Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for december, 2012

Sweet julläsning

Veckans fredagsfråga hos Bokhora handlar om vad man tänkt hinna läsa under julhelgen. Här kommer min lista:

– ”A Dying Fall” av Elly Griffiths. Är ungefär halvvägs igenom och gillar massor (vilken chock, va?). Pluspoäng för att delar av boken utspelar sig i Pendle Forest. Ni som läst Jeanette Wintersons ”The Daylight Gate” vet vad jag talar om.
– ”The One I Left Behind” av Jennifer McMahon. Peppelipepp!
– ”Invisible Boy” och ”Valley of Ashes” av Cornelia Read. Och så önskar jag mig ett nytt Madeline Dare-äventyr under 2013 i julklapp.
– ”Staden och lågorna” av Jerker Virdborg. Är mycket förtjust i Virdborgs romaner, som jag menar hör till det bästa man kan läsa i det samtida litterära Sverige. Språket. Stämningarna. Det vaga kvardröjande obehaget som vilar i Virdborgs världar.

En rätt sympatisk uppställning, skulle jag vilja påstå. God jul (igen)!

Read Full Post »

Ni minns väl Madeline Dare? Aka Cornelia Reads oemotståndligt rappa hjältinna, aka min nya litterära BFF, aka så oemotståndlig att jag hux flux – oops – äger hela serien om den före detta societetstjejen med gravt koffeinberoende och kronisk benägenhet att hamna i klistret. Ja, nu har jag läst del två i serien, ”The Crazy School”, och min girl crush på Madeline och hennes upphovskvinna är större än någonsin. Här har Madeline och hennes Dean lämnat bonniga Syracuse för Berkshires, där Madeline fått jobb som lärare på en skola för missanpassade ungdomar. Det är rena sektvarningen på den avlägset belägna internatskolan, där såväl elever som lärare har obligatorisk daglig terapi och skolans ledare, ”doktor” Santangelo, styr med järnhand och till och med förbjuder koffein (the horror!). Eftersom Madeline är, tja, Madeline lyckas hon hålla sig klädsamt cynisk inför Santangelos hallelujafasoner (och ser till att hitta en bundsförvant som kan langa kaffe till henne), och när en tragedi inträffar på skolan inser Madeline att det finns en mörk, mörk hemlighet begravd djupt inne i skolans historia och ledning. Isolerad från omvärlden befinner hon sig plötsligt i livsfara (igen!).

Rubriken till det här inlägget är väl egentligen rätt talande, inte sant? Anyhoo, gillade ni ”A Field of Darkness” – och åtminstone finner jag personligen tanken på att INTE falla handlöst för Reads och Dares kolsvarta cynismer och oneliners otänkbar – kommer ni garanterat fortsätta att trivas i Madeline Dares sällskap. Återigen funkar greppet att förlägga handlingen till 80-talets slut väl: intrigen och händelseförloppet hade varit fullkomligt otrovärdigt i ett tidevarv av mobiltelefoner, sociala medier och konstant uppkoppling. Jag gillar även hur Read subtilt låter samhällskritik sippra in i skildringen. Att, som ledaren för Santangelo Academy gör, propagera för avhållsamhet och kondomförbud på en internatskola full av hormonstinna tonåringar är urbota korkat och världsfrånvänt i sig. 1989 var det, som Dean vid ett tillfälle påpekar, åtminstone rent hypotetiskt förenligt med ett dödsstraff. Det finns även en genomgående kritik gentemot oversharing och ytligt terapibabbel som känns väl förankrat i vår omedelbara nutid, och skildringarna av de snudd på parodiska terapisessionerna får mig att tänka lite på Positiva Engelsfors i ”Eld”. På så sätt lyckas Read hamna såväl i en vagt avlägsen dåtid, med allt vad det innebär för trovärdigt deckarintrigbygge, och samtidigt säga något om vår samtid och hur lite som förändrats. Dessutom har man vansinnigt roligt hela vägen. Bara Madeline Dare skulle drabbas av spysjuka och referera till sitt krampaktiga porslinsbussåkande som ”the Sisyphus of puke”. Man måste älska det.

703527520

Starkvinsglögg och en Madeline Dare-bok: vinnande kombo.

 

Read Full Post »

ruthCROCKETT

Eh ja, den där utlovade julbonanzan blev det lite pyspunka på, va? Livet – det beryktade – kom i vägen, och fastän jag har rätt bra fart på läsandet just nu kan jag inte med gott samvete lova att det blir särskilt många inlägg den här sidan julafton. Så därför tänkte jag redan nu passa på att önska er alla (ni vet vilka ni är) en riktigt god jul och på återseende nästa år. (Vem vet, kanske dessförinnan också? Men som sagt, jag lovar inget. There’s more to life than…, ja, ni vet hur den där sången går nu, eller hur?) Först, dock, lite julläsningstips.

1. Ni som inte redan upptäckt Calliopes och Bokbabbels eminenta tipsarinlägg och tack vare dem laddat ner  en alldeles nyskriven julnovell av Elly Griffiths – om allas vår Ruth, vem annars? – gratis från förlagets hemsida: vad väntar ni på? Jag ligger precis i startgroparna för att börja läsa ”A Dying Fall” och tänker att den här tjugo sidor långa lilla historien, som utspelar sig ungefär i samband med tilldragelserna i ”A Room Full of Bones”, blir den perfekta uppvärmningen.

2. När vi ändå talar klickvänlig julläsning från författarälsklingar måste jag ju  även tipsa om att Elizabeth Hands svåråtkomliga jul- och Ramonesberättelse ”Chip Crockett’s Christmas Carol” går att läsa i elva delar via Hands Livejournalsida. Planer finns att släppa den som e-bok lagom till nästa jul, men fram tills dess går den alltså att läsa alldeles gratis på nätet. Do it!

God jul, hörni!

Read Full Post »

Decemberlycka

snöänglar

pepparkakor

madicken

Mer krävs inte för att mitt hjärta ska bli så där fullt som i Morrisseysången. Nu har jag dessutom, för att göra lyckan all, bestämt mig för att Cornelia Read får bli först ut i drömhögen. Så här några kapitel in i ”The Crazy School” känns det som ett alldeles ypperligt beslut. Jag har saknat Madeline Dare, märker jag. Kul också att Tana French blurbar!

Read Full Post »

the_holiday-green_jane-11146368-3121442530-frntlAv alla mer eller mindre komplexa hatkärleksförhållanden jag har till olika författare – och sådana har vi alla, eller hur? – är det två som pågått i över ett decennium. Vi har Patricia Cornwell, som till sitt, och i viss mån mitt, försvar faktiskt var bra åtminstone det första decenniet (bevismaterial A: den fenomenalt nittiotalsruggiga seriemördardeckaren ”The Body Farm”). Sedan har vi Jane Green, som hela tiden under vårt hatkärleksförhållande varit, tja, Jane Green. Hon är en av chicklitgenrens mest lästa och uppskattade namn, och redan där borde väl jag, som med cirka ett undantag (Jennifer Weiner, eller förresten, Lisa Jewell också) inte gillar chicklit, dra åt mig öronen. Men nej: jag är pinsamt, ja, snudd på ofattbart beroende av hennes lättviktiga fluffhistorier om Kvinnor, Relationer och Personliga Insikter i förrädiskt idyllisk och luxuös Connecticutmiljö. Min inledande mening i recensionen av Greens senaste roman ”A Patchwork Marriage” sammanfattar Jane Green, och mitt lätt raljerande men i grund och botten ömsinta förhållande till hennes böcker, ganska väl: ”Det mesta är större i Jane Greens värld: husen, karaktärernas bankkonton, känslorna, ja, till och med typsnittet.” Samtidigt: jag är en hopplöst sentimental person, så mörkervurmare jag är, och det är något i Greens emotionella ärlighet som talar till mig. Annars skulle jag väl inte ha läst allt hon skrivit – eller, för den delen, kastat mig över den nyutkomna julantologin ”The Holiday”(ingen koppling till filmen) där hon skrivit den inledande titelnovellen?

”The Holiday” är en trojka julnoveller skrivna av mer eller mindre namnkunniga chicklitförfattare (förutom Green medverkar även Jennifer Coburn och Liz Ireland). Jag köpte den eftersom Jane Greens namn står högst upp på bokomslaget, men inser när jag läst ut de tre berättelserna att Greens bidrag, en för all del söt och oförarglig men kanske lite väl sockrad historia om ett gift par som går skilda vägar för att sedan hoppas på ett julmirakel (ja, GISSA hur det går…!), är den svagaste länken. Det är som om två i sig själva smetiga företeelser – julen och Green – i kombination visar sig repellera varandra. Det blir kortslutning, alternativt akut diabeteskänning för läsaren. För simpelt, för sockersött, för sliskigt, för MYCKET. (Alliterationer är förresten inget som man riskerar att hitta i en Jane Green-roman… kanske därför jag kände behov av att slänga in några här?) Tänk godtycklig direkt-till-tv-julfilm på Hallmark. I så fall är Jennifer Coburns ”The Second Wife of Reilly” betydligt roligare, med ett vasst, småbitchigt Manhattantilltal som påminner mig en smula om Plum Sykes – se där, en till chicklitförfattare jag gillar, kom jag på! Mest förtjust blir jag dock i hemvändarhistorien ”Mistletoe & Holly” av den för mig okända Liz Ireland. Jag är en sucker för alla slags hemvändarhistorier, i synnerhet kring juletid (hej, ”Beautiful Girls”!), och trivdes verkligen i sällskap med Irelands karaktärer. En julbagatell, förvisso, men en genomtrevlig sådan. Om ”The Holiday” vore något ätbart skulle vi tveklöst tala skumtomtar. Sött och lättviktigt till tusen, men märkligt beroendeframkallande. Men som sagt, Greens inledande novell bör sockerkänsliga undvika helt.

Read Full Post »

Följande rader kan med fördel sjungas på melodin ”The Twelve Days of Christmas”.

13 days before Christmas
my bookstore sent to me
a parcel so big I could hardly breathe

paket

(Barnet ingick inte i paketet.)

Innehållet, och varsågoda att ooha, aaha och bli gröna av avund (I know I would):

böcker

Uppifrån och ner: del två, tre och fyra i Cornelia Reads Madeline Dare-serie (jag föll ju handlöst för del ett häromsistens), ”The Corn Maiden and Other Nightmares” (!) av Joyce Carol Oates,

– okej, nu börjar jag markera min egen upphetsning med kursiveringar, versaler, utropstecken och annat subtilt –

”THE ONE I LEFT BEHIND” AV JENNIFER MCMAHON (!!), ”DYING FALL” AV ELLY GRIFFITHS (!!!)

– alltså, förlåt, förlåt på riktigt för att jag nu strör salt i vidöppna bokbloggarmaffiasår, men jag måste nog zooma in på omslaget (kul reklamidé, men nog hade man kunnat stryka ”next” framför ”superstar”? Vet de inte att Ruth är #boblmafs superstar über alles? –

ruth

”THE CHILD’S CHILD” AV BARBARA VINE (!!!!)

nu trappar vi ner subtiliteterna en smula, men kör på med upphetsningen för jag har sparat en överraskning till slutet –

”The Perfect Present” av Karen Swan (bring on the julmys!),Sophie Littlefields ”A Bad Day for Sorry”, Edgarnominerad amerikansk deckardebut som verkar vara lite samma andas barn som Cornelia Read, Belinda Jones ”Winter Wonderland”, myspysig julroman som utspelar sig i ett iskallt och vintrigt Quebec under stadens vinterfestival, ”The Twins” (!) av Saskia Sarginson… och så ett vackert inslaget paket med rött sigill och allt. Vad kan det tänkas innehålla, måntro…?

Svaret:

demonologist

Japp, det är Andrew Pypers kommande, av mig hett efterlängtande ”The Demonologist”! Omslaget är helt utomordentligt tjusigt och anglofil/gotik-porrigt, men tyvärr inte riktigt kommer till sin rätt här när jag försöker 1) hålla min telefon någorlunda stadig, 2) visa boken och 3) minnas vad Tyra sagt under 18 säsonger av Top Model. Här kommer det i sin helhet, minus flinande bokgroupie:

demonologist

Ja herregud, vad ska man säga?! Jag måste ha varit en exceptionellt snäll flicka i år…

Read Full Post »

i-know-this-much-is-truMåhända är det lite tidigt att börja längta efter nästa års höstböcker, men jag ville i alla fall dela med mig av resultatet för senaste önsketankesgooglingen: ”Wally Lamb new novel 2013”. Wally Lamb med de handledsknäckande och tårdrypande tegelstenarna, ni vet; Wally Lamb med Oprah- och Great American Novel-stämplarna i permanent bläck. Han har tyvärr inte översatts alls till svenska sedan debuten ”Valarnas sång” (”She’s Come Undone”), men om du liksom jag är svag för det storvulet amerikanska, allvarligt syftande – och högljutt snyftande – i ambitiös och välskriven supersizeskrud är Lamb väl värd att stifta närmaste bekantskap med. Möjligen är Lamb lite för storvulen, lite väl agendastyrd; det är lätt att den där amerikanska trailerrösten (a captivating tale of one man’s journey into freedom… ja, nu har ni väl också trailermannen i huvudet?) sätter igång när man läser baksidestexterna till hans alster. Fast frågan är om det inte är just det där blytunga allvaret, de illa dolda pretentionerna, som tilltalar mig så med Lambs böcker? Det är liksom lite uppfriskande med någon som vågar ta sig själv och sina romaner på största allvar (och naturligtvis sorgligt att det ses som något av ett unikum i dagens litteraturklimat). Av de romaner han hittills skrivit är jag nog mest förtjust i 900-sidorskolossen ”I Know This Much Is True”, som utspelar sig i den fiktiva lilla New England-staden Three Rivers och behandlar ämnen som schizofreni, tvillingskap och lojalitet.

I november 2013 återvänder Lamb till Three Rivers (källa: Wally Lambs Wikipediasida) och på Lambs Facebooksida hittar vi följande beskrivning:

Set in New England and New York during the first years of the Obama presidency, WE ARE WATER explores America’s class divisions, its changing social mores, and its legacy of racial violence. The novel also asks the questions: where does art come from, what motivates the artist to create it, and what is creativity’s relationship to madness? [Mmm, konsten som drivkraft, förlösare och förgörare – något av ett favorittema! – Blogginnehaverskans egna anmärkning] Orion Oh, a half-Chinese, half-Italian university psychologist, and Annie O’Day, a successful “outsider” artist, have been married for 27 years. The Ohs are the parents of three grown children: twins [! – blogginnehaverskans egna anmärkning] Ariane (a San Francisco soup kitchen manager) and Andrew (an army sergeant who has recently embraced evangelical Christianity) and their risk-taking younger sister, Marissa, a struggling New York actor. After Annie leaves Orion for Viveca, the Manhattan art dealer who has orchestrated her commercial success, the couple plans to wed in Connecticut, which has recently legalized gay marriage. But the impending nuptials provoke mixed reactions from Annie’s family and unleash a Pandora’s box of toxic secrets.

Låter lovande och betryggande lambskt, inte sant? Det var Bokbabbels inte alltför entusiastiska recension av Lambs julroman ”Wishin and hopin” – en klar avvikelse från Lambs tidigare i flera avseenden tunga romaner – som fick mig att börja önsketankesgoogla. Himla behändig grej det där, bokbloggosfären och hur vi kan påminna och inspirera varandra.

Den senaste ”riktiga” Wally Lamb-romanen, ”The Hour I First Believed”, som handlar om Columbinemassakern, utkom 2008. Läs min bokhorarecension här.

Read Full Post »

Older Posts »