Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for juni, 2012

Jag älskar idén med cirkusar. Sarah Nixeys beslöjat översiggivna stämma när hon sjunger raderna ”since the circus left town” i en av Black Box Recorders allra bästa låtar, Ray Bradburys (R.I.P.) ”Something Wicked This Way Comes”, den tragiskt kortlivade TV-serien ”Carnivàle”, Angela Carters ”Nights at the Circus”… listan över fiktiva skildringar av cirkus- och karnivallivet som jag älskar kan göras lång. Jag älskar freaks, doften av sågspån och spunnet socker, känslan av frihet och laglöshet. Rotlösheten parat med en sorts inbiten förutsägbarhet: oavsett var i världen cirkusen befinner sig så fortsätter showen på samma sedan länge intränade sätt, the show must go on.

Som sagt, jag älskar idén med cirkusar. Faktiska cirkusar, utanför fiktionernas förskönande och förtätande dimmor? Not so much. De barmhärtigt få cirkusbesök jag genomlidit i mitt liv har varit förenade med lika delar leda och sekundärskam. Jag lider med djuren, med clownerna som aldrig är roliga (faktum är att jag föredrar Pennywise the Clown framför cirkusclowner, vilket säger en del om hur allvarlig min aversion mot cirkusclowner är…) och vill bara hem. Ytterligare ett exempel på hur fiktionen ibland – ofta – mest hela tiden slår verkligheten.

Om det fanns en cirkus som liknade den Erin Morgenstern skildrar i ”The Night Circus” skulle jag nog vara tvungen att tänka om angående min lilla aversion. Det är en cirkus som startar under 1800-talets sista skälvande år i London, av en samling briljanta, djupt excentriska människor, och den liknar ingen cirkus som någon sett, någonsin. Föreställningarna hålls nattetid, de grälla färgerna är ersatta av sobert svartvita toner… och – det här är en hemlighet som cirkussällskapet gör sitt bästa för att bevara från omvärlden – nästan alla tricks är på riktigt. Sällskapets illusionist, Celia, har sedan barnsben förberetts för en duell mot en okänd motståndare. Medan 1800-tal blir 1900-tal, och cirkusens grepp på de anställda såväl som publiken blir allt hårdare, får Celia ökad vetskap om vem hennes motståndare är, och omfattningen av duellen.

”The Night Circus” gör hopp framåt och bakåt i tiden, varierar mellan korta interludier där olika tält och delar av cirkusen presenteras och längre kapitel, där fokus skiftar från person till person. Det skulle kunna bli rörigt, men jag tycker snarare att det ger berättelsen den flytande, magiska inramning den kräver. Morgensterns debutroman är fullkomligt förtjusande, lika lättläst som den är stämningsfull och suggestiv. Om det inte vore för att en amerikansk recensent redan gjort en liknelse med sockervadd skulle jag skriva något i stil med ”The Night Circus är lika lättsmält och beroendeframkallande som sockervadd, men i det till synes viktlösa vilar en tyngd och ett mörker som gör att smaken av Erin Morgensterns debut stannar kvar på tungan – och i läsarens medvetna långt efter att sista sidan är utläst. För att parafrasera en liten herre som vandrade på Londons gator ett par decennier före Le Cirque de Rêves anställda: please m’am, can I have some more?”.

Sockervadd eller inte, om ni är det minsta svaga för fin de siècle, magi och förtätad stämning – och kanske rentav delar min strikt fiktivt betonade faiblesse för cirkusar – tycker jag att ni ska läsa ”The Night Circus” snarast.

Annonser

Read Full Post »

Igår eftermiddag, strax innan det var dags att träffa den eminenta Elitistmörkerklubben och diskutera Elizabeth Hand (och Game of Thrones. Och Kristen Stewarts hypotetiska dragningskraft – hon tjänar ju ändå mest av alla kvinnliga skådespelare i Hollywood just nu, så något måste hon göra rätt, men vad? Och urban fantasy. Och bröderna Winchester. Med mera), gick jag förbi Bysis bok & papper (gamla Bokmagasinet – jag förfärades initialt över att en fin gammal bokhandel med superbt utbud av barn- och ungdomsböcker gått hädan, men lugnades så fort jag tittat mig omkring och konstaterat att det fortfarande är en välsorterad och personlig bokhandel med en finfin barn- och ungdomsavdelning), i teorin för att leta doppresent till vad jag hoppas ska bli en blivande storläsare. I praktiken råkade jag få med en bok åt mig själv hem också, en fullkomligt utropsteckenvärdig bok om ni frågar mig. En flickbok! Av Astrid Lindgren! Om tvillingar! Jag läste och blev hemskt förtjust i ”Britt-Marie lättar sitt hjärta”, Lindgrens debut från 1944, men hade helt lyckas missa ”Kerstin och jag”, en till synes yster och trivsam berättelse om ett tonårigt tvillingpar som hamnar på en förfallen herrgård på landet. Nu äger jag den i Rabén & Sjögrens fina specialutgåva (vill genast köpa alla böcker i serien, inklusive de jag redan har) och ska läsa snarast. Mycket, mycket nöjd med mitt köp! Drabbades av ett akut sug efter flickboksshopping modell större. Till exempel skulle jag vilja äga samtliga L.M. Montgomerys böcker i Emilyserien, och det är sannerligen hög tid att leta upp de där få (två? Tre?) Lottaböcker jag ännu inte har i min ägo. Det finns få saker bortom mina barn, min man, gott kaffe och fluffiga kattungar som gör mig på så äckligt gott humör som att köpa flickboksklassiker. Det där behagliga lyckoruset som infinner sig när man lokaliserat och införskaffat en gammal älsklingsbok från barndomen: man borde destillera det, ta patent och sälja på flaska.

(Doppresent blev det naturligtvis också, men det är en annan historia.)

Read Full Post »

Jag har bestämt utlovat ett sommarläsningsinlägg, hmm? Nu är det skrivet, eller åtminstone den engelskspråkiga versionen av det! På English Bookshop-bloggen skriver jag idag om de böcker som ligger allra högst upp på min – let’s face it – smått episka ”att läsa”-lista. Snart kommer en lista över de svenska böcker jag tänkt ägna mig åt under sommaren – jomenvisst, helt Anita Ekberg-ifierad är jag inte!  Stay tuned, och in och läs med er!

Hur går det med era sommarläsningsplaner? Har ni någon särskild strategi? Skriver ni långa listor (som jag) eller låter ni humöret och dagsformen styra (s0m jag också gör ibland …)?

Read Full Post »

Ni vet hur jag twittrat mystiskt om surrealistiskt roliga, än så länge hemliga planer? Nu kan jag äntligen avslöja vad det handlar om. Elizabeth Hand – THE Elizabeth Hand, gott folk! – kommer att gästa Uppsala English Bookshop under kulturnatten.. och jag har fått den stora äran att intervjua henne! Om jag inte drabbas av afasi pga akut fangirlighet av tredje graden, vill säga. (Ett inte helt osannolikt scenario, även om jag av erfarenhet vet att orddiarrén bor granne med fangirlen..) Mer info kommer fortlöpande, såväl här som på English Bookshops hemsida, men skriv ner 8 september i kalendern redan nu!

Read Full Post »

Stephen ”Blurbkungen” King – hey, det var faktiskt hans entusiastiska blurb som fick mig att köpa min första Gillian Flynn-bok! – om Linwood Barclays kommande roman ”Trust Your Eyes”, ute i september (kan det inte bli september nu?):

My idea of a sweet ride is three days of rain, a fridge filled with snacks, and a new Linwood Barclay. I just had all three. TRUST YOUR EYES is the best Barclay so far, a tale Hitchcock would have loved. It has more spins than the Whirl360 computer program Thomas Kilbride is so fascinated with. The book is riveting, frequently scary, occasionally funny, and surprisingly, wonderfully tender. I could believe this might happen to people living two streets over from me. Great entertainment from a suspense master.

Read Full Post »

Lite blygsamt skryt

Ur dagens Trelleborgs Allehanda (tack Maria för pingen!). Hela årets deckarblogg, man tackar! Nu känner jag mig mer sporrad än någonsin att väcka de slumrande bloggandarna till liv, och att fortsätta producera maratoninlägg om mina Maria Lang-omläsningar. Uppenbarligen har de ju en målgrupp!

Blygsamt skryt, over and out.

Read Full Post »

Bret Easton Ellis Twitter är bland det mest underhållande man kan läsa på Internet om ni frågar mig. På 140 tecken lyckas Bret fånga essensen av sig själv, sina böcker och hemstaden Los Angeles kalla, glittrande hjärta på ett lagom blaserat, spirituellt och självdistanserat sätt. En viss distans bör man även som följare ha till Ellis tweets, särskilt om de levereras ungefär samtidigt som vi här borta i Norden (åtminstone småbarnsföräldrarna) börjar stiga upp och koka vårt morgonkaffe. Minns till exempel när han fylletwittrade om att skriva en fortsättning på ”American Psycho”, något som fick press och fans att gå i i unison spinn tills Ellis var tvungen att erkänna att det var – just det – en fylletweet?

Med detta sagt: kunde inte låta bli att känna mig lite upplivad när jag nyss vaknade upp till följande kvittrande från Ellis:

”Contacted my agent about adapting ”Fifty Shades of Grey” and have heard nothing back. But it’s a Saturday and Gay Pride, so: understandable.”

Följt av:

”Completely committed to adapting Fifty Shades of Grey. This is not a joke. Christian Grey and Ana: potentially great cinematic characters.

Intressant, eller hur? Gudarna ska veta att jag är tämligen över de femtio nyanserna av Twilight-BDSM efter april månads E.L. James-bulimi men detta fick mig att åtminstone delvis vara beredd att tänka om kring filmversionen. Faktum är att jag föreställde mig en Patrick Bateman-typ i Christian Bales tappning (fast kanske ännu mer preppy, och mer klassiskt snygg, tänk en yngre och kyligare Jude Law) när jag först lärde känna Christian Grey, mångmiljonär, affärsman och innehavare av ett imponerande red room of pain. Nu har jag hört viskas om att Ian Somerhalder, ni vet han från ”Lost” och ”Vampire Diairies”, är sugen på att spela Fifty. Även Alexander Skarsgård ska tydligen vara intresserad. Inget jag kan säga om saken kan få något annat än en distinkt air av gumsjuka, så jag avböjer helt från kommentarer där. Men blotta tanken på kombon ”Fifty Shades of Grey” och Bret Easton Ellis, även när det är filtrerat genom ett hälsosamt skeptiskt fylletwittermisstankefilter? Tillåt mig att utbrista i ett ”oh my!”.

Mer Ellis: Medan jag fortfarande går på sparlåga kan jag passa på att tipsa om min två år gamla Bokhorarecension av nyligen översatta ”Imperial Bedrooms”. Där får ni även en (lång!) beskrivning av mitt ambivalenta men djupgående förhållande till Ellis, som helt nyligen hävdat att han aldrig mer ska skriva en bok. Det vore hemskt tråkigt om det visade sig stämma. Hoppas att det var en fylletweet.

Read Full Post »

Older Posts »