Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for oktober, 2012

Lund, sekelskifte. En flicka – Luna – vandrar runt i ett hett och kvalmigt hus där hennes far och en kvinna hon bara förmår kalla hon ligger döda. Mördade? Av vem? Vad har egentligen hänt?

Elisabeth Östnäs ”Feberflickan” är ingen deckargåta, även om den kan läsas så – också. Snarare är det en osedvanligt suggestiv skräckroman i förtätat långnovellformat, med en kvardröjande känsla av äckel, kladd och skuld som får mig att tänka på min älskling über alles, Christine Falkenland, och hennes tidiga kortromaner. Det luktar, klibbar och skaver om Östnäs känsligt gestaltade prosa, och när jag lägger ifrån mig boken är det som om en fet hinna av den svettiga köttigheten dröjt sig kvar på min hud. ”Feberflickan” är föredömligt vag och febrig i intrigen, samtidigt som den på ett plan känns oerhört närvarande och fysisk, full som den är av tidstypiska detaljer och det där vackra men ack så svåröversatta engelska uttrycket sense of place. Det enda som förmår rucka en smula på illusionen av att befinna sig i en annan tid är användandet av styggelsen ”spendera” i samband med tid, som i: ”Kvällarna spenderar familjen tillsammans framför en tänd brasa, de deklamerar och grillar äpplen” – inte säger man så? Inte SADE man så? Nå, en petitessernas petitess i en i övrigt oupphörligt läsvärd och lyckad roman. Det var länge sedan jag läste en så formsäker svensk debutant; länge sedan jag läste en svensk debut som jag både vill läsa och önskar att jag hade skrivit själv. Samt önskar att fler skrev. Tänk om vi kunde börja översvämmas av förtätade små otäcka Språk & Stämning-romaner, vad fint det vore!

Read Full Post »

Okej. Med tanke på den här ”att läsa”-högen borde det vara safe att utropa bokköpstopp fram till jul, va?

OBS! Inte helt retorisk fråga.

Read Full Post »

Läget, då?

Klart att jag också vill besvara den lägesrapport som florerat i bokbloggosfären senaste veckan! Jag tror att Glory Box var först.

Senaste böckerna jag läste: ”Feberflickan” av Elisabeth Östnäs (tät, febrig och jättebra, rec kommer) och ”The Playdate” av Louise Millar (lättläst, spännande och mammacentrisk roman i North London-miljö, lite svår att genrebestämma. Thriller? Mommy lit? Både och? Jag återkommer – rec på g även här, alltså).

Böcker jag läser just nu: Har ungefär trettio sidor kvar av Susan Hills ”Dolly”, som så här långt är stämningsfull och mysig men inte särskilt läskig. I alla fall inte på det där fullkomligt paralyserande ”Woman in Black”-sättet. När den är utläst – senare ikväll, skulle jag tro – ska jag nog påbörja Megan Abbotts ”Dare Me”, en hyllad thriller modell mörkare om ett gäng cheerleaders på en amerikansk high school och de interna slitningar och orosmoment som flyter upp till ytan när en ny tränare anländer.

Böcker jag ser fram emot: Oj, var ska jag börja…? (Tror jag redan gjorde det i föregående fråga.) ”The Secret Keeper” (Kate Morton) och ”Live by Night” (Dennis Lehane) ligger på nattduksbordet och ser allmänt ljuvliga – och tjocka, i synnerhet den förstnämnda – ut. Får se vilken av de hett efterlängtade böckerna jag tar mig an först. Sen är jag lite nyfiken på en amerikansk historisk thriller med skräckvibbar, som även den åtnjuter nattduksprivilegium just nu: ”The Salem Witch Society” av K.N. Shields. Häxprocesserna i Salem, hemliga sällskap och ond, bråd död, what’s not to love, liksom? En annan roman som väckt mitt lässug är Cathi Unsworths ”Weirdo”, som på beskrivningen låter lite som en brittisk ”Dark Places”. Åttiotal versus nutid, uppmärksammat mordfall, motsträviga ortsbor, osympatisk huvudperson… Ännu en matchmakinginsats från English Bookshop (förstås).

Senaste filmerna jag såg:

På bio: ”Liten skär och alla små brokiga”. Det är svårt att skriva något om filmen utan att nämna den debatt som rasat senaste månaden, men jag nöjer mig – inte för att jag är feg, utan därför att det är en komplex fråga som kanske inte gör sig bäst i snärtig enkätform – med att länka till två läsvärda texter i ämnet, en skriven av Bokhoras Johanna Ö, en av Stina Wirsén själv. Filmen i sig, då? Jo, mina egna små brokiga hoppade upp och ner och dansade i ren förtjusning. Färgglatt, lekfullt och roligt med barnets blick och egensinnighet i centrum. Stellan Skarsgård var jättebra som berättarrösten.

På dvd: ”Cabin in the Woods” – förväntningarna var enorma, och jag var inte helt främmande inför tanken att bli en smula besviken. Men hurra, det blev jag inte! Det här är en sällsynt smart och mångfacetterad skräckfilm, ogenerat nördig och oupphörligt underhållande. Metafaktorn sker möjligen lite på bekostnad av den där riktiga hoppa högt-skräcken, men oj vad jag gillade (och visst var det en Lovecraftreferens mot slutet…?)! Joss Whedon for president!

Filmer jag ser framemot: ”Evil Dead”-remaken ser riktigt skräckinjagande och snygg ut (trailer här – se på egen risk!). Blir extra nyfiken av det faktum att Diablo Cody (”Juno”, ”Jennifer’s Body”, ”United States of Tara”) skrivit manus.

Senaste tv-serierna jag såg: ”Torka aldrig tårar utan handskar” – jag kippar fortfarande efter andan. Kommer att ta tid att smälta. Sedan har vi – inte det kungliga viet utan jag och maken – precis sett klart första säsongen av ”Homeland” och väntar på att säsong sex av ”Dexter” ska släppas på dvd i mitten av november. Och ja, jag tillhör alltså det där exotiska, utrotningshotade släktet som ser TV-serier på dvd… Omtittningar av ”Gilmore Girls” och ”Buffy” pågår ständigt, ofta i samband med frukostintag på vardagarna. Där är det just nu säsong sex respektive sju som gäller. Snart dags att börja om från början, alltså.

Tv-serier jag längtar efter: Pepp på ”American Horror Story” (har alltså inte sett första säsongen än – se ovan) och ”Bunheads”.

Musik jag lyssnar på just nu: En hel del Chris Isaak efter konserten, och så the usual suspects i iPoden (Arcade Fire, Nick Cave, tidiga R.E.M., Neko Case, The Smiths, Joy Division). När Adele eller First Aid Kit spelas på radion höjer jag volymen. Min musiksmak kan sammanfattas som ospännande men bra.

Musik jag ser fram emot: Tracey Thorns julskiva! Har varit ett stort fan av Tracey sedan Everything But the Girl-åren, och jag och julskivor är som trogna läsare vet såta vänner. Kan ju bara bli bra. Är förresten lite extra förtjust i Tracey just nu sedan hon outat sin kärlek till Gillian Flynn på Twitter. (Mmm, så funkar jag.)

Read Full Post »

Fick precis hem ”Mörka platser”, som alltså är Gillian Flynns FAN-tastiska ”Dark Places” (bok, fenomen, bloggnamnsinspiration, what have you) som i november utkommer på svenska hos Modernista. Öppnar boken och upptäcker följande:

1. Jag är blurbad.
2. Jag är blurbad precis nedanför Stephen King. Alltså precis nedanför Stephen. Edwin. King! Kingen och jag är blurbgrannar! Kolleger, skulle man nästan kunna säga. Plötsligt känns inte steget från läsfåtöljen i radhuset till Kingens kråkslott i Maine fullt så oöverstigligt långt. (På förekommen anledning: jag kommer inte att skaffa en gris och döpa den till Carrie. Och om jag nu gjorde det – ett högst hypotetiskt, oändligt försynt litet ”om” – skulle grisen glatt kunna nöffa på utan att frukta att förvandlas till bokomslag. Lovar.)

Detta är stort, mina vänner. STORT.

Och glöm för allt i världen inte att läsa boken om ni inte redan gjort det. Det här är mörk, litterär, skitig och högkvalitativ spänning av ett slag som thrillervärlden alltför sällan får skåda. Och så Flynns språk. Knivskarpt, solkigt, magiskt. Mmm.

Read Full Post »

”Vad tyckte du om Carol Goodmans senaste, då?” kanske någon bloggstammis med god koll på mitt läsande undrar. Jo, det ska jag berätta för er: jag var inte alls särskilt imponerad. Så oimponerad, faktiskt, att jag lade ifrån mig ”The Water Witch” till förmån för något mer intressant efter bara trettio, fyrtio sidor. Då hade Callie redan hunnit få till det med sin demonälskare två gånger, och då har han – SPOILER ALERT – redan i slutet av förra boken förpassats till The Borderlands, de iskalla och ogästvänliga vattnen bortom Faerie som, tycker man, inte direkt borde inbjuda till rajtantajtan. (Kalla mig gammaldags, men vad är det för fel på en säng?) Man måste beundra deras ihärdighet, trots allt, och pryd är jag inte. Värre än det ständiga nuppandet är den jolmiga tonen, sagoväsen som doftar hallon (jo, det är sant!) och Callies ohälsosamma intresse för skor och kläder. Akaporrfaktorn och den goodmanska upstate New York-miljön kan inte längre kompensera för ”ojdå, gjorde jag bort mig nu igen?”-tendenserna – och är det något jag avskyr, alltså verkligen, verkligen rödglödgat hatar med hela mitt hjärta, är det fnissiga tjejer som gör bort sig litegrann. De får lismande hovnarrar och alver som talar i gåtor att framstå som snudd på sympatiska. Efter något kapitel börjar jag rentav undra om Callie, sin professorstitel och de övernaturliga förmågorna till trots, är Martina Haag i Catskillbergen. Det är som om Carol Goodman försökt förena de övernaturliga elementen (och, törs man gissa, pengadoften?) i storsäljare som ”Twilight” och ”True Blood” med något ännu mer chicklitbetonat. Det känns som en förolämpning mot läsarnas intellekt, för att inte tala om Goodmans eget. Jag är, som ni vet, ett stort fan av Goodmans litterära thrillers och hade hoppats att Fairwick Chronicles skulle vara en tillfällig utflykt från det hon gör bäst. Det var med den tanken i bakhuvudet som jag läste del ett, ”Incubus”, och hade riktigt trevligt. Spaniens heta sol och ett par glas sangria spelade säkerligen in i ekvationen också.

Men nu börjar en annan tanke eka i bakhuvudet. Tänk om – hemska tanke! – det här är vad Carol Goodman tänker ägna resten av sin författarkarriär åt? Hejdå, välskrivna, svala litterära thrillers med suggestiva miljöer och kulturella förtecken, hej kåta demoner, fjompiga dimensionsväktare med garderobsproblem och fnissiga vattenvarelser som doftar hallon? Arrggh! Skomakare, bliv vid din läst! En förmildrande – och trösterik – omständighet är att Carol Goodman i hemlandet USA ger ut Fairwickböckerna under pseudonymen Juliet Dark, möjligen/förhoppningsvis för att kunna särskilja dessa böcker från hennes övriga produktion. Förmodligen kommer jag att återuppta läsningen av ”The Water Witch” så småningom. Det finns viss risk att den läsningen kommer att involvera en tendens till solsting och en promillehalt över 0,2; det känns som om det är sådana omständigheter som krävs för att jag ska köpa konceptet. Fram tills dess funderar jag på att läsa om Goodmans tidigare böcker, de som jag alltid kommer att tänka på som Goodmans riktiga böcker. Och blir jag sugen på urban fantasy i Carol Goodmans tappning finns ju alltid den serie hon påbörjat under pseudonymen Lee Carroll. Har läst de två böcker som hittills kommit ut i serien och upplever att det är avsevärt mer urban fantasy och betydligt mindre fjompiga chicklitfasoner. Dessutom finns där en vampyr med Shakespearekontakter – bara en sådan sak!

Inky Fingers orkade inte heller ta sig igenom ”Water Witch”.

Read Full Post »

Jag läste Rikard Wolffs hyllade självbiografi ”Rikitikitavi” redan i somras, under en bilresa mellan Bergslagens mörka skogar och Stockholm, men de senaste veckorna har berättelsen flutit upp till ytan igen. Aktualiserats. Satts i nytt ljus. Det är främst Wolffs skildring av åttiotalets Stockholm jag tänker på, och då, naturligtvis i förhållande till ”Torka aldrig tårar utan handskar”. För Wolff var ju också där, såg sina vänner insjukna och dö, levde med skräcken och ovissheten. Jag tänkte på Wolff, och på en av hans vänner som inte fick leva, när jag hulkade mig igenom slutscenerna i avsnitt två av ”Torka aldrig tårar utan handskar”, för det finns många beröringspunkter mellan Bengts öde  och det som hände en av Wolffs skådespelarvänner. Snappade också upp någonstans – en intervju i QX, kanske? – att Adam Pålsson djupintervjuade Rikard Wolff då han förberedde sig för rollen som Rasmus. Som sagt: Rikard var där, och han överlevde, och hans skildring är svår att släppa.  Det är hudlöst och drabbande – och så välskrivet att man helt självklart, reflektionslöst, lägger epitetet ”författare” till Wolffs redan långa meritlista. Förresten är boken i sin helhet en riktig pärla: sorglig, rolig, ömsint och angelägen, en berättelse om honom själv och ett Sverige under förändring, från 1950-tal till idag. (”Rikitikitavi” har undertiteln ”en folkhemsberättelse”.) Jag har länge, ja, faktiskt ända sedan jag brukade stöta ihop med honom i tvättstugan under de år vi bodde grannar på Lundagatan (där för övrigt delar av ”Torka aldrig tårar utan handskar” är inspelade), haft uppfattningen att Rikard Wolff är Kändissveriges (fy, detta ord!) mest sympatiska person. Nu är jag mer övertygad än någonsin. Och skriva kan han, som sagt. Jag vill läsa mer av Rikard Wolff!

Nu: djupandningsövningar för att överleva sista avsnittet av ”Torka aldrig tårar utan handskar” ikväll, särskilt med tanke på att så försvinnande få kommer att överleva i serien. Jag kan inte minnas när jag senast drabbades så hårt av en TV-serie. ”Six Feet Under”, kanske? Jag är kär i Benjamin och vill bli bästis med Paul (och tänk, jag saknar knappt södermanländskan längre! Kudos, Simon J Berger) och inför varje avsnitt ställer jag fram en hel hushållspappersrulle på vardagsrumsbordet. Den behövs, kan man lugnt konstatera. Och så längtar jag efter att läsa Jonas Gardells trilogi i helhet. Tror, som jag tidigare skrivit, att vi trots allt bara börjat skrapa på ytan än. Under tiden gläds jag över det faktum att det talas om serien, om Rasmus och Benjamin, om aidsstigmat och homokamp, vart jag än går: på tunnelbanan och i fikarum, i mikrobloggar och kommentatorsfält. Vi måste se till att fortsätta prata.

Read Full Post »

Ljuva helg(läsning)

Helg: du varde helgad. Det är du i och för sig varje vecka, men kanske särskilt denna. (Helgen v 42: ”äsch då, så säger du säkert till alla!”) Förutom barnkalas och andra familjeaktiviteter, och de sista avsnitten på ”Homeland”-boxen, tänkte jag försöka hinna med lite läsning också. Det är två läskiga små tunnisar jag har span på: Susan Hills ”Dolly” och Elisabeth Östnäs ”Feberflickan”. Regn, rusk, filt, katt, vin, brasa plus otäck bok – en bokbloggarklyscha av synnerligen goda skäl.

Vad läser ni i helgen?

Read Full Post »

Older Posts »