”Tell the Wolves I’m Home” – Carol Rifka Brunt

Jag är så inte först på bollen här, men ”Tell the Wolves I’m Home”: vilken bok! Ni vet det där badkarstestet jag nämnt vid ett tidigare tillfälle? Den sista halvan av Carol Rifka Brunts debut sträckläste jag i badet, med kallnande vatten, russinfingrar och tårarna rinnande längs kinderna. Var tvungen att hinka vatten när jag sent omsider klivit upp på grund av vätskebrist. Det var länge sedan jag öppnade en bok och kände ”WOW!” från första sidan, men här har vi den. I höst ger X-Publishing ut den på svenska, så ni som föredrar att läsa på svenska behöver inte vänta särskilt länge.

”Tell the Wolves I’m Home” utspelar sig i New York – stad och förort – 1987 och är berättelsen om fjortonåriga June, som brukar gå ut i skogen och låtsas att hon befinner sig i medeltiden. Den enda som någonsin förstått henne är hennes morbror Finn, och när han dör i aids går Junes värld sönder. Systern Greta, som hon en gång var så nära, är bara elak och hennes mamma vill knappt tala om Finn, och i synnerhet inte om sjukdomen som tog hans liv (eller mannen som enligt henne gav honom den). En tid efter begravningen får June en hälsning från Toby, mannen som ingen vill tala om, och plötsligt har hon hittat någon som saknar Finn lika mycket som hon. Med i berättelsen finns också tavlan som Finn målade av June och Greta innan han dog, ett verk som liksom familjens många outtalade hemligheter göms undan men snart får ett eget liv på ett finurligt och mycket fint gestaltat sätt. Det är en berättelse om sorg, saknad och kärlek, om aids, tonårsalienation och syskonkonflikter, och inte en enda sekund känns det övermäktigt eller mästrande. Bara så oändligt fint, ömt och hjärteknipande. Trots det sorgliga temat är det ingen fulgråtarbok, utan snarare präglas ”Tell the Wolves I’m Home” av en allomfattande bitterljuvhet. Det är sorgligt, absolut, men i skildringen av Junes obesvarade kärlek – som samtidigt är hundraprocentigt besvarad, om än inte på det klassiskt romantiska/normativa sättet – och hur hennes möte med Toby spänner en båge över tiden, tillbaka in i Finns livstid och deras gemensamma minnen som de gräver fram tillsammans, finns också en oerhörd skönhet. Sedan är alla 80-talsmarkörer så oerhört välfångade, från Reagans TV-tal till Dungeons and Dragons-spel och Echo and the Bunnymens ”The Killing Moon” på en knastrig radiokanal. Lite extra kär i romanens upphovskvinna blir jag när jag läser extramaterialet och hennes musiklista visar prov på ypperlig smak. En av låtarna som inspirerat henne under skrivandet är till exempel R.E.M.s ”Nightswimming”, en gammal älskling som alltid fyller mig med en känsla av bitterljuvhet och prematur nostalgi, och som jag bland annat – indirekt – skrivit om här. Lite samma känsla, faktiskt, som uppstod när jag läste ”Tell the Wolves I’m Coming Home”. Jag älskar när allt hänger ihop på det här sättet! Carol Rifka Brunt, må du skriva en ny roman snarast.

Och ja, det är en aidsskildring också. Johanna L, som var först med att hylla, kallade i sin recension ”Tell the Wolves I’m Home” för en amerikansk parallell till ”Torka aldrig tårar utan handskar”, och visst är det intressant att se hur även amerikanska nutidsförfattare börjar utforska aidsepidemin utifrån den egna horisonten. Hur vi nu förmår oss att minnas, ta med oss berättelserna in i en tid då hiv inte längre är synonymt med en dödsdom men där behovet av att reflektera kring fördomar, förljugenhet och rädsla kvarstår. Nu är ”Tell the Wolves I’m Home” lika mycket coming of age-berättelse som aidsskildring, men tematiken finns där, genomgående, och det är intressant att jämföra med Gardells skildring, den amerikanska Reaganstyrda moralpaniken kontra vårt politiska klimat, Palmemordet, folkhemmets sista döende andetag och hur reaktionerna trots de skilda förutsättningarna mellan 80-talets USA och 80-talets Sverige ändå tycks ha varit ganska likartade. Även John Irvings senaste roman berör ju aids och amerikansk östkust i slutet av 1980-talet; jag lånade den på biblioteket men fick tyvärr lämna tillbaka den oläst när lånetiden och omlåningstiden gått ut. Mer en återspegling av min hejdlösa läsoptimism än något annat. Jag lånar om och återkommer.

Och, som sagt: LÄS! Detta är tveklöst min bästa läsupplevelse hittills i år. En bok att bära nära hjärtat länge, länge efter att den är utläst. Så många lager, så mycket att tänka på, känna.