”A Field of Darkness” – Cornelia Read

Jag hörde först talas om Cornelia Read i en New York Times-artikel om nyutkommen spänningslitteratur, där den utlovade kombon kolsvart humor, skruvad privatdeckare och tvillingar (jo, Reads hjältinna Madeline Dare blir tvillingmamma i bok fyra) fick mig att förstå att detta torde vara något för mig. Sagt och gjort: jag letade reda på första boken i Reads Madeline Dare-serie, ”A Field of Darkness”, och började läsa. En handfull citat som dyker upp tidigt i boken fick mig snabbt att förstå att, jo, detta är en Helenabok du håller i handen.

 

Citat ett:

There are people who can be happy anywhere. I am not one of them.

Citat två:

I’m an ideal candidate for a caffeine I.V., a liter bag of the stuff set to a fast drip and hung off a wheeled chrome dolly so I could drag it around.

Antal sidor av boken som förflutit efter dessa två citat: 6
Läsare som kommer på sig själv med att spontanfria till författaren: Jag.

Madeline Dare är själva urdefinitionen av en WASP (White anglosaxan protestant – tänk ”Sex and the City”-Charlotte eller Emily Gilmore i ”Gilmore Girls”), från en familj med så gamla pengar att det inte finns några kvar. Kärleken till maken Dean har fått henne att lämna sin milt sagt dysfunktionella familj och de gamla debutante-kretsarna för ett dammigt, händelselöst och påtagligt o-WASPigt Syracuse, upstate New York. Hon hankar sig fram på ett jobb som skribent på ortens lokaltidning, där hon skriver en sorts sen 80-talsversion av vår tids livsstilssidor (mat, dryck och säsongsbetonat gullegull av sorten ”så hittade vi kärleken” runt Alla hjärtans dag och ”de godaste varma dryckerna” i november, december) och håller sig borta från de riktiga nyheterna, de som skulle tvinga henne att, du vet, prata med folk. När hon av en slump får höra talas om ett olöst mordfall – The Rose Girls, två nära nog halshuggna flickor som hittades bisarrt utsmyckade på ett fält efter en festival sommaren 1969 – och upptäcker att det finns kopplingar till hennes egen släkt dras hon motvilligt in i en sorts detektivroll som tvingar henne att söka upp den släkt hon sedan länge tagit avstånd från. Det blir mörkt, det blir roligt, och det blir ganska snart fullkomligt livsfarligt.

Åh, det här är bara så sympatiskt! Madeline Dare är lika snabbpratad och koffeinstinn som Lorelai Gilmore, med en liknande bakgrundshistoria som motvillig överklasstjej. Jag gillar att hon är sårbar och osäker på sig själv samtidigt som hon, när det så krävs, är fullständigt orädd och häver ur sig metalitterära oneliners som ”Reader, I decked the bitch”. Efterordet till ”A Field of Darkness” avslöjar att det här i princip är författarens egen historia, fast i mordisk skrud. Liksom Madeline har Cornelia Read ett förflutet i USAs överklasskretsar, med allt vad det innebär av ivy league-universitet, debutantbaler (den klänning som Madeline i en snabb tillbakablick bär på sin debutantbal är en exakt kopia av den Read bar på sin egen, hela vägen in på struttuttarna – femtiotal, pre-Madonna, darling), oförblommerad excentricitet och degenererade puritaner. Vissa detaljer som känns så absurda att de bara måste vara påhittade – som mamma Dares gamle nazist till trädgårdsmästare – visar sig vara hämtade från Reads egen familjehistoria. Sedan gillar jag att boken utspelar sig 1988 också, även om tidsaspekten inte direkt är något jag funderar särskilt mycket på under läsningens gång. Det känns bara rätt och, tja, sympatiskt att Madeline förpassats till en nära dåtid. Säkerligen praktiskt för deckarintrigen också, utan ständigt pipande mobiltelefoner och Google som research- och nödhjälp.

Humorn är, som citaten gör gällande, genomgående av den nattsvarta, subversiva sorten (min sorts humor) och bärs upp av Reads känsla för stil och tajming. Deckarintrigen, då? Jovars, den får godkänt. Det blir riktigt blodigt och ruggigt mellan varven, även om jag, förläst som jag är på deckare och thrillers, ganska snart listar ut ungefär hur alltsammans hänger ihop. Samtidigt blir deckarspåret den perfekta inramningen för Madelines egen, oerhört påtagliga, kamp med sitt ursprung och den förljugenhet och dubbelhet som följer i familjens fotspår. Det behövs ett par tre lik för att balansera upp saker och ting, helt enkelt. Dessutom misstänker jag starkt att en helt mordfri Madeline Dare-historia förmodligen hade – THE HORROR! – marknadsförts som något slags chicklit och även om en dylik kategorisering vore felaktig så kanske den hade avskräckt många presumtiva läsare. (Till exempel jag själv, före Memorial Day och efter Labor Day – för om Madeline Dares WASP-släktingar och deras gelikar enbart bär vitt mellan dessa tidpunkter så läser jag i princip bara chicklit då. Undantaget stavas julchicklit och kommer att behandlas här på bloggen inom kort.)

Om jag, för sakens skull, ska gnälla över något så blir det väl det där ständiga utseendetjatet. Det är himla mycket prat om hur snygg Madeline är, inte från henne själv – annat än en viss antydan om att hon eventuellt påminner lite om Ingrid Bergman, vilket känns okej eftersom författaren själv, om jag en sekund får kasta sten i glashus och kommentera en annan kvinnas utseende, faktiskt har något lätt Ingrid Bergmanskt över kindbenen, life imitating art och allt det där – men från de män som korsar hennes väg. En gång, bara EN gång, skulle jag vilja läsa om en smart, rapp, rolig, cool och modig hjältinna utan att få läsa en endaste rad om hur hon ser ut. Gud, så skönt det vore. Tyvärr börjar jag misstänka att vi talar utopi här. (Har klagat på snygghetsen i dagens deckare – påtagligt ofta just i deckare skrivna av kvinnor, et tu Brute och så vidare – här.)

Men men, visst snyggtjat må vara hänt när helheten är så ogement underhållande och vass som här. Det finns när jag skriver det här ytterligare tre böcker i Madeline Dare-serien: ”The Crazy School”, ”Invisible Boy” och ”Valley of Ashes”. Kommer jag att ha läst alla innan året är slut? Tja, det ligger nog i farans riktning.