De inledande sidorna i Jonas Gardells nya roman är något av det mest hjärteslitande jag läst. En man ligger i en sjukhussäng på isoleringen. För mindre än ett år sedan var han ung, livshungrig, tilldragande; nu återstår bara en tunn, snudd på genomskinlig kropp täckt av liggsår och de karakteristiska fläckar som tumörsjukdomen Kaposis sarkom, ett vanligt symptom på långt framskriden aids, ger. Han får inga besökare, frågar inte heller efter någon. Sedan en tid tillbaka pratar han inte alls, möter inte de skyddsdräktsbeklädda sköterskornas blickar när de byter hans lakan. Men han kan inte stoppa tårarna som rinner längs hans kinder, och när ett ungt biträde i en ögonblickssnabb impuls av medmänsklighet sträcker ut sin bara hand för att stryka bort dem möts hon senare av en utskällning från den äldre kollegan:
Den äldre systern kan inte hålla sig utan fräser barskt till det yngre biträdet. Den yngre ser oförstående ut. Den äldre förtydligar irriterat.
”Ja, ska du hålla på att torka tårar får du verkligen använda skyddshandskar!”
”Men han var ju så lessen!” utbrister den oerfarna förtvivlat.
Den äldre systern fnyser.
Du vet mycket väl vad som gäller. Varje gång man ska gå in till någon av patienterna, om det så bara är för att rätta till ett draglakan eller fråga om han är törstig, ska man genomgå noggrann handtvättningsprocedur, ta på sig handskar, munskydd och den gula rocken. Det finns inga undantag. Sjukhusets rutiner måste i varje ögonblick stå över det mänskliga. Är det uppfattat?”
”Men”, försöker den yngre protestera, men blir avbruten.
”Ja, nu vet du det i alla fall. Torka aldrig tårar utan handskar!”(s. 7)
”Torka aldrig tårar utan handskar” är också titeln på Jonas Gardells stora romanprojekt om hiv och homosexuellas situation i Sverige under de där paranoida, dödsmärkta åren. Tre böcker ska det bli: ”Kärleken”, som har första recensionsdatum idag, ”Sjukdomen” (kommer våren 2013) och ”Döden” (kommer hösten 2013). Den 8 oktober börjar även filmatiseringen, som vad jag förstår bygger på hela trilogin, sändas i SVT. Det är en stilistiskt sett mer nedtonad Gardell vi möter här. Borta är känslostormarna, det höga tonläget som ofta balanserar precis på rätt sida mellan patos och patetik som jag minns från de tidigare böcker jag läst. Istället återfinns ett rakt, på ytan lidelsefritt berättande som – upptäcker läsaren snart – genomsyras av ett slags lågintensivt raseri över det som skett och en oerhörd sorg över alla som inte själva kan berätta. Jonas Gardell vill få oss att minnas vad som hände i vårt land för knappt trettio år sedan, att minnas och sedan aldrig glömma igen. För mig, och många andra födda i skarven mellan sent sjuttiotal och tidigt åttiotal, ter sig de åren som en vagt igenkännbar mardröm, en ond saga. Jag minns den panikartade stämningen – var det sant att man kunde smittas av myggor? Toastolar? Kramar? I skolbespisningen, om mattanterna inte diskat besticken ordentligt? – och något av nyhetsbilderna, Sighsten Herrgård, Ebbe Carlsson, Freddie Mercury, de olycksbådande kondomreklamerna, döden så nära och ändå så långt bort. För i våra välmående, heterosexuella villakvarter fortgick livet. Vi lärde oss cykla, läsa, akta oss för tandtroll och främlingar i svarta skåpbilar medan pojkar unga nog att vara våra storebröder tynade bort och dog på sjukhus nära oss.
(Visst var åttiotalet ett årtionde präglat av rädsla? Var det inte aids så var det barnamördare, pedofiler eller kärnkraftskatastrofer. Inte undra på att vi började sluka Stephen King så fort vi stavat oss igenom ”Godnatt, Alfons Åberg” ett par gånger. Inte undra på att vissa av oss höll på oss tills vi fyllt arton och skrev under på varje ord i Angela Chases ”sex är liv är död”-tal till Jordan Catalano i ”Mitt så kallade liv” när vi blivit könsmogna.)
Överlevarskulden löper som en röd tråd genom berättelsen, och även läsaren drabbas (i alla fall den här läsaren). Gardells romanprojekt tar avstamp i död, skuld och ångest – det är knappast någon slump att den första glimt som läsaren får av romanens litterära universum är isoleringen på Roslagstulls infektionsklinik. Sjukrummet och den hotande epidemin dyker upp överallt i berättelsen, likt ett mardrömsaktigt omkväde. En nyckelscen, svår att skaka av sig, utspelar sig i en lägenhet på Sankt Paulsgatan julaftonsnatten 1982, där romanens samtliga huvudpersoner samlats för att fira en alternativ och champagnesprudlande fjolljul. Mitt i skålandet, sjungandet och flirtandet: en blick in i framtiden, omöjlig att värja sig från i sin franka korthet. Nästan i förbigående, ett kort stycke bara, uttalas en dödsdom på en av de närvarande. Han som dricker, skrattar, lever – min favorit, om man får ha sådana – kommer därefter, oundvikligen, att vara märkt av det öde som författaren öppnar dörren för här. När vi kommer fram till julaftonsskildringen har flera dödsdomar – varav en i form av den kanske obehagligaste sexscen jag någonsin läst – redan uttalats. Jonas Gardell är obönhörlig, tro inte att någon är säker för det är inte så det funkar, lilla vän, här finns inga lyckliga slut, ingen pardon, det var inte så det var. Det är fruktansvärt att läsa – och, om man förmår stänga av känslorna och sätta på sig litteraturvetarglasögonen, fruktansvärt snyggt iscensatt. Kasten mellan nu och då, före och efter, bakgrund och framtid är tvära. Den fiktiva berättelsen om Rasmus, Benjamin, Paul, Reine och de andra varvas dessutom med fakta, ofta i form av direkta citat ur åttiotalets dagspress. Faktainslagen avbryter, stannar upp det fiktiva skeendet, irriterar en smula tills jag inser att det är precis det som är syftet. Vi ska skakas om, påminnas om att detta hände på riktigt, i vårt land, under vår livstid. Ett och ett halvt decennium efter romanens historiska epicentrum dansade jag med mina bögkompisar på Tiptop (numera, om jag inte är felinformerad, ett snabbköp – oh my, how the times change!), drack mig modig och vacker på sliskiga drinkar och hade allmänt skitkul, sådär som nästan bara tonåringar som alldeles nyligen upptäckt att de inte är ensamma om att vara freaks kan ha. När klubbarna stängt och vi vandrade hemåt pratade vi om allt – livet, kärleken, drömmar, senaste avsnittet av ”Arkiv X” – men jag kan inte minnas att vi över huvud taget nämnde Sjukdomen. Ändå måste många av de lite äldre killar jag dansade bredvid de där kvällarna ha varit med under de åren som Gardell beskriver, suttit på kanten till sjukhussängar, gråtit när de tagit på sig begravningskostymen för tredje gången den månaden… Jag antar att vi var rädda. Jag antar att man inte ser sig om när man överlevt en eldsvåda.
Mycket har hänt sedan det tidiga åttiotalet. Bromsmedicinerna har kommit, homofobin mildrats (eller har den – en otäck tanke – bara bytt arena, från löpsedlarna till nätforum?), forskningen gått framåt. Det är lätt – i alla händelser åtminstone lockande, och förmodligen mänskligt – att låta det hela tona ut i någon sorts försiktig framtidstro, titta så civiliserade och fördomsfria vi är idag! Men nej – välj inte den utgången. ”Torka inte tårar utan handskar” är ett vittnesmål, ett viktigt sådant. Det är kanhända fel att blanda in ord som ”plikt” i personligt läsande men, jo, jag känner tamejtusan att det är min plikt att läsa de här böckerna. Det gör jag. Att det sedan inte på något ställe i romanen känns pliktskyldigt är en helt annan historia, och snarast ett tecken på att Jonas Gardell lyckats med sitt projekt.
Så mycket har handlat om – kommer att handla om, gud, det är nog läge att redan nu bunkra upp med näsdukar om jag ska överleva de två kommande delarna! – sjukdom, död och utanförskap att det är lätt att glömma bort att titeln på den här inledande roman faktiskt är något helt annat. ”Kärleken”. Här finns även, granne med döden, mycket av den varan. Jag fastnar särskilt för porträtten av den kärlekstörstande småstadspojken Rasmus och Jehovas vittnet Benjamin, som i ytterligare en nyckelscen hulkar fram att han i sitt liv vill få älska någon som älskar honom. Jag vill, i mitt liv, få älska någon som älskar mig. Så självklart, egentligen, en sådan fundamental rättighet – men samtidigt så svårt att våga yttra i åttiotalets Sverige. (Samme Rasmus och samme Benjamin, för övrigt, som är med i Gardells pjäs ”Ömheten”. Finns den i tryckt form? Måste läsa den nu, känner jag.) Innan sjukhussalarna, innan det som måste berättas finns så mycket framtidshopp, så mycket hopsamlad längtan och kärlek att jag inte vet vart jag ska ta vägen. Kanske är det detta som i slutändan gör allra ondast; all innebrunnen framtid, alla möjligheter som också dog i de där salarna. För att parafrasera ”Love Story”: vad kan man säga om en pojke som dog? Jonas Gardells roman handlar naturligtvis om mer än en pojke, men de orden ekar i huvudet under läsningens gång. I bok två och tre hoppas jag att Gardell behåller dramaturgin, persongestaltningarna och tilltalet, den kontrollerade vreden, men ökar sidantalet. Det här är ett projekt som förtjänar att ta många, många sidor i anspråk.
Slutligen ett litet PS till dig som stal mitt ursprungliga exemplar direkt ur paketet i brevlådan. Jag hoppas att du läste boken. Jag hoppas att den fick dig att komma ihåg, även om du är för ung för att vara med när det begav sig. I så fall förlåter jag dig gärna.
Jag. Måste. Läsa.
Tack för en välskriven och intressant recension.
/Fanny
Det. Måste. Du. 🙂
Och tack!
Så fint skrivet! Jag undrar precis som du hur sjutton jag ska ta mig igenom de resterande delarna samtidigt som jag längtar efter att få göra det. Och när det gäller Ömheten i tryckt form så har jag undrat det samma i många år utan att hitta någon, hoppas det finns eller dyker upp för jag vill väldigt gärna läsa den också.
Åh, tack så mycket! Det är så mycket tankar och känslor som snurrat i en sedan jag läste ut boken. Undrar hur det går när TV-serien börjar…? Samtidigt håller jag verkligen med – någonstans längtar man efter att läsa vidare, lära känna personerna bättre. Inte trots att man vet att deras tid är utmätt, utan kanske snarare på grund av det. Man vill veta mer.
Och ja, mycket nyfiken på Ömheten! Såg att du sett TV-pjäsen men jag missade tyvärr den helt. För ung, misstänker jag.
Ja, jag var nog också för ung men hade en morbid vana att se rätt hemska saker (mycket tv-teater, Bergmanångest och sånt) redan i späd (nåja tioårsåldern kanske) ålder…
Härligt lång och välskriven recension! Den här boken uppmuntrar nog till det, det finns så mycket man vill säga och berätta och undra över!
Vad intressant att Benjamin och Rasmus finns med redan i ett tidigare ”verk”, sådana grepp gillar jag! Undrar hur länge Gardell har gått och filat på den här berättelsen, om han alltså har skrivit om B & R redan för sådär länge sedan?
Tackar – och ja, nästan omöjligt att skriva kort om en sådan här bok! (Kanske i synnerhet om man har problem med att skriva kort över huvud taget, ahem…)
Jag har förstått från intervjuer med Gardell att det här är en berättelse han velat skriva sedan han blev författare – kanske till och med den berättelse som gjorde att han blev författare – men att det är först nu han förmått sig själv till att göra det rent känslomässigt. Det är ju hans vänner som beskrivs, deras gemensamma historia. Jag har som sagt inte sett pjäsen, men har för mig att jag läst att även den handlar om hiv. Vore otroligt intressant att få den till livs på något sätt. Ska undersöka!
[…] fler som läst; Enligt O, Fiktiviteter, Dark places, Bokbabbel Share this:DelaFacebookE-postTwitterGillaGillaBe the first to like […]
Tack- en finfin recension.
Tack själv!
[…] Bokbabbel, Bokhora, Calliope books, Dark Places, Fiktiviteter, Pocketlover. Media: Aftonbladet, 2, Dagens Nyheter, Göteborgs Posten & Svenska […]
[…] som läst: Bokbabbel, Dark Places, Fiktiviteter, Enligt O. Share this:DelaFacebookGillaGillaBe the first to like […]
Vilken fin recension! Jag tyckte också faktainslagen var lite malplacerade i början, men som du säger är de nog där för att det inte bara ska bli fiktion, utan kännas på riktigt. Det kommer att bli svårt att läsa fortsättningen, även om man verkligen vill det ändå..
Tack! Som sagt, till en början tyckte jag att faktainslagen störde berättandets rytm – men bara till en början. Är otroligt imponerad av projektets bredd och ambition, det är verkligen en folkbildande roman. Någon recensent nämnde Dickens, håller med om den liknelsen.
Åh va fint du skriver om den! Jag vill verkligen läsa den, nu.
Tack så mycket! Tycker verkligen att du ska läsa den – nu.
[…] Den är som sagt många bloggare som känt sig kallade att skriva om denna läsvärda bok. Här är en blogg jag tyckte var extra välskriven och som är skriven ur ett annat åldersperspektiv med ett mer recenserande fokus på bokens innehåll: https://helenadahlgren.wordpress.com/2012/08/27/torka-aldrig-tarar-utan-handskar-1-karleken-jonas-gar… […]
Mycket välskriven och intressant recension!
Bloggade just själv om denna så viktiga bok och hur det kändes för mig att läsa den… Det ligger 10 års förskjutning mellan våra perspektiv på 80-talet så vi såg naturligtvis olika saker. En liten kommentar: barnamördare och pedofiler kan jag inte komma ihåg att vi var rädda för på 80-talet, däremot det då allestädes närvarande hotet om utplåning genom kärnvapenkrig och naturligtvis den stora sjukdomen med det lilla namnet…
Jo, men i den lilla förort där jag växte upp var det mycket av den rädslan också. Särskilt efter Helenmordet 1987 (sent 80-tal förvisso). Och jag minns så himla tydligt att jag och flera kompisar
– vi gick på lågstadiet – var livrädda för just svarta skåpbilar. Sen var det ju såklart kärnvapen och aids också. Och rädslan i Palmemordets fotspår, känslan av förlorad oskuld. Märkliga tider.
Tack, förresten!
Varsågod! Du skrev en suverän blogg om denna viktiga bok. Och visst har vi alla våra subjektiva perspektiv på de årtionden vi passerar på vägen genom livet, just beroende på vilken ålder vi är i just då. Helenmordet, denna förfärliga händelse, har nog känts mer som 90-tal för mig eftersom det hände först 1989.
Ja, jag läste din (otroligt välskrivna!) recension och förstod att det nog skiljer ett drygt decennium mellan oss. Inte så konstigt, då, att mitt åttiotal per definition blir ditt ”nästan-nittiotal”.
Ja mångfald, olika perspektiv, berikar…
Tack för dina vänliga och uppskattande ord, de värmer. Inte minst för att jag vet att du är ett riktigt blogg-proffs!
Apropå åldrar och olika tidsperspektiv, får jag besvära dig om att vid tillfälle läsa den här bloggen, så är du förberedd i god tid inför den speciella checkpunkt på livsresan som det blir din tur att passera om ca 8 år… 🙂
[…] Slutligen: Helena “Dark Places” Dahlgren och Bokbabbel har båda skrivit intressanta recension av boken. Bia Sigge berättar i sin blogg (på ett mycket personligt sätt) om sina minnen från tiden och sitt möte med Jonas Gardell. Share this:TwitterFacebookGillaGillaBe the first to like this. Det här inlägget postades i Bokkvalster, Favoriter, Film, Generationsroman, Klassiker, Lästips, Recension, Roman, Skönlitteratur och märktes fakta, hiv, Jonas Gardell, kärlek, roman, skönlitteratur, Torka inte tårar utan handskar, trilogi av litteraturkvalster. Bokmärk permalänken. […]
[…] väntan på att del ett av “Torka aldrig tårar utan handskar” ska börja. Jag blev ju, milt sagt, tagen av “Kärleken”, så mina förväntningar är hopplöst upptrissade. För att […]
[…] Andra som skrivit om boken/ljudboken: Fiktiviteter, Bokbrus, Dark Places. […]
[…] är det här hivviruset slår till med full kraft mot vänkretsen. Om del ett, med undertiteln ”Kärleken”, trots de obarmhärtiga framåtblickarna ändå besatt ett visst ljus i skildringen av den spirande […]
[…] i sin recension ”Tell the Wolves I’m Home” för en amerikansk parallell till ”Torka aldrig tårar utan handskar”, och visst är det intressant att se hur även amerikanska nutidsförfattare börjar utforska […]
[…] Att förhandsbeställa hem och glatt vänta är inte att tänka på – sist jag gjorde det, med ”Kärleken”, hade någon stulit boken direkt ur brevlådan. (Ni ser, mina farhågor är till viss del […]
[…] Jonas Gardell har skildrat dessa nattsvarta år i vår närhistoria, och gjort det mästerligt, i ”Torka aldrig tårar utan handskar”, men jag är glad att vi fått ytterligare en svensk hivskildring. Dels för att det fortfarande […]