”The One I Left Behind” – Jennifer McMahon

Inleda recensionsåret med en roman av Jennifer McMahon – ja, varför inte? Funkade uppenbarligen förra året.

McMahons alldeles nyutkomna ”The One I Left Behind” är på många sätt en oerhört typisk McMahon, vilket är något mestadels positivt (om du frågar mig – med reservationen att jag bara läst en av hennes tidigare böcker och således inte är någon auktoritet på området). Det är berättelsen om Reggie, som är tretton år sommaren 1985 då seriemördaren Neptune sätter skräck i lilla sömniga Brighton Falls, Connecticut. Medan hennes vackra, lätt bedagade mamma Vera tillbringar större delen av sin tid på stadens barer, idel nötta vinylstolar och ljudet av förbipasserande flygplan, tillbringar Reggie och hennes två vänner – enda vänner – Tara och Charlie i den trädkoja de byggt i Reggies trädgård. De är tre udda, lätt kantstötta ungar med en fot i barndomen och en, tveksam/längtande, i tonåren, tankarna går oundvikligen till Stephen Kings ”Losers club”. Kompistrion blir alltmer fascinerade av Neptune, och när Reggies egen mamma blir kidnappad dras de allt djupare in i mysteriet. Nästan trettio år senare har Reggie, nu en framgångsrik arkitekt, mer eller mindre förlikat sig med tanken att aldrig mer se sin mamma när hon får ett samtal hemifrån. Hennes mor har hittats vid liv på ett boende för hemlösa, och Reggie tvingas konfrontera ett förflutet hon försökt arbeta bort. Väl hemma i Brighton Falls dröjer det inte länge förrän en ny kvinna kidnappas; Neptune är tillbaka, och tiden på väg att ta slut…

Ordet ”bitterljuvt” används ofta i samma andetag som coming of age-skildringar, men det finns inget bitterljuvt i ”The One I Left Behind”, bara mörker, sorg och tre övergivna barn som använder olika strategier för att hantera sitt utanförskap. Sorgligt till tusen, och väldigt drabbande. Jag gillar särskilt  hur Reggies och Taras ambivalenta fast ändå uppslukande vänskap skildras, och det faktum att gestaltningen av mamman varken är hundraprocentigt negativ och dömande (som i så mycket litteratur om dåliga mödrar) eller glorifierande (som i så mycket litteratur om dåliga fäder). Nutidsspåret, och deckarspåret, är den svagaste länken, tycker jag, mycket på grund av att jag tidigt, trots de villospår som McMahon kastar ut, identifierar mördaren. Dessutom: känns inte kvinnohatande seriemördare lite 90-tal…?

I ”Don’t Breathe a Word” närmade sig McMahon skräcken i såväl sin framställning av händelserna som de övernaturliga elementen. Jag fann det så sympatiskt att de övernaturliga inslagen fick existera för sig själva, utan att kräva en logisk förklaring. Även här finns drag av det övernaturliga, även om det är mycket mer nedtonat. Om McMahon hade förstärkt dessa drag, och låtit coming of age-historien vara huvudhistorien, kanske rentav strunta i nutidsspåret, hade ”The One I Left Behind” varit fantastisk. Nu blir det istället En Helt Okej Thriller, vilket inte är fy skam det heller (även om det vore trevligt att inte lista ut mördaren på sidan tjugo..). Jag kommer definitivt att fortsätta beta av Jennifer McMahons produktion, men än så länge är ”Don’t Breathe a Word” oöverträffad. Har dock goda förhoppningar om såväl ”The Island of Lost Girls” som ”Promise Not To Tell”. ”Girl in the Woods” har jag oläst i bokhyllan sedan ett par år tillbaka – den har jag hört ska vara bra men inte anmärkningsvärt så. Oavsett: Jennifer McMahon är en klart trivsam bekantskap, med förmågan att skapa tät stämning och trovärdiga, mångfacetterade personer med en rejäl dos svärta och sorg. Jag tror att hon så småningom kommer att nå upp till ”Don’t Breathe a Word”-höjder igen, kanske rentav högre?