Jag älskar idén med cirkusar. Sarah Nixeys beslöjat översiggivna stämma när hon sjunger raderna ”since the circus left town” i en av Black Box Recorders allra bästa låtar, Ray Bradburys (R.I.P.) ”Something Wicked This Way Comes”, den tragiskt kortlivade TV-serien ”Carnivàle”, Angela Carters ”Nights at the Circus”… listan över fiktiva skildringar av cirkus- och karnivallivet som jag älskar kan göras lång. Jag älskar freaks, doften av sågspån och spunnet socker, känslan av frihet och laglöshet. Rotlösheten parat med en sorts inbiten förutsägbarhet: oavsett var i världen cirkusen befinner sig så fortsätter showen på samma sedan länge intränade sätt, the show must go on.
Som sagt, jag älskar idén med cirkusar. Faktiska cirkusar, utanför fiktionernas förskönande och förtätande dimmor? Not so much. De barmhärtigt få cirkusbesök jag genomlidit i mitt liv har varit förenade med lika delar leda och sekundärskam. Jag lider med djuren, med clownerna som aldrig är roliga (faktum är att jag föredrar Pennywise the Clown framför cirkusclowner, vilket säger en del om hur allvarlig min aversion mot cirkusclowner är…) och vill bara hem. Ytterligare ett exempel på hur fiktionen ibland – ofta – mest hela tiden slår verkligheten.
Om det fanns en cirkus som liknade den Erin Morgenstern skildrar i ”The Night Circus” skulle jag nog vara tvungen att tänka om angående min lilla aversion. Det är en cirkus som startar under 1800-talets sista skälvande år i London, av en samling briljanta, djupt excentriska människor, och den liknar ingen cirkus som någon sett, någonsin. Föreställningarna hålls nattetid, de grälla färgerna är ersatta av sobert svartvita toner… och – det här är en hemlighet som cirkussällskapet gör sitt bästa för att bevara från omvärlden – nästan alla tricks är på riktigt. Sällskapets illusionist, Celia, har sedan barnsben förberetts för en duell mot en okänd motståndare. Medan 1800-tal blir 1900-tal, och cirkusens grepp på de anställda såväl som publiken blir allt hårdare, får Celia ökad vetskap om vem hennes motståndare är, och omfattningen av duellen.
”The Night Circus” gör hopp framåt och bakåt i tiden, varierar mellan korta interludier där olika tält och delar av cirkusen presenteras och längre kapitel, där fokus skiftar från person till person. Det skulle kunna bli rörigt, men jag tycker snarare att det ger berättelsen den flytande, magiska inramning den kräver. Morgensterns debutroman är fullkomligt förtjusande, lika lättläst som den är stämningsfull och suggestiv. Om det inte vore för att en amerikansk recensent redan gjort en liknelse med sockervadd skulle jag skriva något i stil med ”The Night Circus är lika lättsmält och beroendeframkallande som sockervadd, men i det till synes viktlösa vilar en tyngd och ett mörker som gör att smaken av Erin Morgensterns debut stannar kvar på tungan – och i läsarens medvetna långt efter att sista sidan är utläst. För att parafrasera en liten herre som vandrade på Londons gator ett par decennier före Le Cirque de Rêves anställda: please m’am, can I have some more?”.
Sockervadd eller inte, om ni är det minsta svaga för fin de siècle, magi och förtätad stämning – och kanske rentav delar min strikt fiktivt betonade faiblesse för cirkusar – tycker jag att ni ska läsa ”The Night Circus” snarast.
Dark Places 