Jag läste Rikard Wolffs hyllade självbiografi ”Rikitikitavi” redan i somras, under en bilresa mellan Bergslagens mörka skogar och Stockholm, men de senaste veckorna har berättelsen flutit upp till ytan igen. Aktualiserats. Satts i nytt ljus. Det är främst Wolffs skildring av åttiotalets Stockholm jag tänker på, och då, naturligtvis i förhållande till ”Torka aldrig tårar utan handskar”. För Wolff var ju också där, såg sina vänner insjukna och dö, levde med skräcken och ovissheten. Jag tänkte på Wolff, och på en av hans vänner som inte fick leva, när jag hulkade mig igenom slutscenerna i avsnitt två av ”Torka aldrig tårar utan handskar”, för det finns många beröringspunkter mellan Bengts öde och det som hände en av Wolffs skådespelarvänner. Snappade också upp någonstans – en intervju i QX, kanske? – att Adam Pålsson djupintervjuade Rikard Wolff då han förberedde sig för rollen som Rasmus. Som sagt: Rikard var där, och han överlevde, och hans skildring är svår att släppa. Det är hudlöst och drabbande – och så välskrivet att man helt självklart, reflektionslöst, lägger epitetet ”författare” till Wolffs redan långa meritlista. Förresten är boken i sin helhet en riktig pärla: sorglig, rolig, ömsint och angelägen, en berättelse om honom själv och ett Sverige under förändring, från 1950-tal till idag. (”Rikitikitavi” har undertiteln ”en folkhemsberättelse”.) Jag har länge, ja, faktiskt ända sedan jag brukade stöta ihop med honom i tvättstugan under de år vi bodde grannar på Lundagatan (där för övrigt delar av ”Torka aldrig tårar utan handskar” är inspelade), haft uppfattningen att Rikard Wolff är Kändissveriges (fy, detta ord!) mest sympatiska person. Nu är jag mer övertygad än någonsin. Och skriva kan han, som sagt. Jag vill läsa mer av Rikard Wolff!
Nu: djupandningsövningar för att överleva sista avsnittet av ”Torka aldrig tårar utan handskar” ikväll, särskilt med tanke på att så försvinnande få kommer att överleva i serien. Jag kan inte minnas när jag senast drabbades så hårt av en TV-serie. ”Six Feet Under”, kanske? Jag är kär i Benjamin och vill bli bästis med Paul (och tänk, jag saknar knappt södermanländskan längre! Kudos, Simon J Berger) och inför varje avsnitt ställer jag fram en hel hushållspappersrulle på vardagsrumsbordet. Den behövs, kan man lugnt konstatera. Och så längtar jag efter att läsa Jonas Gardells trilogi i helhet. Tror, som jag tidigare skrivit, att vi trots allt bara börjat skrapa på ytan än. Under tiden gläds jag över det faktum att det talas om serien, om Rasmus och Benjamin, om aidsstigmat och homokamp, vart jag än går: på tunnelbanan och i fikarum, i mikrobloggar och kommentatorsfält. Vi måste se till att fortsätta prata.
Dark Places 
Åh jag hade glömt att det var ikväll. Blir nästan tårögd bara av tanken.
Det snackas Torka aldrig tårar utan handskar ö v e r a l l t. Det är bara att hylla författaren till en fantastisk bedrift, där han har fått folk att känna med, förstå och sprida vidare.
Ja, gud. Kunde inte hålla mig från att se förhandstitten som ligger på SVT, och nu är jag helt tårögd. Och ja, det talas verkligen om Torka aldrig tårar utan handskar ÖVERALLT. Underbart, ju. Ett tecken på att det är rätt tid nu. Jag hoppas bara att vi fortsätter prata även efter att serien är slut och sista boken utkommit. För även om det är (när)historia berör ju det här i högsta grad nutiden.
Hade sett rykten på Twitter om att #tatuh inte syns på Play i Tyskland, och därför trodde jag det gällde Finland också. Döm om min lycka då det visade sig vara en alldeles felaktig uppfattning! Såg första avsnittet igår kväll och är också helt kär i Benjamin (alternativt: vill ha honom som bror). Den här veckan blir det både kvällsjobb och kvällsprogram för både mig och Mr Bokbabbel, så tror jag får se de resterande delarna först till helgen.
Och som jag längtar efter böckerna!
Jomen, det var bara häromdagen som det började gå att se programmet på Play oavsett vilket land man är i! Kanon.
Måndagskvällar repar min man, så jag har fått se större delen av serien ensam (med en katt eller två i knäet – ingen större tröst när man ser slutscenen i avsnitt två, I’m telling you!) och det blir liksom ännu tyngre då. Har känt behov av debriefing efter varje avsnitt, senaste gången smsade mamma och jag varandra sekunderna efter att eftertexterna slutat rulla. Vågar knappt tänka på hur det var för dem som var där.
Och ja, boklängtet! Jag är glad att jag läst ”Kärleken” för det gjorde att jag hänger med bättre i kronologin, som ju är rätt ryckig och snårig. Och, som tidigare konstaterat, allt blir ju fördjupat i böckerna. Gardell själv menar att ”Kärleken” är den svagaste och del två och tre de allra bästa. Ojojoj…
oj, oj oj… kan bara hålla med om förväntan inför kommande delar av serien
Läste Wolffs bok efter att ha hört honom prata på mässan förra året (men har inte orkat skriva om den),Det var mycket hans skildringar av bemötandet från sjukvården under aidshysterin som fick mig att göra undantag fr att ínte läs biografier.. o mammans öden… jag måste nog försöka skriva om den iaf..
Jag brukar ytterst sällan läsa självbiografier, men gjorde ett undantag här eftersom jag gillar Rikard Wolff så mycket som person. Glad att jag gjorde det. Och så är det intressant hur sjukdom löper som en röd tråd genom berättelsen, från barndomens rätt komiska hypokondri till reell fara och sedan faktisk sjukdom. Sorgligt, men snyggt rent berättartekniskt. Vore intressant att läsa din rec!
Tror att jag får slå till och läsa mitt livs tredje biografi. Om det är Lundagatan i Hornstull har jag (och min lillebrors kompis) också bott där 🙂
Japp, det är där! Mellan Zinkensdamm och Hornstull om man ska vara petig. 🙂
Oj då! Tror att jag också måste läsa den här biografin och biografier läser jag INTE! 🙂
Typ samma här! Ska dock läsa Wintersons ”Why be happy when you can be normal” också. Och Caitlin Morans bok avgudade jag ju. Hmm, gillar visst vissa självbiografier.
NU blev jag äntligen sugen på att läsa den här boken.
Förresten: kan man förbeställa dina memoarer där jag förutsätter att ett låååångt kapitel kommer att ingående behandla och ordagrant återge ”Tvättstugesamtalen med Rikard Wolff”? Kanske det bli en hel bok på ämnet?
Det här är inte så mycket en fråga som en direkt uppmaning.
Kul att ha bidragit till plötsligt uppblossande lässug! 🙂
Hahaha, det kanske inte skulle bli ett kapitel så mycket som en bisats. Men han var alltid väldigt artig och trevlig (och snygg!). Om vi ändå är inne på ämnet ”kändisar jag pratat med” så vill jag härmed lyfta upp den gång då jag satt på Cirkus uteservering och väntade på att Brian Wilsons spelning skulle börja och Rikard Wolff slog sig ner vid bordet. Inte, som jag först hoppades, för att våra tvättstugemöten tatuerats på hans hjärna, utan för att vi visade oss ha en gemensam bekant som satt med mig vid bordet. DÅ pratade vi ordentligt, och oj så trevlig han var! En favvo.