Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for maj, 2012

Plötsligt överväldigad av akut ”Broken Harbour”-längt! Inte långt kvar nu, tack och lov. Sophie Hannah kallar Frenchs fjärde roman i Dublinsviten ”The most breathtakingly brilliant and close-to-perfect thriller I’ve read for a long time”. Det är väl inte alltför långsökt att gissa att jag kommer att brista ut i ett lagom fangirligt och ack så vältaligt ”what she said? Is what I’m thinkin”* när jag äntligen fått läsa…

Det var allt.

* = Kom igen nu nördar, plocka referensen!

Annonser

Read Full Post »

Fick ett sms från min pappa nyss:

”Du har så rätt – Dark Places är MVG+. Möjligen är The Kill Club lite löjlig. Å andra sidan behövs någon extern kraft eller händelse för att Libby ska ta tag i sin situation.”

Gillian Flynn-fancluben, den ständigt expanderande, tycks ha fått ytterligare en medlem! Har redan gett honom lånelöfte på ”Sharp Objects”.

Read Full Post »

Det mesta är större i Jane Greens värld: husen, karaktärernas bankkonton, känslorna, ja, till och med typsnittet. Jag har läst Jane Green i åratal, från de klassiskt 90-talschicklittiga, stilbildande ”Straight Talking” och ”Jemina J” via den lätt exotifierande Connecticutporren i de tidiga 00-alstren till dagens mer mogna underhållningslitteratur (hen lit?), och alltid gjort det med en vag känsla av skam. Både för min egen skull och Janes. Det är lättuggat, sympatiskt och mysigt, med spektakulära miljöer (läs mer om min faiblesse för Connecticuts smaragdgröna gräsmattor i Greenville i en gammal gästrecension för Dagens bok, från den tid jag var ogift och hade annat efternamn) och ett persongalleri man vill väl. Sidorna vänds av sig själva, vilket skvallrar om bladvändarkompetens – de gånger jag läst en Jane Green-roman längre än en helg går inte att räkna, ty de finns inte. Jag kan bara inte, och jag inser hur elakt det här låter, skaka av mig känslan att jag läser en barnbok för vuxna, något strax ovanför pekboksstadiet. Jane Green är den diametrala motsatsen till Hemingways isberg: allt är uttalat, inget underförstått. Samma orsak som drar mig till Jane Greens böcker, och som jag då, småbarnsmorsetrött och sugen på underhållning enligt minsta motståndets lag-modellen, ser som något positivt är det som får mig att plocka fram skämskudden.

På sätt och vis har det blivit värre i Greens senare böcker. Hon har lämnat Londons Josephbärande, chardonnayklunkande, kärlekstörstande singeltjejer och istället riktat in sig på fyrtionåntingkvinnor med familj. Problemen har, liksom typsnittet och känsloanstormningarna, vuxit: från ”är han den rätte?” till ”jag är ofrivilligt barnlös och min sjuttonåriga styvdotter hatar mig”. I Greens näst senaste alster ”The Love Verb”, som jag har liggande på nattduksbordet och förmodligen kommer att smälla i mig i helgen, tycks det handla om cancer. Här, i ”The Patchwork Marriage”, handlar det om en dysfunktionell bonusfamilj som tampas med allt från ofrivillig barnlöshet till alkoholism och tonårsgraviditeter. Rimligen borde Greens stil ha mognat i takt med hennes tendens att ta sig an allvarligare ämnen, men så är det inte. Jag får fortfarande den där marshmallowfluffiga dricka-rosé-och-läsa-med-hjärnan-avkopplad-känslan av Greens böcker, och kan inte låta bli att tycka att den ytliga gestaltningen blir en direkt förolämpning mot de ämnen Green vill ta upp. Och på tal om förolämpningar: mullig, arg, svarthårig gothbrud förvandlas till smal, brunhårig earth mama och Green låter hennes förändrade kroppsform och utseende illustrera och representera hennes nyfunna lycka för det vet ju alla att alla som är överviktiga och/eller fejkat svarthåriga innerst inne är djupt olyckliga och bara LÄNGTAR efter att bli smala och få ljusare hår, dvs bli lyckliga, HALLÅ, någon annan som får den distinkta smaken av död svartråtta i munnen? Dessutom får titeln mig att tänka på Anne Tylers mästerliga roman ”A Patchwork Planet”, vilket gör mig akut medveten om att Jane Green inte är någon Anne Tyler, vilket i sin tur får mig att ifrågasätta varför jag läser sådana här böcker när det finns författare som Anne Tyler, som med mild humor, skarpögdhet och stilistisk perfektion får varje sida att vibrera. (Jag vet. Äpplen och päron, hen lit och Great American Novels. Orättvis jämförelse, men det är så mina vindlande associationsbanor funkar.)

Vi har väl alla våra hatkärleksförhållanden till vissa författare. Jag har två: Patricia Cornwell och Jane Green. Nu har jag avhandlat Green – någon regelrätt recension blir det nog inte av ”The Love Verb”, om hon inte överraskar mig, förstås – och om ett par veckor, när jag utsatt mina stackars veka armmuskler för Patricia Cornwells senaste (INBUNDNA– ni ser hur mycket kärlek det trots allt är i det här hatkärleksförhållandet!) Scarpettadeckare, blir det en liten Cornwelluppdatering. Stay tuned! Jag börjar tugga novalucol redan nu.

Read Full Post »

Respektfullt snott från Glory Box.

… nöjesläser jag: ”Every Contact Leaves a Trace” av Elanor Dymott. Välskriven och drabbande thriller i akademisk miljö (Oxford!) med platser (Gloucester Green! Worcester College!) som får min anglofili och akaporr-faiblesse att mötas i en innerlig och blöt långtradare. Hoppas den håller hela vägen! Badkarsläser även Jane Greens senaste, ”The Patchwork Marriage”. Bra slöläsning om man är på humör för lite vuxnare chicklit.

… nyttoläser jag: What is this nyttoläsning you speak of? Här gäller nöjesläsning hela vägen, baby! Bör jag få dåligt samvete nu…? (Jag är dock av den bestämda uppfattningen att all slags läsning är nyttigt. På ett eller annat sätt.)

… är jag exalterad över: Livet! Ljuset! Värmen! Häggen! Syrenen! Hänryckningen! Och så vidare. Att kunna sitta i sin trädgård och dricka kaffe i morgonrock med en bok inom bekvämt räckhåll och få insupa blomdoften, fågelkvittret och den skira grönskan är helt underbart.

… är jag stolt över: Att jag kommit igång med motionerandet på allvar. Visserligen ”bara” powerwalks än så länge, men jag är lika barnsligt stolt varje gång jag släpar mig ur soffan och snörar på gympadojorna. Och så är jag alltid – och rättmätigt – stolt över mina barn.

… är nervös för: Inget, tror jag? (Bör jag bli nervös nu…?)

… längtar jag efter: Sommar, semester och episkt slappande (möjligen i kombination med en powerwalk eller två.) Flera månader kvar, men längtet finns där, djupt rotat.

… planerar jag: Min sommarläsning, lite smått. Mer om det senare!

Read Full Post »

Vi är inte ens inne i juni månad än och jag har redan hunnit med två Maria Langdeckare – hur ska den här sommaren sluta?

Långhelgens Langomläsning blev novellsamlingen ”Ögonen” (1964), notoriskt svåråtkomlig och därför något av en helig graal för mången Langsamlare. Jag fick själv vänta i många år innan jag på Nora diversehandel hittade ett välbevarat ex som blev mitt till det facila priset av 400 kronor. (Hela solskenshistorien återfinns här.)

Är den då värd allt besvär? Svaret blir väl ett ”njaaa”. Jag är, liksom Lang själv, mycket förtjust i den helt korta men underhållande avslutningsnovellen ”Att få meta ifred”, och även den längre novell som utspelar sig i opera- och skolmiljö, olycksbådande och långsamt eskalerande ”Operan ger i afton”, har sina stunder. Har man plöjt större delen av Langs produktion är det naturligtvis också trevligt att Puck Bure gör ett litet gästspel som berättarjag i det kortkorta operamysteriet ”Slutscenen”, men det blir aldrig särskilt mycket mer än just det. Trevligt. Ljummet. Oförargerligt. Oupphetsande. Kriminalnoveller är, som Lang själv är inne på i sitt förord, en knepig genre: så liten yta för ett omfattande konstruktionsarbete. Det är väl egentligen bara Edgar Allan Poes skolbildande ”Morden på Rue Morgue” – förvisso väsentligt längre än de berättelser som återfinns här – som instinktivt dyker upp i huvudet när man försöker frammana lyckade exempel på kriminalhistorier i novellform. Kanske Agatha Christies ”Murder in the Mews” och ”The Adventure of the Christmas Pudding” också. På det stora hela föredrar jag dock ett längre format för detektivhistorier, där såväl författare som läsare får tid att lära känna persongalleriet och lägga ut/nappa på diskreta ledtrådar och villospår. Less är i det här fallet inte more.

Är man, som Bokomaten så fint uttryckte det bland kommentarerna till min ”Ingen returbiljett”-recension, lala när det gäller Maria Lang, är ”Ögonen” ett måste, inte minst ur samlarsynpunkt. Som läsupplevelse får dock boken ett med tvekan godkänt. Om ”Ögonen” vore en av de arma studenter som skildras i ”Operan ger i afton” (eller, för den sakens skull, ”Vår sång blir stum”) skulle hen få gå direkt hem från muntan och darrande vänta vid telefonen på benådning/dödsstöten från rektorn, alltmedan de nervöst spejande släktingarnas medhavda blommor och ballonger börjar slokna på skolgården och kamraternas rusiga ”och den ljusnande framtid är vår” allt mer börjar framstå som ett hån. Inte Langs starkaste stund, alltså.

Hela min samling med originalutgåvor av Maria Langs deckare. ”Ögonen” är fjärde boken till vänster i andra raden uppifrån. Det ligger väl i farans riktning att jag får anledning att återkomma till mina klenoder – eller ”klenodier”, som Assar Bubbla skulle ha sagt – under sommarmånaderna…

Read Full Post »

… omslaget bjuder på en hukande/springande person i snöigt och kargt landskap. Gärna lite mörka, skelettliknande trädgrenar i periferin också. Ja, jag skulle till och med sträcka mig så långt som att säga att hukande/springande person i snöigt och kargt landskap gått om den gamla litterär thriller-markören träd, vatten och dunkla skuggor (omslaget till första svenska utgåvan av Donna Tartts ”Den hemliga historien” samt valfri tidig 00-talsroman från Carol Goodman).

Eller vad säger ni, Rosamund Lupton, Alison Littlewood och Elanor Dymott? En sak är i alla fall säker: just den här omslagsvarianten brukar vara en kvalitetsmarkör, så jag har höga förhoppningar angående Dymotts alldeles nyutkomna roman, som nyss damp ner i brevlådan. Rapport kommer, var så säkra!

Read Full Post »

Vabhögen

Rapport från sängen, där jag ägnar mig åt vård av febrig dotter. Varvar, med stor framgång, högläsning av Astrid Lindgrens utmärkta metaberättelse om Pippi Långstrump-tjuven Assar Bubbla (”kokt fläsk smakar bäst med jordgubbssylt”, visst minns ni?) och egenläsning av ”Eld”. Ganska angenämt, måste jag säga.

Read Full Post »

Older Posts »