipice of a nervous breakdown. Like Daphne DuMaurier’s gothic masterwork, Rebecca, and the classic ghost story, The Turn of the Screw, by Henry James, Oates’s Mudwoman is a chilling page-turner that hinges on the power of the imagination and the blurry lines between the real and the invented—and it stands tall among the author’s most powerful and beloved works, including The Falls, The Gravedigger’s Daughter, and We Were the Mulvaneys.

Stort, fett, versalskrikande ”JA TACK!” på allt det där, va? Återkommer med recension!

PS: På tal om efterlängtade boksläpp! Ett av Oates kommande projekt – här hittar ni en utmärkt lista över dem – är en sorts fristående fortsättning på Oates gotiska svit som inleddes med ”Bellefleur” under 1970-talets slut. Länge hade boken det H.P Lovecraft-doftande arbetsnamnet ”The Crosswicks Horror”, men nu tycks Oates ha bestämt sig för att den istället ska heta ”The Accursed”. Just nu är ”The Accursed” på redigeringsstadiet, men om ett år eller så borde vi få läsa slutresultatet. Under tiden kan ni beskåda några tidiga utkast till romanen på den tid den fortfarande hette ”The Crosswicks Horror” (så fantastisk titel ändå, jag hoppas att Oates återvänder till den!) här.

Read Full Post »

Julia är elva år när det som ska komma att kallas ”the slowing” börjar. Jorden snurrar långsammare, solen, dess uppgång och nedgång, blir alltmer opålitlig. Inom loppet av några veckor har dygnet svällt ut med flera timmar. Fenomenet påverkar gravitationen: fåglar ramlar ner från himlen och basebollmatcher får avbrytas då bollarna vägrar stanna uppe i luften. Många ser ”the slowing” som en direkt konsekvens av vår slösaktiga livsstil, naturens hämnd på människan. Andra är övertygade om att jorden ska gå under, hamstrar vatten och batterier, citerar Nostradamus och håller sina barn hemma från skolan. Snart lär (nästan) alla sig att förhålla sig till den nya dygnsrytmen, dagar av intensivt solljus följt av beckmörker. För Julias del kommer ”the slowing” mitt under hennes första steg in i något slags tonårsvärld. Vänskapsband bryts, förälskelser spirar, kroppen förändras. Just Julias försiktiga intåg i vuxenvärlden, den berg-och-dalbana av känslostormar som det innebär att vara elva och förpubertal, är fantastiskt fint skildrat. Samma sak med skildringen av hur det ofattbara snabbt blir fattbart, det otroliga troligt. Karen Thompson Walker har ett känsligt, snudd på poetiskt språk som jag dras in i. Eftersom Julia känns så trovärdig köper jag även hela konceptet med ”the slowing”, även om jag är säker på att mer naturvetenskapligt lagda läsare skulle kunna tänkas ha en och annan invändning. (Själv gick jag humanistisk linje…) Jag kommer att skriva mer utförligt om ”The Age of Miracles”, Karen Thompson Walkers debutroman som redan orsakat massor av ”buzz” i bokbranschen, när den finns ute. Se detta som en liten teaser.

”The Age of Miracles” utkommer den 21 juni och är, menar jag, väl värd att vänta på. Stort tack till alltid lika smaksäkra Bia som tipsat mig om Karen Thompson Walker – det här är definitivt ett författarskap att hålla koll på! Vem hade kunnat ana att coming of age och undergångskänsla skulle vara en så lyckad kombination? Medan ni väntar kan ni kolla in den här ambitiösa hemsidan, där info om boken trängs med fiktiva nyheter om fenomenet som beskrivs inom ramarna för romanen. Ambitiöst var ordet!

Read Full Post »

Det ska sägas på en gång, för att mota bort eventuella besvikelser. ”A Kind Man” är INTE en ny ”Woman in Black”. Faktum är att überproduktiva och mångsidiga Susan Hills senaste roman, en helt kort liten sak på strax över 200 sidor, inte ens hör till samma genre. Vilken genre är det, då? Det har jag fått anledning att fundera över flera gånger under läsningen. Efter att ha läst ut den och funderat lite till tror jag att jag kommit fram till att det rör sig om en roman med en viss aura av saga, med en socialrealistisk/historisk fond. Bra är det i alla fall, oavsett genre (jag har dock en del invändningar som jag kommer till strax). Men som sagt, det kan vara bra att på en gång konstatera att det inte är någon spökhistoria. Det var ju trots allt det som fick alla mina mysryslängtande boktentakler att sträcka sig ut efter ”A Kind Man” när jag såg den inne på Pocketshop förra veckan.

Den snälle mannen som titeln åsyftar är Tommy Carr. Honom gifter sig Eve med efter att de träffats helt slumpmässigt nere vid kanalerna i den lilla staden där de bor. (Någon tidsram eller geografisk plats ges aldrig, men jag skulle tippa att det rör sig om 1940-tal eller möjligen tidigt 1950-tal, någonstans norr om Birmingham. Hon är bra på vag men välgestaltad dåtid, Hill.) De flyttar till ett litet hus på utkanten av staden, får så småningom en liten dotter, Jeannie Eliza, och lever ett stillsamt och strävsamt liv. Eves syster Miriam har valt en sämre äkta make. För varje barn hon föder blir hon allt mer förbittrad medan hennes make stannar allt längre på puben. När sedan tragedin slår till är det familjen Carr som drabbas: Jeannie Eliza insjuknar hastigt och dör. En tid efter dotterns bortgång blir även Tommy svårt sjuk, dödsmärkt rentav. Eve stålsätter sig för att förlora även sin make – men då sker något mirakulöst som ingen, minst Tommy själv, kan förklara…

Det är en välskriven och tät historia som Susan Hill skrivit, och som läsare får man insyn i en värld som rent historiskt inte är alltför fjärran men ändå – tack och lov! – känns närmast science fiction-artad när det gäller vissa bitar, samtidigt som uppsägningarna i den lilla staden och fattigdomen som ett stort åskmoln över dess invånare dessvärre känns skriande aktuellt anno 2012. Jag berörs av familjens öden, inte minst systrarnas dramatiskt olika lotter i livet och hur olika de hanterar motgångar, fattigdom och tragedier. Möjligen kan jag tycka att det finns alltför mycket – må så vara tystlåtet – moraliserande kring godhet och ondska, med tydligt utkristalliserade roller. Ni vet, good sister/bad sister. Visst ömmar man för det blida och strävsamma paret Carr, och hjärtat går nästan sönder på mig när de förlorar sin dotter (usch, jag kan verkligen inte läsa om sjuka och döende barn längre… hej, akilleshäl!). Men Eves syster Miriam kan knappast ha det enkelt, och det lär finnas en hel socutredning med skäl till att hon blir så distanserad och kärlekslös i sitt förhållande till sönerna som fortsätter att komma, en efter en, år efter år tills hennes kropp trasas sönder och barnen bara blir hinder, ytterligare en mun att mätta. Jag säger inte att Susan Hill dömer sina karaktärer, men det finns ett visst mått av moraliserande i berättelsen, ett tämligen glasklart budskap invävt i den lilla sagan om liv, död, sjukdom och mirakel bortom medicinska förklaringar. Den som arbetar hårt och ger sig själv till andra utan att ta något tillbaka är god, den som (av olika skäl) inte förmår vara givmild och självuppoffrande är ond.

Ja, det blev en aningen splittrad läsupplevelse, detta, som ni ser. Jag är inte odelat positiv, och ”A Kind Man” är inte en bok som jag kommer att sätta i händerna på folk och tjoa ”Du MÅSTE läsa!”. Men det är, tror jag, en bok som stillsamt kryper sig på och inte riktigt släpper taget om en. Jag skulle inte bli förvånad om jag i tankarna kommer att återvända till familjen Carr och den lilla döende industristaden långt efter att jag ställt tillbaka boken i hyllan. Bra där, Susan Hill, men nu får du hemskt gärna ta och skriva en ny krypande spökhistoria. Under tiden kan den som är sugen på en sådan passa på och läsa ”The Small Hand”, ”The Mist in the Mirror”, ”The Man in the Picture” (som jag själv har oläst) eller – om du inte redan gjort det – Hills moderna klassiker från 1989 som nu är filmaktuell. Jag tjatar pratar naturligtvis om ”The Woman in Black”.

Read Full Post »

Oh joy! Fick hem ”The Sopranos” igår. Fastnade, som ni säkert noterat, rejält för Alan Warners dysfunktionella fd körflickor och deras äventyr på Gatwicks flygplats när jag läste ”Sopranos”-uppföljaren ”The Stars in the Bright Sky”. (Och de sista sidorna, herregud! Didn’t see that one coming – fast ändå, på något sätt, i ett par referenser som fick mig att undra.. Önskar att jag hade varit med på English Bookshops bokcirkel om ”The Stars in the Bright Sky”; det är en bok man vill diskutera med andra.) Kan inte tänka mig några kvinnor jag hellre skulle vilja tillbringa internationella kvinnodagen med än Manda, Kay, Finn, Kylah och gänget. Skulle vara min mamma och mina döttrar då, som jag också ska umgås med idag.

Egentligen är det ju djupt tragiskt att den här dagen fortfarande ska behövas, men nu ser världen ut som den gör, så grattis på kvinnodagen, åh, ni (vi) underbetalda kulturbärare och litteraturvurmare! Missa inte bloggstafetten hos Enligt O idag.

Read Full Post »

Vaknade i morse med en släpig men auktoritär amerikansk mansröst i huvudet.”Let us go then, you and I”, uppmanade han mig, och jag klev upp ur sängen fastän väckarklockan visade det ogudaktiga klockslaget 05.20. Lite senare, när jag stod vid badrumsspegeln och sminkade mig, sade han ”There will be time, there will be time to prepare a face to meet the faces you will meet”. En lika trösterik som sorglig tanke, hur vi förställer oss framför omvärlden för att göra mänskliga möten smidigare. (Nej, jag tror inte att T.S. Eliot syftade på mascara och foundation när han skrev den raden, men ni fattar.) En halvtimme senare, när jag går ut i den lätt gulskimrande morgondagern är han där igen, gubben. ”And indeed there will be time / For the yellow smoke that slides along the street /Rubbing its back upon the window panes”.

There will be time, there will be time: så ofta som de raderna hemsökt mig ända sedan jag för första gången hörde T.S. Eliot läsa dem på en bandspelare i ett klassrum på Stockholms universitet för snart tolv år sedan! Jag vet att många ser ”The Waste Land” som Eliots mästerverk; själv är jag nästan omåttligt förtjust i hans långa, magiska vardagliga och vidunderligt stora dikt om J. Alfred Prufrock, om tiden som går, ångern över det som aldrig blev, alla dessa små, små stunder som var ett liv – och så döden, slutet, FÖRGÄNGLIGHETEN som hela tiden lurar i skuggorna. Kanske är jag  – utöver de fragment jag redan nämnt – särskilt förtjust i följande passage:

And would it have been worth it, after all,
After the cups, the marmalade, the tea,
Among the porcelain, among some talk of you and me,
Would it have been worth while,                                             
To have bitten off the matter with a smile,
To have squeezed the universe into a ball
To roll it toward some overwhelming question,
To say: ”I am Lazarus, come from the dead,
Come back to tell you all, I shall tell you all”
If one, settling a pillow by her head,
  Should say, ”That is not what I meant at all.
  That is not it, at all.”

Som sagt, tolv år har gått sedan mitt första möte med ”The Love Song of J. Alfred Prufrock” (över hundra år sedan Eliot började skriva den 1910, för den sakens skull. På tal om tiden), men han fortsätter att hälsa på, Prufrock. För så där har jag det med dikter, romaner, sånger som betytt mycket för mig. När jag minst anar det ploppar små minnesfragment upp ur min hjärnas vindlingar, och jag blir påmind om hur totalt jäkla awesome det är att vara en läsande, lyssnande, kulturkonsumerande människa som alltid har ett helt universum av parallellvärldar att ta till när verkligheten känns alltför prosaisk. Sylvia Plath sade en gång ”What I fear the most, I think, is the death of the imagination”. Så länge vi har dikter som ”The Love Song of J. Alfred Prufrock”, sånger som ”Now My Heart Is Full” och TV-serier som ”Twin Peaks” (och alla fantastiska citat man kan sno därifrån: senast igår snodde jag Sheriff Trumans replik till Deputy Andy, ”where there’s no sense, there’s no feeling” apropå Katrin Zytomierska och eventuella huvudvärksbesvär i samband med LCHF, problem som hon i sin fantastiska bok sammanfattar med ”får du ont, ta en treo”) och förmågan att leva oss in i alternativa världar, i andras texter och verk… tja, så länge vi har allt det så tänker jag aldrig klaga över att livet är fattigt.

Read Full Post »

« Newer Posts - Older Posts »