Fabulösa mörkerdamer och obehärskad fangirlighet på English Bookshop-bloggen

Lagom till helgen finns månadens inlägg att läsa på English Bookshop-bloggen – som, om jag är korrekt underrättad, snart kommer att byta namn till Elizabeth Hand-bloggen. Jag skriver långt om Hands fullkomligt magiska ”Illyria”, lite kortare om Hands litterära fantasy-/YA-roman ”Radiant Days”, Tana Frenchs ”Broken Harbour” och Lisa Ungers ”Die for You”. Idel fabulösa mörkerdamer, med andra ord. Jag kommer även ut som bokbloggosfärens alldeles egna Zsa Zsa Gabor – oops…

Trevlig helg på er!

Read Full Post »

Jag är utmanad! 8 fakta om mig själv

Jag har blivit utmanad av Marcusbiblioteket att lista åtta fakta om mig själv och sedan skicka vidare utmaningen till fyra andra bloggare. Ett kul sätt att lära känna andra bloggare bortom böckerna, tycker jag. Här kommer alltså åtta kul (?) fakta om kvinnan bakom devisen ”skräck, thrillers och fiktivt mörker. Och lite annat”. Håll till godo – och håll utkik i slutet av inlägget för att se vilka jag skickar vidare till! Jag tycker dock att det här är så roligt att läsa om att ni alla mer än gärna får lista era egna åtta roliga/intressanta/otippade fakta och länka tillbaka till min blogg (eller svara i kommentarerna) så att jag ser svaren.

Let’s go!

1. Jag föddes två månader för tidigt, knappt ett kilo tung och 36 centimeter lång. På den tiden fanns det inte särskilt mycket prematurkläder (om alls), så jag fick hålla till godo med dockkläder i början. Det dröjde inte länge förrän jag växte i kapp, och det enda ”menet” jag har från min tidiga start i livet är att jag har osedvanligt kass finmotorik, vilket bland annat gjorde syslöjdslektionerna i skolan till en plåga.

2. Choklad är det i särklass äckligaste jag vet i matväg. Äter inga former av choklad och dricker heller inte O’Boy eller liknande. Det enda jag vet som delar min chokladfobi är Tyra Banks (inga jämförelser i övrigt…).

3. Jag älskar TV-serier nästan lika mycket som jag älskar böcker. Twin Peaks, Buffy, Six Feet Under, This Life och Gilmore Girls är av de några serier jag kan se om hur mycket som helst, men frågan är om inte mitt nördrekord I TV-seriesammanhang slogs i samband med mitt Arkiv X-tittande. 2006 lärde jag nämligen känna några andra X-philes, som vi kallar oss själva, i en Skunkgrupp. Vi träffades IRL efter ett tag, och på vår första dejt åt vi gröna cupcakes formade som aliens, drack apelsinslush blandat med vodka som en hommage till avsnittet ”Syzygy” (avsnitt 13 på säsong 3 – men det visste ni väl…?) där Mulder dricker just det på sitt hotellrum och turades om att visa varandras favoritavsnitt. Idag är jag nära vän med alla som var med den kvällen – och ja, vi pratar om annat än Arkiv X.

Som sagt… (Bonusfakta: jag har haft väldigt många olika hårfärger genom åren.)

4. Ser minst en skräckfilm i veckan. Suggestiva spökhistorier, demonskräck, splatter, hillbillyskräck… jag älskar allt. Är otroligt lättköpt när det gäller skräck och släpper gardet nästan helt.

5. Jag är klänningsmänniska och bär i princip aldrig jeans. De få gånger jag gör det ångrar jag mig i samma sekund jag lämnar hemmet och känner mig ful, fet och fel ända tills jag sliter av mig jeansen och drar på mig en klänning igen. Klänning = instant snyggfaktor.

6. I mitt badrum står inte mindre än sex olika Cleanparfymer.

7. Jag har aldrig ägt ett gymkort men älskar att promenera, särskilt i skogen. Många av mina recensioner och texter har blivit till under en av mina många långpromenader; jag tycker att jag tänker bättre när jag går.

8. Om jag vore tvungen att avstå från kaffe en hel dag är jag rätt övertygad om att jag skulle dö. Snälla, be mig inte att testa min tes i praktiken…

Som sagt, jag vill gärna läsa allas svar på frågorna – men Glory Box, Calliope Books, Bokbabbel och Inky Fingers kan, om de vill, känna sig extra utmanade. Enligt den gamla hederliga antikedjebrevsprincipen (jag är förmodligen ärrad av alla jag mottog i min barndom) är det fritt fram att stå över om man inte vill/hinner/orkar svara.

Read Full Post »

”Torka aldrig tårar utan handskar: 1. Kärleken” – Jonas Gardell

De inledande sidorna i Jonas Gardells nya roman är något av det mest hjärteslitande jag läst. En man ligger i en sjukhussäng på isoleringen. För mindre än ett år sedan var han ung, livshungrig, tilldragande; nu återstår bara en tunn, snudd på genomskinlig kropp täckt av liggsår och de karakteristiska fläckar som tumörsjukdomen Kaposis sarkom, ett vanligt symptom på långt framskriden aids, ger. Han får inga besökare, frågar inte heller efter någon. Sedan en tid tillbaka pratar han inte alls, möter inte de skyddsdräktsbeklädda sköterskornas blickar när de byter hans lakan. Men han kan inte stoppa tårarna som rinner längs hans kinder, och när ett ungt biträde i en ögonblickssnabb impuls av medmänsklighet sträcker ut sin bara hand för att stryka bort dem möts hon senare av en utskällning från den äldre kollegan:

Den äldre systern kan inte hålla sig utan fräser barskt till det yngre biträdet. Den yngre ser oförstående ut. Den äldre förtydligar irriterat.
”Ja, ska du hålla på att torka tårar får du verkligen använda skyddshandskar!”
”Men han var ju så lessen!” utbrister den oerfarna förtvivlat.
Den äldre systern fnyser.
Du vet mycket väl vad som gäller. Varje gång man ska gå in till någon av patienterna, om det så bara är för att rätta till ett draglakan eller fråga om han är törstig, ska man genomgå noggrann handtvättningsprocedur, ta på sig handskar, munskydd och den gula rocken. Det finns inga undantag. Sjukhusets rutiner måste i varje ögonblick stå över det mänskliga. Är det uppfattat?”
”Men”, försöker den yngre protestera, men blir avbruten.
”Ja, nu vet du det i alla fall. Torka aldrig tårar utan handskar!”

(s. 7)

”Torka aldrig tårar utan handskar” är också titeln på Jonas Gardells stora romanprojekt om hiv och homosexuellas situation i Sverige under de där paranoida, dödsmärkta åren. Tre böcker ska det bli: ”Kärleken”, som har första recensionsdatum idag, ”Sjukdomen” (kommer  våren 2013) och ”Döden” (kommer hösten 2013). Den 8 oktober börjar även filmatiseringen, som vad jag förstår bygger på hela trilogin, sändas i SVT. Det är en stilistiskt sett mer nedtonad Gardell vi möter här. Borta är känslostormarna, det höga tonläget som ofta balanserar precis på rätt sida mellan patos och patetik som jag minns från de tidigare böcker jag läst. Istället återfinns ett rakt, på ytan lidelsefritt berättande som – upptäcker läsaren snart – genomsyras av ett slags lågintensivt raseri över det som skett och en oerhörd sorg över alla som inte själva kan berätta. Jonas Gardell vill få oss att minnas vad som hände i vårt land för knappt trettio år sedan, att minnas och sedan aldrig glömma igen. För mig, och många andra födda i skarven mellan sent sjuttiotal och tidigt åttiotal, ter sig de åren som en vagt igenkännbar mardröm, en ond saga. Jag minns den panikartade stämningen – var det sant att man kunde smittas av myggor? Toastolar? Kramar? I skolbespisningen, om mattanterna inte diskat besticken ordentligt? – och något av nyhetsbilderna, Sighsten Herrgård, Ebbe Carlsson, Freddie Mercury, de olycksbådande kondomreklamerna, döden så nära och ändå så långt bort. För i våra välmående, heterosexuella villakvarter fortgick livet. Vi lärde oss cykla, läsa, akta oss för tandtroll och främlingar i svarta skåpbilar medan pojkar unga nog att vara våra storebröder tynade bort och dog på sjukhus nära oss.

(Visst var åttiotalet ett årtionde präglat av rädsla? Var det inte aids så var det barnamördare, pedofiler eller kärnkraftskatastrofer. Inte undra på att vi började sluka Stephen King så fort vi stavat oss igenom ”Godnatt, Alfons Åberg” ett par gånger. Inte undra på att vissa av oss höll på oss tills vi fyllt arton och skrev under på varje ord i Angela Chases ”sex är liv är död”-tal till Jordan Catalano i ”Mitt så kallade liv” när vi blivit könsmogna.)

Överlevarskulden löper som en röd tråd genom berättelsen, och även läsaren drabbas (i alla fall den här läsaren). Gardells romanprojekt tar avstamp i död, skuld och ångest – det är knappast någon slump att den första glimt som läsaren får av romanens litterära universum är isoleringen på Roslagstulls infektionsklinik. Sjukrummet och den hotande epidemin dyker upp överallt i berättelsen, likt ett mardrömsaktigt omkväde. En nyckelscen, svår att skaka av sig, utspelar sig i en lägenhet på Sankt Paulsgatan julaftonsnatten 1982, där romanens samtliga huvudpersoner samlats för att fira en alternativ och champagnesprudlande fjolljul. Mitt i skålandet, sjungandet och flirtandet: en blick in i framtiden, omöjlig att värja sig från i sin franka korthet. Nästan i förbigående, ett kort stycke bara, uttalas en dödsdom på en av de närvarande.  Han som dricker, skrattar, lever – min favorit, om man får ha sådana – kommer därefter, oundvikligen, att vara märkt av det öde som författaren öppnar dörren för här. När vi kommer fram till julaftonsskildringen har flera dödsdomar – varav en i form av den kanske obehagligaste sexscen jag någonsin läst – redan uttalats. Jonas Gardell är obönhörlig, tro inte att någon är säker för det är inte så det funkar, lilla vän, här finns inga lyckliga slut, ingen pardon, det var inte så det var.  Det är fruktansvärt att läsa – och, om man förmår stänga av känslorna och sätta på sig litteraturvetarglasögonen, fruktansvärt snyggt iscensatt. Kasten mellan nu och då, före och efter, bakgrund och framtid är tvära. Den fiktiva berättelsen om Rasmus, Benjamin, Paul, Reine och de andra varvas dessutom med fakta, ofta i form av direkta citat ur åttiotalets dagspress. Faktainslagen avbryter, stannar upp det fiktiva skeendet, irriterar en smula tills jag inser att det är precis det som är syftet. Vi ska skakas om, påminnas om att detta hände på riktigt, i vårt land, under vår livstid. Ett och ett halvt decennium efter romanens historiska epicentrum dansade jag med mina bögkompisar på Tiptop (numera, om jag inte är felinformerad, ett snabbköp – oh my, how the times change!), drack mig modig och vacker på sliskiga drinkar och hade allmänt skitkul, sådär som nästan bara tonåringar som alldeles nyligen upptäckt att de inte är ensamma om att vara freaks kan ha. När klubbarna stängt och vi vandrade hemåt pratade vi om allt – livet, kärleken, drömmar, senaste avsnittet av ”Arkiv X” – men jag kan inte minnas att vi över huvud taget nämnde Sjukdomen. Ändå måste många av de lite äldre killar jag dansade bredvid de där kvällarna ha varit med under de åren som Gardell beskriver, suttit på kanten till sjukhussängar, gråtit när de tagit på sig begravningskostymen för tredje gången den månaden… Jag antar att vi var rädda. Jag antar att man inte ser sig om när man överlevt en eldsvåda.

Mycket har hänt sedan det tidiga åttiotalet. Bromsmedicinerna har kommit, homofobin mildrats (eller har den – en otäck tanke – bara bytt arena, från löpsedlarna till nätforum?), forskningen gått framåt. Det är lätt – i alla händelser åtminstone lockande, och förmodligen mänskligt – att låta det hela tona ut i någon sorts försiktig framtidstro, titta så civiliserade och fördomsfria vi är idag! Men nej – välj inte den utgången. ”Torka inte tårar utan handskar” är ett vittnesmål, ett viktigt sådant. Det är kanhända fel att blanda in ord som ”plikt” i personligt läsande men, jo, jag känner tamejtusan att det är min plikt att läsa de här böckerna. Det gör jag. Att det sedan inte på något ställe i romanen känns pliktskyldigt är en helt annan historia, och snarast ett tecken på att Jonas Gardell lyckats med sitt projekt.

Så mycket har handlat om – kommer att handla om, gud, det är nog läge att redan nu bunkra upp med näsdukar om jag ska överleva de två kommande delarna! – sjukdom, död och utanförskap att det är lätt att glömma bort att titeln på den här inledande roman faktiskt är något helt annat. ”Kärleken”. Här finns även, granne med döden, mycket av den varan. Jag fastnar särskilt för porträtten av den kärlekstörstande småstadspojken Rasmus och Jehovas vittnet Benjamin, som i ytterligare en nyckelscen hulkar fram att han i sitt liv vill få älska någon som älskar honom. Jag vill, i mitt liv, få älska någon som älskar mig. Så självklart, egentligen, en sådan fundamental rättighet – men samtidigt så svårt att våga yttra i åttiotalets Sverige. (Samme Rasmus och samme Benjamin, för övrigt, som är med i Gardells pjäs ”Ömheten”. Finns den i tryckt form? Måste läsa den nu, känner jag.) Innan sjukhussalarna, innan det som måste berättas finns så mycket framtidshopp, så mycket hopsamlad längtan och kärlek att jag inte vet vart jag ska ta vägen. Kanske är det detta som i slutändan gör allra ondast; all innebrunnen framtid, alla möjligheter som också dog i de där salarna. För att parafrasera ”Love Story”: vad kan man säga om en pojke som dog? Jonas Gardells roman handlar naturligtvis om mer än en pojke, men de orden ekar i huvudet under läsningens gång. I bok två och tre hoppas jag att Gardell behåller dramaturgin, persongestaltningarna och tilltalet, den kontrollerade vreden, men ökar sidantalet. Det här är ett projekt som förtjänar att ta många, många sidor i anspråk.

Slutligen ett litet PS till dig som stal mitt ursprungliga exemplar direkt ur paketet i brevlådan. Jag hoppas att du läste boken. Jag hoppas att den fick dig att komma ihåg, även om du är för ung för att vara med när det begav sig. I så fall förlåter jag dig gärna.

Read Full Post »

Fiktiv födelsedagsenkät (här också)

Helena på Fiktiviteter har mycket att fira just nu. I dagarna fyllde såväl hon som bloggen år, och igår stod det klart att hon är en av de tre finalisterna till Forma Books Blog Award. Så otroligt kul och välförtjänt! En av de saker som är så bra med min namne – förutom hennes allmänt eminenta boksmak och Maria Lang-nördighet – är att hon är så generös med inbjudningar och tävlingar på sin blogg. Hennes födelsedagsenkät är naturligtvis inget undantag: svarar man på frågorna är man med om att tävla om ett paket innehållande böcker och annat trevligt. Självklart vill jag också fira min bloggkompis, och vara med i tävlingen! Här kommer mina svar.

Vilken var din bästa bok i sommar?

Jag läste mycket bra, men ”Illyria” av Elizabeth Hand var i en klass för sig.

Vad ser du fram emot att läsa i höst?

Så mycket jag bara orkar och hinner! Är särskilt sugen på att bekanta mig närmare med kanadensiska Carol Shields, vars noveller jag läser just nu,  och nya zeeländska Janet Frame, som ges ut på nytt av Modernista i höst. Och så ska det givetvis bli rasande trivsamt att få läsa min bästa hösmysförfattare Kate Mortons nya roman ”The Secret Keeper”, som utkommer i oktober. Är även synnerligen pepp på Carol Goodmans ”The Water Witch”. Och – ooh, kanske mest av allt, när allt kommer omkring? – Paul Austers självbiografiska bok som även den kommer nu i höst.

Har du planerat något läsprojekt i höst?

Nope. Jag låter lusten styra helt och inbillar mig att det blir en rätt bra blandning.

Finns det någon av dig ännu oläst författare som du skulle vilja stifta bekantskap med i höst?

Ja, ovan nämnda Janet Frame. Faktum är att jag länge trodde att jag läst åtminstone en roman av henne, men det visade sig inte stämma. Verkligen dags att åtgärda!

Vilken bok skulle du vilja tipsa alla om att läsa i höstrusket (/höstsolen)?

Åh, höstböcker är ju min bästa genre – hur välja? Jag slår till på en i sammanhanget ofrånkomlig klassiker, Donna Tartts ”Den hemliga historien”, och håller med Bokstävlarna om att det verkligen är hög tid att en viss finlandssvensk, Conversebärande bokbloggarkollega vi båda känner läser den. Annars är John Irving en ypperlig höstförfattare, liksom Curtis Sittenfeld, Anne Tyler och Lisa Tucker… det är något med amerikanska författare och höst, eller hur?

Read Full Post »

”So Much Pretty” – ett litet smakprov

I had to keep reminding myself that Haeden being boring was actually part of the reason I was there. The perceived tranquillity, the silence, the old family homes, the meth labs and poverty and giant swaths of corn-infested, shit-covered nowhere, lives intersecting and connecting through pure habit. The meanings of things having been shaken lose half a century ago.

Redan vid en yttre inspektion – omslag, baksidestext, blurbar – fick jag lite Gillian Flynn-vittring på Cara Hoffmans debut ”So Much Pretty”. Citatet ovan har inte direkt övertalat mig om motsatsen.. ”Sharp Objects” möter ”Dark Places”, inte sant? Kanske lite oateska miljöer också. Dagens boktips för Flynntörstande mörkervurmare!

Read Full Post »

Presumtiva höstälsklingar (eller: läsandets olika sidor)

I mina händer håller jag två böcker. Jag misstänker – tror – vet att de bägge kommer att ha en framträdande roll i min höstläsning, fast på väldigt olika sätt. Längst till vänster: ”Kärleken”, del ett i Jonas Gardells trilogi ”Torka aldrig tårar utan handskar”, om när aids kom till Sverige. Det gör ont att närma sig, det som hände i vårt land för inte mer än tjugofem, trettio år sedan. Jonas Gardell vågar närma sig, och snart ska jag. De senaste veckorna har jag läst alla intervjuer jag kommit över med Gardell. Han har gråtit under nästan varje intervjutillfälle; jag har gråtit när jag läst, för helt plötsligt rullas alltsammans upp framför en igen. Skräcken. Paniken. Flykten. Alla unga, rädda män som fick dö ensamma för att sedan kastas i plastsäckar, en hel människas existens plötsligt smittsam (fast det inte visade sig vara fallet – i alla händelser inte på  långa vägar så smittsam att mänsklig beröring måste blekna bort till en feberdröm), oönskad, en paria. Jag var bara två år när det första konstaterade hivfallet nådde Sverige, men jag minns det senare 80-talets panik och det tidiga 90-talets rädsla och moraliserande. De grymma bögskämten, den allmänna paranoian i tidningssvärtade versaler. Men också – det här var bara några futtiga decennier sedan, kom ihåg det! – hur man i härligt exkluderande heteronormativ anda gjorde sjukdomen till Det Andra;  tvärsäkra barnmorskor som skrattade när heterosexuella unga tjejer ville hivtesta sig. Så länge man inte knullat med en utlänning eller bisexuell, gått till sängs med Det Andra, var allt Helt Ofarligt. Jag minns också hur snabbt vi glömde efter att bromsmedicinerna kommit och jag tror och hoppas att Gardells trilogi, som även kommer att sändas i SVT i höst, tvingar oss att minnas. Med tanke på att jag gråtit bara av att läsa intervjuerna torde min inköpslista på Twitter (näsdukar och Resorb) vara en klok investering.

Kanske är det banalt att nämna bok nummer två i det här sammanhanget. Kanske, kanske inte. Jag vet bara att det finns få spänningsförfattare – författare över huvud taget – som får mig att läsa som Linwood Barclay. Hungrigt, snabbt, som en alkis som tar ett glas till trots alla ”men”, bara ett kapitel till, sedan… Och så är klockan helt plötsligt ungefär fem timmar efter min normala sovtid och boken är – oops – utläst. Drivet, tillsammans med den vardagsnära spänningen, känslan av att Barclays karaktärer skulle kunna bo på min gata (åtminstone om vi låtsas att Tyresö är lite mindre, tja, Tyresö och lite mer sovstad i upstate New York) är vad jag gillar bäst med Barclays böcker. Jag har skrivit om ”Trust Your Eyes”, som jag nu alltså har i hett efterlängtat förhandsexemplar, här och här.

Dessa två böcker symboliserar för mig läsningens bredd och välsignelse. Hur den skaver och gör ont, roar och förströr. Jag menar att båda varianterna är viktiga. Kanske, rentav, nödvändiga?

Read Full Post »

Någon sorts semestersammanfattning (I)

Hej, har ni haft en bra sommar? Själv befinner jag mig fortfarande i stadiet där jag vill undvika alla former av dåtid i sommardiskussioner. Jag är nämligen ledig även denna vecka, och vill gärna tvinga mig kvar i semesterkänslan ett litet, litet slag till. Samtidigt älskar jag hösten – ett gemensamt karaktärsdrag för nästan alla bokbloggare, vill jag påstå – med allt vad det innebär av hög, klar luft, lövbeströdda promenader följda av klyschiga men ack så ljuvliga kvällar i värmeljusens, brasans, plädarnas, katternas och det oförblommerade cocoonandets tecken. Och så läsandet förstås; läsandet som, inser jag sommar efter sommar, alltid kommer på undantag under semestern när man är fullt upptagen med att umgås med alla man inte hinner träffa under ekorrhjulssäsongerna. Men ett obestridligt faktum är att jag trivs i ekorrhjulet, älskar vardag, rutiner och hemmaliv (möjligen lite mer än vad som kan anses vara sunt). Hmm, det här blev ju mer en kärleksförklaring till hösten än ett krampaktigt fastklamrade vid sommaren, märker jag nu..?

Oavsett. Jag har tagit en högst medveten och välbehövlig bloggpaus under semestern, men nu är jag tillbaka, lite tjockare, aningen brunare och med flera läsupplevelser, en del himmelska, en del mer lättglömda, i bagaget. Vi får se hur jag löser rapporteringen kring min semesterläsning – jag tänker ett English Bookshop-inlägg och ett par längre recensioner här varvat med kortare omdömen, men någon sorts återkoppling blir det – men till att börja med tänkte jag försöka sammanfatta min semester i ett par korta (-ish, om jag känner mig själv rätt…) punkter i mer eller mindre kronologisk ordning.

Vecka 30. Första semesterveckan, då jag släpper allt vad måsten och intellektuella utmaningar heter och bulimiläser fyra, fem Maria Lang-böcker på raken. Somliga häller i sig en bag-in-box första semesterdagarna; själv rensar jag systemet med Puck, Einar och Christer. Vid det här laget kan jag i princip varje ord utantill, men det är en del av charmen. Någonstans här nås jag av alarmerande uppgifter kring Maria Lang-filmatiseringen som gör gällande att Christer Wijk – lång, gänglig och påtagligt blåögd – ska spelas av Ola Rapace. Tydligen går det inte att spela in en svensk film utan att använda en Rapace i någon av huvudrollerna. Det är svårt att utklassa Anita Lindbloms  ”jag har bröst, det har inte hon” (angående valet av Noomi Rapace som Lindblom i den kommande filmen om relationen mellan denna och Bosse Högberg – som ska spelas av mannen jag tjurnackat vägrar att se som Christer Wijk) så jag nöjer mig med att konstatera att ingen som läst Maria Langs böcker rimligen kan se Rapace som en lämplig Christer. Dock: när jag en tid senare upptäcker att Einar Bure ska spelas av Linus Wahlgren inser jag att det finns grader i helvetet. Tuva Novotny kan nog dock bli en fin Puck, även om inte heller hon ser ut som jag föreställer mig henne. Och min nördbetonade tjurighet till trots: det SKA bli kul att se filmerna! Kanske i synnerhet ”Mördaren ljuger inte ensam”, Langs i särklass bästa bok som följdriktigt är den enda av de sex filmatiseringarna som kommer att gå upp på bio. De böcker som just nu filmas/ska filmas är, förutom ”Mördaren ljuger inte ensam”, ”Inte flera mord”, ”Kung Liljekonvalje av dungen”, ”Rosor, kyssar och döden”, ”Tragedi på en lantkyrkogård” och ”Farliga drömmar”.

Ser det här ut som…? Nej, jag ska sluta nu. Lovar. Men lovar samtidigt att återkomma i ämnet. Oh yes; än finns det mycket magsyra kvar i den här nörden.

Vi håller oss kvar i Nora/Skoga ett tag till, för det var under vecka 30 som jag besökte Stadra sommarscen, Sommarsveriges kanske vackraste teaterscen, och såg årets föreställning ”Hör musiken, söker efter orden”, skriven av Agneta Pleijel fritt efter Hjalmar Gullbergs liv och diktning. Jag hade en intensiv Gullberg-period under gymnasiet, då jag lärde mig ”Kyssande vind” utantill och till och med skrev en modern replik till Gullbergs kanske kändaste dikt. Under pjäsens gång märkte jag hur de stycken som sinnrikt integrerats i texten flöt upp till ytan och skapade en mäktig aha-upplevelse, livet i konsten och konsten i livet. Pluspoäng för att Karin Boye dök upp, samt Magnus ”Pappa Stadra” Wetterholm som Edvard Persson. Jag trodde väl aldrig att jag skulle sitta och hylla Edvard Persson här på bloggen, men faktum är att hans (strikt taget Magnus’) inhopp i pjäsen, oftast i form av sångframträdanden, nästan uteslutande under dramaturgiskt viktiga ögonblick, gav pjäsen som helhet extra pregnans och, framför allt, en trovärdig tidsram. Slutbetyget blir ”suggestivt, välgestaltat och synnerligen sevärt”. All heder till Pleijel för en tät och oupphörligt fascinerande text och skådespelarna som förvaltade den perfekt. Jag var trollbunden från början till slut, och den drömska stämningen varade hela vägen hem. Alla litteraturintresserade borde göra sig själva en tjänst och besöka Stadra sommarscen – här sätter man varje år upp en originalpjäs, alltid med litterära konnotationer.
Trolskt vackert är det också, som  ni kan se på bilden här nedan. Trolsk bergslagsmiljö, kultur och litterära referenser en masse – kan det bli bättre? Ja: det kan finnas en bokhandel också! Jag köpte Rikard Wolffs självbiografi ”Rikitikitavi”, som jag ska återkomma till senare, på Stadra.

Glad kulturtant modell yngre förevigad under pausen.

Med den här lilla – ahem – rapporteringen tror jag att vi sätter punkt för idag. Stay tuned för rapporter kring Stora Lisa Unger-sommaren, intensivt Elizabeth Hand-dyrkande och – gasp! – en chicklitroman jag faktiskt gillade!

Read Full Post »

Converse- och deckarsommar

Mvh Bokbloggarklyscha

Read Full Post »

Semesterräddare för trångbodda bokomaner

Nog för att kärleken till min make är tämligen konstant, men när han för några timmar sedan kom hem från matbutiken med 1) en flaska Portello och 2) en liten batteridriven läslampa ämnad att fästa på boken var det KÄRLEK av den allra mest hjärteblods- och sockerdrypande ”du är min för evigt”-harlequinvarianten. Vi semestrar just nu intensivt runt om i Sverige och delar rum – och ofta säng – hela familjen, vilket gör sängläsning (min favoritläsning) aningen knepigt. Jag vill ju inte väcka barnen genom att tända sänglampan. Men! Nu kan jag – förhoppningsvis, recension kommer – läsa ostört medan de små sussar bredvid. Genialt! Som sagt, jag återkommer med omdöme när jag testat. Fram tills dess vill jag utse detta till semesterns viktigaste pryl. En semesterräddare, rentav. Torde även funka finfint de där tidiga vintermorgnarna då belysningen ombord på bussen strejkar. Eller kanske om man drabbas av akut lässug i en mörk biosalong när man upptäcker att man egentligen skulle ha stannat hemma med boken istället. Listan kan göras lång. Någon som redan provat? Vad tyckte ni i så fall?

Read Full Post »

Semesterlunk och gästinlägg

Här råder, som ni förmodligen har märkt, semestertider och bloggvila. Däremot har jag faktiskt skrivit ett inlägg – ett långt ett – hos Fiktiviteter om sommarläsning ur ett nostalgiskt/Helenahistoriskt perspektiv. Klicka er dit och läs, vetja!

Read Full Post »