De inledande sidorna i Jonas Gardells nya roman är något av det mest hjärteslitande jag läst. En man ligger i en sjukhussäng på isoleringen. För mindre än ett år sedan var han ung, livshungrig, tilldragande; nu återstår bara en tunn, snudd på genomskinlig kropp täckt av liggsår och de karakteristiska fläckar som tumörsjukdomen Kaposis sarkom, ett vanligt symptom på långt framskriden aids, ger. Han får inga besökare, frågar inte heller efter någon. Sedan en tid tillbaka pratar han inte alls, möter inte de skyddsdräktsbeklädda sköterskornas blickar när de byter hans lakan. Men han kan inte stoppa tårarna som rinner längs hans kinder, och när ett ungt biträde i en ögonblickssnabb impuls av medmänsklighet sträcker ut sin bara hand för att stryka bort dem möts hon senare av en utskällning från den äldre kollegan:
Den äldre systern kan inte hålla sig utan fräser barskt till det yngre biträdet. Den yngre ser oförstående ut. Den äldre förtydligar irriterat.
”Ja, ska du hålla på att torka tårar får du verkligen använda skyddshandskar!”
”Men han var ju så lessen!” utbrister den oerfarna förtvivlat.
Den äldre systern fnyser.
Du vet mycket väl vad som gäller. Varje gång man ska gå in till någon av patienterna, om det så bara är för att rätta till ett draglakan eller fråga om han är törstig, ska man genomgå noggrann handtvättningsprocedur, ta på sig handskar, munskydd och den gula rocken. Det finns inga undantag. Sjukhusets rutiner måste i varje ögonblick stå över det mänskliga. Är det uppfattat?”
”Men”, försöker den yngre protestera, men blir avbruten.
”Ja, nu vet du det i alla fall. Torka aldrig tårar utan handskar!”
(s. 7)
”Torka aldrig tårar utan handskar” är också titeln på Jonas Gardells stora romanprojekt om hiv och homosexuellas situation i Sverige under de där paranoida, dödsmärkta åren. Tre böcker ska det bli: ”Kärleken”, som har första recensionsdatum idag, ”Sjukdomen” (kommer våren 2013) och ”Döden” (kommer hösten 2013). Den 8 oktober börjar även filmatiseringen, som vad jag förstår bygger på hela trilogin, sändas i SVT. Det är en stilistiskt sett mer nedtonad Gardell vi möter här. Borta är känslostormarna, det höga tonläget som ofta balanserar precis på rätt sida mellan patos och patetik som jag minns från de tidigare böcker jag läst. Istället återfinns ett rakt, på ytan lidelsefritt berättande som – upptäcker läsaren snart – genomsyras av ett slags lågintensivt raseri över det som skett och en oerhörd sorg över alla som inte själva kan berätta. Jonas Gardell vill få oss att minnas vad som hände i vårt land för knappt trettio år sedan, att minnas och sedan aldrig glömma igen. För mig, och många andra födda i skarven mellan sent sjuttiotal och tidigt åttiotal, ter sig de åren som en vagt igenkännbar mardröm, en ond saga. Jag minns den panikartade stämningen – var det sant att man kunde smittas av myggor? Toastolar? Kramar? I skolbespisningen, om mattanterna inte diskat besticken ordentligt? – och något av nyhetsbilderna, Sighsten Herrgård, Ebbe Carlsson, Freddie Mercury, de olycksbådande kondomreklamerna, döden så nära och ändå så långt bort. För i våra välmående, heterosexuella villakvarter fortgick livet. Vi lärde oss cykla, läsa, akta oss för tandtroll och främlingar i svarta skåpbilar medan pojkar unga nog att vara våra storebröder tynade bort och dog på sjukhus nära oss.
(Visst var åttiotalet ett årtionde präglat av rädsla? Var det inte aids så var det barnamördare, pedofiler eller kärnkraftskatastrofer. Inte undra på att vi började sluka Stephen King så fort vi stavat oss igenom ”Godnatt, Alfons Åberg” ett par gånger. Inte undra på att vissa av oss höll på oss tills vi fyllt arton och skrev under på varje ord i Angela Chases ”sex är liv är död”-tal till Jordan Catalano i ”Mitt så kallade liv” när vi blivit könsmogna.)
Överlevarskulden löper som en röd tråd genom berättelsen, och även läsaren drabbas (i alla fall den här läsaren). Gardells romanprojekt tar avstamp i död, skuld och ångest – det är knappast någon slump att den första glimt som läsaren får av romanens litterära universum är isoleringen på Roslagstulls infektionsklinik. Sjukrummet och den hotande epidemin dyker upp överallt i berättelsen, likt ett mardrömsaktigt omkväde. En nyckelscen, svår att skaka av sig, utspelar sig i en lägenhet på Sankt Paulsgatan julaftonsnatten 1982, där romanens samtliga huvudpersoner samlats för att fira en alternativ och champagnesprudlande fjolljul. Mitt i skålandet, sjungandet och flirtandet: en blick in i framtiden, omöjlig att värja sig från i sin franka korthet. Nästan i förbigående, ett kort stycke bara, uttalas en dödsdom på en av de närvarande. Han som dricker, skrattar, lever – min favorit, om man får ha sådana – kommer därefter, oundvikligen, att vara märkt av det öde som författaren öppnar dörren för här. När vi kommer fram till julaftonsskildringen har flera dödsdomar – varav en i form av den kanske obehagligaste sexscen jag någonsin läst – redan uttalats. Jonas Gardell är obönhörlig, tro inte att någon är säker för det är inte så det funkar, lilla vän, här finns inga lyckliga slut, ingen pardon, det var inte så det var. Det är fruktansvärt att läsa – och, om man förmår stänga av känslorna och sätta på sig litteraturvetarglasögonen, fruktansvärt snyggt iscensatt. Kasten mellan nu och då, före och efter, bakgrund och framtid är tvära. Den fiktiva berättelsen om Rasmus, Benjamin, Paul, Reine och de andra varvas dessutom med fakta, ofta i form av direkta citat ur åttiotalets dagspress. Faktainslagen avbryter, stannar upp det fiktiva skeendet, irriterar en smula tills jag inser att det är precis det som är syftet. Vi ska skakas om, påminnas om att detta hände på riktigt, i vårt land, under vår livstid. Ett och ett halvt decennium efter romanens historiska epicentrum dansade jag med mina bögkompisar på Tiptop (numera, om jag inte är felinformerad, ett snabbköp – oh my, how the times change!), drack mig modig och vacker på sliskiga drinkar och hade allmänt skitkul, sådär som nästan bara tonåringar som alldeles nyligen upptäckt att de inte är ensamma om att vara freaks kan ha. När klubbarna stängt och vi vandrade hemåt pratade vi om allt – livet, kärleken, drömmar, senaste avsnittet av ”Arkiv X” – men jag kan inte minnas att vi över huvud taget nämnde Sjukdomen. Ändå måste många av de lite äldre killar jag dansade bredvid de där kvällarna ha varit med under de åren som Gardell beskriver, suttit på kanten till sjukhussängar, gråtit när de tagit på sig begravningskostymen för tredje gången den månaden… Jag antar att vi var rädda. Jag antar att man inte ser sig om när man överlevt en eldsvåda.
Mycket har hänt sedan det tidiga åttiotalet. Bromsmedicinerna har kommit, homofobin mildrats (eller har den – en otäck tanke – bara bytt arena, från löpsedlarna till nätforum?), forskningen gått framåt. Det är lätt – i alla händelser åtminstone lockande, och förmodligen mänskligt – att låta det hela tona ut i någon sorts försiktig framtidstro, titta så civiliserade och fördomsfria vi är idag! Men nej – välj inte den utgången. ”Torka inte tårar utan handskar” är ett vittnesmål, ett viktigt sådant. Det är kanhända fel att blanda in ord som ”plikt” i personligt läsande men, jo, jag känner tamejtusan att det är min plikt att läsa de här böckerna. Det gör jag. Att det sedan inte på något ställe i romanen känns pliktskyldigt är en helt annan historia, och snarast ett tecken på att Jonas Gardell lyckats med sitt projekt.
Så mycket har handlat om – kommer att handla om, gud, det är nog läge att redan nu bunkra upp med näsdukar om jag ska överleva de två kommande delarna! – sjukdom, död och utanförskap att det är lätt att glömma bort att titeln på den här inledande roman faktiskt är något helt annat. ”Kärleken”. Här finns även, granne med döden, mycket av den varan. Jag fastnar särskilt för porträtten av den kärlekstörstande småstadspojken Rasmus och Jehovas vittnet Benjamin, som i ytterligare en nyckelscen hulkar fram att han i sitt liv vill få älska någon som älskar honom. Jag vill, i mitt liv, få älska någon som älskar mig. Så självklart, egentligen, en sådan fundamental rättighet – men samtidigt så svårt att våga yttra i åttiotalets Sverige. (Samme Rasmus och samme Benjamin, för övrigt, som är med i Gardells pjäs ”Ömheten”. Finns den i tryckt form? Måste läsa den nu, känner jag.) Innan sjukhussalarna, innan det som måste berättas finns så mycket framtidshopp, så mycket hopsamlad längtan och kärlek att jag inte vet vart jag ska ta vägen. Kanske är det detta som i slutändan gör allra ondast; all innebrunnen framtid, alla möjligheter som också dog i de där salarna. För att parafrasera ”Love Story”: vad kan man säga om en pojke som dog? Jonas Gardells roman handlar naturligtvis om mer än en pojke, men de orden ekar i huvudet under läsningens gång. I bok två och tre hoppas jag att Gardell behåller dramaturgin, persongestaltningarna och tilltalet, den kontrollerade vreden, men ökar sidantalet. Det här är ett projekt som förtjänar att ta många, många sidor i anspråk.
Slutligen ett litet PS till dig som stal mitt ursprungliga exemplar direkt ur paketet i brevlådan. Jag hoppas att du läste boken. Jag hoppas att den fick dig att komma ihåg, även om du är för ung för att vara med när det begav sig. I så fall förlåter jag dig gärna.
Read Full Post »