Lund, sekelskifte. En flicka – Luna – vandrar runt i ett hett och kvalmigt hus där hennes far och en kvinna hon bara förmår kalla hon ligger döda. Mördade? Av vem? Vad har egentligen hänt?
Elisabeth Östnäs ”Feberflickan” är ingen deckargåta, även om den kan läsas så – också. Snarare är det en osedvanligt suggestiv skräckroman i förtätat långnovellformat, med en kvardröjande känsla av äckel, kladd och skuld som får mig att tänka på min älskling über alles, Christine Falkenland, och hennes tidiga kortromaner. Det luktar, klibbar och skaver om Östnäs känsligt gestaltade prosa, och när jag lägger ifrån mig boken är det som om en fet hinna av den svettiga köttigheten dröjt sig kvar på min hud. ”Feberflickan” är föredömligt vag och febrig i intrigen, samtidigt som den på ett plan känns oerhört närvarande och fysisk, full som den är av tidstypiska detaljer och det där vackra men ack så svåröversatta engelska uttrycket sense of place. Det enda som förmår rucka en smula på illusionen av att befinna sig i en annan tid är användandet av styggelsen ”spendera” i samband med tid, som i: ”Kvällarna spenderar familjen tillsammans framför en tänd brasa, de deklamerar och grillar äpplen” – inte säger man så? Inte SADE man så? Nå, en petitessernas petitess i en i övrigt oupphörligt läsvärd och lyckad roman. Det var länge sedan jag läste en så formsäker svensk debutant; länge sedan jag läste en svensk debut som jag både vill läsa och önskar att jag hade skrivit själv. Samt önskar att fler skrev. Tänk om vi kunde börja översvämmas av förtätade små otäcka Språk & Stämning-romaner, vad fint det vore!
”Vad tyckte du om Carol Goodmans senaste, då?” kanske någon bloggstammis med god koll på mitt läsande undrar. Jo, det ska jag berätta för er: jag var inte alls särskilt imponerad. Så oimponerad, faktiskt, att jag lade ifrån mig ”The Water Witch” till förmån för något mer intressant efter bara trettio, fyrtio sidor. Då hade Callie redan hunnit få till det med sin demonälskare två gånger, och då har han – SPOILER ALERT – redan i slutet av förra boken förpassats till The Borderlands, de iskalla och ogästvänliga vattnen bortom Faerie som, tycker man, inte direkt borde inbjuda till rajtantajtan. (Kalla mig gammaldags, men vad är det för fel på en säng?) Man måste beundra deras ihärdighet, trots allt, och pryd är jag inte. Värre än det ständiga nuppandet är den jolmiga tonen, sagoväsen som doftar hallon (jo, det är sant!) och Callies ohälsosamma intresse för skor och kläder. Akaporrfaktorn och den goodmanska upstate New York-miljön kan inte längre kompensera för ”ojdå, gjorde jag bort mig nu igen?”-tendenserna – och är det något jag avskyr, alltså verkligen, verkligen rödglödgat hatar med hela mitt hjärta, är det fnissiga tjejer som gör bort sig litegrann. De får lismande hovnarrar och alver som talar i gåtor att framstå som snudd på sympatiska. Efter något kapitel börjar jag rentav undra om Callie, sin professorstitel och de övernaturliga förmågorna till trots, är Martina Haag i Catskillbergen. Det är som om Carol Goodman försökt förena de övernaturliga elementen (och, törs man gissa, pengadoften?) i storsäljare som ”Twilight” och ”True Blood” med något ännu mer chicklitbetonat. Det känns som en förolämpning mot läsarnas intellekt, för att inte tala om Goodmans eget. Jag är, som ni vet, ett stort fan av Goodmans litterära thrillers och hade hoppats att Fairwick Chronicles skulle vara en tillfällig utflykt från det hon gör bäst. Det var med den tanken i bakhuvudet som jag läste del ett, 
Jag läste Rikard Wolffs hyllade självbiografi 
Jag har ett nytt lyxproblem, mina vänner: jag har de senaste veckorna haft ett sådant läsflyt att jag inte riktigt hinner blogga. För någonstans måste man ju välja – mycket lästid eller mycket bloggtid, i synnerhet när det ska jobbas, ätas, sovas, familjehängas och dvd- och tv-kollas också. I väntan på kloning, eller det där magiska pillret som gör sömn och mat överflödiga, får ni finna er i en viss eftersläntring när det gäller läsrapporteringen.
Dark Places 