”Mördaren ljuger inte ensam”: the movie

Hej alla fellow Maria Lang-nördar som läst, och läst om, Puck Bure-böckerna och kan handling och personporträtt utantill (vi är ett litet gäng, faktiskt). Jag har goda och dåliga nyheter för er angående ”Mördaren ljuger inte ensam”-filmatiseringen, som har biopremiär idag och som jag såg i måndags. Vi börjar med de dåliga, med stornäsan (”there’s always someone, somewhere, with a big nose who knows”) djupt nere i förstautgåvan:

Man har ändrat på mycket; mycket som i: VÄLDIGT MYCKET. Ett par (?) exempel, och jag har markerat eventuellt spoilerkänslig information med vit text som den nyfikna/redan intriginsatta kan markera och läsa på eget bevåg:

1. Pucks segslitna doktorsavhandling handlar inte om Fredrika Bremer och männen, utan om mördaren som karaktär i den moderna romanen (förvisso ett intressant område).

Nördens dom: Okejrå. Fiktiva mördare gillar vi ju (så länge de inte är kursiva).

2. Eje, långsmale, lakoniske och piprökande Eje som man väl älskar mer för hans skarpa hjärna än tvålfagra yttre, är muskulös, händig och hunkig, påfallande ofta skjortlös. Dock fortfarande historiker! Man nämner dock inte att han under pseudonymen Ejnar Ejnarskog skrivit ”Mordet på Observatoriekullen” – som vi riktiga överprästinnor bland Langrelaterade nörderier vet är titeln på Langs allra första, ofullbordade och opublicerade Christer Wijk-deckare – utan Carl-Herman får vara ensam författare i gänget (diverse avhandlingar icke inräknade). Lite synd att man strukit den detaljen. Inte för att den tillför intrigen något särskilt, men det hade varit en skojig liten nördblinkning.

Nördens dom: Nej. Ledsen, men jag KAN inte se Linus Wahlgren som Eje. Jag tänker bara ”HUNDTRICKET! Wahlgrenslillebrorsa! Min barndoms privatteateruppsättningar av random Astrid Lindgren-böcker!”, och om det finns större antiteser till romankaraktären Einar Bure så kan åtminstone inte jag komma på dem.

3. Sällskapet har åkt till Rutgers sommarställe för att – håll i er nu – FIRA MIDSOMMAR. En ny inramning för skådespelet, med andra ord: i romanen är det sista veckorna i juli och lättjefullt semesterfirande som gäller. Men jo, det snapsas, det hoppas säck och midsommarstången zoomas redan i inledningsscenen in som en olycksbådande fertilitetssymbol. Eros-Thanatos, kärleken och döden (jo, Mariannes staty är med, och det är George som stått modell!). När man betänker att persongalleriet är, för att uttrycka det diplomatiskt, lagda åt det kärleksfulla hållet så känns det faktiskt helt rätt.

Nördens dom: Ja, funkar.

4. Christer Wijk har förvandlats till en kvinnojagande festprisse – drag som finns antydda i romanerna men som åtminstone för mig är förankrade i ett rejält dos av svårmod och självvald ensamhet som inte direkt märks här. Första gången vi får se Maria Langs egna Sherlock Holmes är han svårt bakfull och bär solglasögon.

Nördens dom: Nja, känns sådär, faktiskt. To thyself be true, Christer!

5. Möjligen som en logisk fortsättning av denna karaktärsutveckling – eller för att spä på publikintresset genom att antyda om Tuva Novotnys och Ola Rapaces påstådda flirt bortom kamerorna, vad vet jag? – är kemin mellan Christer och Puck förstärkt. I böckerna är deras ömsesidiga attraktion lätt underförstådd, men oerhört nedtonad. Den romantiska höjdpunkten för Puck- och Christer-shippers är väl scenen i ”Mörkögda augustinatt” där Christer reciterar Karlfeldt på bryggan och ser Puck djupt in i ögonen (så fin scen, för övrigt!). Här är det så icke-subtilt att man knappt behöver ögon för att kunna lägga pusslet rätt. Ja, vi fattar: Christer är tänd på Puck, Eje förbannad på Christer (han ber till och med honom vid ett tillfälle att lämna Puck ifred). Show, don’t tell, folket!

Nördens dom: Återigen mja. Kan vi inte förpassa triangeldramer till Twilightfilmerna?

6. Några direkta tidsangivelser finns inte, men jag får känslan av att vi här befinner oss ett par år in på 1950-talet, medan boken gavs ut 1949 och utspelar sig 1947. Det är till exempel väldigt mycket Marilyn Monroe över Lils rollfigur, frisyr- och modemässigt. (Vad hände med det färgsprakande röda håret, förresten?) Jag tycker nog inte heller att man helt lyckas med att få dialogen att låta epokmässigt trovärdig (undantag: Ann, vars frasering och manér känns avsevärt mer tidstypisk än de övrigas), oavsett om det rör sig om 40- eller 50-tal. Saknar de snärtiga och lätt utrotningshotade replikerna, som förvisso kanske hade låtit malplacerade och rent fel om de inte uttalas rätt.

Nördens dom: Pass (otillräckliga bevis).

7. Man har ändrat en hel del av det dramatiska händelseförloppet mot berättelsens upplösning – markera den vita texten för att läsa, och betänk innan ni gör det att jag avslöjar slutet här (spoilerrädda, håll er undan!). Ann skär upp handlederna inne i köket istället för att dränka sig i sjön – och till skillnad från i boken lyckas hon. RIP, Ann. Däremot överlever Viveka, vilket jag är glad över. Det finns tillräckligt många skildringar av lesbiska kvinnor som ser döden som enda utvägen (lesbianism som en synonym till tragedi) och jag har aldrig gillat den höga frekvensen av mördare som tar livet av sig i Langs tidiga romaner – var hon möjligen en försvarare av dödsstraffet, kan man ju undra? När nu Viveka överlever den poliseskorterade båtfärden från Ön blir Langs ord (”min kärlek var stark och normal”) snudd på politiska, och vi slipper den dåliga smaken i munnen som romanslutet alltid ger mig – SERIÖST, Pyttans replik ”det var i alla fall skönt att hon fick dö”, jag vrider mig varje gång!

Nördens dom blir även den spoilermarkerad eftersom den hänger ihop med intrigändringarna, och domen blir ”ett bra drag av manusförfattarna”.

De utlovade goda nyheterna, då? Jo: man har ändrat på så pass mycket att till och med den här hopplöst bokstavstrogna nördöverprästinnan kan inse att det handlar om två olika saker. En filmatisering där man förvisso varit den övergripande intrigen trogen, men valt att göra något nytt. Förmodligen hade alla ”fel” skavt mer om de varit färre, mer godtyckliga. Det är, om man kan ha överseende med vissa inslag av felcasting, överlag väldigt välspelat. Tuva Novotny är, trots att hon har fel hårfärg, perfekt som Puck och lyckas kännas nästan lika genomsympatisk och relaterbar som sin litterära förlaga. Projektet, så som jag ser det, står och faller med att publiken finner Puck, vår biljett in i intrigen och odisputabel huvudperson, sympatisk. Mission: accomplished. Att hon här får en ännu mer avgörande utredningsroll – tänk Miss Marple – i Christers Hercule Poirot-inspirerade slutpläderingar är ytterligare ett avsteg från grundmaterialet, men det gör mig ingenting. Nu när de Pucklösa ”Kung Liljekonvalje i dungen” och ”Farliga drömmar” ska filmas för TV4 kommer de verkligt stora avstegen att vara ett faktum, så varför inte markera redan här att det rör sig om två olika ting?

Tillbaka till rollprestationer. Gustav Hammarsten gör en nervig och övertygande Rutger, Sanna Krepper är utmärkt som Viveka Stensson och Suzanna Dilber lyckas skapa en Ann som faktiskt känns både mer trovärdig, komplex och sympatisk än romanfiguren (trots att hon är brunett). (Ni märker att jag inte nämner de två manliga huvudpersonerna här, va? Se punkterna 2 och 4 ovan är min enda kommentar på detta.)

Så, för att sammanfatta: om man kan köpa de många manusändringarna – ett stort om, kanske i synnerhet om man läst boken en sisådär tjugo gånger – så är detta en produktion som andas mys, nostalgi och trivsamt oblodiga mord. Det är långt ifrån perfekt, och jag kommer fortsätta att sura över rollbesättningen av Christer och Eje, men det är snyggt, kul och välspelat, och jag tror – hoppas – att filmatiseringarna kan finna en stor publik när de visas på TV (exakt när är inte bestämt än). Och, som om det ens behövde påtalas, det är tio gånger bättre (minst!) än Fjällbackamorden. Jag ser fram emot TV4-satsningen, där ”Mördaren ljuger inte ensam” ingår tillsammans med ”Inte flera mord”, ”Rosor, kyssar och döden”, ”Tragedi på en lantkyrkogård”, ”Kung Liljekonvalje av dungen” och ”Farliga drömmar”. En nyskriven franchise à la Beck och Wallander hoppas jag dock innerligt att vi slipper. Snälla?

Läs även min recension av boken .