Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for juli, 2012

Min senaste Facebookstatus:

”Packar fyra böcker för fyra dagar på landet. Hejdlös optimism? Jag lutar snarare åt självbedrägeri. Kommer ändå bara att läsa de halvmögliga pusseldeckare som redan finns där.”

För så är det ju; fråga vilken obotlig bokromantiker med sommarstuga som helst. Man packar böcker, nogsamt, optimistiskt. Kanske lika bra att slänga ner en klassiker också, om man tröttnar på de nyinköpta böckerna? Poesi, är inte det väldigt sommarstugekompatibelt? En deckare till, va, för säkerhets skull?

Så släpar man med en extra väska enbart med lektyr, för att sedan ignorera väskan och dess innehåll hela vistelsen. Man måste ju kolla om man minns vem som var mördaren i Maria Langs ”Vi var tretton i klassen”. (En sak minns jag i alla fall: mordoffret i den boken har samma efternamn som jag hade innan jag gifte mig, ett faktum som imponerade stort på mitt trettonårsjag.) Och titta där, Agatha Christies ”En flicka kom till Bagdad”, var det den som..?

Ad infinitum.

Och hörni, på tal om Maria Lang: missa för allt i världen inte Lotta Olssons kunniga och roliga Langspecial i dagens DN! Verkar bara finnas på nätet, så leta upp en tidning pronto. Varje sommar är ju en Maria Lang-sommar för mig, men det är trevligt med likasinnade. Vem vet, det kanske är Lang-revival på gång?

Annonser

Read Full Post »

Alltid lika läsvärda Bokstävlarna läser just nu ”The Dead Hour”, den andra boken om Denise Minas underdogreporter Paddy Meehan, och reagerar på alla dieter, den ena mer vedervärdig än den andra, som wee Paddy provar på. Gör mig beredd på att skriva en kort kommentar – något längre har jag dessvärre inte tid för; inte om jag vill hinna läsa ett par kapitel i ”Artighetsreglerna” innan bussen är framme vid Centralen. Och det vill jag, för det är en sällsynt elegant debutroman Amor Towles skrivit, med miljöer (30-talets New York), karaktärer och litterära anspelningar som får hjärtat att sjunga fastän jag tycks vara den enda människan i världen som fortfarande måste tvinga mig upp strax före halv sex, göra hela ekorrhjulsgrejen när jag helst vill sitta i trädgården med en bok medan mina barn plaskar i poolen. (Att under pendlarmomentet av hela ekorrhjulsgrejen låtsas att jag är Katey i ”Artighetsreglerna” som läser E.M. Forster i New Yorks tunnelbana hjälper lite, men inte tillräckligt.)

There will be time, there will be time…. fast NEJ! Just idag har jag varken tid för att mörda eller skapa (sorry, Alfred!), så jag börjar skriva en kommentar, något i stil med följande:

Ja hu, de där läbbiga (och dödsdömda) dieterna, alltså! Jag vill minnas att det blir bättre i bok tre. Är tyvärr, tyvärr, tyvärr så dietskadad själv att jag inte alltid reagerar, hela världen är ju ätstörd känns det som så varför skulle litteraturen vara en frizon? (Kan jag tänka i mina mest pessimistiska stunder.) Just därför oerhört viktigt att reagera på alla Paddysar och deras ständiga bantande och nojande. En annan sak att reagera på: varför kommer det aldrig en fjärde del om wee Paddy? Jag har väntat i ett halvt decennium! Jag vill ha mer Paddy! Helst en Paddy som trivs med sig själv, men då kanske hon inte vore Paddy?

(Och ja, det där är uppenbarligen min definition av ”en kort kommentar”. Det är ett rent under att jag lärt mig twittra.)

Jag gör mig redo att klicka på ”posta kommentar”-ikonen. ”Artighetsreglerna” med sina löften om bitterljuv nostalgi, kontrollerad dekadens och komplexa vänskapsförhållanden ligger redan på sätet bredvid. Det är då det börjar surra i huvudet på mig. Ett sammelsurium av motstridiga röster, ömsom förtretade, ömsom uppgivna, ömsom hejdlöst optimistiska. Feministen battlar pessimisten som battlar popkulturknarkaren som battlar litteraturvetaren som battlar vindflöjeln som battlar hon bakom maratoninlägget om Katrin Zytomierskas idiotiska bok. Någonstans mitt i den lätt schizofrena smeten dyker även Ruth Galloway upp. Elly Griffiths protagonist, ni vet? Arkeologen som ständigt hamnar i centrum för mordutredningar? Halva bokbloggosfärens mysdeckarhjältinna of choice? Ruth, som liksom Paddy är lite rundare än vad idealet tillåter. Ruth, som liksom sin skotska medsyster är smart, kompetent och sympatisk men likväl kämpar med vikten och självbilden, och då och då hoppar på quick fix-dieter som hon sedan bryter snabbare än du kan säga chokladkaka. Jag har vid flera tillfällen låtit undslippa ett frustrerat ”sluta noja, Ruth, du duger!”. En uppmaning som även går att applicera på Paddy. En uppmaning som även borde gå att applicera på många andra kvinnor med sviktande kropps- och självkänsla. En uppmaning som, tycker man, eventuellt även borde kunna gå att applicera på mig själv. Borde, borde. Mmm. Vi har ju pratat om det här förut – jag vet precis hur Paddy och Ruth känner sig, kan egentligen inte ens förmå frammana den där hejiga indigationen som vore klädsam. Kvinnor som vantrivs med sig själva och fokuserar på grapefrukthalvor och hårdkokta ägg, midjemått, BMI och underhudsfett istället för att inse att de faktiskt har många fina egenskaper som borde väga (!) tyngre än deras kroppsvikt (som sällan är ens i närheten av faktisk fetma), de finns ju överallt. Är det rimligt att hoppas att de fiktiva varianterna ska vara mer klarsynta och onojiga än IRL-varianterna? Bör det finnas en transparens mellan det faktiska samhället och de samhällen som skildras i romaner? Jag vet verkligen inte.

Ungefär så här gick i alla fall snacket i min koffeinstissiga och associationsrika skalle nyss (om ni stöter på en trevlig man eller kvinna i vit rock som letar efter mig, säg att jag blivit ett med mina böcker och mina dvd-boxar och följaktligen inte får plats i någon tvångströja):

Feministen: HUR ska världen någonsin ha en vettig chans att bli mindre ätstörd om vi fortsätter att matas med ”tjocka” hjältinnor som ständigt försöker förminska sig själva, såväl bokstavligt som bildligt? Den där frizonen du pratar om, Helena: Paddy – och Ruth, och du, och alla andra kvinnor innanför och utanför fiktionerna som kämpar med sin kroppsbild och självkänsla – förtjänar den. Författare, läsare, bloggare, vi alla har ett uppdrag att skriva om idealen. Upp på barrikaderna, för tusan!

Litteraturvetaren: Jag vill absolut inte knuffa ner någon från barrikaderna, men är det verkligen litteraturens uppgift att vara utopisk, eller ens emancipatorisk? Bör den inte snarare sträva efter att skildra världen så som den är, med sina strukturella problem?

Pessimisten: Vågar jag säga det, men du har rätt, Litteraturvetaren. Ni tycker att Paddy har det svårt i 80-talets Glasgow med sina ägg- och grapefruktsdieter? Hallå, spola fram till 2010-talet? Jag läste senast igår om en ny diet som går ut på att man sondmatas med 800 kalorier per dag! Man knallar omkring med en SLANG i näsan, som vore man en sjukhuspatient! Det här är tydligen nya innedieten i USA. Hur sjukt får det bli innan vi lägger oss ner och dör i akut svält och hjärndödhet, hela mänskligheten? Och så förundras man över att dinosaurierna dog ut…

Pollyanna: Men hörni, inte deppa ihop nu. Det KOMMER bli bättre! Efter regn kommer solsken och det har ösregnat i över ett decennium nu! Snart, snart kommer det att vända, jag vet det! Tänk på Seventeen som ska införa retuscheringsförbud och sundare modeller!

Popkulturknarkaren: Tänk på Gilmore Girls! Tänk på Melissa McCarthy, och Sally Struthers, och Liz Torres, och hur Amy Sherman-Palladino inte så mycket som nämner deras kroppsform utan under sju säsonger låtit dem vara smarta, roliga, originella fiktiva karaktärer som bara råkar vara väldigt mycket rundare än vad idealet dikterar. DET är väl ändå positivt?

Pessimistfeministen: Mmm. Och så de två pinnsmala huvudpersonerna som äter som två 150-kilos kroppsarbetare. Realistiskt, verkligen. Dessutom: går inte Sherman-Palladino lite i ”glada, galna tjockis”-fällan med de tre karaktärerna du nämner? För det är ju inte alls en tröttsam stereotyp.

Vännen av ordning: Ursäkta, kan vi sluta diskutera Gilmore Girls nu?

Busschauffören: Nästa Norra Sköndal!

Någonstans här börjar min hjärna överhettas. Kanske hade mer självdisciplin (eller rentav –insikt) varit på sin plats, men jag klickar mig vidare till min egen blogg, markerar ”nytt inlägg” och börjar skriva. Vad jag kommit fram till? Att vi bör fortsätta läsa, skriva, reflektera och reagera, kompromisslöst, möjligen även schizofrent, eller i alla händelser splittrat, när motstridiga tankar och idéer väcks av det vi läser. Och att det är gott om det vi läser väcker splittrade tankar, kanske till och med väcker till liv ett helt sammelsurium av polemiserande röster, eftersom all litteratur som är värd att diskutera har flera bottnar. (Dit räknar jag alltså deckare, i synnerhet om de skrivs av Denise Mina. Och Denise, jag menar allvar – du SKA skriva en fjärde bok om Paddy, allt annat är just not on, okay?) Det, och att jag bör eventuellt bör utredas för koffeinöverkänslighet.

Read Full Post »

1. Ledsen över att jag missade detta (VARFÖR kunde inte castingen vara nästa vecka, då jag kommer att befinna mig i Nora med omnejd?!):

2. Episkt, över-den-proverbiala-månen-och-tillbaka-lycklig över att det verkligen blir en Maria Lang-filmatisering! Jag visste väl att jag kunde lita på Ove Hoffner! Nu måste jag bara förbereda mig på den oundvikliga besvikelsen när ingen av skådisarna ser ut som jag föreställer mig Puck/Eje/Christer… Bra drag att stanna kvar i femtiotalet i alla fall.

(Jag som nyligen klippt page och allt! EN veckas felmarginal! Ni hade inte kunnat vänta med statistcastingen en vecka så att Maria Langs alldeles egna Annie Wilkes kunde få chansen att skymta förbi? Okej, jag ska släppa det här. Snart.)

Read Full Post »

Lisa Ungers serie om småstaden The Hollows, NY är en veritabel ”ja, tack!”-checklista för mina personliga preferenser när det gäller spänningsromaner. Småstadsskildring – check! Femtio nyanser av mörker under den förrädiskt trygga ytan – check! Drivet, snyggt språk som lyfter sig över formulär 1A för thrillerförfattare – check! Upstate New York (det är ju i de trakterna som de bästa amerikanska spänningsromanerna utspelar sig) – check! Bladvändarkänsla galore – check! Nutid och dåtid sammanflätade i en tät härva av skuld och lögner – check! Trovärdigt persongalleri – check!

Ja, ni hör ju. Vi är långt inne i Riktigt Schysst Thriller™–territorium här. Eftersom ”Darkness, My Old Friend” är en fortsättning på ”Fragile” och efterdyningarna av händelserna där i stor grad påverkar personerna och, i viss mån, händelseförloppet, vill jag inte avslöja för mycket om handlingen. (Läs: inget alls, ity en thrillerknarkares lockbete kan vara en annans megaspoiler.) Jag nöjer mig med att säga att ”Darkness, My Old Friend” är strået vassare än föregångaren och att du naturligtvis bör läsa båda böckerna om du känner igen dig i min lilla checklista. Har, som tidigare konstaterat, redan sett till att införskaffa större delen av Lisa Ungers tidigare produktion. På så sätt borde jag hålla min Riktigt Schysst Thriller™–abstinens under kontroll ända tills september, då Linwood Barclays nya standalone utkommer. Eeeeexcellent! (Sagt med Mr Burns-röst och tillhörande handgester.)

Read Full Post »

Eller ja, litet och litet. Ska vi vara ärliga så här obotliga bokoholister emellan var det så stort att jag var tvungen att hämta det på närmaste utlämningsställe (och sedan ringa och be om skjuts hem).

Innehållet: ”Broken Harbour” av Tana French (äntligen!), ”Love You More” av Lisa Gardner (amerikansk thrillerförfattare, tenderar att dyka upp i samma andetag som Tess Gerritsen och Karin Slaughter, så hög tid att jag bekantar mig med henne), ”Glimmering” av Elizabeth Hand (ny, reviderad utgåva!), ”Hands of the Ripper” av Guy Adams (Jack the Ripper-roman med metainslag!), ”When It Happens to You” av Molly Ringwald (japp, DEN Molly Ringwald!), ”Crime Machine” av Giles Blunt (äntligen får jag träffa Cardinal och Delorme igen!), ”The Good Fairies of New York” av Martin Millar (med fantastiskt förord av Neil Gaiman) samt ”Die For You” av Lisa Unger (Ungersommaren fortsätter!).

En rätt oslagbar samling, om ni frågar mig. (Är dock lätt partisk.)

PS: Den Maria Gripe-doftande skuggan som vilar över fotot känns lite som pricket över i:t.

Read Full Post »

Självklart vill jag också besvara den sommarläsningsenkät som florerat i bokbloggsfären senaste tiden!

1. Bästa bok förra sommaren?

Nu måste jag gå tillbaka och kolla… Oj, jag läste ju mycket bra förra sommaren! En topp fem, utan inbördes ordning: ”Crooked Letter, Crooked Letter” (Tom Franklin), ”Yarden” (Kristian Lundberg), ”Sfinx” (Christine Falkenland), ”How to be a Woman” (Caitlin Moran), ”Incubus” (Carol Goodman – hey, jag gillar kärlekskranka sexdemoner och skäms inte för att säga det!)

2. … och sommaren innan det?

Dessa omfattande researchmoment för att kunna besvara en enkel enkät! Nu har jag gått igenom arkivet på Bokhora och ser att jag här placerade Lisa Genovas ”Still Alice” och Erin Kellys ”The Poison Tree” överst på prispallen.

3. Några lite nyare böcker som passar i hängmattan?

Varje sommar läser jag den senaste boken i Tess Gerritsens Rizzoli & Isles-serie, som påpassligt nog utkommer under sommaren. (Årets Gerritsen heter ”The Silent Girl”.) Det är ypperlig sommarläsning, tycker jag: lättläst, underhållande och tillräckligt ruggigt för att de heta solstrålarna ska pareras med lite sköna kalla kårar. Lisa Unger, min senaste suburban thriller-kompis, känns också som bra sommarlitt. Ska nog ta och klicka hem hennes alldeles nyutkomna fristående thriller ”Heartbroken” (och eventuellt/förmodligen/garanterat även alla tidigare böcker jag inte hunnit läsa än pga har en tendens att bli besatt när jag upptäcker nya författarbekantskaper…).

4. Vad läser du mest på sommaren?

Ungefär samma slags böcker som resten av året. Möjligen läser jag ännu mer deckare, thrillers och skräck sommartid. Brukar även få urban fantasy-cravings under sommarmånaderna. Den största skillnaden är nog hur jag läser: under ledigheten blir det mer koncentrerad lästid, vilket brukar ha en tendens att piska upp såväl lästlusten som -takten.

5. Var läser du helst?

På vår lagom skuggiga altan, gärna med en kaffekopp modell större inom räckhåll. Eller ett glas väl kylt vitt vin/rose om det erbjuds (jag är inte knusslig).

6. Vad ser du fram emot att läsa i sommar?

Massor av Elizabeth Hand! Är särskilt pepp på ”Illyria”, som ska vara helt fantastisk, och nyutkomna ”Radiant Days”. Eventuellt blir det omläsning av ”Waking the Moon” också, blev så sugen på att återuppleva den efter att ha pratat om den med Bokstävlarna på senaste Elitistmörkerklubbsträffen. Vill såklart vara hundraprocentigt förberedd inför kulturnatten och min intervju med Hand.

Utöver det ser jag faktiskt mest fram emot att umgås med min familj, ta dagen som den kommer och slippa stressa. Jag anar att det kommer bli en hel del loja Maria Lang-omläsningar på altanen medan barnen röjer runt i plaskpoolen…

Read Full Post »

Helen Alfvegren delar med sig av några av sina absolut bästa boktips och efterlyser fler tips från bland annat mig. Jag har redan skickat iväg två kommentarer, men eftersom jag i detta nu kämpar en episk strid mot mina ”oooh, förresten, en till!” och ”oooh, en till!”-impulser (aka trådkapning, aka spamming, aka förmodligen något som Magdalena Ribbing skulle avråda från) tänkte jag göra ett helt inlägg istället. Så, här följer några av mina absolut bästa boktips, böckerna jag läst och älskat och vill sprida vidare!

Elizabeth Hand, förstås. Själv tänker jag läsa YA-romanerna ”Illyria” och ”Radiant Days” i sommar. Har du ännu inte stiftat bekantskap med Hands oefterhärmliga antihjältinna Cass Neary, som Hand själv kallar ”your prototypical amoral speedfreak crankhead kleptomaniac murderous rage-filled alcoholic bisexual heavily tattooed American female photographer”, råder jag dig att läsa ”Generation Loss” snarast.

Vad som helst av Helen Fitzgerald. ”The Devil’s Staircase” och ”Dead Lovely” är två storfavoriter, men hon är alltid läsvärd. Och sjukt rolig, på ett mörkt, skruvat och – just det – sjukt sätt.

”The Submission” av Amy Waldman, en av senvårens stora läsupplevelser för mig. Angelägen New York-skildring med en krispig kyla i språket som för tankarna till en av mina 00-talsfavoriter, Claire Messuds ”The Emperor’s Children”. (Skriv en ny roman snart, Claire, ingen skulle bli gladare än jag!)

”The Night Circus” av Erin Morgenstern, av skäl som jag anger här.

Lisa Ungers The Hollows-serie, som till dags dato består av två böcker, ”Fragile” och ”Darkness, My Old Friend”. Gillar du suburban thrillers à la Harlan Coben eller Linwood Barclay får du inte missa Unger, som skriver minst lika bra och skapar trovärdiga karaktärer och ett krypande mörker i småstadsidyllen.

Jennifer Weiner – om du vill ha din chicklit skarp, välformulerad och klyschfri. Alla underhållningsförfattare borde ha studerat Creative Writing med Joyce Carol Oates (som Weiner gjorde när hon läste vid Princeton). Fatta vilket genrelyft det skulle vara! I väntan på den lätt utopiska reformen tänker jag ta med Weiners kommande ”The Next Best Thing” till stranden.

Tana French! Har ju halvt om halvt längtat ihjäl mig efter ”Broken Harbour”, den fjärde delen i Frenchs fristående Dublin Murder Squad-serie, och nu är den på väg hem till mig. Inte läst något av French än? Då säger jag 1) grattis och 2) börja med ”Into the Woods” och fortsätt sedan med ”The Likeness”, ”Faithful Place” och ”Broken Harbour”.

För oupphörligt underhållande urban fantasy med pikanta inslag av såväl tantsnusk som litterära referenser, testa Carol Goodmans första bok i Fairwick Chronicle-serien, ”Incubus” (del två, ”The Water Witch”, kommer i höst). Lagd åt det mer pryda hållet? Goodman skriver även svårslagna litterära spänningsromaner. ”The Ghost Orchid”, som utspelar sig på en konstnärskoloni i upstate New York, är perfekt sommarläsning.

Slutligen: ingen sommar utan åtminstone en bok av Stephen King och Maria Lang, mina trogna sommarkompisar sedan tidigt 90-tal. I år blir det Kings ”Full Dark, No Stars” (alldeles nyutkommen på svenska om ni föredrar att läsa i översättning), och så kommer jag – liksom alla andra sommar – försöka ta mig an Dark Tower-serien. Kanske lyckas min fantasyfobi och jag härda ut i år? Lang har jag ju redan varit inne och nosat på. Det ligger nog i farans riktning att det blir åtminstone några omläsningsrapporter i sommar…

Har du några böcker som du bara MÅSTE tipsa om?

Read Full Post »