Alltid lika läsvärda Bokstävlarna läser just nu ”The Dead Hour”, den andra boken om Denise Minas underdogreporter Paddy Meehan, och reagerar på alla dieter, den ena mer vedervärdig än den andra, som wee Paddy provar på. Gör mig beredd på att skriva en kort kommentar – något längre har jag dessvärre inte tid för; inte om jag vill hinna läsa ett par kapitel i ”Artighetsreglerna” innan bussen är framme vid Centralen. Och det vill jag, för det är en sällsynt elegant debutroman Amor Towles skrivit, med miljöer (30-talets New York), karaktärer och litterära anspelningar som får hjärtat att sjunga fastän jag tycks vara den enda människan i världen som fortfarande måste tvinga mig upp strax före halv sex, göra hela ekorrhjulsgrejen när jag helst vill sitta i trädgården med en bok medan mina barn plaskar i poolen. (Att under pendlarmomentet av hela ekorrhjulsgrejen låtsas att jag är Katey i ”Artighetsreglerna” som läser E.M. Forster i New Yorks tunnelbana hjälper lite, men inte tillräckligt.)
There will be time, there will be time…. fast NEJ! Just idag har jag varken tid för att mörda eller skapa (sorry, Alfred!), så jag börjar skriva en kommentar, något i stil med följande:
Ja hu, de där läbbiga (och dödsdömda) dieterna, alltså! Jag vill minnas att det blir bättre i bok tre. Är tyvärr, tyvärr, tyvärr så dietskadad själv att jag inte alltid reagerar, hela världen är ju ätstörd känns det som så varför skulle litteraturen vara en frizon? (Kan jag tänka i mina mest pessimistiska stunder.) Just därför oerhört viktigt att reagera på alla Paddysar och deras ständiga bantande och nojande. En annan sak att reagera på: varför kommer det aldrig en fjärde del om wee Paddy? Jag har väntat i ett halvt decennium! Jag vill ha mer Paddy! Helst en Paddy som trivs med sig själv, men då kanske hon inte vore Paddy?
(Och ja, det där är uppenbarligen min definition av ”en kort kommentar”. Det är ett rent under att jag lärt mig twittra.)
Jag gör mig redo att klicka på ”posta kommentar”-ikonen. ”Artighetsreglerna” med sina löften om bitterljuv nostalgi, kontrollerad dekadens och komplexa vänskapsförhållanden ligger redan på sätet bredvid. Det är då det börjar surra i huvudet på mig. Ett sammelsurium av motstridiga röster, ömsom förtretade, ömsom uppgivna, ömsom hejdlöst optimistiska. Feministen battlar pessimisten som battlar popkulturknarkaren som battlar litteraturvetaren som battlar vindflöjeln som battlar hon bakom maratoninlägget om Katrin Zytomierskas idiotiska bok. Någonstans mitt i den lätt schizofrena smeten dyker även Ruth Galloway upp. Elly Griffiths protagonist, ni vet? Arkeologen som ständigt hamnar i centrum för mordutredningar? Halva bokbloggosfärens mysdeckarhjältinna of choice? Ruth, som liksom Paddy är lite rundare än vad idealet tillåter. Ruth, som liksom sin skotska medsyster är smart, kompetent och sympatisk men likväl kämpar med vikten och självbilden, och då och då hoppar på quick fix-dieter som hon sedan bryter snabbare än du kan säga chokladkaka. Jag har vid flera tillfällen låtit undslippa ett frustrerat ”sluta noja, Ruth, du duger!”. En uppmaning som även går att applicera på Paddy. En uppmaning som även borde gå att applicera på många andra kvinnor med sviktande kropps- och självkänsla. En uppmaning som, tycker man, eventuellt även borde kunna gå att applicera på mig själv. Borde, borde. Mmm. Vi har ju pratat om det här förut – jag vet precis hur Paddy och Ruth känner sig, kan egentligen inte ens förmå frammana den där hejiga indigationen som vore klädsam. Kvinnor som vantrivs med sig själva och fokuserar på grapefrukthalvor och hårdkokta ägg, midjemått, BMI och underhudsfett istället för att inse att de faktiskt har många fina egenskaper som borde väga (!) tyngre än deras kroppsvikt (som sällan är ens i närheten av faktisk fetma), de finns ju överallt. Är det rimligt att hoppas att de fiktiva varianterna ska vara mer klarsynta och onojiga än IRL-varianterna? Bör det finnas en transparens mellan det faktiska samhället och de samhällen som skildras i romaner? Jag vet verkligen inte.
Ungefär så här gick i alla fall snacket i min koffeinstissiga och associationsrika skalle nyss (om ni stöter på en trevlig man eller kvinna i vit rock som letar efter mig, säg att jag blivit ett med mina böcker och mina dvd-boxar och följaktligen inte får plats i någon tvångströja):
Feministen: HUR ska världen någonsin ha en vettig chans att bli mindre ätstörd om vi fortsätter att matas med ”tjocka” hjältinnor som ständigt försöker förminska sig själva, såväl bokstavligt som bildligt? Den där frizonen du pratar om, Helena: Paddy – och Ruth, och du, och alla andra kvinnor innanför och utanför fiktionerna som kämpar med sin kroppsbild och självkänsla – förtjänar den. Författare, läsare, bloggare, vi alla har ett uppdrag att skriva om idealen. Upp på barrikaderna, för tusan!
Litteraturvetaren: Jag vill absolut inte knuffa ner någon från barrikaderna, men är det verkligen litteraturens uppgift att vara utopisk, eller ens emancipatorisk? Bör den inte snarare sträva efter att skildra världen så som den är, med sina strukturella problem?
Pessimisten: Vågar jag säga det, men du har rätt, Litteraturvetaren. Ni tycker att Paddy har det svårt i 80-talets Glasgow med sina ägg- och grapefruktsdieter? Hallå, spola fram till 2010-talet? Jag läste senast igår om en ny diet som går ut på att man sondmatas med 800 kalorier per dag! Man knallar omkring med en SLANG i näsan, som vore man en sjukhuspatient! Det här är tydligen nya innedieten i USA. Hur sjukt får det bli innan vi lägger oss ner och dör i akut svält och hjärndödhet, hela mänskligheten? Och så förundras man över att dinosaurierna dog ut…
Pollyanna: Men hörni, inte deppa ihop nu. Det KOMMER bli bättre! Efter regn kommer solsken och det har ösregnat i över ett decennium nu! Snart, snart kommer det att vända, jag vet det! Tänk på Seventeen som ska införa retuscheringsförbud och sundare modeller!
Popkulturknarkaren: Tänk på Gilmore Girls! Tänk på Melissa McCarthy, och Sally Struthers, och Liz Torres, och hur Amy Sherman-Palladino inte så mycket som nämner deras kroppsform utan under sju säsonger låtit dem vara smarta, roliga, originella fiktiva karaktärer som bara råkar vara väldigt mycket rundare än vad idealet dikterar. DET är väl ändå positivt?
Pessimistfeministen: Mmm. Och så de två pinnsmala huvudpersonerna som äter som två 150-kilos kroppsarbetare. Realistiskt, verkligen. Dessutom: går inte Sherman-Palladino lite i ”glada, galna tjockis”-fällan med de tre karaktärerna du nämner? För det är ju inte alls en tröttsam stereotyp.
Vännen av ordning: Ursäkta, kan vi sluta diskutera Gilmore Girls nu?
Busschauffören: Nästa Norra Sköndal!
Någonstans här börjar min hjärna överhettas. Kanske hade mer självdisciplin (eller rentav –insikt) varit på sin plats, men jag klickar mig vidare till min egen blogg, markerar ”nytt inlägg” och börjar skriva. Vad jag kommit fram till? Att vi bör fortsätta läsa, skriva, reflektera och reagera, kompromisslöst, möjligen även schizofrent, eller i alla händelser splittrat, när motstridiga tankar och idéer väcks av det vi läser. Och att det är gott om det vi läser väcker splittrade tankar, kanske till och med väcker till liv ett helt sammelsurium av polemiserande röster, eftersom all litteratur som är värd att diskutera har flera bottnar. (Dit räknar jag alltså deckare, i synnerhet om de skrivs av Denise Mina. Och Denise, jag menar allvar – du SKA skriva en fjärde bok om Paddy, allt annat är just not on, okay?) Det, och att jag bör eventuellt bör utredas för koffeinöverkänslighet.
Read Full Post »
Dark Places 