I decennier har Barbara Vine – pseudonym för Ruth Rendell – briljerat med sina skarpsynta, mångfacetterade litterära spänningsromaner. Hennes senaste, ”The Child’s Child”, är ingen spänningsroman i ordets mest konventionella betydelse, även om ett – flera – dödsfall inträffar. Snarare är det en roman – strikt taget två romaner, varav en fiktiv/metalitterär inuti huvudromanen – där förljugenhet, lögner och fördomar väver samman de två parallella spåren till en större helhet. Berättarjaget, den unga litteraturstudenten Grace, arbetar med en uppsats om skildringar av oäkta barn och ensamstående mödrar i viktoriansk litteratur. Hon och hennes bror Andrew har nyligen ärvt sin mormors stora hus i Hampstead och lever ett lugnt liv tills Andrews pojkvän James flyttar in. När Grace blir ombedd att läsa ett hitintills outgivet manus visar det sig inte bara ha stora beröringspunkter med hennes uppsatsämne, utan hennes liv i stort. Dåtid och nutid, fiktion och verklighet blöder in i varandra och bildar en litterär thriller som ställer frågor kring fördomar och skuld, och exakt hur tolerant nutidens Storbritannien är.
Redan efter några sidor äter jag ur Barbara Vines hand. Jag menar, vilken del av ”litteraturstuderande ung kvinna ärver stort, bokbelamrat hus i Hampstead och flyttar in med sin homosexuelle bror” kan man som gravt bokmissbrukande anglofil faghag låta bli att älska? Svar: ingen! Ändå måste jag, så här flera veckor efter att ha läst ut ”The Child’s Child”, erkänna att den inte riktigt når upp till ”A Fatal Inversion”- eller ”Asta’s Book”-höjder (mer om den sistnämnda, och flera andra Vinetitlar, senare!). Medan vissa böcker växer i efterhand sjunker andra ihop, inte helt olikt en sufflé. Nu är det ingen kapsejad maträtt det handlar om här, och en kompetent, om än inte helt genomfantastisk Barbara Vine är fortfarande ljusår bättre än det mesta som ges ut idag. Men ändå: Elisabeth, NU kan jag förstå vad du menade när jag i mitt nyförälskade, lätt penicillinanfrätta tillstånd tyckte du var en glädjedödare som inte alls gillade ”The Child’s Child” lika mycket som jag. Missförstå mig rätt, det är välskrivet och nyanserat och förbaskat stiligt utfört, jag älskar det litteraturvetenskapliga spåret med de viktorianska fallna kvinnorna och Vines ifrågasättande av vår på ytan liberala och accepterande nutid som så lätt solkas ner av hat och fördomar. (Ständigt aktuellt, tyvärr.) Ändå är det något som hindrar mig från att stanna kvar i det hänförda, och jag tror att det åtminstone delvis kan handla om att Vine valt ett ämne och ett upplägg som lämpar sig bättre för ett större romanbygge, avsevärt större än det hon defacto går i land med. 277 sidor är måhända för många det ideala sidantalet – jag vill minnas att jag läst någonstans att 300 sidor anses vara den ultimata längden på en roman, fast då gissar jag att man inte rådfrågat tegelstensmaffian – men för mig blir det för flyktigt… inte ytligt, för sådant sysslar inte den alltid lika psykologiskt vassa Barbara Vine med, men outforskat, kanske? Ja: jag lägger ifrån mig ”The Child’s Child” och vill ha mer av berättelsen, mer av metaspåret, mer av nutidet, mer av allt. Det är en lätt missnöjd sorts hunger snarare än det där måttlösa suget som brukar infinna sig även i slutet av böcker man älskat mer eller mindre reservationslöst. Men okej, kanske har åldern börjat ta ut sin rätt även på den snudd på övernaturligt vitala och produktiva Vine/Rendell (hon fyller 83 i morgon – grattis i förskott!), och i valet mellan en kortare, lätt oförlöst roman av Vine och ingen alls väljer jag naturligtvis det förstnämnda. (Son tur är har jag halvdussinet olästa gamla Vine kvar att festa på.)
Det som Vine verkligen, verkligen lyckas med på de i mitt tycke för få sidorna är att, med den sedvanliga tonen av stundande undergång, förmedla hur en avgörande händelse kan förgifta och förbittra ett sinne för resten av livet. Hennes skildring av Maud, barnet som blir med barn, aldrig slutar tänka på sig själv som ett offer och så småningom börjar förakta sin egen dotter är lysande i sin långsamt eskalerande bitterhet och själviskhet. Djupt tragisk, också, inte minst med tanke på de trångsynta samhällsstrukturer som orsakat det. Ja, usch, det finns så mycket tragik, så mycket oförlöst längtan och mänsklig uselhet här att man blir alldeles beklämd. Låter jag fullkomligt förryckt om jag säger att jag hade velat ha mer?
Read Full Post »
Dark Places 