Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for januari, 2013

Lång lista över eftersläntrande bokrecensioner och en sjukdomsseg hjärna. Vad göra? Det får bli en trio minirecensioner, helt enkelt. Eftersom temat är brittisk spänning med rejält bladvändardriv blir det ju rentav logiskt…

”Awakening” av S.J Bolton

awakening

Vad? Fristående spänningsroman i suggestiv Dorsetmiljö signerad S.J. ”Keep telling yourself it’s only fiction” Bolton.
Första meningen: ”The darkest hour I’ve ever known began last Thursday, a heartbeat before the sun came up.”
Handling: Veterinären Clara Benning är van vid att hantera de flesta vilda djur, inklusive ormar, men när hennes stillsamma lilla by plötsligt invaderas av ormar, den ena giftigare än den andra, börjar hon ana oråd. Claras nattliga utflykter i byn leder henne in på ett mörkt, ondskefullt spår i byns förflutna – och dödsoffren blir fler…
Vad är bra? Bolton kan verkligen det där med att skapa genuint ruggiga stämningar. Välskrivet är det också, som alltid – och Bolton hinner lura mig flera gånger innan hon ringar in rätt person.
Vad är mindre bra? Alla ständiga cliffhangers blir lite tradiga till sist. Och hur trevligt det än är att slippa de sedvanliga modellvackra huvudpersonerna så blir effekten av att istället ha en svårt ärrad hjältinna (med perfekt figur för dyra negligéer…) nästan lika utseendefixerad. Det ständiga tjatandet om hennes benstruktur och vackra gröna ögon som döljs bakom de fula ärren andas också lite flickbokspekoral. Vad har vi sagt om det här?
Fråga: Visst påminner nedre delen av omslaget väldigt mycket om omslaget till ”Mörka platser”?

”Tuesday’s Gone” av Nicci French

1405909161

Vad? Andra delen i serien om psykoterapeuten Frida Klein. Recension av första boken, ”Blue Monday”, hittar ni här.
Första meningen: ”Maggie Brennan half walked, half ran along Deptford Church Street.”
Handling: En förruttnad manskropp hittas hemma hos en psykiskt sjuk kvinna. Polisen har ingen aning om vem mannen var, och hur han hamnade i kvinnans lägenhet, men när de anlitar Frida Klein för att försöka tolka kvinnan börjar en lång och komplicerad historia sakta nystas upp. Samtidigt mår Frieda fortfarande dåligt efter händelserna som beskrivs i ”Blue Monday”, och tvingas till sist inse att hon inte lagt det bakom sig.
Vad är bra: LONDON! Åh, alla dessa Londonpromenader ackompanjerade av Friedas små experkommentarer, jag älskar! Bara det faktum att romanen inleds med en Londonkarta… I vanlig ordning levereras även en rapp deckarintrig, men först och främst: LONDON! Och så skildringarna av Friedas lilla hus i närheten av Oxford Circus, med brasan som hon lägger i ordning varje morgon så att det bara är att tända när hon kommer hem…
Vad är mindre bra: Jag gillade inte alls slutet i ”Blue Monday”, som kändes hämtat ur en b-film, så att händelseförloppet där fortsätter att spela en avgörande roll är mindre kul.
Fråga: Håller Frieda Klein-serien i fem böcker till? Jag hoppas det.

”The Burning Air” av Erin Kelly

1444728318

Vad? Ny litterär spänningsroman från Kelly, vars debut ”The Poison Tree” jag tyckte oerhört mycket om.
Första meningen: Of course it was love for my children, love for my son, that caused me to act as I did.”
Handling: Så länge familjen MacBride har varit en familj har de åkt till den ombyggda ladan i Devon för att fira Guy Fawkes-helgen. Så även i år, men allt är annorlunda: Lydia, matriarken utan vilken…, är död och hennes aska ska spridas på platsen hon älskade mest. Sonen Felix har med sin en ny flickvän, Kerry, som är i det närmaste stum men visar ett stort – onaturligt stort? – intresse för nyfödda lilla Edie. Sophie, dotter, mamma, fortfarande i akut sorg, övertalas att lämna sin dotter hemma i ladan med Kerry under Bonfire Night. När de återvänder är både Kerry och Edie spårlöst försvunna…
Vad är bra: Nästan allt. Det här är litterär spänning av högsta klass, med ett språk och en psykologisk skärpa som, liksom ”The Poison Tree”, får mig att tänka på Barbara Vines alster. Särskilt drabbande är delarna som berör familjen MacBride, hur de förhåller sig till varandra och, senare, hur de ter sig från ett utanförperspektiv.
Vad är mindre bra: Som (nästan) alltid när det gäller romaner med skiftande berättarperspektiv finns det ett som är starkare. Jag tycker bäst om den första delen av boken; när vi flyttas in i huvudet på outsidern – som naturligtvis inte alls är den man först trodde att det skulle vara – blir det en smula för hatiskt och onyanserat. Samtidigt finns det flera psykologiska poänger med att det förhåller sig på det sättet, så jag vet inte om det är en legitim invändning. Och, tja, riktigt Barbara Vine-klass är det väl inte hela vägen (men vad är det?).
Fråga: När kommer nästa roman? Och bör jag ta mig an ”The Sick Rose”, som jag i rädsla av att bli besviken förpassat till hyllvärmarsektionen?

Read Full Post »

Nu finns trailern till ”Mördaren ljuger inte ensam”-filmen för beskådning (tack för länken, Vixx!) och precis som väntat kommer min läsning – eller rättare sagt, mina läsningar, för detta är en bok jag läst minst en gång om året sedan sommaren då jag precis fyllt tretton – i vägen. Trilskas, besserwissrar, insisterar. Båten som Puck hämtas med: nä, så såg den väl inte ut? Dessutom, om vi ska gegga ner oss totalt i nördbetonade petitesser (och varför inte?): VARFÖR står Eje och möter Rutger och Puck på land? I boken var han ju, som alla som kan sin Lang vet, med hela vägen till stationen och mötte Puck; det var Carl-Herman, ung, lovande poet, som stod och väntade på Ön. Tuva Novotny: ja, jättebra i ungefär allt och säkerligen även här, men var är det lilla söta mörkögda barnet, som Lil talar om på sidan 20 i min pocketutgåva? Fel färger, fel typ, sorry Tuva. En Wahlgrenare som Einar Bure: den chocken tar tid att komma över, så jag får be att återkomma. Gustav Hammarsten som Rutger?! Återigen: bra skådis, synnerligen generös tolkning av råmaterialet. Och, hur trevligt det än är att AB Lyxfilms coming-man får visa upp sina grekiska gud-tendenser även här, var man verkligen välpumpad på 40-talet? När vi ändå är inne på det pikanta ämnet välbyggda unga män, med näsan djupt nere i ursprungstexten: Eje är lång och mager, inte deffad. Och så vidare, och så vidare. Hur många fel kan man finna på en minut? Avsevärt fler än fem i alla fall.

M-rdaren_ljuger_inte_ensamInser ganska snabbt att om jag ska ha någon som helst chans att överleva detta så MÅSTE jag försöka sluta vara så bokstavstrogen. För jag tycker det är kul att man satsar stort och brett på Langs tidiga (det vill säga mest läsvärda) deckare i form av film- och tv-serie och nyutgåvor på Norstedts – det är verkligen på tiden. Det är bara så förbannat svårt att släppa min personliga tolkning av hur saker ska vara; släppa den pinsamma men högljudda, ja, snudd på rättfärdiga tanken att min tolkning är den rätta tolkningen. Ja, man får väl ändå utgå ifrån att de som ligger bakom filmen läst boken? Bara inte tjugofem gånger, som den här stackars nörden.

En lika oväntad som positiv sak med trailern, då? Ola Rapace som Christer Wijk känns inte fullt så blasfemisk som jag kallt räknat med. Det finns hopp..!

Jag låter som en kallhjärtad übernörd, och det är jag väl också, men faktum är att jag ser fram emot att se helheten. Den 8 mars har ”Mördaren ljuger inte ensam” premiär, och jag kommer att vara där, iförd lämpligt vippig klänning, möjligen med lagda lockar, anteckningsblocket och besserwissertendenserna i högsta hugg.

Kommer ni att se filmen?

UPPDATERAT! Här kan ni se några längre klipp ur filmen. Snyggt är det, det måste man i alla fall säga.

Read Full Post »

I slutet av sin ”Fingersmith”-recension frågar Bokstävlarna om jag har någon inside info angående kommande Sarah Waters-roman. Lustigt att du skulle fråga, för… *BLYGSAMT SKRYT-VARNING!* när jag intervjuade Waters våren 2010 pratade vi lite om kommande romanprojekt. Det jag minns är att boken hon då precis börjat arbeta med förmodligen skulle utspela sig under 1920-talet eftersom det är en era hon var nyfiken på att utforska, och att det lesbiska temat skulle vara starkare än i ”The Little Stranger”. London som miljö nämndes också, vill jag minnas. Det verkar stämma rätt bra överens med den information  jag hittar nu, vid en bokbloggarsolidarisk impromptugoogling:

Waters’ next book will be set in the 1920s, and she expects to finish writing it by the end of 2012. The new novel will feature lesbian characters. Waters said: ”I did kind of miss lesbians when I did The Little Stranger. I was ready to return! I was looking for a 1920s lesbian story and I’ve settled on a romance – lots of drama and complications, so definitely some lesbians this time.”

Oooh, like the sound of that! Jag älskade miljön, tonen och den melankoliska stämningen i ”The Little Stranger”, men nog saknade man det lesbiska temat. Ingen titel eller något definitivt utgivningsdatum än på det nya romanprojektet, men Waters brukar vara punktlig och är, förstod jag under intervjun, oerhört noggrann och målmedveten i sitt skrivande, så vi litar på att hon skrev klart den i slutet av 2012 och nu sitter och finputsar. Deal? För att inte det här inlägget ska vara helt bortkastat bjuder jag på 1) ett foto av mig och Sarah Waters som numera fd bokhoran Jessica Björkäng tagit och 2) länk till en lista boktips signerade Waters som vittnar om utmärkt smak. Okej, om vi ska vara helt ärliga gillade jag inte Austin Wrights ”Tony & Susan” riktigt lika mycket som alla lyriska anglosaxiska författare som gång på gång tar upp den som en favoritroman, men det tror jag åtminstone delvis beror på att jag väntade mig något magiskt, i klass med Ian McEwans vassaste ögonblick, och istället fick något kompetent och hyfsat nyskapande men inte riktigt Helenakompatibelt. Och så vill jag minnas en scen som formligen gallskrek ”BAD SEX AWARD-NOMINERING”… Men Mary McCarthys ”The Group” har jag vid flera tillfällen fått rekommenderad av Glory Box-Sara, och det faktum att Waters hyllar den genomfantastiska Kelly Link bådar minst sagt gott, så jag blir nyfiken på samtliga titlar jag inte läst.

Just det, och så det utlovade idolporträttet.

helenasarah

Reader, meet author…

Så, nu håller vi tummarna för att Sarah Waters lesbiska 20-talsroman släpps snarast! Har saknat henne, inser jag. En av de där författarna jag ständigt återkommer till, och har gjort, under de senaste tio, femton åren. Kärnförfattare.

Read Full Post »

sjukdomenI Jonas Gardells romansvit med den obönhörliga kronologin har vi nu kommit fram till del två, ”Sjukdomen”, och som titeln antyder är det här hivviruset slår till med full kraft mot vänkretsen. Om del ett, med undertiteln ”Kärleken”, trots de obarmhärtiga framåtblickarna ändå besatt ett visst ljus i skildringen av den spirande förälskelsen mellan Benjamin och Rasmus, är del två blytung från början till slut. Sjukdom, död, förnedring, barndomstrauman, lögner och avgrundsdjup ensamhet – och då har jag bara talat om Reines kapitel. Jag läser de knappt 300 sidorna i en enda lång gråtfest lässession. Gör jag det för att jag inte förmår sluta, eller för att jag inte är säker på att jag skulle klara av att fortsätta om jag lade ifrån mig boken? Förmodligen både och.

Ämnet är som sagt tyngre än tyngst, men språket är – som tur är, höll jag på att säga, för hur ska man annars kunna läsa genom tårdimman? – lättläst och Gardellkarakteristiskt. Precis som i tidigare böcker arbetar Gardell mycket med omkväden; meningar och formuleringar som återanvänds, dyker upp på nytt i olika sammanhang tills de bildar en ömsom olycksbådande, ömåtergsom vacker refräng. Här finns till exempel inledningsscenen – den hjärteslitande – ur första delen, mer eller mindre ordagrant återgiven i de sista sidorna av Reines nästan ofattbart grymma historia. Greppet skulle kunna bli tjatigt, men jag tycker att det fungerar förvånansvärt väl. Det ökar känslan av det mytiska, snudd på bibliska i tonen. För om ”Kärleken” var – med gardellska mått – rakt och nyktert berättad, med en pyrande, fullkomligt förståelig vrede lätt antydd i bakgrunden, är stilen högre, mer uppskruvad här. Återigen: det fungerar. Möjligen är jag för rödgråten, ledsen och arg för att riktigt kunna bedöma de litterära kvaliteterna, men fastän det finns författare vars litterära stil jag håller högre än Gardells har jag svårt att tänka mig att ”Torka aldrig tårar utan handskar”-eposet – för att det ÄR ett epos torde stå klart för de flesta nu – skulle kunna vara skrivet på ett annat sätt. Det fruktansvärda i berättelsens kärna, förljugenheten, hatet och rädslan som blir ett dubbelt straff för de smittade, förtjänar att skrikas ut. Och jag vidhåller att det är vår plikt att lyssna.

Vad svårt det är att skriva något vettigt, märker jag! Så mycket har jag redan skrivit om ”Torka aldrig tårar utan handskar”-universum, böckerna, tv-serien, pjäsen, att jag förmodligen upprepar mig. Jag ska försöka undvika det, låta er klicka vidare för att se vad andra bloggare tycker, alldeles strax. Innan dess, kan vi enas om att Paul får på tok för lite utrymme här? Min främsta – enda? – invändning mot romanen i stort är att Paul, älskade underbara Paul, bögarnas Moder Teresa och allmän fanfavorit, här helt och hållet reduceras till en galghumoristisk bifigur. Visst är hans oneliners lika dräpande som alltid, men var finns Pauls berättelse – djupet, bakgrunden, det mångfacetterade, allt det där som en så karismatisk och fantastisk karaktär förtjänar? Jag tror och hoppas att den avslutande delen, med den upplyftande undertiteln ”Döden”, blir Pauls bok. Ja, så måste det väl nästan bli?

Read Full Post »

ömheten

Det närmaste man kan komma (tillfällig) bot på januaritristessen, förutom att öppna en bok, måste väl ändå vara bokspaning, lunch och teaterbesök i sympatiskt sällskap? När jag tittar igenom de senaste årens kalendrar ser jag att jag gått väldigt mycket på teater i mitten av januari, de där helvetesveckorna som suger livsglädjen ur även den mest Pollyannaliknande personlighetstypen. Ingen slump –  det stavas, inte helt oväntat, V-E-R-K-L-I-G-H-E-T-S-F-L-Y-K-T. Igår kröp jag hur som helst ur vabnästet och såg Stadsteaterns uppsättning av ”Ömheten” tillsammans med Fiktiviteter. Fantastiskt trevligt var det, men också, naturligtvis, fantastiskt sorgligt, hemskt, upprörande, gripande… alla de där adjektiven som lätt kan bli svulstiga men som man nästan måste ta till när man talar om Jonas Gardells arbete med ”Torka aldrig tårar utan handskar”. Och där finns ju ”Ömheten” i högsta grad med, som ett slags embryo till det hela: pjäsen som skrevs 1985, mitt under aidsepidemins epicentrum, och visades i Sveriges Television 1989 med Gerhard Hoberstorfer och Kenneth Söderman i huvudrollerna.

Här dyker Rasmus och Benjamin för första gången upp, i två parallella skeenden, ett där en sjukdomsmärkt Rasmus får besök av sina föräldrar och ett där Benjamin och föräldrarna vaknar vid Rasmus dödsbädd. Jag var bara nio år när ”Ömheten” sändes i TV och har följaktligen inte sett den uppsättningen, men har läst mig till att tv-pjäsen åtminstone rent scenografiskt var en påklädd och kysk historia, som om blotta ämnet var brännbart nog, ”räckte”. (Åttiotalets Sverige är tack och lov inte det Sverige vi lever i idag.) I Stadsteaterns uppsättning möts publiken av ett kärlekspar blottat ner på den bara huden: Rasmus och Benjamin nakna och tätt omslingrade på en tunn madrass i ett spartanskt möblerat rum. Här älskar de, här gråter de, här skakar de av dödsångest och kastar sig mellan hopp, förtvivlan och barnsliga upptåg på ett fullkomligt hjärtekrossande sätt. Jag trodde att jag skulle ha svårare att skaka av mig tv-seriens Rasmus och Benjamin, men fastän Adam Pålsson och Adam Lundgren hela tiden finns i bakhuvudet på mig, som ett extra lager, köper jag fullständigt Björn Elgerd och Kristofer Kamiyasu i huvudrollerna. Deras kärlek framstår faktiskt nästan som större här, eller åtminstone mer komplex. De tvära kasten mellan barnsliga lekar (”var är Stålpussaren som ska komma till alla opussade?”), hejdlös kärlek och naken desperation gör att kärleken, och sorgen, förhöjs. När sedan Katarina Ewerlöf och Ralph Carlsson ringer på skruvas svärtan och den bitska humorn upp ytterligare några snäpp och man ömsom skrattar, ömsom gråter, ömsom tar sig för hjärtat. Damen i publiken som hyschade åt en bänkgranne som tydligen skrattade på fel ställe får ursäkta – här finns ingen bekväm indelning mellan komedi och tragik, mellan gapflabb och ångest. Det är ju Jonas Gardell, gubevars. Och tack och lov för det!

Därmed inte sagt att det är helt oproblematiskt, eller ens optimalt, att se ”Ömheten” med ”Torka aldrig tårar utan handskar” så färskt på minnet. Många repliker har, upptäcker jag, återanvänts i såväl böckerna som TV-serien, samtidigt som den Rasmus och den Benjamin vi möter här i mångt och mycket skiljer sig från de personer vi lärt känna i höst och vinter. Det blir inte en helt smärtfri övergång. Jag kommer på mig själv med att, som vore jag en domare i ett osedvanligt dödsskräcksanfrätt lekprogram, sitta och tänka saker som ”näe, inte skulle väl Tatuh-Benjamin NÅGONSIN säga ‘kyss fittan, gubbjävel’ till Rasmus pappa, hur mycket han än förtjänade det?”, ”hmm, Gardell hade nog inte bestämt att Benjamin skulle vara Jehovas vittne än?” och ”Lars-Ove? De menar väl Lars-Åke, och han tog väl inte livet av sig?”. Samtidigt som ”Torka aldrig tårar utan handskar”-triumftåget är underbar PR för ”Ömheten” kan jag inte någonstans låta bli att känna att det samtidigt begränsar ett konstverk så drabbande och välspelat att det borde dömas på egna meriter, utan alternativa skådespelare som sufflerar i publikens medvetanden. Ja, det är ett sätt att se på det. Ett annat, minst lika fruktbart, är att se alltsammans – böckerna, pjäsen, tv-serien – som en helhet, ett intertextuellt lapptäcke som dansar, skaver och bråkar med varandra. Lite som kärleksparet allt kretsar kring. Sevärt är det, i vilket fall. ”Ömheten” visas på Klarascenen till och med den 17 februari – missa inte!

Bokspaningen, då? Jo, jag köpte naturligtvis en bok (fast bara EN – duktigt, va?). Mer om det i ett annat inlägg!

Read Full Post »

lördag

En gnistrande kall vinterdag med febrigt barn, riktigt trevlig Londonbladvändare – jag kan väl knappast vara ensam om att läsa Nicci Frenchs böcker för Londonmiljöerna främst och de vassa intrigerna därnäst? – och ett nyss fattat beslut att bli kvar i morgonrocken hela dagen. Sämre kan man ha det.

Read Full Post »

doctor sleepTillhör du den skara som med jämna mellanrum undrar ”jag undrar vad som hände med Danny Torrance? Gillar han fortfarande att cykla? Ser han fortfarande döda människor”, och så vidare, ad infinitum? I så fall får du inte missa ”Doctor Sleep”, Stephen Kings nya roman tillika ”The Shining”-uppföljare som utkommer i september! Läs och fröjdas/gråt/båda delarna:

Doctor Sleep picks up the story of the now middle-aged Dan, working at a hospice in rural New Hampshire, and the very special twelve-year old girl he must save from a tribe of murderous paranormals.

 On highways across America, a tribe of people called The True Knot travel in search of sustenance. They look harmless – mostly old, lots of polyester, and married to their RVs. But as Dan Torrance knows, and tween Abra Stone learns, The True Knot are quasi-immortal, living off the ‘steam’ that children with the ‘shining’ produce when they are slowly tortured to death.

Haunted by the inhabitants of the Overlook Hotel where he spent one horrific childhood year, Dan has been drifting for decades, desperate to shed his father’s legacy of despair, alcoholism, and violence. Finally, he settles in a New Hampshire town, an AA community that sustains him and a job at a nursing home where his remnant ‘shining’ power provides the crucial final comfort to the dying. Aided by a prescient cat, he becomes ‘Doctor Sleep.’

Övernaturliga kringresande? En synsk katt? Eh ja, detta låter som om det kan hamna ungefär var som helst på kvalitetsspektrat. I september vet vi! Jag vågar ändå mig på ett litet försiktigt, tyst jublande ”PEPPEN!”. Man är ju trots allt en Constant Reader.

Read Full Post »

Older Posts »