Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for november, 2012

Om det till äventyrs skulle råka finnas några Scrooge-typer i läsekretsen kanske ni gör klokast i att undvika bloggen de kommande veckorna. Det kommer nämligen att bli VÄLDIGT mycket jul här framöver.

Ja, nu är ni förvarnade.

Read Full Post »

Häromdagen twittrade Bokbabbel ”Nu när den svenska vårutgivningen är rätt så icke-upphetsande hoppas jag att @helenadahlgren vet berätta om fabulösa eng. nyheter i stället”. Jag lovade såklart att återkomma snarast om de engelska vårnyheterna, och här kommer det utlovade inlägget, uppdelat månadsvis med totalt fokus på den engelskspråkiga utgivningen och rejäl slagsida åt beprövade kort efter devisen ”skräck, thrillers och fiktivt mörker”. Själva tjusningen med nya bekantskaper är ju just det att man inte vet att man bör längta efter dem förrän man läst dem; därav bristen på dark horses här. Rent spontant känns januari och mars som månader att längta efter, särskilt om man råkar heta Bokbabbel-Jessica eller Dark Places-Helena (och oddsen för det är väl rätt goda om man läser det här inlägget…) men det är, vad jag och mina önsketankesgooglingsskills lyckats utröna, en riktigt lovande säsong på det stora hela. Personligen kan jag sakna en ny gotisk roman att sätta tänderna i (tänk en modern ”Rebecca”, eller något i stil med ”The Thirteenth Tale”) men även detta hoppas jag att tiden och serendipityfaktorn kan råda bot på.

2 januari kan alla vi som längtat efter att läsa något nytt från Jennifer McMahon, kvinnan som gav oss den intensivt läsvärda ”Don’t Breathe a Word, andas ut/jubla/rusa till bokhandeln. Då utkommer nämligen hennes nya thriller ”The One I Left Behind”.

Inget år utan ett par nya Joyce Carol Oates-romaner, eller hur? Redan 8 januari kan vi läsa 2013 års första JCO: ”Daddy Love”, som låter lovande creepy och oateskt genreöverskridande (thriller/skräck/”finroman” förankrat i de senaste decenniernas skräckrubriker om bortförande, hjärntvätt, misshandel och sedermera återförande av barn).

31 januari kan vi, som jag tidigare skrivit, se fram emot ytterligare en bok om Elly Griffiths av bokbloggarmaffian så omhuldade arkeologhjältinna Ruth Galloway. Lovely! Och på tal om lovely: noterar att utgivningsdatum sedan mitt blogginlägg flyttats fram från mars till januari.

26 februari: dags att plocka fram näsdukarna! Jodi Picoult, en av de författare vars utgivning man kan ställa klockan efter, utkommer med en ny roman, ”The Storyteller”, idag. Om ni delar min lätt skämskuddebetonade faiblesse för uttalat kvinnotillvänd bladvändarlitteratur av det mer känslosamma slaget (aka klimakterielitt) kanske ni också vill lägga 23 april på minnet. Då kommer nämligen Kristin Hannahs nya roman ”Fly Away”.

5 mars utkommer Andrew Pypers nya roman ”The Demonologist”, som åtminstone på pappret låter som precis vad man vill ha av Pyper: en skräckbetonad thriller med en fot i litteraturhistorien och en i skräcktraditionen. Samma datum släpps även ”The Shape Stealer”, del tre i Lee Carrolls, aka Carol Goodmans och Lee Slonimskys, urban fantasy-serie som inleddes med ”Black Swan Rising” och fortsatte med ”The Watch Tower”.

19 mars: ny standalone från den föredömligt produktiva Harlan Coben, som ju är allra mest till sin fördel i standalone-format! ”Six Years” handlar om Jake, som för sex år sedan såg sitt livs kärlek Natalie gifta sig med en annan man. När han läser i tidningen att Natalies make Todd avlidit kan han inte hålla sig borta från begravningen, men får en chock när han upptäcker att hustrun som sörjer Todd inte är Natalie. Mörka hemligheter, lögner och det förflutnas ambivalens – jepp, låter som en ny Harlan Coben-standalone!

Jag tror att vi bryter där, dels för att jag vill fortsätta att, helt oförhappandes, snubbla över boknyheter som bara skriker om ett ”efterlängtade bokinsläpp”-inlägg –  någon skrev nyligen, apropå det faktum att vårt internetstyrda liv även börjat diktera villkoren för vårt bokshoppande och -läsande, att det som på engelska kallas serendipity försvunnit från bokshoppandet, men jag tycker inte att det är sant, jag får glada överraskningar hela tiden (kan bero på min favoritbokhandel, i och för sig…), dels för att det säkerligen – helt garanterat – finns mer att se fram emot senare i vår. Men det är ett helt annat inlägg, inte sant?

Read Full Post »

Jag hörde först talas om Cornelia Read i en New York Times-artikel om nyutkommen spänningslitteratur, där den utlovade kombon kolsvart humor, skruvad privatdeckare och tvillingar (jo, Reads hjältinna Madeline Dare blir tvillingmamma i bok fyra) fick mig att förstå att detta torde vara något för mig. Sagt och gjort: jag letade reda på första boken i Reads Madeline Dare-serie, ”A Field of Darkness”, och började läsa. En handfull citat som dyker upp tidigt i boken fick mig snabbt att förstå att, jo, detta är en Helenabok du håller i handen.

 

Citat ett:

There are people who can be happy anywhere. I am not one of them.

Citat två:

I’m an ideal candidate for a caffeine I.V., a liter bag of the stuff set to a fast drip and hung off a wheeled chrome dolly so I could drag it around.

Antal sidor av boken som förflutit efter dessa två citat: 6
Läsare som kommer på sig själv med att spontanfria till författaren: Jag.

Madeline Dare är själva urdefinitionen av en WASP (White anglosaxan protestant – tänk ”Sex and the City”-Charlotte eller Emily Gilmore i ”Gilmore Girls”), från en familj med så gamla pengar att det inte finns några kvar. Kärleken till maken Dean har fått henne att lämna sin milt sagt dysfunktionella familj och de gamla debutante-kretsarna för ett dammigt, händelselöst och påtagligt o-WASPigt Syracuse, upstate New York. Hon hankar sig fram på ett jobb som skribent på ortens lokaltidning, där hon skriver en sorts sen 80-talsversion av vår tids livsstilssidor (mat, dryck och säsongsbetonat gullegull av sorten ”så hittade vi kärleken” runt Alla hjärtans dag och ”de godaste varma dryckerna” i november, december) och håller sig borta från de riktiga nyheterna, de som skulle tvinga henne att, du vet, prata med folk. När hon av en slump får höra talas om ett olöst mordfall – The Rose Girls, två nära nog halshuggna flickor som hittades bisarrt utsmyckade på ett fält efter en festival sommaren 1969 – och upptäcker att det finns kopplingar till hennes egen släkt dras hon motvilligt in i en sorts detektivroll som tvingar henne att söka upp den släkt hon sedan länge tagit avstånd från. Det blir mörkt, det blir roligt, och det blir ganska snart fullkomligt livsfarligt.

Åh, det här är bara sympatiskt! Madeline Dare är lika snabbpratad och koffeinstinn som Lorelai Gilmore, med en liknande bakgrundshistoria som motvillig överklasstjej. Jag gillar att hon är sårbar och osäker på sig själv samtidigt som hon, när det så krävs, är fullständigt orädd och häver ur sig metalitterära oneliners som ”Reader, I decked the bitch”. Efterordet till ”A Field of Darkness” avslöjar att det här i princip är författarens egen historia, fast i mordisk skrud. Liksom Madeline har Cornelia Read ett förflutet i USAs överklasskretsar, med allt vad det innebär av ivy league-universitet, debutantbaler (den klänning som Madeline i en snabb tillbakablick bär på sin debutantbal är en exakt kopia av den Read bar på sin egen, hela vägen in på struttuttarna – femtiotal, pre-Madonna, darling), oförblommerad excentricitet och degenererade puritaner. Vissa detaljer som känns så absurda att de bara måste vara påhittade – som mamma Dares gamle nazist till trädgårdsmästare – visar sig vara hämtade från Reads egen familjehistoria. Sedan gillar jag att boken utspelar sig 1988 också, även om tidsaspekten inte direkt är något jag funderar särskilt mycket på under läsningens gång. Det känns bara rätt och, tja, sympatiskt att Madeline förpassats till en nära dåtid. Säkerligen praktiskt för deckarintrigen också, utan ständigt pipande mobiltelefoner och Google som research- och nödhjälp.

Humorn är, som citaten gör gällande, genomgående av den nattsvarta, subversiva sorten (min sorts humor) och bärs upp av Reads känsla för stil och tajming. Deckarintrigen, då? Jovars, den får godkänt. Det blir riktigt blodigt och ruggigt mellan varven, även om jag, förläst som jag är på deckare och thrillers, ganska snart listar ut ungefär hur alltsammans hänger ihop. Samtidigt blir deckarspåret den perfekta inramningen för Madelines egen, oerhört påtagliga, kamp med sitt ursprung och den förljugenhet och dubbelhet som följer i familjens fotspår. Det behövs ett par tre lik för att balansera upp saker och ting, helt enkelt. Dessutom misstänker jag starkt att en helt mordfri Madeline Dare-historia förmodligen hade – THE HORROR! – marknadsförts som något slags chicklit och även om en dylik kategorisering vore felaktig så kanske den hade avskräckt många presumtiva läsare. (Till exempel jag själv, före Memorial Day och efter Labor Day – för om Madeline Dares WASP-släktingar och deras gelikar enbart bär vitt mellan dessa tidpunkter så läser jag i princip bara chicklit då. Undantaget stavas julchicklit och kommer att behandlas här på bloggen inom kort.)

Om jag, för sakens skull, ska gnälla över något så blir det väl det där ständiga utseendetjatet. Det är himla mycket prat om hur snygg Madeline är, inte från henne själv – annat än en viss antydan om att hon eventuellt påminner lite om Ingrid Bergman, vilket känns okej eftersom författaren själv, om jag en sekund får kasta sten i glashus och kommentera en annan kvinnas utseende, faktiskt har något lätt Ingrid Bergmanskt över kindbenen, life imitating art och allt det där – men från de män som korsar hennes väg. En gång, bara EN gång, skulle jag vilja läsa om en smart, rapp, rolig, cool och modig hjältinna utan att få läsa en endaste rad om hur hon ser ut. Gud, så skönt det vore. Tyvärr börjar jag misstänka att vi talar utopi här. (Har klagat på snygghetsen i dagens deckare – påtagligt ofta just i deckare skrivna av kvinnor, et tu Brute och så vidare – här.)

Men men, visst snyggtjat må vara hänt när helheten är så ogement underhållande och vass som här. Det finns när jag skriver det här ytterligare tre böcker i Madeline Dare-serien: ”The Crazy School”, ”Invisible Boy” och ”Valley of Ashes”. Kommer jag att ha läst alla innan året är slut? Tja, det ligger nog i farans riktning.

Read Full Post »

Det här med packning, alltså

Varje gång jag befinner mig i packningstagen kommer jag ofelbart att tänka på Tinderstickslåten ”Travelling Light”, där Stuart Staples sjunger ”you travel light” och kontras av Carla Torgersons ”you don’t travel light”. Särskilt applicerbart på bokpackning. Nu är jag där igen. Min man och jag ska resa bort över helgen – jag vet, LYX! – och jag har inte ens hunnit ta fram resväskan innan jag börjar nynna ”you don’t travel light…”. För det gäller ju, som alla sanna abibliofer vet, att packa för alla eventualiteter. Skit samma i fakta, empiriska bevis och bitter erfarenhet angående antal lästa sidor under en weekendresa, leve mångfalden (och infallen)! Tänk om man plötsligt sitter där på hotellrummet, olidligt skräcksugen, och bara har med sig en deckare? The horror (ja, eller inte, då…)! Många är de gånger som jag packat för en kort resa och lagt åtminstone halva väskutrymmet på böcker, just utifrån den där temperamentstyrda ”man vet ju aldrig”-premissen.

Men vet ni vad? Inför den här helgen tänkte jag prova något helt nytt. Istället för att packa för alla eventualiteter tänkte jag ta med mig – håll i er nu – EN bok. Därför att det rimligen är vad jag kommer att hinna läsa, och därför att boken ifråga heter ”Errantry” och dess författare Elizabeth Hand.

Det är åtminstone värt ett försök, eller hur?

Read Full Post »

Vad har jag i handen? Jo, det är Elizabeth Hands alldeles nyutkomna novellsamling ”Errantry”, förstås! Att Hand är mästerlig även i det kortare formatet – ja, kanske rentav allra mest mästerlig, om man nu ska börja tänja på språkets innebörder och rangordna superlativ – vet alla vi som läst ”Saffron and Brimstone: Strange Stories”. Förlaget Small Beer Press, som ger ut ”Errantry”, drivs som en extra nördbonus av Kelly Link och hennes partner Gavin J. Grant. Alltsammans bäddar för fantastikperfektion, eller hur? Återkommer snarast med omdöme!

Read Full Post »

Ni som följer mig på Twitter eller via bloggens Facebooksida har nog inte kunnat undgå att jag talat en hel del om två kvinnliga litterära thrillerister på sistone: Megan Abbott och Cathi Unsworth. Nu har jag recenserat deras senaste alster, highschoolthrillern ”Dare Me” och småstads- och utanförskapsskildringen ”Weirdo”, på English Bookshop-bloggen. Läs  min dubbelrecension, där jag omfamnar såväl cheerleaders som gothare och avslöjar exakt hur lika ”Weirdo” och ”Dark Places” är – och läs böckerna! Båda berör, från var sin sida av popularitetsträsket, det sköra, sköra bandet mellan tonår och vuxenvärld (och hur utsatt man var under de där åren, och hur lätt det kunde ha gått snett), båda går som jag antytt att – om man så vill – klassa som litterära thrillers. Eller så kan man nöja sig med att kalla dem jäkligt bra böcker.

Read Full Post »

Hej och hå!

Ja, nu syftar jag inte bara på de ohemula mängder Jake och piraterna jag fått tugga i mig de senaste vabdagarna. Jag tänker väl kanske främst på att jag precis börjat läsa Stig Larssons självbiografi-som-marknadförs-som-en-roman-eftersom-det-säljer-bättre ”När det känns att det håller på ta slut”. Och hej och hå, vad vänligt inställd man är en dag som denna! (Ni som befunnit er utanför Twitter- och medialoopen idag – och just den här dagen, med all mänsklig uselhet som grävts fram på olika håll, önskar jag att jag var en av er – rekommenderar jag er att kolla in Larssons besök hos Malou von Siwers tidigare idag. Eller inte. Jens Liljestrands intervju med Larsson i Sydsvenskan, som fick mig och många andra att må illa, känns nu som en uppvärmning..) Tyvärr kan han ju skriva, annars hade jag nog inte idats läsa över huvud taget. Var nära att returnera boken oläst efter den senaste veckans mediaframträdanden, men så tänkte jag att det åtminstone kunde bli ett intressant blogginlägg, och möjligen – möjligen – intressant läsning. Det där med offentlig person versus litterärt verk är ju något man kan diskutera till döddagar utan att komma fram till något hundraprocentigt. Bör/kan/vill man skilja på person och verk? Stig Larsson gör det i alla fall jävligt svårt för sig. (Dagens otacksammaste jobb måste väl vara att vara hans PR-person… eller är alltsammans en PR-kupp, en svamlande, gubbslemsdrypande enmansföreställning dedikerad till att få folk att fatta att knark är dumt?)

To be continued.

Read Full Post »

Older Posts »