Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for januari, 2013

The most popular items in Women’s Popular Fiction. (Learn more)

  1. 3.
    Helen Fitzgerald
    Available for download now
    £1.59

DETTA ger mig hopp om framtiden. Inte den förväntade Fifty Shades-dominansen (gäsp) utan det mer otippade, men åh så roliga, faktum att min litterära fru, den tidigare snudd på kriminellt underskattade (och underlästa) Helen Fitzgerald just nu ligger trea på brittiska Amazons Kindletopplista med ”The Devil’s Staircase”. Just som jag höll på att rulla ihop bekvämt under den mossiga misantropstenen..

Ytterligare järtecken som vittnar om en inte fullkomligt deprimerande samtid: Gillian Flynn har blivit nominerad till en Edgar Award för ”Gone Girl”. Skulle i och för sig bara fattas annat.

Annonser

Read Full Post »

thecryNär jag intervjuade Helen Fitzgerald under kulturnatten i Uppsala 2011 berättade hon att hon höll på att skriva en extremt ångestframkallande roman om (SPOILERKÄNSLIGA, MARKERA OCH LÄS PÅ EGEN RISK!) ett gift par som av misstag dödar sitt spädbarn under en långflygning till Australien. Nu ser jag på hennes Facebook och Twitter att romanen, som fått titeln”The Cry”, är färdigskriven och utkommer i september. Läs mer på Fantastic Fiction. Innan dess kan vi, som jag tidigare rapporterat, se fram emot en YA-roman signerad Fitzgerald: ”Deviant” släpps i juni men du kan redan nu läsa ett smakprov här.

Jag har sagt det förut, och nu säger jag det igen: det är ett mysterium – nej, en SKANDAL! – att inte fler upptäckt Helen Fitzgerald, och att hon inte finns översatt till svenska. Smart noir med kolsvart rännstenshumor och fullkomligt självlysande, allmänt amoraliska antihjältinnor – what’s not to love? Måste man starta förlag själv för att svenska folket ska få läsa de bästa chick noir-böckerna, vavavaaa? (Vi har ju, och jag är ledsen över att behöva säga det, den tråkiga omständigheten att även Elizabeth Hand saknar svensk förlagsrepresentation. Inte okej någonstans.)

Read Full Post »

Har, mitt upp i kattsorg och allt, helt glömt bort att beblogga ett av det nya årets viktigaste begivenheter: första bokbeställningen. Stämmer det, det som sägs; att årets första bokbeställning anger tonen för resten av årets bokbeställningar? I år har jag inte särskilt mycket emot om så skulle visa sig vara fallet:

thefall

Fick tipset om ”The Fall” av självaste Helen Fitzgerald, så mina förväntningar är, goes without saying, höga. Läste dessutom en bra recension i Telegraph (tror jag att det var) som skrev om den och ett gäng andra Londondeckare. I mars tänker – SKA – jag åka till Londontrakten, och innan dess är planen att läsa så många Londonromaner som möjligt.

MiamiPurity_BustedFlush

Vilken del av ”noir med badasshjältinna och efterord av Megan Abbott” var det du inte förstod?

Blir nog ett bra bokår, det här.

Read Full Post »

lyranJo, jag vet. Jag skulle ju inte avlägga några litterära nyårslöften i år; det var så jag sade/tänkte/kände, det minns jag, och leder dessutom inte nyårslöften av alla de slag oundvikligen till urtrist tvångskänsla följt av ett brustet löfte i februari?

Med detta sagt kunde jag inte låta bli att fundera lite på Lyrans tematrio som handlar just om nyårslöften. Kanske, ändå, att det finns något i läsningsväg som känns hållbart, ja, kanske till och med lite kul?

Here we go.

Jag ska

1. Läsa minst en svenskspråkig roman i månaden.
2. Läsa mer skräck.
3. Ta itu med mina hyllvärmare, som vid det här laget torde kunna stå för värmeförsörjningen i en mindre by.

Jag ska inte

1. Ha dåligt samvete om hela 2013, trots löften och ambitioner, ägnas åt mörka litterära thrillers skrivna och lästa på engelska.
2. Nämna ordet ”köpstopp”. Kom igen, vem lurar jag?
3. Få ångest av den uppfuckade ration mellan köpta och lästa böcker. Jag bor i ett stort, vindlande bibliotek fullt av stundande läsupplevelser! Bara att sträcka ut handen och välja! Vilken grej! Och om min man vägrar låta mig köpa nya bokhyllor går det ju alltid att köra på dubbla rader…

Har ni några litterära nyårslöften?

Read Full Post »

Livet förändras snabbt, livet förändras på ett ögonblick. Du kommer hem från jobbet och möts bara av en uppsättning springande tassar. Du fattar omedelbart att något är fel, men inte exakt hur, den fruktansvärda omfattningen av det. Du kommer hem från jobbet, och livet, så som du känner till det, förändras.

Får man travestera Joan Didion när man skriver om en död katt? Klart att man får! Få andra har nämligen haft så mycket med mig att göra de senaste tio åren som Saga – det är nog bara min man och, de senaste åren, våra barn som kan tävla där. Det vackra, det fula, det euforiska, det bakfulla, det ledsna, det tristessartade: allt det där har jag upplevt med Saga i hälarna, tjock och lite blyg och nästan alltid spinnande. Alla böcker jag läst med Sagas vibrerande, mjuka tyngd mot benet, alla filmer vi sett ihop, alla nattamningar vi upplevt tillsammans, alla tidiga morgnar med kaffe och DN Kultur (som hon alltid, på katters självklara vis, använde som liggunderlag). När jag skaffade Saga hade jag påbörjat mitt tjugotredje levnadsår; nu är jag inne på mitt trettiotredje. Examen, jobb, giftermål, bloggande, graviditet, mina döttrars födelse, den första tiden som mamma… Det är så mycket som hänt under Sagas tid med oss, och hennes godmodiga, spinnande närvaro är  helt och hållet sammanflätad med alla de där livshändelserna. Jag har gått från ölhinkande, svarthårig indiebrud till vindrickande, blond småbarnsmorsa, på gott och ont blivit vuxen tillsammans med henne. Allt har hon bevittnat. Och att tänka sig att det egentligen inte skulle ha varit hon!

Augusti 2003, Stockholms katthem. Vi har kommit för att titta på den lilla förskrämda kisse som vi redan på hemsidan bestämt ska bli våran, en svart, närmast kattungslik liten sak med en vit stjärna på bröstet och vad som ser ut att vara (och är) världens mjukaste päls. Stella, ska vi kalla henne. Men i Stellas bur finns en till, inte fullt lika liten kisse, lika svart som sin syster och med de största och grönaste ögon jag sett. När vi, oändligt försiktigt, närmar oss katterna är det den större, ofattbart grönögda som sakta smyger fram och nosar på våra utsträckta händer. Vi tittar på varandra, och när föreståndaren på katthemmet frågar oss ”ni ska inte ta båda två, då?” säger vi ja samtidigt.

När vi sex år senare, oändligt försiktigt, jag dubbelvikt av kejsarsnittssåret, han allmänt tagen av stundens allvar, bär våra nyfödda barn till hissen på SÖS på väg ut till parkeringen och – det ofattbara – hem kommer jag att tänka på den där gången vi fick hem våra första barn. För så har det känts, så ÄR det: jag har mina människobarn, och så har jag mina kattbarn. Sedan barnen kom har kärleken i viss mån riktats om, schemalagts till efter nattningar och badstunder, men mitt upp i sömnbristen och legobitarna och den enorma kärleken har de alltid, alltid funnits där. Ikväll ska jag dricka te och se ”Bletchley Circle” på SVT Play med en spinnande katt i knäet. Ingen ovanlig kväll i mitt liv, förutom att det är en katt. Singularis, så ensamt, så gränslöst ledsamt! Jag har gråtit så mycket det senaste dygnet att jag fått huvudvärk. Till och med när jag tror att jag inte gråter så gör jag det; ögonen rinner som av sig själva, reflexmässigt. Hur länge – hur mycket – får man sörja en katt, egentligen? Alla är så snälla nu, men hur länge innan någon säger ”MEN RYCK UPP DIG FÖR I HELVETE, KVINNA, DET VAR BARA EN KATT!”? Fast det finns ju, som alla vi kattägare vet, inget ”bara” där. Kärleken till ett husdjur är renare, mer okomplicerad, än kärleken mellan människor. När Saga krampade till och dog i famnen på sin husse fanns det inga ouppklarade konflikter mellan oss, inga ambivalenta känslor, ingen skuld annat än att jag önskat att vi förstått hur sjuk hon var lite tidigare. Bara ren och skär kärlek. Det är ju därför vi sörjer våra husdjur så förtvivlat: det där rena, oförställda, kravlösa. Det, och den där ständiga närvaron jag nämnt här ovan.

Så många anledningar till att jag vill slänga upp ytterdörren, slå mig på bröstet och skrika ”HON FATTAS MIG!” som vore jag Mattis i Ronja Rövardotter. Istället tar jag en kopp kaffe till, borstar Stella tills hon nästan ramlar ur fåtöljen av hänryckning. Undrar om jag inte ska ta och låna ”Mandarinstunder”, som aldrig blev läst när jag tidigare lånade den, från biblioteket? Det är ju så jag kommit att förstå världen i alla tänkbara stunder: genom fiktionerna, det skrivna ordet.

Tröst finns inte inom räckhåll riktigt än, men jag tänker ändå på det min bror sade till mig, att katthimlen är ett gigantiskt element som Saga kan slappa på i all oändlighet. Och nu slipper du det där äckliga dietfodret vi tvingade på dig med jämna mellanrum – förlåt, älskade kisse! – och får äta Sheba och räkor varje dag. Jag är inte särskilt troende, men katthimlen vill jag tro på, annars vet jag inte riktigt vad jag ska ta mig till.

Ni som följt mitt skrivande länge, kanske till och med från den numera i cyberhimlen svävande gamla skunkdagboken, vet att Saga och hennes syster varit en naturlig del även av mitt bloggande liv i många, många år nu. Därför ville jag ge Saga det här sista inlägget, ett hedersinlägg från en sörjande matte till alla andra kattälskande bibliofiler där ute. Vila i frid, lilla älskade fina Saga, drottningen av Sheba, källarspindlarnas dödsfiende, goskatt deluxe. Vi saknar dig, vi saknar dig!

Read Full Post »

playing-dead-us-225”Playing Dead” av Julia Heaberlin: en freebie som följde med en av mina fantastiskt fina decemberleveranser från bästa English Bookshop. Packades förmodligen ner på grund av baksidestextens jämförelser med Gillian Flynn, och jo, nog är det lite samma andas barn. Komplicerad huvudperson med oarbetade barndomstrauman: check. Dammig amerikansk landsbygd med solkig arbetarklasskänsla: check. Litterärt tonfall som går bortom det mesta brukar skrivas inom spänningsgenren: check. Dock är detta en Texasskildring, och Flynn rör ju sig helst inte längre söderut än Huckleberry Finns hemstat Missouri. Mycket bra är det i vilket fall som helst, kanske i synnerhet inledningsvis. Tommie McCloud, som trots namnet och ständiga pikar är en kvinna, minns en episod från sin uppväxt: hon sitter på sin mormors veranda en kvalmig sommardag och dricker iste medan hon lyssnar på mormoderns rytmiska arbete med att rensa bönor och, längre in i huset, moderns pianospel. Samtidigt finns moderns ickenärvaro där som en sorts tyngd; modern, närvarande fast frånvarande, under hela hennes uppväxt. Julia Heaberlin slår an en jättefin ton som hon lyckas behålla romanen igenom. Sedan är det nutid, och Tommie får ett brev som får hennes barndom, redan innan full av märkliga luckor och frågetecken ingen vill räta ut, att framstå som en lögn. Det blir en hemvändarberättelse, som så många andra av berättelserna jag skriver om här på bloggen, och en berättelse om att finna det som dolts (dito). Det blir, med undantag för att Heaberlin kanske kunde ha lämnat maffian och pangpanget utanför en historia som står fint på egna ben, förbaskat bra. Julia Heaberlin är helt klart ett namn att lägga på minnet om man är svag för mörk litterär spänning som gärna dröjer sig kvar i stämningar och miljöer snarare än (enbart) intrigen. Heaberlins andra roman ”Lie Still” utkommer i juli – jag ser fram emot att läsa den.

Read Full Post »

Inleda recensionsåret med en roman av Jennifer McMahon – ja, varför inte? Funkade uppenbarligen förra året.

OneILeft-330-expMcMahons alldeles nyutkomna ”The One I Left Behind” är på många sätt en oerhört typisk McMahon, vilket är något mestadels positivt (om du frågar mig – med reservationen att jag bara läst en av hennes tidigare böcker och således inte är någon auktoritet på området). Det är berättelsen om Reggie, som är tretton år sommaren 1985 då seriemördaren Neptune sätter skräck i lilla sömniga Brighton Falls, Connecticut. Medan hennes vackra, lätt bedagade mamma Vera tillbringar större delen av sin tid på stadens barer, idel nötta vinylstolar och ljudet av förbipasserande flygplan, tillbringar Reggie och hennes två vänner – enda vänner – Tara och Charlie i den trädkoja de byggt i Reggies trädgård. De är tre udda, lätt kantstötta ungar med en fot i barndomen och en, tveksam/längtande, i tonåren, tankarna går oundvikligen till Stephen Kings ”Losers club”. Kompistrion blir alltmer fascinerade av Neptune, och när Reggies egen mamma blir kidnappad dras de allt djupare in i mysteriet. Nästan trettio år senare har Reggie, nu en framgångsrik arkitekt, mer eller mindre förlikat sig med tanken att aldrig mer se sin mamma när hon får ett samtal hemifrån. Hennes mor har hittats vid liv på ett boende för hemlösa, och Reggie tvingas konfrontera ett förflutet hon försökt arbeta bort. Väl hemma i Brighton Falls dröjer det inte länge förrän en ny kvinna kidnappas; Neptune är tillbaka, och tiden på väg att ta slut…

Ordet ”bitterljuvt” används ofta i samma andetag som coming of age-skildringar, men det finns inget bitterljuvt i ”The One I Left Behind”, bara mörker, sorg och tre övergivna barn som använder olika strategier för att hantera sitt utanförskap. Sorgligt till tusen, och väldigt drabbande. Jag gillar särskilt  hur Reggies och Taras ambivalenta fast ändå uppslukande vänskap skildras, och det faktum att gestaltningen av mamman varken är hundraprocentigt negativ och dömande (som i så mycket litteratur om dåliga mödrar) eller glorifierande (som i så mycket litteratur om dåliga fäder). Nutidsspåret, och deckarspåret, är den svagaste länken, tycker jag, mycket på grund av att jag tidigt, trots de villospår som McMahon kastar ut, identifierar mördaren. Dessutom: känns inte kvinnohatande seriemördare lite 90-tal…?

I ”Don’t Breathe a Word” närmade sig McMahon skräcken i såväl sin framställning av händelserna som de övernaturliga elementen. Jag fann det så sympatiskt att de övernaturliga inslagen fick existera för sig själva, utan att kräva en logisk förklaring. Även här finns drag av det övernaturliga, även om det är mycket mer nedtonat. Om McMahon hade förstärkt dessa drag, och låtit coming of age-historien vara huvudhistorien, kanske rentav strunta i nutidsspåret, hade ”The One I Left Behind” varit fantastisk. Nu blir det istället En Helt Okej Thriller, vilket inte är fy skam det heller (även om det vore trevligt att inte lista ut mördaren på sidan tjugo..). Jag kommer definitivt att fortsätta beta av Jennifer McMahons produktion, men än så länge är ”Don’t Breathe a Word” oöverträffad. Har dock goda förhoppningar om såväl ”The Island of Lost Girls” som ”Promise Not To Tell”. ”Girl in the Woods” har jag oläst i bokhyllan sedan ett par år tillbaka – den har jag hört ska vara bra men inte anmärkningsvärt så. Oavsett: Jennifer McMahon är en klart trivsam bekantskap, med förmågan att skapa tät stämning och trovärdiga, mångfacetterade personer med en rejäl dos svärta och sorg. Jag tror att hon så småningom kommer att nå upp till ”Don’t Breathe a Word”-höjder igen, kanske rentav högre?

Read Full Post »

« Newer Posts - Older Posts »