Bokbloggarkärlek

Titta vilken fin överraskning som låg och väntade på mig i brevlådan! Tack snälla Bokbabbel! ”Udda verklighet” har jag velat läsa länge – nu blir det av, tack vare dig!

Read Full Post »

Lite bokmässa (ändå)

Det är bokmässevecka, och min Facebook- och Twitterfeed fylls med förväntansfulla statusuppdateringar om Göteborg, packning och allmän bokmässepepp. Själv ska jag tyvärr inte åka i år, men jag har inte låtit det hindra mig att skriva ett litet inlägg på English Bookshop-bloggen där jag tipsar om böcker att köpa i deras monter. Enjoy!

Read Full Post »

”The Daylight Gate” – Jeanette Winterson

Undrar om den som myntade uttrycket ”it’s grim up north” tänkte på Lancashire anno 1612? Det är i alla händelser en ofattbart hård och grym värld som Jeanette Winterson, den oefterhärmliga, skildrar i ”The Daylight Gate”, och hon vore inte Winterson om hon inte fick texten att spraka, frusta och stinka av misär, död och skräck. Elisabeth I har varit död  i ett drygt decennium och hennes efterföljare kung James (kung Jakob i svenska historieböcker) ser sig som en ledande auktoritet på häxkraft och är fast besluten om att fånga så många häxor som möjligt. Lancashire pekas ut som ett häxkraftens epicentrum, och snart är flera kvinnor fängslade; smutsiga, trasiga, urfattiga kvinnor från en bespottad och fruktad familj som förföljts av häxrykten så länge någon kan minnas. Adelskvinnan Alice Nutter har ingen anledning att försvara dem, så varför gör hon det? Och vad vet det försummade och utsvultna flickebarnet som dyker upp i skuggorna om allt som försiggår?

”The Daylight Gate” har många teman, många potentiella ingångar men en gemensam nämnare är, naturligtvis, det wintersonska språket, som bör upplevas snarare än beskrivas men närmast kan benämnas som självklart. Rör det sig om en äckelrealistisk skildring av ett mörkt kapitel i Englands historia? Skräckroman med magiska inslag? Självlysande och, i slutändan, tragisk kärlekshistoria? Samhällskritik? Winterson vill inte välja utan gör ”The Daylight Gate” till allt detta, och mer. Här finns även ekon av krutkonspirationen 1605 (remember, remember…) och konflikten mellan protestanter och katoliker (witchery popery popery witchery). När romanen – strikt taget en novella, det vill säga en kortroman – klockar in på knappt 200 sidor har även vetenskapsmannen och alkemisten John Dee, rådgivare till drottningen och i mitt litteraturskadade medvetande mest känd från Lee Carrolls ”Black Swan Rising”, liksom självaste William Shakespeare svävat förbi i små men viktiga biroller. Det skulle kunna bli för mycket, men i Wintersons tappning blir det bara förtätat… och fullkomligt beroendeframkallande. Genuint obehagligt är det också, med scener och stämningar som är svåra att skaka av sig. Jeanette Winterson har själv uppmärksammat det ovanliga i att hon här defacto skrivit en roman med en faktisk intrig, ändå är det språket och stämningen som naglar sig fast. Jag läser större delen av romanen i badet men känner mig smutsig när jag lägger ifrån mig den.

”The Daylight Gate” är utgiven av Hammer, ett anrikt brittisk skräckfilmsbolag som numera även ger ut böcker, däribland – detta är så coolt! – ”Cirkeln” i engelsk översättning. Wintersons roman är en av flera utgivna och planerade kortromaner som på olika sätt berör det övernaturliga. Här på bloggen har jag tidigare recenserat Helen Dunmores ”The Greatcoat” ur Hammerserien. Det ligger nog i farans riktning att jag – snart – får anledning att återkomma till Hammers utgivning.

Read Full Post »

Ni har talat

I dagsläget leder Jeanette Wintersons ”The Daylight Gate” med nästan 48% av rösterna i omröstningen. Dagens bussläsning, således. Är knappt femtio sidor in i romanen mycket nöjd med ert beslut: det här är wintersonsk språkmagi i ovanligt kontrollerad form, en tät och sinnrik skildring av en historiens skamfläck (häxprocesserna i Lancashire under 1610-talet). Skrämmande, i dubbel bemärkelse. Det lutar åt sträckläsning – och utläsning – redan ikväll. Därefter är jag väldans sugen på S.J. Bolton, som just nu ligger trea i omröstningen…

Vad läser ni i helgen?

Read Full Post »

Ett lyxproblem och en lösning

Kom hem till min magiska brevlåda och fann den här trevliga lilla leveransen:

Ord som ”bokperfektion”, ”drömkvartett” och ”hello, läskoma!” dyker oundvikligen upp i huvudet. Nu återstår bara frågan – och jag är fullt medveten om att detta kategoriseras under lyxproblem: vilken bok ska jag läsa först? Jeanette Wintersons hett efterlängtade häxroman, som hon själv beskriver med ett exalterat (och aningen förvånat” ”it has a plot and everything!”? En helt ny Louise Welsh som andas klaustrofobi, paranoia och utsatthet i ett för huvudpersonen främmande Berlin? Del två i Carol Goodmans pinsamt beroendeframkallande demonporr litterärt erotiska urban fantasy Fairwick Chronicles? Ytterligare en svängom med mina nya bästisar S.J. Bolton och Lacey Flint?

Eftersom jag i skrivande stund lider av grav beslutsångest  – och eftersom jag är ett fan av demokrati – tänkte jag helt enkelt låta er bloggläsare bestämma. Ni har tills imorgon kväll på er att rösta fram den bok i högen jag bör läsa först. Vill ni, så går det även bra att rösta därefter: i sann demokratisk anda kanske jag låter er bestämma hela läsordningen, vem vet…? Motivera gärna ditt val bland kommentarerna!

 

Read Full Post »

See you soon(ish), Ruth

Synnerligen goda nyheter upplockade via Inky Fingers: ny Ruth Galloway-roman på intågande! ”A Dying Fall”, som Elly Griffiths femte bok om allas vår favoritarkeolog ska heta, utkommer visserligen inte förrän i mars 2013, men omslaget är redan färdigt (källa: Griffths Facebooksida – och visst älskar man att hon är lika kattnördig som valda delar av hennes läsekrets?) och den än så länge knapphändiga beskrivningen på Goodreads lyder:

Forensic archeologist Ruth Galloway investigates her most heart-stopping case to date after an old university friend and fellow archeologist is murdered in an arson attack.

Kan inte låta bli att gilla författare vars utgivning det går att ställa klockan efter – i synnerhet inte så länge de fortsätter att vara så angenäma bekantskaper som Elly Griffiths.

Mer Elly Griffiths på bloggen hittar ni bland annat här, här och här.

Read Full Post »

Det tar sig, Linwood

Har hållit på med Linwood Barclays senaste, ”Trust Your Eyes”, i en vecka nu och känt mig så frustrerad! En vecka? Med en Linwood Barclay? Det motsvarar en månads vattentrampande läsning av en annan författare, vilken som helst egentligen. Minst. Linwood Barclay sträckläser man, punkt. (Gammalt djungelordspråk.)

Länge tänkte jag att problemet låg hos Barclay, att han tappat förmågan att leverera Bladvändare med stort B. Är det den kritvita grabbigheten som slutligen blivit ett problem för mig? One trick pony-aspekten? Är det dags att börja träffa andra, Linwood?

Så gick tankarna – tills jag insåg att jag, tack vare en ny smartphone, knappt hunnit så mycket som plocka upp boken ur handväskan under mina resor till och från jobbet (som står för åtminstone femtio procent av min totala lästid under vardagar – legendariskt kvällstrött, som sagt). Har hört ett vagt rykte om att det ska underlätta att läsa böcker, och inte bara släpa omkring på dem medan man twittrar, mejlar och mobilbloggar… Så, jag gjorde det: jag plockade upp boken ur väskan, lade bort leksaken telefonen och började läsa. Är nu helt fast – igen. Förlåt, Linwood, det var inte du, det var jag. Nu har du min fulla uppmärksamhet, och ingen är gladare än jag att kunna konstatera: we’re still on.

Read Full Post »

”Nu ser du mig” – S.J. Bolton

S.J. Bolton är ett namn som jag haft på min ständigt expanderande bevakningslista ett bra tag nu. Det började med en närmast Paul Austersk slump: jag hade beställt julklappsböcker åt mina barn och fann vid leveransen att ”Vem bestämmer?” av någon outgrundlig anledning förvandlats till en av Boltons böcker, ”Rov”. Missförståndet löste sig, barnen fick sin Vembok och jag fick behålla ”Rov” som en bonus. (Om det betydde att jag läste den? Nej, för det skulle ju vara för enkelt…) Huruvida den stackare som varit sugen på gruvlig spänning och istället fick läsa om hur lilla kastar fil på stora (rafflande!) slutligen blev nöjd förtäljer inte historien. Jag hoppas det.

Nå, det var mitt första möte med Bolton. Mitt andra skedde några månader senare, när entusiastiska omdömen från två favoritbloggare, som delar min faiblesse för välskrivna och kolsvarta spänningsromaner, lät mig förstå att S.J. Bolton – aka Sharon Bolton – var ett namn att lägga på minnet. Jag tror till och med att Gillian Flynn nämndes i samma andetag. High praise indeed. Förpliktigande. Måste kollas upp.

Sedan kom livet, och sådär en trettio-fyrtio böcker, emellan. Ibland flöt den upp till ytan, insikten om att jag borde läsa S.J. Bolton, men jag kom inte att förvandla dessa dovt klingande undervattenstankar till handling förrän jag härom veckan fick hem ett recensionsexemplar av ”Nu ser du mig”. Jag började läsa den på söndag kväll. Kvällen efter, lagom till ”Lilyhammer”, var den utläst. Tredje gången gillt, med besked! Naturligtvis stämde allt det jag hört om Bolton: den nerviga spänningen, det mörka, ofta snudd på skräckbetonade anslaget, drivet, skickligheten. Lägg till en milt sagt kantstött hjältinna och ett språkligt gehör man inte stöter på varje dag inom spänningsgenren (eller i någon genre), och jämförelser med Flynn ter sig oundvikliga. Såväl Flynn som Bolton ges för övrigt ut på Modernista, som på senare tid blivit pålitliga förvaltare av mörk litterär spänning (det är bara en tidsfråga innan ni snappar upp Elizabeth Hands Cass Neary-böcker, eller hur?).

Mycket att gilla här, med andra ord… och då har jag inte ens nämnt J-ordet. J som i Jack the Ripper, som i en gammal ungdomsfixering som aldrig riktigt gett med sig. Jag vill avslöja så lite det bara går om handlingen, men de brutala mord som den tilltufsade unga polisen Lacey Flint högst ofrivilligt blir indragen i har  starka beröringspunkter med de våldsdåd som satte skräck i East End hösten 1888. Och det här lär väl knappast ge mig några normalitetspoäng, men medan mina klasskompisar spydde folköl i buskar och undrade när Patrik i 9B skulle upptäcka dem, verkligen upptäcka dem bortom mascaraklumpar och nerspydda 501:or, satt jag på mitt flickrum och läste allt jag kom över om Jack the Ripper, frosssade i obduktionsbilder, mörka gränder och ond, bråd död. Det viktorianska England har fascinerat mig så länge jag kan minnas, och i fallet Jack the Ripper – som alltså fortfarande är olöst – återspeglas tidserans mindre smickrande egenskaper med obönhörlig skärpa. Dubbelmoralen. Förljugenheten. Kvinnosynen. Den hjärtskärande misär som var en verklighet för så många. Många har kallat Jack the Ripper 1900-talets första seriemördare, och kanske började det nya seklet redan 1888, i Whitechapels mörka, stinkande gränder där ingen blundade och tänkte på England. Jag har läst otaliga böcker om fallet – Patricia Cornwells märkliga försök att skriva sig in i den moderna ripperologin kan ni med gott samvete hoppa över, Donald Rumbelow, ripperologist extraordinaire, är dock alltid läsvärd – och när jag efter studenten åkte till London för att läsa vidare visade sig universitetet ligga ett stenkast från Whitechapel High Street (och Royal London Hospital, där den arma John Merrick levde och dog – rena porrkvarteren för morbida viktorianadiggare, med andra ord). Det här var 1999, och den gentrifiering som därefter har förvandlat östra London till hipstermecka låg fortfarande ett par år in i framtiden. Redan då var dock många av mordplatserna rivna eller till oigenkännlighet förändrade, vilket naturligtvis inte hindrade lättsuggererade petite moi från att sniffa ondska i (de inte längre fullt så mörka) gränderna… Hela den här recensionen är full av personliga anekdoter, inser jag nu, men så får det bli, hejhej bloggprivilegium, hejdå krav på distans och begränsade tecken!

För att summera så har vi alltså:

1. En sedan länge intressant författare med gott renommé bland pålitliga fellow mörkervurmare.
2. Ett synnerligen gott hantverk i den alltid lika välkomna subgenren ”litterär spänningsroman modell mörkare”.
3. En mångbottnad och älskvärt uppfuckad antihjältinna.
4. En modern tolkning av Storbritanniens och västvärldens mest uppmärksammade mordfall (som bara råkar vara något av en personlig och mångårig besatthet för mig).

 Vad gör man? Jag gör vågen, såklart! Liksom Lingonhjärta har jag en närmast patologisk tendens att lista ut mördare i deckare långt innan ”avslöjandet” äger rum i boken, men här svävade jag i nagelbitande ovisshet in i det sista. Möjligen är upplösningen lite väl osannolik, men jag är beredd att ha överseende med det, och vem läser egentligen spänningsromaner i hopp om att finna alltsammans så sannolikt och trovärdigt som möjligt? (Det finns en anledning till att jag undviker vardagsrealistiska polisromaner / Mvh Team Eskapism.) ”Nu ser du mig” bjuder på så många genuina obehagligheter och oväntade vändningar att jag nästan glömmer bort att andas. Det är vasst, stämningsfullt och kompetent deckarbygge av allra bästa snitt, och jag har redan beställt hem del två i Lacey Flint-serien, ”Dead Scared”. S.J. Bolton, jag tror att det här är början på en underbar vänskap.

Read Full Post »

Pimpad läslista

Och när vi ändå talar om diskrepansen mellan allt jag vill läsa och det jag faktiskt läser: medan Bokbabbel och kompani firar sin hundrade utlästa bok för i år är jag, om jag räknat rätt, uppe på mer blygsamma 56. Det är ändå mer än en bok i veckan, så jag är nöjd, särskilt med tanke på min livssituation (två treåringar i full trotsålder – puh!), snudd på legendariska kvällströtthet och andra förmildrande omständigheter. Likväl: någonstans i ett parallellt universum sitter mitt forna snabbläsarjag och skriker åt mig om alla bra böcker jag missar på det här viset. Jag tänker ändå att de där böckerna som pockar och lockar blir lästa så småningom, fast kanske inte så snabbt som förr i tiden. There’s more to life osv…

Jaja. Det är som det är, helt enkelt, och jag är – om någon mot förmodan trodde annorlunda – väldigt nöjd med mitt liv och de böcker jag trots allt hinner läsa. Tidigare idag roade jag mig med att markera de böcker som fått mitt hjärta att klappa lite hårdare med – just det – ett hjärta. Det blev rätt många hjärtan, upptäckte jag. Jag skulle kunna ha varierande storleksordning på dessa hjärtan, fylla vissa av dem med extra mycket blod och glitter, men jag tror att poängen går fram ändå. Vill ni veta vilka böcker jag läst och gillat lite särskilt i år – go for the hearts. Har försökt att vara någorlunda restriktiv så att det inte ska gå inflation i hjärteböcker, men det är onekligen svårt att veta var man ska sätta ribban. Till sist har jag i alla fall i min utdelning av hjärtan landat strax nedanför den totala Elizabeth Hand-/ Gillian Flynn-hänförelsen och magsparken som var ”Torka aldrig tårar utan handskar” men ovanför den fnissfrekventa men flyktiga ”Twenties Girl”-läsningen. Böcker som fastnar, helt enkelt:  starka fyror till stjärnögda femmor.  Funderar även på att sätta dödskallar vid böcker som bör undvikas (exempel: Katrin Zs LCHF-bok och del två och tre av Fifty Shades-trilogin). Alla dessa möjligheter!

Read Full Post »

Good Friday

Får rapporter om att Jeanette Wintersons häxbok – den som utkommer på Hammer Books, för övrigt ”Cirkelns” brittiska hem – finns att få tag på NU. Den här bokhösten: jag blir matt och övertänd på samma gång. När, oh när, ska jag inse att den här närmast maniska besattheten av att läsa allt i samma sekund som det ges ut inte är alldeles kompatibel med mitt liv? Jag hoppas aldrig.

För övrigt sörjer jag att jag missade Winterson i samtal med Roger Wilson på Kulturhuset igår kväll. Men hey, ikväll är det bokbloggarträff och jag har på mig Cass Neary-tröjan. Och nu på förmiddagen, om allting går enligt planen, landar Martin Schibbye och Johan Persson på Arlanda efter ett drygt år i fångenskap. Perspektiv.

Read Full Post »