3 x brittiskt och bladvändarvänligt

Lång lista över eftersläntrande bokrecensioner och en sjukdomsseg hjärna. Vad göra? Det får bli en trio minirecensioner, helt enkelt. Eftersom temat är brittisk spänning med rejält bladvändardriv blir det ju rentav logiskt…

”Awakening” av S.J Bolton

Vad? Fristående spänningsroman i suggestiv Dorsetmiljö signerad S.J. ”Keep telling yourself it’s only fiction” Bolton.
Första meningen: ”The darkest hour I’ve ever known began last Thursday, a heartbeat before the sun came up.”
Handling: Veterinären Clara Benning är van vid att hantera de flesta vilda djur, inklusive ormar, men när hennes stillsamma lilla by plötsligt invaderas av ormar, den ena giftigare än den andra, börjar hon ana oråd. Claras nattliga utflykter i byn leder henne in på ett mörkt, ondskefullt spår i byns förflutna – och dödsoffren blir fler…
Vad är bra? Bolton kan verkligen det där med att skapa genuint ruggiga stämningar. Välskrivet är det också, som alltid – och Bolton hinner lura mig flera gånger innan hon ringar in rätt person.
Vad är mindre bra? Alla ständiga cliffhangers blir lite tradiga till sist. Och hur trevligt det än är att slippa de sedvanliga modellvackra huvudpersonerna så blir effekten av att istället ha en svårt ärrad hjältinna (med perfekt figur för dyra negligéer…) nästan lika utseendefixerad. Det ständiga tjatandet om hennes benstruktur och vackra gröna ögon som döljs bakom de fula ärren andas också lite flickbokspekoral. Vad har vi sagt om det här?
Fråga: Visst påminner nedre delen av omslaget väldigt mycket om omslaget till ”Mörka platser”?

”Tuesday’s Gone” av Nicci French

Vad? Andra delen i serien om psykoterapeuten Frida Klein. Recension av första boken, ”Blue Monday”, hittar ni här.
Första meningen: ”Maggie Brennan half walked, half ran along Deptford Church Street.”
Handling: En förruttnad manskropp hittas hemma hos en psykiskt sjuk kvinna. Polisen har ingen aning om vem mannen var, och hur han hamnade i kvinnans lägenhet, men när de anlitar Frida Klein för att försöka tolka kvinnan börjar en lång och komplicerad historia sakta nystas upp. Samtidigt mår Frieda fortfarande dåligt efter händelserna som beskrivs i ”Blue Monday”, och tvingas till sist inse att hon inte lagt det bakom sig.
Vad är bra: LONDON! Åh, alla dessa Londonpromenader ackompanjerade av Friedas små experkommentarer, jag älskar! Bara det faktum att romanen inleds med en Londonkarta… I vanlig ordning levereras även en rapp deckarintrig, men först och främst: LONDON! Och så skildringarna av Friedas lilla hus i närheten av Oxford Circus, med brasan som hon lägger i ordning varje morgon så att det bara är att tända när hon kommer hem…
Vad är mindre bra: Jag gillade inte alls slutet i ”Blue Monday”, som kändes hämtat ur en b-film, så att händelseförloppet där fortsätter att spela en avgörande roll är mindre kul.
Fråga: Håller Frieda Klein-serien i fem böcker till? Jag hoppas det.

”The Burning Air” av Erin Kelly

Vad? Ny litterär spänningsroman från Kelly, vars debut ”The Poison Tree” jag tyckte oerhört mycket om.
Första meningen: ”Of course it was love for my children, love for my son, that caused me to act as I did.”
Handling: Så länge familjen MacBride har varit en familj har de åkt till den ombyggda ladan i Devon för att fira Guy Fawkes-helgen. Så även i år, men allt är annorlunda: Lydia, matriarken utan vilken…, är död och hennes aska ska spridas på platsen hon älskade mest. Sonen Felix har med sin en ny flickvän, Kerry, som är i det närmaste stum men visar ett stort – onaturligt stort? – intresse för nyfödda lilla Edie. Sophie, dotter, mamma, fortfarande i akut sorg, övertalas att lämna sin dotter hemma i ladan med Kerry under Bonfire Night. När de återvänder är både Kerry och Edie spårlöst försvunna…
Vad är bra: Nästan allt. Det här är litterär spänning av högsta klass, med ett språk och en psykologisk skärpa som, liksom ”The Poison Tree”, får mig att tänka på Barbara Vines alster. Särskilt drabbande är delarna som berör familjen MacBride, hur de förhåller sig till varandra och, senare, hur de ter sig från ett utanförperspektiv.
Vad är mindre bra: Som (nästan) alltid när det gäller romaner med skiftande berättarperspektiv finns det ett som är starkare. Jag tycker bäst om den första delen av boken; när vi flyttas in i huvudet på outsidern – som naturligtvis inte alls är den man först trodde att det skulle vara – blir det en smula för hatiskt och onyanserat. Samtidigt finns det flera psykologiska poänger med att det förhåller sig på det sättet, så jag vet inte om det är en legitim invändning. Och, tja, riktigt Barbara Vine-klass är det väl inte hela vägen (men vad är det?).
Fråga: När kommer nästa roman? Och bör jag ta mig an ”The Sick Rose”, som jag i rädsla av att bli besviken förpassat till hyllvärmarsektionen?