Posted in Älsklingar, Deckare, Efterlängtade boksläpp on maj 30, 2012| 5 Comments »
Plötsligt överväldigad av akut ”Broken Harbour”-längt! Inte långt kvar nu, tack och lov. Sophie Hannah kallar Frenchs fjärde roman i Dublinsviten ”The most breathtakingly brilliant and close-to-perfect thriller I’ve read for a long time”. Det är väl inte alltför långsökt att gissa att jag kommer att brista ut i ett lagom fangirligt och ack så vältaligt ”what she said? Is what I’m thinkin”* när jag äntligen fått läsa…
Det var allt.
* = Kom igen nu nördar, plocka referensen!
Posted in Älsklingar, Personligt on maj 29, 2012| 11 Comments »
Fick ett sms från min pappa nyss:
”Du har så rätt – Dark Places är MVG+. Möjligen är The Kill Club lite löjlig. Å andra sidan behövs någon extern kraft eller händelse för att Libby ska ta tag i sin situation.”
Gillian Flynn-fancluben, den ständigt expanderande, tycks ha fått ytterligare en medlem! Har redan gett honom lånelöfte på ”Sharp Objects”.
Posted in Chicklit, Recensioner, Romaner on maj 29, 2012| 10 Comments »
På sätt och vis har det blivit värre i Greens senare böcker. Hon har lämnat Londons Josephbärande, chardonnayklunkande, kärlekstörstande singeltjejer och istället riktat in sig på fyrtionåntingkvinnor med familj. Problemen har, liksom typsnittet och känsloanstormningarna, vuxit: från ”är han den rätte?” till ”jag är ofrivilligt barnlös och min sjuttonåriga styvdotter hatar mig”. I Greens näst senaste alster ”The Love Verb”, som jag har liggande på nattduksbordet och förmodligen kommer att smälla i mig i helgen, tycks det handla om cancer. Här, i ”The Patchwork Marriage”, handlar det om en dysfunktionell bonusfamilj som tampas med allt från ofrivillig barnlöshet till alkoholism och tonårsgraviditeter. Rimligen borde Greens stil ha mognat i takt med hennes tendens att ta sig an allvarligare ämnen, men så är det inte. Jag får fortfarande den där marshmallowfluffiga dricka-rosé-och-läsa-med-hjärnan-avkopplad-känslan av Greens böcker, och kan inte låta bli att tycka att den ytliga gestaltningen blir en direkt förolämpning mot de ämnen Green vill ta upp. Och på tal om förolämpningar: mullig, arg, svarthårig gothbrud förvandlas till smal, brunhårig earth mama och Green låter hennes förändrade kroppsform och utseende illustrera och representera hennes nyfunna lycka för det vet ju alla att alla som är överviktiga och/eller fejkat svarthåriga innerst inne är djupt olyckliga och bara LÄNGTAR efter att bli smala och få ljusare hår, dvs bli lyckliga, HALLÅ, någon annan som får den distinkta smaken av död svartråtta i munnen? Dessutom får titeln mig att tänka på Anne Tylers mästerliga roman ”A Patchwork Planet”, vilket gör mig akut medveten om att Jane Green inte är någon Anne Tyler, vilket i sin tur får mig att ifrågasätta varför jag läser sådana här böcker när det finns författare som Anne Tyler, som med mild humor, skarpögdhet och stilistisk perfektion får varje sida att vibrera. (Jag vet. Äpplen och päron, hen lit och Great American Novels. Orättvis jämförelse, men det är så mina vindlande associationsbanor funkar.)
Vi har väl alla våra hatkärleksförhållanden till vissa författare. Jag har två: Patricia Cornwell och Jane Green. Nu har jag avhandlat Green – någon regelrätt recension blir det nog inte av ”The Love Verb”, om hon inte överraskar mig, förstås – och om ett par veckor, när jag utsatt mina stackars veka armmuskler för Patricia Cornwells senaste (INBUNDNA– ni ser hur mycket kärlek det trots allt är i det här hatkärleksförhållandet!) Scarpettadeckare, blir det en liten Cornwelluppdatering. Stay tuned! Jag börjar tugga novalucol redan nu.
Posted in Bokbloggosfären, Utmaningar on maj 22, 2012| 8 Comments »
Respektfullt snott från Glory Box.
… nöjesläser jag: ”Every Contact Leaves a Trace” av Elanor Dymott. Välskriven och drabbande thriller i akademisk miljö (Oxford!) med platser (Gloucester Green! Worcester College!) som får min anglofili och akaporr-faiblesse att mötas i en innerlig och blöt långtradare. Hoppas den håller hela vägen! Badkarsläser även Jane Greens senaste, ”The Patchwork Marriage”. Bra slöläsning om man är på humör för lite vuxnare chicklit.
… nyttoläser jag: What is this nyttoläsning you speak of? Här gäller nöjesläsning hela vägen, baby! Bör jag få dåligt samvete nu…? (Jag är dock av den bestämda uppfattningen att all slags läsning är nyttigt. På ett eller annat sätt.)
… är jag exalterad över: Livet! Ljuset! Värmen! Häggen! Syrenen! Hänryckningen! Och så vidare. Att kunna sitta i sin trädgård och dricka kaffe i morgonrock med en bok inom bekvämt räckhåll och få insupa blomdoften, fågelkvittret och den skira grönskan är helt underbart.
… är jag stolt över: Att jag kommit igång med motionerandet på allvar. Visserligen ”bara” powerwalks än så länge, men jag är lika barnsligt stolt varje gång jag släpar mig ur soffan och snörar på gympadojorna. Och så är jag alltid – och rättmätigt – stolt över mina barn.
… är nervös för: Inget, tror jag? (Bör jag bli nervös nu…?)
… längtar jag efter: Sommar, semester och episkt slappande (möjligen i kombination med en powerwalk eller två.) Flera månader kvar, men längtet finns där, djupt rotat.
… planerar jag: Min sommarläsning, lite smått. Mer om det senare!
Posted in Deckare, Noveller, Omläsning on maj 21, 2012| 15 Comments »
Vi är inte ens inne i juni månad än och jag har redan hunnit med två Maria Langdeckare – hur ska den här sommaren sluta?
Långhelgens Langomläsning blev novellsamlingen ”Ögonen” (1964), notoriskt svåråtkomlig och därför något av en helig graal för mången Langsamlare. Jag fick själv vänta i många år innan jag på Nora diversehandel hittade ett välbevarat ex som blev mitt till det facila priset av 400 kronor. (Hela solskenshistorien återfinns här.)
Är den då värd allt besvär? Svaret blir väl ett ”njaaa”. Jag är, liksom Lang själv, mycket förtjust i den helt korta men underhållande avslutningsnovellen ”Att få meta ifred”, och även den längre novell som utspelar sig i opera- och skolmiljö, olycksbådande och långsamt eskalerande ”Operan ger i afton”, har sina stunder. Har man plöjt större delen av Langs produktion är det naturligtvis också trevligt att Puck Bure gör ett litet gästspel som berättarjag i det kortkorta operamysteriet ”Slutscenen”, men det blir aldrig särskilt mycket mer än just det. Trevligt. Ljummet. Oförargerligt. Oupphetsande. Kriminalnoveller är, som Lang själv är inne på i sitt förord, en knepig genre: så liten yta för ett omfattande konstruktionsarbete. Det är väl egentligen bara Edgar Allan Poes skolbildande ”Morden på Rue Morgue” – förvisso väsentligt längre än de berättelser som återfinns här – som instinktivt dyker upp i huvudet när man försöker frammana lyckade exempel på kriminalhistorier i novellform. Kanske Agatha Christies ”Murder in the Mews” och ”The Adventure of the Christmas Pudding” också. På det stora hela föredrar jag dock ett längre format för detektivhistorier, där såväl författare som läsare får tid att lära känna persongalleriet och lägga ut/nappa på diskreta ledtrådar och villospår. Less är i det här fallet inte more.
Är man, som Bokomaten så fint uttryckte det bland kommentarerna till min ”Ingen returbiljett”-recension, lala när det gäller Maria Lang, är ”Ögonen” ett måste, inte minst ur samlarsynpunkt. Som läsupplevelse får dock boken ett med tvekan godkänt. Om ”Ögonen” vore en av de arma studenter som skildras i ”Operan ger i afton” (eller, för den sakens skull, ”Vår sång blir stum”) skulle hen få gå direkt hem från muntan och darrande vänta vid telefonen på benådning/dödsstöten från rektorn, alltmedan de nervöst spejande släktingarnas medhavda blommor och ballonger börjar slokna på skolgården och kamraternas rusiga ”och den ljusnande framtid är vår” allt mer börjar framstå som ett hån. Inte Langs starkaste stund, alltså.
Hela min samling med originalutgåvor av Maria Langs deckare. ”Ögonen” är fjärde boken till vänster i andra raden uppifrån. Det ligger väl i farans riktning att jag får anledning att återkomma till mina klenoder – eller ”klenodier”, som Assar Bubbla skulle ha sagt – under sommarmånaderna…
Posted in Bokomslag on maj 18, 2012| 14 Comments »
… omslaget bjuder på en hukande/springande person i snöigt och kargt landskap. Gärna lite mörka, skelettliknande trädgrenar i periferin också. Ja, jag skulle till och med sträcka mig så långt som att säga att hukande/springande person i snöigt och kargt landskap gått om den gamla litterär thriller-markören träd, vatten och dunkla skuggor (omslaget till första svenska utgåvan av Donna Tartts ”Den hemliga historien” samt valfri tidig 00-talsroman från Carol Goodman).
Eller vad säger ni, Rosamund Lupton, Alison Littlewood och Elanor Dymott? En sak är i alla fall säker: just den här omslagsvarianten brukar vara en kvalitetsmarkör, så jag har höga förhoppningar angående Dymotts alldeles nyutkomna roman, som nyss damp ner i brevlådan. Rapport kommer, var så säkra!
Posted in Barn, Böcker on maj 15, 2012| 1 Comment »
Rapport från sängen, där jag ägnar mig åt vård av febrig dotter. Varvar, med stor framgång, högläsning av Astrid Lindgrens utmärkta metaberättelse om Pippi Långstrump-tjuven Assar Bubbla (”kokt fläsk smakar bäst med jordgubbssylt”, visst minns ni?) och egenläsning av ”Eld”. Ganska angenämt, måste jag säga.
Posted in Deckare, Recensioner on maj 14, 2012| 11 Comments »
En Maria Lang som jag inte läst så många gånger att jag kan handlingen utantill – vad är oddsen? ”Ingen returbiljett” utkom 1968, något decennium efter Langs guldålder men ett tag kvar till det allmänt erkända förfallet. Jag saknar som alltid Puck och de livliga litterära diskussionerna som efter hennes utträde ur bokserien fick en alltmer perifer roll, men rent intrigmässigt är det här inte alls dumt. Platsen för skådespelet är en tågkupé, där ett antal passagerare, däribland Maria Langs alter ego Almi Graan, färdas från Stockholm till Frövi. Strax innan ankomst gör man en fruktansvärd upptäckt: en av passagerarna har mördats ombord på tåget! Kriminalkommissarie Christer Wijk är snabbt på plats, och det ska till en exakt rekonstruktion ombord på tåget innan han till sist lyckas ringa in den skyldige.
Som sagt, det är en rätt vass och underfundig intrig, med flera stickspår på väg mot gåtans lösning. Hela upplägget formligen skriker klassisk pusseldeckare och locked room-mysterium, och då jag bara läst ”Ingen returbiljett” en gång förut, för åtminstone femton år sedan, har jag inte så mycket som ett hum om hur det går utan läser hungrigt på ända till upplösningen, som är elegant och lite fånig på en gång (så där som det kan vara hos Lang). Eftersom min släkt har sommarstuga alldeles i närheten av Frövi är det roligt att läsa om miljöerna, och en sextiotalsnostalgiker får definitivt sitt lystmäte mättat med en uppsjö av tidstypiska uttryck och kläder. Det är målade bönor, färgglada tältklänningar med galna mönster och – trots inslagen av ond, bråd död – en allmän känsla av oskuldsfullhet och frid. Mord var på något sätt en mer artig affär på den tiden. Eller så är det bara tidens gång som agerar barmhärtig vaselinlins. Trivsamt och småputtrigt är det i alla fall, om än inte högklassigt eller omistligt. Ibland vill man ju bara ha en lagom fängslande Maria Lang-deckare att slöläsa i solen medan man håller ett förstrött öga på sina lekande barn. Då är ”Ingen returbiljett” ett så gott val som något. Jag skulle dock inte rekommendera den som första Maria Lang-bok – i så fall råder jag er att slå till på något ur 40- och 50-talsproduktionen. Varför inte ”Mördaren ljuger inte ensam”, debuten från 1949 som jag skrev en smärre kandidatuppsats om här på bloggen förra sommaren? Trolsk bergslagsnatur, sexuellt frustrerade akademiker och ett par tre lik – what’s not to love?
Kul bonusgrej: den utspelar sig någon vecka in i maj, så det blev säsongsläsning! Oplanerad säsongsläsning, visserligen, men jag tycker ändå det är något visst med att läsa böcker i samma årstid som de utspelar sig. Kanske i synnerhet Maria Langs böcker som jag ju har ett mångårigt mysläsningsförhållande med. För mer planerad säsongsläsning rekommenderas Fiktiviteters eminenta Maria Lang-kalender som jag hjälpte till med lite grann. Tro mig: det finns en Maria Lang för (minst) varje årstid!
Posted in Efterlängtade boksläpp on maj 11, 2012| 7 Comments »
Åh! Såg precis på Dennis Lehanes Facebooksida att det kommer en ny roman i september! ”Live By Night” heter den, och det talas redan om att Leonardo di Caprio ska spela huvudrollen i filmen, som av allt att döma är på gång. Och: det är den utlovade fortsättningen på ”The Given Day”!
Det här bokåret blir bara bättre och bättre! Episka proportioner!
Posted in Utmaningar on maj 10, 2012| 5 Comments »
Mer enkätutmaningar, denna gång från fina Bokomaten. Som redan konstaterat kommer jag inte att skicka vidare frågor, dock ej pga allmän oginhet utan mest av den anledningen att mina favoritbloggare redan på ett eller annat sätt funnit sig utmanade. Men, som alltid: om ni drabbas av enkätsug, svara gärna i kommentarerna! Roliga frågor, tycker jag.
1. Om du fick vara en litterär karaktär för en dag, vem skulle du välja då?
Henry Winter i ”Den hemliga historien”, kanske? Jag tycker att jag är ganska duktig på språk, men det vore fascinerande att vara så surrealistiskt, övermänskligt språkbegåvad som Henry. Tänker ofta på den där scenen då han sitter på verandan i sällskap av glödande cigaretter och sotsvart kaffe och översätter Miltons Paradise Lost från engelska till latin bara på skoj. De dekadenta festerna på Francis släktingars herresäte vore också kul att vara med på. Fast egentligen skulle jag kanske svara Camilla, så att jag fick uppleva en annan litterär (typ) dröm som jag skrivit om här…?
2. Samma som ovan, men om du var en superhjälte, vem tror du att du skulle vara då?
Är sååå inte superhjältematerial – möjligen Andrew Kaufmans tolkning av superhjältar, då… – men jag svarar Modesty Blaise, för att hon är coolast och snyggast.
3. Hade du någon favoritsaga som liten? Har du det nu?
Astrid Lindgrens ”Draken med de röda ögonen”, som jag skrev om häromveckan, var och är en stor favorit. Vemodet! Stämningen! Ilon Wiklands underbara illustrationer!
4. Finns det någon författare du har läst allt av? Vem?
Bland de författare som skrivit under tio böcker är det många, för många att lista här. Carol Goodman faller till exempel in i den kategorin. Sedan har vi überproduktiva författare som skrivit mellan femtio och hundra böcker. Då är det naturligtvis svårt att läsa ALLT, men i fallen Stephen King, Agatha Christie och Maria Lang saknas det nog bara någon bok per författarskap.
5. Vilken avdelning går du först till när du kommer in i ett bibliotek?
Brukar först kolla nyhetshyllan, sedan hyllorna för engelsk skönlitteratur och skönlitteratur på svenska. Om barnen är med – och det är de ganska ofta – går vi dock alltid först till barnavdelningen.
6. Hur tycker du att ett bra skolbibliotek ska vara?
Framför allt tycker jag, och det har jag tyvärr förstått är allt ovanligare i dessa tider av nedskärningar och bortrationaliseringar, det är viktigt med en kunnig, engagerad och närvarande bibliotekarie som brinner för sitt yrke och bejakar barnens läslust. Minns fortfarande min skolbibliotekarie och hur jag, uppmuntrad av henne, läste mig igenom varenda bok som fanns. Storlek är av underordnad betydelse, tycker jag, men det är klart att ett bra och varierat utbud också är viktigt. Men framför allt: närvarande, belästa vuxna som själva aldrig lämnat slukaråldern! Att ha en öppen, ickedömande attityd gentemot barns och ungdomars läsande är också viktigt. Minns hur min barndoms bibliotekarier rynkade på näsan när man frågade efter Stephen King (för att inte tala om Kitty…).
7. Finns det några nyckelord i en baksidestext/blurb som gör att du alltid går igång och blir nyfiken?
Jag brukar skämta lite om att jag läser allt som Harlan Coben blurbat, och faktum är att det stämmer. Boken jag läser just nu, C.J. Boxs småstadsthriller ”Blue Heaven”, har en stor Cobenblurb på baksidan. Han har bra smak, Coben; vi är nästan hundraprocentigt kompatibla än så länge. (Jag har alltså läst uppemot tio böcker med Cobenblurbar…) Annars: allt som andas om viktorianska eran, Jack the Ripper, mörka skogar och dunkla sjöar, Daphne du Mauriers ”Rebecca” eller lågintensiva anglosaxiska spökhistorier i M.R. James anda. Funkar alltid. Alltid!
8. Vilken genre läser du helst?
Mörka, litterära spänningsromaner med komplexa kvinnoporträtt. Annars: se ovan.
9. Favoritblogg utanför bokbloggarvärlden?
Du menar att det finns en värld utanför bokbloggarvärlden? Jag är bedrövligt dålig på att läsa bloggar som inte handlar om böcker, så jag säger pass.
10. Läser du några utländska bloggar, i så fall vilka?
Jennifer Weiners blogg. Lika smart, fyndig och sympatisk som hennes böcker, oavsett om det handlar om New York Times diskriminering av kvinnliga bästsäljandeförfattare, popkulturspaningar eller semesteranekdoter med barnen.
11. Och slutligen, har du något bra boktips till mig?
Jag vill sprida vidare ett boktips som Glory Box-Sara gav mig igår kväll: George R.R. Martins ”Fevre Dream”. Inget spel om tronen eller winter is coming här, men däremot en ångbåt i djupaste Södern under 1800-talet… och vampyrer! Har tjuvläst några passager och det är rena rama porren för Språk & Stämning-älskare i skräckträsket. Ska läsa och avrapportera snarast.
Köp 100 hemskaste här
Dark Places 