Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for mars, 2013

Påsklovspaus

39563_1905_Easter_Witch_1_1000_122_268lo

Nu tar bloggen och jag påskledigt ett tag. Mina påskplaner inkluderar, men är inte begränsade till, följande aktiviteter: familjeliv, läsning, promenader, godisätande och att lära mina barn konceptet sovmorgon (läs: vad som helst efter 06.00). Kanske hinner jag skriva lite också. Skönt ska det bli i alla fall! Glad påsk, kära läsare, så hörs vi snart igen!

Read Full Post »

Var det inte väldigt länge sedan jag körde en enkät på bloggen? Denna hittade jag hos Julia Skott.

1. Ljudbok eller bok i handen?

Bok i handen, för den fysiska förnimmelsen och för att jag är hopplöst oldschool. Sedan har jag lite issues med ljudböcker då de ofta påverkar min läsning på ett oönskat sätt. Inläsaren kanske betonar en mening på ett annat sätt än vad jag skulle göra, och så tycker jag om att se texten på sidan. Radbrytningarna. Kommateringen. Om författaren använder citattecken eller tankstreck. VÄSENTLIGHETER, ni vet. Så ja, bättre en bok i handen än tio ljudböcker i skogen.

2. Pocket eller inbunden?

Eftersom jag lider av kroniskt otålighetssyndrom och vill läsa allt nuuu (och inte när pocketen kommer) blir det mycket inbundet, alternativt trade paperback. Pocket är dock himla behändigt, det är jag den första att intyga.

3. Påhittat eller verklighetsbaserat? (Fiction/non fiction)

Fiktion hela vägen, baby!

4. Harry Potter eller Twilight?

*Rantvarning!*

Nu kommer ni säkert att slå mig, men jag säger Twilight, utan att blinka. JA, Harry Potter är eoner bättre rent kvalitativt (såklart), och härligt anglofil- och internatskolemysiga på ett hjärtnupet sätt, men jag läste inte böckerna när de kom, annat än någon enstaka högläsningssession med min bror, och har därför ingen riktig relation till dem. Har sett och gillat filmerna (scenen i ”Order of the Phoenix”, tror jag att det är, där Jarvis Cocker uppträder som sjungande trollkarl är FAB!), och alltid tänkt att jag skulle avguda om jag tillhörde målgruppen, men någon Potterhead har jag aldrig blivit. Twilight, däremot: där var jag med från början, även om jag inte direkt skulle kalla mig själv Twihard. Jag vet inte om jag berättat om det här i officiella sammanhang, men för ganska många år sedan var jag aktiv på ett amerikanskt forum för reality-TV, där vi dissekerade senaste ANTM-avsnittet såväl som pågående läsprojekt, favoritflingor och kändisskvaller. Så dök en tråd om eget skrivande upp, där en forumstammis berättade att hon höll på att skriva en roman och behövde feedback. Hon räknade upp ett antal arbetstitlar (tyvärr minns jag dem inte), vi svarade och efter ett tag återkom hon och berättade 1) att boken skulle bli utgiven och 2) att agenten gillade titeln Twilight (som inte var på listan). När jag några år senare stod på Science Fiction-bokhandeln med den nu ikoniska svarta boken med den liljevita handen och det röda äpplet insåg jag att det var DEN boken! Min gamla forumkompis, utgiven på Little, Brown, wow! Det här var väldigt tidigt i Twilightcirkusen, så masspsykosen hade inte riktigt infinnit sig än, men jag läste hungrigt, om än skämsekuddeutrustad och tyckte – tycker – att det är hur coolt som helst att en hemmafru i Arizona blev 00-talets största utgivningsfenomen på denna sida Harry Potter. Visst, kvinnosynen är DJUPT problematisk, och jag är den första att erkänna att det inte är God Litteratur, men det lässug som serien skapar är svåröverträffat. Dessutom blir jag alltid lite oroad när tjejtillvänd populärkultur idiotförklaras av decennier äldre förståsigpåare, som om unga tjejer skulle behöva skyddas från all smörja i världen på grund av någon sorts allomfattande bräcklighet och oförmåga att fatta egna beslut. Suck! Nå, allt detta har jag ju redogjort för in absurdum på Bokhora back in the day, t om skrivit en debattartikel på DN Kultur tillsammans med Johanna L, så det torde inte komma som någon överraskning att jag i valet mellan trollkarlar och blodfattiga skämskuddevampyrer, trots allt, väljer det sistnämnda. Och mina och Stephenies samtal på reality TV-forumet – möjligen i kombination med Bokhorarenommén – resulterade faktiskt i att jag fick den enda svenska intervjun med Stephenie Meyer 2008! (Hon kom till och med ihåg mitt screen name.) Det har nu gått drygt sex år sedan jag läste den första boken i serien, fem år sedan jag stod på barrikaderna och förespråkade allas okränkbara rätt att frossa i lama mormonvampyrer om andan faller på (men glöm inte skämskudden och genusglasögonen!), fem år sedan ”Breaking Dawn” – som i ärlighetens namn pajade väldigt mycket även för oss som var pro-Meyer – utkom. Jag tror inte att jag kommer att läsa om böckerna, men har sedan länge accepterat att Twilightböckerna är som en skämmig men älskvärd lillasyrra för mig. Ibland rodnar man och vill sjunka under jorden för att hon är så PINSAM, och man kan inte sluta störa sig på hennes mindre smickrande sidor och halvstörda verklighetsuppfattning (VÄX UPP!). Ändå gillar man ju henne renhjärtat och passionerat, trots allt.

5. Fantasyvärld eller vår värld?

Både och, eller varför inte i kombination? (Urban fantasy = älsk!)

6. Kindle, iPad eller annat?

Annat, som i: pappersböcker. Jag HAR funderat på att testa läsplatta, men alltså: se punkt 1.

7. Låna eller köpa böcker?

Jag köper hiskligt mycket böcker – betydligt fler än vad jag hinner läsa, vilket innebär att mitt hem har blivit lite av ett bibliotek, fast med obegränsad lånetid (och så får man bada med böckerna, alternativt spilla ketchup i dem). Fast visst lånar jag mycket böcker också! Tycker att bibliotek är fantastiska, inte minst då de ger en möjlighet att läsa böcker som man annars, av ekonomiska/bekvämlighetszonmässiga skäl, kanske inte skulle ha närmat sig. Bibliotek låser upp en från bekvämlighetsbojorna.

8. Bokhandlar eller online?

*rantvarning igen*

Bokhandlar! Visst är det smidigt, och ofta billigt, att handla online – och det gör jag ofta, men då i webbshopparna till mina IRL-bokhandlar – men personligt bemötande, mysig miljö och bläddermöjligheter, fysiska bokförnimmelser, serendipitetsfaktorn, etc, slår högre. Jag köper, som ni förmodligen förstått, VÄLDIGT mycket från Uppsala English Bookshops webbshop, men frekventerar även Stockholmsbutiken, och smiter ofta in på Science Fiction-bokhandeln när jag ändå går i Gamla stan. Pocketshops butik på Centralen är också himla lätt att slinka in på, och det händer sällan att jag går ut tomhänt. Sedan vill jag gärna uppmuntra min lilla lokala bokhandel också, inte minst då de har en fin liten engelskspråkig avdelning med mycket urban fantasy och chicklit som jag gärna hamstrar inför lagom hjärndöda semesterdagar. Vurmar, kort sagt, mycket för den fysiska bokhandeln och betalar gärna lite extra för de fördelar jag nämner ovan, men också för att försäkra mig om att de blir kvar. Gud så trist om man aldrig kunde provläsa eller småprata med expediterna om presumtiva bokälsklingar! Tråkiga kedjebokhandlar med standardutbud och större pappersavdelning än skönlitterär avdelning sätter jag aldrig min fot i, och som tur är behöver jag inte det. Kan tänka mig att läget blir ett annat om man bor i en småstad där inga roliga bokhandlar – eller ens bokhandlar över huvud taget – finns, då är ju internetbokhandlar guld. Men för mig blir det i nio fall av tio fysiska bokhandlar, av personlig preferens såklart, men lika mycket som ett genomtänkt statement. Helena Dahlgren: supporting local bookstores since 1995 (typ).

9. Ensamstående bok eller trilogi?

Beror ju helt på vilken bok det är. Jag har inget emot uppföljare, men vissa böcker kräver ingen fortsättning och då kan den enskilda romanen vara nog så stark. När det gäller deckare har jag en tendens att föredra standalones framför återkommande serieböcker (lex Harlan Coben, Linwood Barclay och Dennis Lehane), så jag säger ensamstående bok.

10. Tjock bok eller kort bok?

Storleken har ingen betydelse…

11. Romans eller action?

Eh, varken eller?

12. Mysa under en filt eller steka i solen?

Mysa under en filt. Mvh Goth.

13. Varm choklad eller latte?

Varken eller, men hemskt gärna starkt bryggkaffe med lite mjölk i.

14. Läsa recensioner eller bilda egen uppfattning?

Gärna både och, för jag tycker inte att recensioner brukar påverka min egen uppfattning så värst mycket. Snarare fungerar de som inspiration och tips, alternativt diskussionsforum om jag redan läst boken ifråga. Känner mig inte så styrd av recensioner utan går på några pålitliga tipsare såväl inom som utanför bokbloggarmaffian.

Read Full Post »

creaturesNi vet det här med att twittra så mycket om en bok att man tror att man bloggat om den? Den känslan? Så har jag det med ”Beautiful Creatures”. När jag läste den för någon månad sedan twittrade jag frenetiskt under läsningen, små februaridisträa läsrapporter om lovande Southern Gothic-vibbar i skönt lättslurpad YA-skrud. Visst, här finns ett kärlekspar mot alla odds, ont versus gott, yadayada, men framför allt var det sydstatsskildringen jag fastnade för. Spanish moss-belupna gamla kyrkogårdar, förfallna, en gång storslagna mansions, Southern Belle-komplex, förtjusande småknäppa damer, stockkonservatism parat med tokexcentricitet… återigen: ni vet. Sedan såg jag filmen, som ju hade biopremiär häromveckan, och tyckte väl i sedvanlig bok-blir-film-ordning att den var lite urvattnad. Det jag gillade med boken, förutom miljöbeskrivningarna, stämningen och det lättslurpade (SÅ bra i letargiska februaritider, upptäckte jag! Helt ärligt, ”Beautiful Creatures” var en av få böcker jag läste ut i februari), var high school-scenerna. Säga vad man vill om Twilightserien, men scenerna i första boken som utspelar sig i skolan är faktiskt magiska. Magiska, I tell you, och ni vet innerst inne att jag har rätt. (Matsalsscenen! Ray Ban-glasögonen på skolparkeringen! Oh, som min inre tonåring fangirlsquealade!) I ”Beautiful Creatures” finns bland annat en oerhört lyckad balscen där highschoolrivalitet (tänk ”Mean Girls”, fast i hiskliga persikofärgade Southern Belle-kreationer) möter övernaturliga krafter. I filmen har man helt tagit bort den scenen, och den maffiga slutscenen i boken är också rejält förändrad. Sedan har man, också för att vinna tid, gissar jag, slagit ihop två personer (Amma och Marian) till en. Ja: sånt som händer när bok blir film (jag har ju haft anledning att skriva om detta tidigare).

Så, för att summera: se för all del filmen, men läs gärna boken först. Den litterära förlagan är lättsmält underhållning med fina miljöer och helt okej språk, och filmen har helt klart sina stunder. Jeremy Irons och Emma Thompson är som väntat fantastiska, och Alden Ehrenreich besitter så mycket smånördig charm i huvudrollen som Ethan Wate att jag är glad att jag inte längre är fjorton år, ity hade smält ner till en pöl i så fall. Liksom Skuggornas Bibliotek ställer jag mig lite frågande till huruvida intrigen håller för en hel serie, men jag ser fram emot att återuppta bekantskapen med lilla Gatlin och kommer att införskaffa de återstående tre delarna i serien snarast. Lättslurpad YA-paranormal romance med sydstatscharm må inte vara en hörnsten i min bokhylla, men en nog så trevlig avstickare. Att sparas till regniga och/eller läströga dagar då man vill låta sin inre tonåring löpa amok.

Sådär, nu har jag ju bloggat om det också!

Read Full Post »

Varmt bad, kall öl, ny Coben. Ibland behöver det inte vara svårare än så.

Read Full Post »

sunsetVi har läst om det förut, sett det i otaliga filmer och TV-serier med Clint Eastwood framför respektive bakom kameran, fysiskt såväl som andligen: mannen med ett förflutet så plågat att han inte längre har något att förlora. Outsidern. Rättshaveristen. Människospillran. Påfallande ofta bor han i en husvagn, men varianten husbåt förekommer också; alkoholismen är självskriven, a given, ibland i kombination med en fysiskt/psykiskt nedbrytande åkomma. Så i sista sekunden, när alla räknat ut honom, reser han sig ur askan och tar tag i The One That Got Away (som kan vara en kvinna, alternativt ett fall, men oftast både och).

Alltså, jag VET att det är en klyscha så segsliten att den spruckit i alla tänkbara sömmar, men jag tänker inte sticka under stol med att det är en klyscha jag aldrig tröttnar på. Om det utförs rätt brukar nämligen Klyschan Om Den Trasiga Mannen Som Reser Sig Ur Askan resultera i en blandning av det hårdkokta och det hjärtekrossande som åtminstone jag har väldigt svårt att motstå. Dock krävs det en hel del av författaren för att parera de värsta klyschfesterna. Saker som stil, konsekvens, genrekännedom och empati. Handen på hjärtat nu, jag hade mina dubier när jag såg omslaget till ”Sunset”, Al Lamandas Edgar-nominerade roman om exsnuten John Bekker och hans väg tillbaka från en lång social och känslomässig exil. Mer specifikt: texten ”when you’ve already lost everything, you have nothing left to lose” i kombination med framåtböjd/bruten man i solnedgång med pistol bakom ryggen. Hello, klyschfest, my old friend! (Tänkte jag. Hur det var på riktigt? Läs vidare!)

För tolv år sedan hände det otänkbara när blev Bekkers hustru brutalt mördad och våldtagen i hemmet. Dottern Regan, då fem år, blev ensamt vittne till händelsen och har sedan dess varit institutionaliserad, okontaktbar, snudd på katatonisk. Bekker själv har flytt in i alkoholdimmorna och vinnlagt sig om att aldrig känna efter, aldrig se tillbaka. Han bor i en husvagn på stranden, pratar bara med sin granne – även han gravt alkoholiserad – och är på god väg att supa ihjäl sig när en av hans sedvanliga fyllor slutar med att han vaknar upp naken och handfängslad i ett främmande rum. Vid hans sida står en läkare, som ger honom ett ultimatum: sluta dricka omedelbart, eller dö. Nu är det inte någon extrem bootcampversion av Anonyma Alkoholister det handlar om här, utan läkarens uppdragsgivare heter Eddie Crist, maffiaboss och huvudmisstänkt i mordet på Bekkers hustru. Crist, nu döende i cancer, säger sig vara helt oskyldig. Däremot vill han innan han dör vara säker på att hans son och arvtagare inte hade något med dådet att göra, och vem är mer motiverad att ta reda på sanningen än Bekker själv? Efter några dagars kväljande blixtrehab, där ungefär varenda tänkbar kroppsvätska får fritt spelrum, tvingas Bekker blicka tillbaka till stunden då hans liv gick sönder. Vem mördade hans hustru – och vem kan han lita på?

Som sagt, det är upplagt för klyschfest, och jag håller andan, lika förtjust som förskräckt, i början av läsningen. Snart kan jag dock andas ut: ”Sunset” visar sig vara en lika hårdkokt som ömsint berättelse där det förvisso kryllar av hårda grabbar, men också – åh, vad jag önskar att vi kommit så långt att jag inte behövt peta in ett ”uppfriskande nog” här! – stenhårda brudar. Faktum är att en av de allra mest respektingivande gestalterna i ”Sunset” är en irländsk nunna. John visar sig också vara en riktig djurvän när han tar sig an en hemlös katt, och denna katt är inte som jag först fruktade, traumatiserad som jag är av a lltför många deckare där stackars oskyldiga djur mött ett hemskt öde (Elly Griffiths, jag tittar på dig!), enbart en bricka i en tragisk intrigvändning. Nej, katten överlever (bara en sådan sak!) och är en bidragande orsak till att jag var rejält fuktig i ögonen när jag läste slutkapitlet. Det är, med undantag för en mördare eller tre, ett sympatiskt gäng, detta, skildrat av en tydligt sympatisk författare. Jag läser ”Sunset” lika mycket för intrigen som för de små detaljerna – hamburgarna som grillas på stranden, de lätt hjärtattacksframkallande dinerfrukostarna, småpratet och (såklart) katten. Gestaltningen av hur John efter ett drygt decennium i alkoholiserad flykt återupptar kontakten med sin institutionaliserade dotter är också jättefin på ett klädsamt osentimentalt sätt. Språket är fåordigt men koncist, skenbart enkelt, sig själv tillräckligt. Det är en konst att hålla det enkelt, och än svårare är det att ta sig an klyschan om den brutna mannen och hans upprättelse och fylla den med liv och mening. Al Lamanda lyckas: detta är alldeles ypperlig spänningslitteratur som lyckas förströ och beröra på samma gång. Lamanda saknar dock, för att redan nu anlägga ett lätt jämförande perspektiv gentemot de andra Edgarnominerade, Gillian Flynns knivskarpa språk och intrikata, nästintill Patricia Highsmith-betonade intriglager, och någon Dennis Lehane är han väl inte heller, även om jag tror att fans av Lehanes Kenzie och Gennaro-serie skulle känna sig hemma här. Om Edgarjuryn i maj avslöjar att 2013 års bästa kriminalroman heter ”Sunset” skulle jag 1) bli förvånad och 2) inte hålla med. Däremot kan jag förstå nomineringen, och jag blir nyfiken på att läsa Lamandas tidigare produktion.

Read Full Post »

Om ni tycker att det varit för mycket deckare och thrillers här på sistone – som om inte min ingress vore en hint… – kan det vara en god idé att praktisera Dark Places-avhållsamhet den kommande månaden eller så. Jag har nämligen en spänningsrelaterad temaläsning på gång som jag misstänker kommer ta en hel del tid och tecken i anspråk: innan vinnaren tillkännages den 2 maj tänker jag läsa och recensera alla titlar som nominerats till 2013 års Edgar Award i kategorin ”best novel”. Listan över nominerade hittar du här. Tanken är att jag recenserar en bok i taget här på bloggen och sedan, när alla böcker är lästa, skriver ett sammanfattande/jämförande maratoninlägg på English Bookshop-bloggen. Kul ska det bli, och kul har det varit så här långt! Om den bok jag innan Edgarprojeket läst bland de nominerade (jag talar naturligtvis om ”Gone Girl”) är något att gå efter så är startfältet utomordentligt starkt i år. Här har vi nästan hela laguppställningen:

edgars

Inte med på bilden: ”All I Did Was Shoot My Man” av Walter Mosley (som väntar på att bli infångad) och ”Gone Girl” av Gillian Flynn (som jag lånat ut till en kompis och, som sagt, redan läst).

Första inlägget i Edgarserien kommer redan i morgon bitti, så deckarvänner, stay tuned!

Read Full Post »

Vi har ett resultat…!

Ni har talat, John Green har vunnit. Med drygt 41% av rösterna är ”The Fault in Our Stars” solklar vinnare i läsomröstningen, följd av ”The Demonologist” och ”Still Life”. Tack alla som röstade! Nu ska jag natta barn och plocka fram näsdukar. Har en känsla av att de kommer behövas…

Read Full Post »

Older Posts »