Inte särskilt förhäxad av ”Water Witch”

”Vad tyckte du om Carol Goodmans senaste, då?” kanske någon bloggstammis med god koll på mitt läsande undrar. Jo, det ska jag berätta för er: jag var inte alls särskilt imponerad. Så oimponerad, faktiskt, att jag lade ifrån mig ”The Water Witch” till förmån för något mer intressant efter bara trettio, fyrtio sidor. Då hade Callie redan hunnit få till det med sin demonälskare två gånger, och då har han – SPOILER ALERT – redan i slutet av förra boken förpassats till The Borderlands, de iskalla och ogästvänliga vattnen bortom Faerie som, tycker man, inte direkt borde inbjuda till rajtantajtan. (Kalla mig gammaldags, men vad är det för fel på en säng?) Man måste beundra deras ihärdighet, trots allt, och pryd är jag inte. Värre än det ständiga nuppandet är den jolmiga tonen, sagoväsen som doftar hallon (jo, det är sant!) och Callies ohälsosamma intresse för skor och kläder. Akaporrfaktorn och den goodmanska upstate New York-miljön kan inte längre kompensera för ”ojdå, gjorde jag bort mig nu igen?”-tendenserna – och är det något jag avskyr, alltså verkligen, verkligen rödglödgat hatar med hela mitt hjärta, är det fnissiga tjejer som gör bort sig litegrann. De får lismande hovnarrar och alver som talar i gåtor att framstå som snudd på sympatiska. Efter något kapitel börjar jag rentav undra om Callie, sin professorstitel och de övernaturliga förmågorna till trots, är Martina Haag i Catskillbergen. Det är som om Carol Goodman försökt förena de övernaturliga elementen (och, törs man gissa, pengadoften?) i storsäljare som ”Twilight” och ”True Blood” med något ännu mer chicklitbetonat. Det känns som en förolämpning mot läsarnas intellekt, för att inte tala om Goodmans eget. Jag är, som ni vet, ett stort fan av Goodmans litterära thrillers och hade hoppats att Fairwick Chronicles skulle vara en tillfällig utflykt från det hon gör bäst. Det var med den tanken i bakhuvudet som jag läste del ett, ”Incubus”, och hade riktigt trevligt. Spaniens heta sol och ett par glas sangria spelade säkerligen in i ekvationen också.

Men nu börjar en annan tanke eka i bakhuvudet. Tänk om – hemska tanke! – det här är vad Carol Goodman tänker ägna resten av sin författarkarriär åt? Hejdå, välskrivna, svala litterära thrillers med suggestiva miljöer och kulturella förtecken, hej kåta demoner, fjompiga dimensionsväktare med garderobsproblem och fnissiga vattenvarelser som doftar hallon? Arrggh! Skomakare, bliv vid din läst! En förmildrande – och trösterik – omständighet är att Carol Goodman i hemlandet USA ger ut Fairwickböckerna under pseudonymen Juliet Dark, möjligen/förhoppningsvis för att kunna särskilja dessa böcker från hennes övriga produktion. Förmodligen kommer jag att återuppta läsningen av ”The Water Witch” så småningom. Det finns viss risk att den läsningen kommer att involvera en tendens till solsting och en promillehalt över 0,2; det känns som om det är sådana omständigheter som krävs för att jag ska köpa konceptet. Fram tills dess funderar jag på att läsa om Goodmans tidigare böcker, de som jag alltid kommer att tänka på som Goodmans riktiga böcker. Och blir jag sugen på urban fantasy i Carol Goodmans tappning finns ju alltid den serie hon påbörjat under pseudonymen Lee Carroll. Har läst de två böcker som hittills kommit ut i serien och upplever att det är avsevärt mer urban fantasy och betydligt mindre fjompiga chicklitfasoner. Dessutom finns där en vampyr med Shakespearekontakter – bara en sådan sak!

Inky Fingers orkade inte heller ta sig igenom ”Water Witch”.