Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for mars, 2013

Påsklovspaus

39563_1905_Easter_Witch_1_1000_122_268lo

Nu tar bloggen och jag påskledigt ett tag. Mina påskplaner inkluderar, men är inte begränsade till, följande aktiviteter: familjeliv, läsning, promenader, godisätande och att lära mina barn konceptet sovmorgon (läs: vad som helst efter 06.00). Kanske hinner jag skriva lite också. Skönt ska det bli i alla fall! Glad påsk, kära läsare, så hörs vi snart igen!

Read Full Post »

Var det inte väldigt länge sedan jag körde en enkät på bloggen? Denna hittade jag hos Julia Skott.

1. Ljudbok eller bok i handen?

Bok i handen, för den fysiska förnimmelsen och för att jag är hopplöst oldschool. Sedan har jag lite issues med ljudböcker då de ofta påverkar min läsning på ett oönskat sätt. Inläsaren kanske betonar en mening på ett annat sätt än vad jag skulle göra, och så tycker jag om att se texten på sidan. Radbrytningarna. Kommateringen. Om författaren använder citattecken eller tankstreck. VÄSENTLIGHETER, ni vet. Så ja, bättre en bok i handen än tio ljudböcker i skogen.

2. Pocket eller inbunden?

Eftersom jag lider av kroniskt otålighetssyndrom och vill läsa allt nuuu (och inte när pocketen kommer) blir det mycket inbundet, alternativt trade paperback. Pocket är dock himla behändigt, det är jag den första att intyga.

3. Påhittat eller verklighetsbaserat? (Fiction/non fiction)

Fiktion hela vägen, baby!

4. Harry Potter eller Twilight?

*Rantvarning!*

Nu kommer ni säkert att slå mig, men jag säger Twilight, utan att blinka. JA, Harry Potter är eoner bättre rent kvalitativt (såklart), och härligt anglofil- och internatskolemysiga på ett hjärtnupet sätt, men jag läste inte böckerna när de kom, annat än någon enstaka högläsningssession med min bror, och har därför ingen riktig relation till dem. Har sett och gillat filmerna (scenen i ”Order of the Phoenix”, tror jag att det är, där Jarvis Cocker uppträder som sjungande trollkarl är FAB!), och alltid tänkt att jag skulle avguda om jag tillhörde målgruppen, men någon Potterhead har jag aldrig blivit. Twilight, däremot: där var jag med från början, även om jag inte direkt skulle kalla mig själv Twihard. Jag vet inte om jag berättat om det här i officiella sammanhang, men för ganska många år sedan var jag aktiv på ett amerikanskt forum för reality-TV, där vi dissekerade senaste ANTM-avsnittet såväl som pågående läsprojekt, favoritflingor och kändisskvaller. Så dök en tråd om eget skrivande upp, där en forumstammis berättade att hon höll på att skriva en roman och behövde feedback. Hon räknade upp ett antal arbetstitlar (tyvärr minns jag dem inte), vi svarade och efter ett tag återkom hon och berättade 1) att boken skulle bli utgiven och 2) att agenten gillade titeln Twilight (som inte var på listan). När jag några år senare stod på Science Fiction-bokhandeln med den nu ikoniska svarta boken med den liljevita handen och det röda äpplet insåg jag att det var DEN boken! Min gamla forumkompis, utgiven på Little, Brown, wow! Det här var väldigt tidigt i Twilightcirkusen, så masspsykosen hade inte riktigt infinnit sig än, men jag läste hungrigt, om än skämsekuddeutrustad och tyckte – tycker – att det är hur coolt som helst att en hemmafru i Arizona blev 00-talets största utgivningsfenomen på denna sida Harry Potter. Visst, kvinnosynen är DJUPT problematisk, och jag är den första att erkänna att det inte är God Litteratur, men det lässug som serien skapar är svåröverträffat. Dessutom blir jag alltid lite oroad när tjejtillvänd populärkultur idiotförklaras av decennier äldre förståsigpåare, som om unga tjejer skulle behöva skyddas från all smörja i världen på grund av någon sorts allomfattande bräcklighet och oförmåga att fatta egna beslut. Suck! Nå, allt detta har jag ju redogjort för in absurdum på Bokhora back in the day, t om skrivit en debattartikel på DN Kultur tillsammans med Johanna L, så det torde inte komma som någon överraskning att jag i valet mellan trollkarlar och blodfattiga skämskuddevampyrer, trots allt, väljer det sistnämnda. Och mina och Stephenies samtal på reality TV-forumet – möjligen i kombination med Bokhorarenommén – resulterade faktiskt i att jag fick den enda svenska intervjun med Stephenie Meyer 2008! (Hon kom till och med ihåg mitt screen name.) Det har nu gått drygt sex år sedan jag läste den första boken i serien, fem år sedan jag stod på barrikaderna och förespråkade allas okränkbara rätt att frossa i lama mormonvampyrer om andan faller på (men glöm inte skämskudden och genusglasögonen!), fem år sedan ”Breaking Dawn” – som i ärlighetens namn pajade väldigt mycket även för oss som var pro-Meyer – utkom. Jag tror inte att jag kommer att läsa om böckerna, men har sedan länge accepterat att Twilightböckerna är som en skämmig men älskvärd lillasyrra för mig. Ibland rodnar man och vill sjunka under jorden för att hon är så PINSAM, och man kan inte sluta störa sig på hennes mindre smickrande sidor och halvstörda verklighetsuppfattning (VÄX UPP!). Ändå gillar man ju henne renhjärtat och passionerat, trots allt.

5. Fantasyvärld eller vår värld?

Både och, eller varför inte i kombination? (Urban fantasy = älsk!)

6. Kindle, iPad eller annat?

Annat, som i: pappersböcker. Jag HAR funderat på att testa läsplatta, men alltså: se punkt 1.

7. Låna eller köpa böcker?

Jag köper hiskligt mycket böcker – betydligt fler än vad jag hinner läsa, vilket innebär att mitt hem har blivit lite av ett bibliotek, fast med obegränsad lånetid (och så får man bada med böckerna, alternativt spilla ketchup i dem). Fast visst lånar jag mycket böcker också! Tycker att bibliotek är fantastiska, inte minst då de ger en möjlighet att läsa böcker som man annars, av ekonomiska/bekvämlighetszonmässiga skäl, kanske inte skulle ha närmat sig. Bibliotek låser upp en från bekvämlighetsbojorna.

8. Bokhandlar eller online?

*rantvarning igen*

Bokhandlar! Visst är det smidigt, och ofta billigt, att handla online – och det gör jag ofta, men då i webbshopparna till mina IRL-bokhandlar – men personligt bemötande, mysig miljö och bläddermöjligheter, fysiska bokförnimmelser, serendipitetsfaktorn, etc, slår högre. Jag köper, som ni förmodligen förstått, VÄLDIGT mycket från Uppsala English Bookshops webbshop, men frekventerar även Stockholmsbutiken, och smiter ofta in på Science Fiction-bokhandeln när jag ändå går i Gamla stan. Pocketshops butik på Centralen är också himla lätt att slinka in på, och det händer sällan att jag går ut tomhänt. Sedan vill jag gärna uppmuntra min lilla lokala bokhandel också, inte minst då de har en fin liten engelskspråkig avdelning med mycket urban fantasy och chicklit som jag gärna hamstrar inför lagom hjärndöda semesterdagar. Vurmar, kort sagt, mycket för den fysiska bokhandeln och betalar gärna lite extra för de fördelar jag nämner ovan, men också för att försäkra mig om att de blir kvar. Gud så trist om man aldrig kunde provläsa eller småprata med expediterna om presumtiva bokälsklingar! Tråkiga kedjebokhandlar med standardutbud och större pappersavdelning än skönlitterär avdelning sätter jag aldrig min fot i, och som tur är behöver jag inte det. Kan tänka mig att läget blir ett annat om man bor i en småstad där inga roliga bokhandlar – eller ens bokhandlar över huvud taget – finns, då är ju internetbokhandlar guld. Men för mig blir det i nio fall av tio fysiska bokhandlar, av personlig preferens såklart, men lika mycket som ett genomtänkt statement. Helena Dahlgren: supporting local bookstores since 1995 (typ).

9. Ensamstående bok eller trilogi?

Beror ju helt på vilken bok det är. Jag har inget emot uppföljare, men vissa böcker kräver ingen fortsättning och då kan den enskilda romanen vara nog så stark. När det gäller deckare har jag en tendens att föredra standalones framför återkommande serieböcker (lex Harlan Coben, Linwood Barclay och Dennis Lehane), så jag säger ensamstående bok.

10. Tjock bok eller kort bok?

Storleken har ingen betydelse…

11. Romans eller action?

Eh, varken eller?

12. Mysa under en filt eller steka i solen?

Mysa under en filt. Mvh Goth.

13. Varm choklad eller latte?

Varken eller, men hemskt gärna starkt bryggkaffe med lite mjölk i.

14. Läsa recensioner eller bilda egen uppfattning?

Gärna både och, för jag tycker inte att recensioner brukar påverka min egen uppfattning så värst mycket. Snarare fungerar de som inspiration och tips, alternativt diskussionsforum om jag redan läst boken ifråga. Känner mig inte så styrd av recensioner utan går på några pålitliga tipsare såväl inom som utanför bokbloggarmaffian.

Read Full Post »

creaturesNi vet det här med att twittra så mycket om en bok att man tror att man bloggat om den? Den känslan? Så har jag det med ”Beautiful Creatures”. När jag läste den för någon månad sedan twittrade jag frenetiskt under läsningen, små februaridisträa läsrapporter om lovande Southern Gothic-vibbar i skönt lättslurpad YA-skrud. Visst, här finns ett kärlekspar mot alla odds, ont versus gott, yadayada, men framför allt var det sydstatsskildringen jag fastnade för. Spanish moss-belupna gamla kyrkogårdar, förfallna, en gång storslagna mansions, Southern Belle-komplex, förtjusande småknäppa damer, stockkonservatism parat med tokexcentricitet… återigen: ni vet. Sedan såg jag filmen, som ju hade biopremiär häromveckan, och tyckte väl i sedvanlig bok-blir-film-ordning att den var lite urvattnad. Det jag gillade med boken, förutom miljöbeskrivningarna, stämningen och det lättslurpade (SÅ bra i letargiska februaritider, upptäckte jag! Helt ärligt, ”Beautiful Creatures” var en av få böcker jag läste ut i februari), var high school-scenerna. Säga vad man vill om Twilightserien, men scenerna i första boken som utspelar sig i skolan är faktiskt magiska. Magiska, I tell you, och ni vet innerst inne att jag har rätt. (Matsalsscenen! Ray Ban-glasögonen på skolparkeringen! Oh, som min inre tonåring fangirlsquealade!) I ”Beautiful Creatures” finns bland annat en oerhört lyckad balscen där highschoolrivalitet (tänk ”Mean Girls”, fast i hiskliga persikofärgade Southern Belle-kreationer) möter övernaturliga krafter. I filmen har man helt tagit bort den scenen, och den maffiga slutscenen i boken är också rejält förändrad. Sedan har man, också för att vinna tid, gissar jag, slagit ihop två personer (Amma och Marian) till en. Ja: sånt som händer när bok blir film (jag har ju haft anledning att skriva om detta tidigare).

Så, för att summera: se för all del filmen, men läs gärna boken först. Den litterära förlagan är lättsmält underhållning med fina miljöer och helt okej språk, och filmen har helt klart sina stunder. Jeremy Irons och Emma Thompson är som väntat fantastiska, och Alden Ehrenreich besitter så mycket smånördig charm i huvudrollen som Ethan Wate att jag är glad att jag inte längre är fjorton år, ity hade smält ner till en pöl i så fall. Liksom Skuggornas Bibliotek ställer jag mig lite frågande till huruvida intrigen håller för en hel serie, men jag ser fram emot att återuppta bekantskapen med lilla Gatlin och kommer att införskaffa de återstående tre delarna i serien snarast. Lättslurpad YA-paranormal romance med sydstatscharm må inte vara en hörnsten i min bokhylla, men en nog så trevlig avstickare. Att sparas till regniga och/eller läströga dagar då man vill låta sin inre tonåring löpa amok.

Sådär, nu har jag ju bloggat om det också!

Read Full Post »

Varmt bad, kall öl, ny Coben. Ibland behöver det inte vara svårare än så.

Read Full Post »

sunsetVi har läst om det förut, sett det i otaliga filmer och TV-serier med Clint Eastwood framför respektive bakom kameran, fysiskt såväl som andligen: mannen med ett förflutet så plågat att han inte längre har något att förlora. Outsidern. Rättshaveristen. Människospillran. Påfallande ofta bor han i en husvagn, men varianten husbåt förekommer också; alkoholismen är självskriven, a given, ibland i kombination med en fysiskt/psykiskt nedbrytande åkomma. Så i sista sekunden, när alla räknat ut honom, reser han sig ur askan och tar tag i The One That Got Away (som kan vara en kvinna, alternativt ett fall, men oftast både och).

Alltså, jag VET att det är en klyscha så segsliten att den spruckit i alla tänkbara sömmar, men jag tänker inte sticka under stol med att det är en klyscha jag aldrig tröttnar på. Om det utförs rätt brukar nämligen Klyschan Om Den Trasiga Mannen Som Reser Sig Ur Askan resultera i en blandning av det hårdkokta och det hjärtekrossande som åtminstone jag har väldigt svårt att motstå. Dock krävs det en hel del av författaren för att parera de värsta klyschfesterna. Saker som stil, konsekvens, genrekännedom och empati. Handen på hjärtat nu, jag hade mina dubier när jag såg omslaget till ”Sunset”, Al Lamandas Edgar-nominerade roman om exsnuten John Bekker och hans väg tillbaka från en lång social och känslomässig exil. Mer specifikt: texten ”when you’ve already lost everything, you have nothing left to lose” i kombination med framåtböjd/bruten man i solnedgång med pistol bakom ryggen. Hello, klyschfest, my old friend! (Tänkte jag. Hur det var på riktigt? Läs vidare!)

För tolv år sedan hände det otänkbara när blev Bekkers hustru brutalt mördad och våldtagen i hemmet. Dottern Regan, då fem år, blev ensamt vittne till händelsen och har sedan dess varit institutionaliserad, okontaktbar, snudd på katatonisk. Bekker själv har flytt in i alkoholdimmorna och vinnlagt sig om att aldrig känna efter, aldrig se tillbaka. Han bor i en husvagn på stranden, pratar bara med sin granne – även han gravt alkoholiserad – och är på god väg att supa ihjäl sig när en av hans sedvanliga fyllor slutar med att han vaknar upp naken och handfängslad i ett främmande rum. Vid hans sida står en läkare, som ger honom ett ultimatum: sluta dricka omedelbart, eller dö. Nu är det inte någon extrem bootcampversion av Anonyma Alkoholister det handlar om här, utan läkarens uppdragsgivare heter Eddie Crist, maffiaboss och huvudmisstänkt i mordet på Bekkers hustru. Crist, nu döende i cancer, säger sig vara helt oskyldig. Däremot vill han innan han dör vara säker på att hans son och arvtagare inte hade något med dådet att göra, och vem är mer motiverad att ta reda på sanningen än Bekker själv? Efter några dagars kväljande blixtrehab, där ungefär varenda tänkbar kroppsvätska får fritt spelrum, tvingas Bekker blicka tillbaka till stunden då hans liv gick sönder. Vem mördade hans hustru – och vem kan han lita på?

Som sagt, det är upplagt för klyschfest, och jag håller andan, lika förtjust som förskräckt, i början av läsningen. Snart kan jag dock andas ut: ”Sunset” visar sig vara en lika hårdkokt som ömsint berättelse där det förvisso kryllar av hårda grabbar, men också – åh, vad jag önskar att vi kommit så långt att jag inte behövt peta in ett ”uppfriskande nog” här! – stenhårda brudar. Faktum är att en av de allra mest respektingivande gestalterna i ”Sunset” är en irländsk nunna. John visar sig också vara en riktig djurvän när han tar sig an en hemlös katt, och denna katt är inte som jag först fruktade, traumatiserad som jag är av a lltför många deckare där stackars oskyldiga djur mött ett hemskt öde (Elly Griffiths, jag tittar på dig!), enbart en bricka i en tragisk intrigvändning. Nej, katten överlever (bara en sådan sak!) och är en bidragande orsak till att jag var rejält fuktig i ögonen när jag läste slutkapitlet. Det är, med undantag för en mördare eller tre, ett sympatiskt gäng, detta, skildrat av en tydligt sympatisk författare. Jag läser ”Sunset” lika mycket för intrigen som för de små detaljerna – hamburgarna som grillas på stranden, de lätt hjärtattacksframkallande dinerfrukostarna, småpratet och (såklart) katten. Gestaltningen av hur John efter ett drygt decennium i alkoholiserad flykt återupptar kontakten med sin institutionaliserade dotter är också jättefin på ett klädsamt osentimentalt sätt. Språket är fåordigt men koncist, skenbart enkelt, sig själv tillräckligt. Det är en konst att hålla det enkelt, och än svårare är det att ta sig an klyschan om den brutna mannen och hans upprättelse och fylla den med liv och mening. Al Lamanda lyckas: detta är alldeles ypperlig spänningslitteratur som lyckas förströ och beröra på samma gång. Lamanda saknar dock, för att redan nu anlägga ett lätt jämförande perspektiv gentemot de andra Edgarnominerade, Gillian Flynns knivskarpa språk och intrikata, nästintill Patricia Highsmith-betonade intriglager, och någon Dennis Lehane är han väl inte heller, även om jag tror att fans av Lehanes Kenzie och Gennaro-serie skulle känna sig hemma här. Om Edgarjuryn i maj avslöjar att 2013 års bästa kriminalroman heter ”Sunset” skulle jag 1) bli förvånad och 2) inte hålla med. Däremot kan jag förstå nomineringen, och jag blir nyfiken på att läsa Lamandas tidigare produktion.

Read Full Post »

Om ni tycker att det varit för mycket deckare och thrillers här på sistone – som om inte min ingress vore en hint… – kan det vara en god idé att praktisera Dark Places-avhållsamhet den kommande månaden eller så. Jag har nämligen en spänningsrelaterad temaläsning på gång som jag misstänker kommer ta en hel del tid och tecken i anspråk: innan vinnaren tillkännages den 2 maj tänker jag läsa och recensera alla titlar som nominerats till 2013 års Edgar Award i kategorin ”best novel”. Listan över nominerade hittar du här. Tanken är att jag recenserar en bok i taget här på bloggen och sedan, när alla böcker är lästa, skriver ett sammanfattande/jämförande maratoninlägg på English Bookshop-bloggen. Kul ska det bli, och kul har det varit så här långt! Om den bok jag innan Edgarprojeket läst bland de nominerade (jag talar naturligtvis om ”Gone Girl”) är något att gå efter så är startfältet utomordentligt starkt i år. Här har vi nästan hela laguppställningen:

edgars

Inte med på bilden: ”All I Did Was Shoot My Man” av Walter Mosley (som väntar på att bli infångad) och ”Gone Girl” av Gillian Flynn (som jag lånat ut till en kompis och, som sagt, redan läst).

Första inlägget i Edgarserien kommer redan i morgon bitti, så deckarvänner, stay tuned!

Read Full Post »

Vi har ett resultat…!

Ni har talat, John Green har vunnit. Med drygt 41% av rösterna är ”The Fault in Our Stars” solklar vinnare i läsomröstningen, följd av ”The Demonologist” och ”Still Life”. Tack alla som röstade! Nu ska jag natta barn och plocka fram näsdukar. Har en känsla av att de kommer behövas…

Read Full Post »

… och den stora veligheten som infinner sig när man läst ut en bok, vet att nästa måstebok – Harlan Cobens nya standalone ”Six Years” – ännu befinner sig ett par leveransdagar bort, och har bokhyllan full med presumtiva Helenaböcker. Vad göra? Jag frågar er, naturligtvis! Här nedan kommer korta beskrivningar av mina kandidater i form av nyckelord jag upptäckt i blurbar. För att göra det extra svårt för mig, och er, har jag valt ut blurbar som alla formligen skriker ”HELENA!”. Läs dem, och rösta sedan på en av titlarna. Motivera gärna ditt val bland kommentarerna – om det blir oavgjort mellan två böcker kan en övertygande/rolig/passionerad/knäpp motivering vara av stor vikt.

bokhög

Kandidat nummer 1: ”The Demonologist” av Andrew Pyper. Blurbnyckelord: supernatural thriller, renowned Miltonian scholar, Exorcist-meets-Da Vinci code, “A smart, thrilling, utterly unnerving novel. Pyper’s gift is that he deeply respects his readers, yet still insists on reducing them to quivering children. I like that in a writer. – Gillian Flynn”

Kandidat nummer 2: ”Penelope” av Rebecca Harrington. Blurbnyckelord: Harvard, Prep meets The Marriage Plot, if Zooey Deschanel were a novel, she would be Penelope.

Kandidat nummer 3: ”The Fault in Our Stars” av John Green, aka boken alla i #boblmaf utom jag själv redan läst. Behöver knappt någon blurbhjälp, va? Nyckelord: cancer, sorg, YA, JoL-hajpad (funkade ju bra sist…)

Kandidat nummer 4: ”The Twins” av Saskia Sarginson. Blurbnyckelord: ”… a novel about the secrets we all carry with us, and the bonds between twins that can never be broken.”

Kandidat nummer 5: ”Still Life” av Louise Penny. Blurbnyckelord: ”Ever since Agatha Christie, we long for that perfect village that is touched by death. Three Pines delivers.”

Okej, FÖRSTÅR NI min velighet nu? Vi har en exorcistthriller blurbad av Gillian Flynn, en till synes oemotståndlig ivy league-skildring, en allmänt sönderkramad, näsduksframkallande YA, en tvillingskildring och en modern kanadensisk Agatha Christie som jag borde ha läst för länge sedan. Hej, läsångest! Hjälp mig. Snälla?

OSA senast onsdag kväll till ”litterär gourmand med i-landsproblem”.

PS: Medan jag väntar på att ni ska bestämma er läser jag om Maria Langs tre första böcker, så det går ingen nöd på mig.

Read Full Post »

postr_lHej alla fellow Maria Lang-nördar som läst, och läst om, Puck Bure-böckerna och kan handling och personporträtt utantill (vi är ett litet gäng, faktiskt). Jag har goda och dåliga nyheter för er angående ”Mördaren ljuger inte ensam”-filmatiseringen, som har biopremiär idag och som jag såg i måndags. Vi börjar med de dåliga, med stornäsan (”there’s always someone, somewhere, with a big nose who knows”) djupt nere i förstautgåvan:

Man har ändrat på mycket; mycket som i: VÄLDIGT MYCKET. Ett par (?) exempel, och jag har markerat eventuellt spoilerkänslig information med vit text som den nyfikna/redan intriginsatta kan markera och läsa på eget bevåg:

1. Pucks segslitna doktorsavhandling handlar inte om Fredrika Bremer och männen, utan om mördaren som karaktär i den moderna romanen (förvisso ett intressant område).

Nördens dom: Okejrå. Fiktiva mördare gillar vi ju (så länge de inte är kursiva).

2. Eje, långsmale, lakoniske och piprökande Eje som man väl älskar mer för hans skarpa hjärna än tvålfagra yttre, är muskulös, händig och hunkig, påfallande ofta skjortlös. Dock fortfarande historiker! Man nämner dock inte att han under pseudonymen Ejnar Ejnarskog skrivit ”Mordet på Observatoriekullen” – som vi riktiga överprästinnor bland Langrelaterade nörderier vet är titeln på Langs allra första, ofullbordade och opublicerade Christer Wijk-deckare – utan Carl-Herman får vara ensam författare i gänget (diverse avhandlingar icke inräknade). Lite synd att man strukit den detaljen. Inte för att den tillför intrigen något särskilt, men det hade varit en skojig liten nördblinkning.

Nördens dom: Nej. Ledsen, men jag KAN inte se Linus Wahlgren som Eje. Jag tänker bara ”HUNDTRICKET! Wahlgrenslillebrorsa! Min barndoms privatteateruppsättningar av random Astrid Lindgren-böcker!”, och om det finns större antiteser till romankaraktären Einar Bure så kan åtminstone inte jag komma på dem.

3. Sällskapet har åkt till Rutgers sommarställe för att – håll i er nu – FIRA MIDSOMMAR. En ny inramning för skådespelet, med andra ord: i romanen är det sista veckorna i juli och lättjefullt semesterfirande som gäller. Men jo, det snapsas, det hoppas säck och midsommarstången zoomas redan i inledningsscenen in som en olycksbådande fertilitetssymbol. Eros-Thanatos, kärleken och döden (jo, Mariannes staty är med, och det är George som stått modell!). När man betänker att persongalleriet är, för att uttrycka det diplomatiskt, lagda åt det kärleksfulla hållet så känns det faktiskt helt rätt.

Nördens dom: Ja, funkar.

4. Christer Wijk har förvandlats till en kvinnojagande festprisse – drag som finns antydda i romanerna men som åtminstone för mig är förankrade i ett rejält dos av svårmod och självvald ensamhet som inte direkt märks här. Första gången vi får se Maria Langs egna Sherlock Holmes är han svårt bakfull och bär solglasögon.

Nördens dom: Nja, känns sådär, faktiskt. To thyself be true, Christer!

5. Möjligen som en logisk fortsättning av denna karaktärsutveckling – eller för att spä på publikintresset genom att antyda om Tuva Novotnys och Ola Rapaces påstådda flirt bortom kamerorna, vad vet jag? – är kemin mellan Christer och Puck förstärkt. I böckerna är deras ömsesidiga attraktion lätt underförstådd, men oerhört nedtonad. Den romantiska höjdpunkten för Puck- och Christer-shippers är väl scenen i ”Mörkögda augustinatt” där Christer reciterar Karlfeldt på bryggan och ser Puck djupt in i ögonen (så fin scen, för övrigt!). Här är det så icke-subtilt att man knappt behöver ögon för att kunna lägga pusslet rätt. Ja, vi fattar: Christer är tänd på Puck, Eje förbannad på Christer (han ber till och med honom vid ett tillfälle att lämna Puck ifred). Show, don’t tell, folket!

Nördens dom: Återigen mja. Kan vi inte förpassa triangeldramer till Twilightfilmerna?

6. Några direkta tidsangivelser finns inte, men jag får känslan av att vi här befinner oss ett par år in på 1950-talet, medan boken gavs ut 1949 och utspelar sig 1947. Det är till exempel väldigt mycket Marilyn Monroe över Lils rollfigur, frisyr- och modemässigt. (Vad hände med det färgsprakande röda håret, förresten?) Jag tycker nog inte heller att man helt lyckas med att få dialogen att låta epokmässigt trovärdig (undantag: Ann, vars frasering och manér känns avsevärt mer tidstypisk än de övrigas), oavsett om det rör sig om 40- eller 50-tal. Saknar de snärtiga och lätt utrotningshotade replikerna, som förvisso kanske hade låtit malplacerade och rent fel om de inte uttalas rätt.

Nördens dom: Pass (otillräckliga bevis).

7. Man har ändrat en hel del av det dramatiska händelseförloppet mot berättelsens upplösning – markera den vita texten för att läsa, och betänk innan ni gör det att jag avslöjar slutet här (spoilerrädda, håll er undan!). Ann skär upp handlederna inne i köket istället för att dränka sig i sjön – och till skillnad från i boken lyckas hon. RIP, Ann. Däremot överlever Viveka, vilket jag är glad över. Det finns tillräckligt många skildringar av lesbiska kvinnor som ser döden som enda utvägen (lesbianism som en synonym till tragedi) och jag har aldrig gillat den höga frekvensen av mördare som tar livet av sig i Langs tidiga romaner – var hon möjligen en försvarare av dödsstraffet, kan man ju undra? När nu Viveka överlever den poliseskorterade båtfärden från Ön blir Langs ord (”min kärlek var stark och normal”) snudd på politiska, och vi slipper den dåliga smaken i munnen som romanslutet alltid ger mig – SERIÖST, Pyttans replik ”det var i alla fall skönt att hon fick dö”, jag vrider mig varje gång!

Nördens dom blir även den spoilermarkerad eftersom den hänger ihop med intrigändringarna, och domen blir ”ett bra drag av manusförfattarna”.

De utlovade goda nyheterna, då? Jo: man har ändrat på så pass mycket att till och med den här hopplöst bokstavstrogna nördöverprästinnan kan inse att det handlar om två olika saker. En filmatisering där man förvisso varit den övergripande intrigen trogen, men valt att göra något nytt. Förmodligen hade alla ”fel” skavt mer om de varit färre, mer godtyckliga. Det är, om man kan ha överseende med vissa inslag av felcasting, överlag väldigt välspelat. Tuva Novotny är, trots att hon har fel hårfärg, perfekt som Puck och lyckas kännas nästan lika genomsympatisk och relaterbar som sin litterära förlaga. Projektet, så som jag ser det, står och faller med att publiken finner Puck, vår biljett in i intrigen och odisputabel huvudperson, sympatisk. Mission: accomplished. Att hon här får en ännu mer avgörande utredningsroll – tänk Miss Marple – i Christers Hercule Poirot-inspirerade slutpläderingar är ytterligare ett avsteg från grundmaterialet, men det gör mig ingenting. Nu när de Pucklösa ”Kung Liljekonvalje i dungen” och ”Farliga drömmar” ska filmas för TV4 kommer de verkligt stora avstegen att vara ett faktum, så varför inte markera redan här att det rör sig om två olika ting?

Tillbaka till rollprestationer. Gustav Hammarsten gör en nervig och övertygande Rutger, Sanna Krepper är utmärkt som Viveka Stensson och Suzanna Dilber lyckas skapa en Ann som faktiskt känns både mer trovärdig, komplex och sympatisk än romanfiguren (trots att hon är brunett). (Ni märker att jag inte nämner de två manliga huvudpersonerna här, va? Se punkterna 2 och 4 ovan är min enda kommentar på detta.)

mördarenSå, för att sammanfatta: om man kan köpa de många manusändringarna – ett stort om, kanske i synnerhet om man läst boken en sisådär tjugo gånger – så är detta en produktion som andas mys, nostalgi och trivsamt oblodiga mord. Det är långt ifrån perfekt, och jag kommer fortsätta att sura över rollbesättningen av Christer och Eje, men det är snyggt, kul och välspelat, och jag tror – hoppas – att filmatiseringarna kan finna en stor publik när de visas på TV (exakt när är inte bestämt än). Och, som om det ens behövde påtalas, det är tio gånger bättre (minst!) än Fjällbackamorden. Jag ser fram emot TV4-satsningen, där ”Mördaren ljuger inte ensam” ingår tillsammans med ”Inte flera mord”, ”Rosor, kyssar och döden”, ”Tragedi på en lantkyrkogård”, ”Kung Liljekonvalje av dungen” och ”Farliga drömmar”. En nyskriven franchise à la Beck och Wallander hoppas jag dock innerligt att vi slipper. Snälla?

Läs även min recension av boken .

Read Full Post »

tell-the-wolves-im-home-978144720214101Jag är så inte först på bollen här, men ”Tell the Wolves I’m Home”: vilken bok! Ni vet det där badkarstestet jag nämnt vid ett tidigare tillfälle? Den sista halvan av Carol Rifka Brunts debut sträckläste jag i badet, med kallnande vatten, russinfingrar och tårarna rinnande längs kinderna. Var tvungen att hinka vatten när jag sent omsider klivit upp på grund av vätskebrist. Det var länge sedan jag öppnade en bok och kände ”WOW!” från första sidan, men här har vi den. I höst ger X-Publishing ut den på svenska, så ni som föredrar att läsa på svenska behöver inte vänta särskilt länge.

”Tell the Wolves I’m Home” utspelar sig i New York – stad och förort – 1987 och är berättelsen om fjortonåriga June, som brukar gå ut i skogen och låtsas att hon befinner sig i medeltiden. Den enda som någonsin förstått henne är hennes morbror Finn, och när han dör i aids går Junes värld sönder. Systern Greta, som hon en gång var så nära, är bara elak och hennes mamma vill knappt tala om Finn, och i synnerhet inte om sjukdomen som tog hans liv (eller mannen som enligt henne gav honom den). En tid efter begravningen får June en hälsning från Toby, mannen som ingen vill tala om, och plötsligt har hon hittat någon som saknar Finn lika mycket som hon. Med i berättelsen finns också tavlan som Finn målade av June och Greta innan han dog, ett verk som liksom familjens många outtalade hemligheter göms undan men snart får ett eget liv på ett finurligt och mycket fint gestaltat sätt. Det är en berättelse om sorg, saknad och kärlek, om aids, tonårsalienation och syskonkonflikter, och inte en enda sekund känns det övermäktigt eller mästrande. Bara så oändligt fint, ömt och hjärteknipande. Trots det sorgliga temat är det ingen fulgråtarbok, utan snarare präglas ”Tell the Wolves I’m Home” av en allomfattande bitterljuvhet. Det är sorgligt, absolut, men i skildringen av Junes obesvarade kärlek – som samtidigt är hundraprocentigt besvarad, om än inte på det klassiskt romantiska/normativa sättet – och hur hennes möte med Toby spänner en båge över tiden, tillbaka in i Finns livstid och deras gemensamma minnen som de gräver fram tillsammans, finns också en oerhörd skönhet. Sedan är alla 80-talsmarkörer så oerhört välfångade, från Reagans TV-tal till Dungeons and Dragons-spel och Echo and the Bunnymens ”The Killing Moon” på en knastrig radiokanal. Lite extra kär i romanens upphovskvinna blir jag när jag läser extramaterialet och hennes musiklista visar prov på ypperlig smak. En av låtarna som inspirerat henne under skrivandet är till exempel R.E.M.s ”Nightswimming”, en gammal älskling som alltid fyller mig med en känsla av bitterljuvhet och prematur nostalgi, och som jag bland annat – indirekt – skrivit om här. Lite samma känsla, faktiskt, som uppstod när jag läste ”Tell the Wolves I’m Coming Home”. Jag älskar när allt hänger ihop på det här sättet! Carol Rifka Brunt, må du skriva en ny roman snarast.

Och ja, det är en aidsskildring också. Johanna L, som var först med att hylla, kallade i sin recension ”Tell the Wolves I’m Home” för en amerikansk parallell till ”Torka aldrig tårar utan handskar”, och visst är det intressant att se hur även amerikanska nutidsförfattare börjar utforska aidsepidemin utifrån den egna horisonten. Hur vi nu förmår oss att minnas, ta med oss berättelserna in i en tid då hiv inte längre är synonymt med en dödsdom men där behovet av att reflektera kring fördomar, förljugenhet och rädsla kvarstår. Nu är ”Tell the Wolves I’m Home” lika mycket coming of age-berättelse som aidsskildring, men tematiken finns där, genomgående, och det är intressant att jämföra med Gardells skildring, den amerikanska Reaganstyrda moralpaniken kontra vårt politiska klimat, Palmemordet, folkhemmets sista döende andetag och hur reaktionerna trots de skilda förutsättningarna mellan 80-talets USA och 80-talets Sverige ändå tycks ha varit ganska likartade. Även John Irvings senaste roman berör ju aids och amerikansk östkust i slutet av 1980-talet; jag lånade den på biblioteket men fick tyvärr lämna tillbaka den oläst när lånetiden och omlåningstiden gått ut. Mer en återspegling av min hejdlösa läsoptimism än något annat. Jag lånar om och återkommer.

Och, som sagt: LÄS! Detta är tveklöst min bästa läsupplevelse hittills i år. En bok att bära nära hjärtat länge, länge efter att den är utläst. Så många lager, så mycket att tänka på, känna.

Read Full Post »

Older Posts »