Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for februari, 2013

line_of_beautyingenbarnsland

Min själs älskade, som jag i likhet med Linda Skugge vill hålla utanför mitt skrivande och därför nämner väldigt sällan (om alls), anser att jag köper på tok för mycket böcker just nu. Det kan han ha rätt i, även om jag personligen ställer mig frågande till ”just nu”-aspekten. Men jag är inte sämre än att jag kan ta till mig konstruktiv kritik, till och med när det rör min akilleshäl. (Jag vet att ni vet att jag köper alldeles för många böcker i förhållande till de böcker jag faktiskt hinner läsa, och ni är himla gulliga som inte låtsas om det.) Idag kom jag på att det finns ett nymodigt ställe fullt av gratis böcker där till och med obotliga läsoptimister får härja fritt. Kanske i synnerhet vi? BIBLIOTEK, heter stället. Bra grej! Jag var där idag och lånade två böcker jag velat läsa länge: ”The Line of Beauty” av Alan Hollinghurst och ”Ingenbarnsland” av Eija Hetekivi Olsson.

När jag kom hem och visade upp mina biblofynd sade min själs älskade ”vad bra att du lånar på biblioteket”. Sedan väntade han någon sekund och lade till ”Också”. Så mycket kärlek, acceptans och sjukdomsinsikt i det lilla ordet! (Reader, I married him.)

Annonser

Read Full Post »

vineI decennier har Barbara Vine – pseudonym för Ruth Rendell – briljerat med sina skarpsynta, mångfacetterade litterära spänningsromaner. Hennes senaste, ”The Child’s Child”, är ingen spänningsroman i ordets mest konventionella betydelse, även om ett – flera – dödsfall inträffar. Snarare är det en roman – strikt taget två romaner, varav en fiktiv/metalitterär inuti huvudromanen – där förljugenhet, lögner och fördomar väver samman de två parallella spåren till en större helhet. Berättarjaget, den unga litteraturstudenten Grace, arbetar med en uppsats om skildringar av oäkta barn och ensamstående mödrar i viktoriansk litteratur. Hon och hennes bror Andrew har nyligen ärvt sin mormors stora hus i Hampstead och lever ett lugnt liv tills Andrews pojkvän James flyttar in. När Grace blir ombedd att läsa ett hitintills outgivet manus visar det sig inte bara ha stora beröringspunkter med hennes uppsatsämne, utan hennes liv i stort. Dåtid och nutid, fiktion och verklighet blöder in i varandra och bildar en litterär thriller som ställer frågor kring fördomar och skuld, och exakt hur tolerant nutidens Storbritannien är.

Redan efter några sidor äter jag ur Barbara Vines hand. Jag menar, vilken del av ”litteraturstuderande ung kvinna ärver stort, bokbelamrat hus i Hampstead och flyttar in med sin homosexuelle bror” kan man som gravt bokmissbrukande anglofil faghag låta bli att älska? Svar: ingen! Ändå måste jag, så här flera veckor efter att ha läst ut ”The Child’s Child”, erkänna att den inte riktigt når upp till ”A Fatal Inversion”- eller ”Asta’s Book”-höjder (mer om den sistnämnda, och flera andra Vinetitlar, senare!). Medan vissa böcker växer i efterhand sjunker andra ihop, inte helt olikt en sufflé. Nu är det ingen kapsejad maträtt det handlar om här, och en kompetent, om än inte helt genomfantastisk Barbara Vine är fortfarande ljusår bättre än det mesta som ges ut idag. Men ändå: Elisabeth, NU kan jag förstå vad du menade när jag i mitt nyförälskade, lätt penicillinanfrätta tillstånd tyckte du var en glädjedödare som inte alls gillade ”The Child’s Child” lika mycket som jag. Missförstå mig rätt, det är välskrivet och nyanserat och förbaskat stiligt utfört, jag älskar det litteraturvetenskapliga spåret med de viktorianska fallna kvinnorna och Vines ifrågasättande av vår på ytan liberala och accepterande nutid som så lätt solkas ner av hat och fördomar. (Ständigt aktuellt, tyvärr.) Ändå är det något som hindrar mig från att stanna kvar i det hänförda, och jag tror att det åtminstone delvis kan handla om att Vine valt ett ämne och ett upplägg som lämpar sig bättre för ett större romanbygge, avsevärt större än det hon defacto går i land med. 277 sidor är måhända för många det ideala sidantalet – jag vill minnas att jag läst någonstans att 300 sidor anses vara den ultimata längden på en roman, fast då gissar jag att man inte rådfrågat tegelstensmaffian – men för mig blir det för flyktigt… inte ytligt, för sådant sysslar inte den alltid lika psykologiskt vassa Barbara Vine med, men outforskat, kanske? Ja: jag lägger ifrån mig ”The Child’s Child” och vill ha mer av berättelsen, mer av metaspåret, mer av nutidet, mer av allt. Det är en lätt missnöjd sorts hunger snarare än det där måttlösa suget som brukar infinna sig även i slutet av böcker man älskat mer eller mindre reservationslöst. Men okej, kanske har åldern börjat ta ut sin rätt även på den snudd på övernaturligt vitala och produktiva Vine/Rendell (hon fyller 83 i morgon – grattis i förskott!), och i valet mellan en kortare, lätt oförlöst roman av Vine och ingen alls väljer jag naturligtvis det förstnämnda. (Son tur är har jag halvdussinet olästa gamla Vine kvar att festa på.)

Det som Vine verkligen, verkligen lyckas med på de i mitt tycke för få sidorna är att, med den sedvanliga tonen av stundande undergång, förmedla hur en avgörande händelse kan förgifta och förbittra ett sinne för resten av livet. Hennes skildring av Maud, barnet som blir med barn, aldrig slutar tänka på sig själv som ett offer och så småningom börjar förakta sin egen dotter är lysande i sin långsamt eskalerande bitterhet och själviskhet. Djupt tragisk, också, inte minst med tanke på de trångsynta samhällsstrukturer som orsakat det. Ja, usch, det finns så mycket tragik, så mycket oförlöst längtan och mänsklig uselhet här att man blir alldeles beklämd. Låter jag fullkomligt förryckt om jag säger att jag hade velat ha mer?

Read Full Post »

Alltså: jag står fast vid allt jag skrev om februariletargi tidigare idag. Verkligen. HOWEVER… English Bookshop rapporterade precis på Twitter om en ny roman av Donna Tartt, som enligt uppgift ska heta ”Goldfinch”, i oktober. Elva års väntan och spekulerande kan nu vara över.

JAG SER LJUSET, JONATAN! JAG SER LJUSET!

Read Full Post »

Konsten att överleva februari

Ledsen, jag har inget universalmedel. Kämpar snarare med att hålla mig ovanför ytan, gasping, dying but somehow still alive (Morrissey, såklart). Är inte så mycket deprimerad som håglös: allt, och ingenting, för jag gör så lite som möjligt just nu, jag gör genomsyras av den där utstuderade håglösheten. Jävla februari! Böcker – BRA böcker – bläddras i, läggs åt sidan, plockas upp igen; jag ”läser” just nu fem böcker och har inte kommit längre än femtio sidor i någon av dem. Vill mest äta, eller sova, eller klappa katten, krama ungarna, bada varmt, på gränsen till outhärdligt. Basala, oxytocinfrämjande aktiviteter: uraktiviteter. Och så någonstans strax ovanför ytan vetskapen om att jag inte har något att klaga över. Att det finns människor det faktiskt är synd om på riktigt, som ligger på sjukhus eller vakar vid en sjukbädd, som utsätts för övergrepp och kränkningar, rödglödgande hat. ”TÄNK PÅ BARNEN I AFRIKA!” vill mitt milt offerkoftehatande överjag skrika till Håglösa Helena. Eller ”TÄNK PÅ HOMOSARNA I UGANDA!”. Tänk på hatet som via sociala medier snuddar vid mig och försöker förgöra andra, kvinnor jag läser och ser upp till. Världen är femtio nyanser av skit, men i min innersta krets, i det liv jag lite håglöst för just nu, finns bara kärlek – så även, apropå den senaste veckans debatt om näthat, här på bloggen. Fick ett väldigt fint mejl i slutet av förra veckan. Det värmer.

Ja, och så har jag färgat – eller tonat, den tidiga medelålderns försiktighet – håret också. Mahogny eller mörk koppar, jag minns inte riktigt vad det stod på paketet. Mamma associerade till Anne på Grönkulla. Fint. Vad mer? Vi har skaffat ett akvarium, och det är helt fantastiskt rogivande att sitta och titta på det, sjunka in i svalkan, färgerna, rörelserna. Min man säger att man inte ska döpa fiskar, men det har jag gjort i alla fall, och nu hoppas jag att Charles och Camilla ska få små fiskbebisar snart. Stellakatten är också helt begeistrad, som en tecknad seriekatt fast på riktigt. Vi tänker fortfarande på Saga, mycket, ofta, men det här nytillskottet hjälper oss faktiskt lite. Och så jobbar jag på att säga nej till tråkiga saker och ja till roliga saker, särskilt roliga saker som involverar bra människor. (Ska t ex på bokresa i april med bokbloggarvänner från hela Europa, wee!) Idel självklarheter, egentligen, men uppenbarligen en stor deal för mig.

I This Life har Milly och Egg börjat ligga med varandra igen, och Miles har precis varit på blinddejt med Jennifer Ehle (hade helt glömt bort att hon var med! Samma sak med Martin Freeman). Det är, när jag skriver detta, sexton dagar kvar av februari. Sjutton om man räknar med dagens datum. T.S. Eliot var så jävla fel ute.

Read Full Post »

Hej

Jag har lite problem med internetuppkoppling, om ni undrar varför det är så glest mellan uppdateringarna just nu. Snart hoppas jag att det är löst, och då ämnar jag skriva om – bland annat – Barbara Vine, finlandssvenska vampyrer, Jodi Picoult och ett sadistiskt slut, en episk-historisk Norrlandsskildring, ”Bedsit Disco Queen”, pusseldeckare och varför ”This Life” fortfarande är den bästa brittiska serien. Stay tuned!

(Vadan dessa plötsligt uppblossande ambitioner, undrar ni kanske nu? Tja, lite är det nog den där gamla ”absence makes the heart grow fonder”-visan. En annan anledning finns också, en numerologisk/bloggrelaterad sådan. Jag befinner mig nu två inlägg från det femhundrade, och är fast beslutad om att det INTE ska vara en bokhögsbild.)

Read Full Post »

Dagens fångst

catch

 

Den logiska lösningen på death by books-problemet är naturligtvis att se till att skaffa flera böcker.

(Nästan löjligt sugen på Tracey Thorns självbiografi, förresten. Andres Lokko var först i Sverige med att läsa. Fattas bara annat.)

Read Full Post »

bokhög

Nej, det är inget skämt. Precis så här ser det ut på mitt nattduksbord just nu. Inte konstigt att jag inte vet var jag ska börja. (Eller är det just vad det är? Ni behöver inte svara.)

Read Full Post »