Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for november, 2012

Om du vurmar det minsta för pusseldeckare och/eller är förtjust i att följa årstiderna i din läsning – i min erfarenhet brukar de två företeelserna följa varandra som siamesiska tvillingar, se till exempel Helenas Maria Lang-kalender – har jag ett boktips åt dig så här i allhelgonatider. ”Körsbär i november” är en förhållandevis sen Maria Lang, men till skillnad från större delen av hennes 70- och – the horror! – 80-talsproduktion är den här riktigt läsvärd. Den utspelar sig kring två allhelgonahelger: 1950, då kyrkklockorna aldrig slutar ringa över lilla pittoreska Skoga, och så tjugofem år senare, då en mördare är timmar från att gå fri för alltid  när mamma Wijk får Christer att intressera sig för det gamla mordfallet. Kyrkklockorna ringer som sagt i ett, de misstänkta springer om varandra på kyrkogården, det dricks kaffe och smaskas karameller (somliga rent livsfarliga) och Christer Wijk är naturligtvis lika skarpsinnig som vanligt. Atmosfäriskt, småputtrigt och trivsamt värre, om nu ”trivsamt” är rätt ord för en berättelse om giftmord, svek och död. Dessutom får man en omfattande genomgång av allhelgonahelgens historia, och massor av tidstypisk charm, mellan de små morden. Dagens boktips, alltså!

Read Full Post »

Nu har jag, uppskattningsvis ett år efter mina bloggkompisar, skapat en Facebook-sida åt den här bloggen. Tanken är att jag där kommer att samla aktuella inlägg, boktips, tankar, länkar och lite annat smått och gott. Ni får hemskt gärna gå in och gilla om ni vill – om ni inte råkar tillhöra den utdöende arten ”våga vägra Facebook”. Jag beundrar er ståndaktighet i smyg, ska ni veta, men är även lite förundrad. Vad skulle till exempel en stum, ensam och slemfylld sjukdag vara utan Facebook? (Och böcker. Och Buffy. Och katter. Och honungsvatten. Och… jaja, men Facebook är kul, jag lovar. Och jag vågar nästan lova att min Facebooksida också kommer att bli det. Oh, the wonders of modern technology!)

Read Full Post »

An autumn night and the fens stretch for miles, open and still. It is dark, until the full moon slides from behind a cloud and over the huddle of grey stone which is Iyot Lock. […] The grasses whisper, the wind moves among the gravestones. And somewhere just about here, by the low wall, another sound, not like the grass but like paper rustling. But there is no paper.[…] The wind prowls around Iyot Lock, shifting the branches, stirring the grasses, swaying faintly, and from somewhere nearby, hidden or buried, the sound of rustling.

Iyot House är ingen lämplig plats för barn. Ändå anländer två barn, lille försynte Jack och hans bortskämda kusin Leonora, hit för att bo hos en äldre släkting över sommaren. När Leonoras febriga önskan efter en docka – en alldeles särskild docka – förbyts i vanvettigt vrede när hon får helt fel sorts docka i nioårspresent uttalas en förbannelse över Iyot House och alla dess invånare. Många år senare återvänder en medelålders Jack till huset för att ordna med alla papper efter hans nu avlidna faster och upptäcker snart att huset fortfarande bär ekon av de händelser som sattes igång den där sommaren för närmare fyrtio år sedan. Varför plågas han av ljudet av prasslande papper om nätterna? Och vem – eller vad – är det som ropar på honom i hans drömmar..?

Susan Hill sätter tonen direkt i sin nya spökhistoria ”Dolly”, som utkommer lagom till det allomslutande höstmörkret, gravljusen, dödskallarna och den där bisarra men egentligen fullt logiska blandningen av kitschskräck och död vi kallar ömsom Halloween, ömsom allhelgonahelgen. (For the record: Halloween var det i onsdags, nu går vi in i allhelgonahelgen.) Det är en ton vi känner igen från skräckpionjären M.R. James klassiska spökhistorier, en genomengelsk ton där gamla kyrkogårdar, förfallna herresäten och vindpinade hedar suggestivt och skickligt hemsöks och mättas med klassiskt gotiska markörer. Det blåser, knarrar, prasslar och gnyr, och eftersom det psykologiska perspektivet ständigt är närvarande går det länge att, om det känns bättre så, avfärda ljuden som produkter av en livlig fantasi. And yet…! Klassiskt mysrys, med andra ord, med lika mycket betoning på bägge stavelserna. Det var M.R. James själv som sade att ”the aim of a good ghost story is to make the blood freeze, pleasurably” och det lyckas verkligen Susan Hill med.

And yet, and yet…  Mysryspornografi och M.R. James-vibbar i all ära, det går inte att komma ifrån att jag faktiskt är lite besviken på ”Dolly”. Inte på stämningen, anspråket och tonen – där får Hill som alltid högsta tänkbara betyg – utan på det slutgiltiga utförandet. Kombinationen barn, ensligt hus och – den ultimata skräcken näst efter clowner, eller vad säger alla mina fellow 80-talsbarn? – dockor torde vara en garanti för något riktigt, riktigt blodisande, men ”Dolly” förblir mer mysig än rysig. Ni som läst ”The Woman in Black” minns väl den totalt genomborrande terrorn som griper tag i läsaren i sista kapitlet? Här finns inget sådant. Slutet är, om man ser till det skickliga (och långa, om det nu går att tala i sådana termer när det gäller en roman på sammanlagt 153 sidor) iscensättandet, något av ett antiklimax. Sedan köper jag inte riktigt idén om det onda barnet som växer upp till en lika ond och självisk vuxen och sprider hemskheter omkring sig helt nyanslöst och, tja, ondskefullt. Jag vet att det är en gammal skräckklyscha och allt, och somliga skräckklyschor ska omhuldas tack vare sin klyschighet snarare än trots den, men den här känns mest bara trött. Lite djupare analys, och medmänsklighet, hade varit trevligt. Jag hade hoppats att Hill förvaltat sitt fantastiska material ännu bättre, för det lät ju fullkomligt superlativframkallande i teorin.

Så, för att sammanfatta: fantastiska premisser, godkänt utförande. Här vill jag dock flika in att en halvlyckad spökhistoria från Susan Hill är mer lyckad än de flesta andra, så om du är sugen på kompetent utförd, stämningsfull skräck av den gamla skolan tycker jag absolut att du ska läsa ”Dolly” ändå. Men, som sagt, vänta er ingen ny ”Woman in Black”.

Read Full Post »

När jag vaknade i morse hade min igår lätt Tom Waits-aktiga, och mycket Halloweenlämpliga, stämma försvunnit helt. Inte så mycket som ett kraxande gick att frambringa, så nu kommunicerar jag med omvärlden genom lappar, mejl och sms. (Man ska tydligen ABSOLUT inte viska!) Och så funderar jag, eftersom jag är som jag är, på vilka litterära skildringar det finns av stumhet, såväl tillfällig som kronisk. Spontant kommer jag på två: Rosilda i skuggserien och Camilla i ”Den hemliga historien”. I båda fallen uppstår (den i Camillas fall tillfälliga) stumheten efter traumatiska händelser. Mer närbesläktad med yours truly är stackars Almi Graan, som i ‘Mördarens bok” blir så hiskligt förkyld att hon helt tappar rösten. Lustigt nog är det just ”Mördarens bok” jag har som mys-/slöläsning just nu.

Kommer ni på några fler exempel på stumhet i litteraturen? Att Buffyavsnittet ”Hush” är måstetittning ikväll behöver jag väl knappt nämna..?

Uppdaterat! Här kommer en lista på de tips som inkommit, här och på Twitter, så här långt. Tack för tipsen, alla! Jag lägger till mina egna ”stumböcker” också.

”… och de vita skuggorna i skogen” och”Skuggornas barn” – Maria Gripe
”Den hemliga historien” – Donna Tartt
”Mördarens bok” – Maria Lang
”Tystnaden” – Vigdis Grimsdottir
”Scented Gardens for the Blind” – Janet Frame
”Tystnadens gåta” – Steve Hamilton
”Bläckhjärta” – Cornelia Funcke
”Tan” – Margareta Lindholm
”Den jag aldrig var” – Majgull Axelsson
”Pestens tid” – Stephen King
”The Story of Edgar Sawtelle” – David Wroblewski
”Johnny var en ung soldat” – Dalton Trumbo

Read Full Post »

« Newer Posts