Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for april, 2013

Minnesgoda läsare kommer kanske ihåg att jag haft ett litet (?) läsprojekt senaste månaderna. Nu är jag i hamn med alla sju nominerade till prestigefyllda deckarpriset Edgar Awards i ”Best novel”-kategorin! Långt jämförande inlägg finnes på English Bookshop-bloggen. Den 2 maj utses vinnaren. Jag håller en tumme för Gillian Flynn, såklart, men tror även på Lyndsay Faye eller härligt sydstatsdoftande Ace Atkins som möjliga pristagare. Eller Dennis Lehane, naturligtvis (Lehane är nästan alltid rätt svar om du frågar mig).

Som sagt, snart vet vi. Må bästa man vinna, eller – förresten – det får gärna vara en kvinna! Med det lilla nödrimmet tar jag nu Valborgs- och första maj-ledigt…

Annonser

Read Full Post »

2006 utkom ”The Emperor’s Children”, Claire Messuds hyllade och Man Booker Prize-nominerade roman om tre unga och desillusionerade manhattaniter tiden strax före 9/11. Jag hade aldrig läst något av Messud tidigare men föll som en fura för hennes kristallklara, lätt kyliga prosa och skarpa, oförlåtande blick. När jag ser tillbaka på mitt läsande 00-tal är ”The Emperor’s Children” en av mina topp 10-läsningar. Allt det där som brukar tillskrivas Jonathan Franzen: så känner jag för ”The Emperor’s Children”. Jag vet inte om det är en stor roman, men det är i alla händelser en stor amerikansk roman, en Great American Novel, så perfekt välorkestrerad och bärande att man blir både imponerad och lite förskräckt.

cover”The Woman Upstairs” är Messuds första roman sedan ”The Emperor’s Children”. Det är berättelsen om lågstadieläraren Nora, varken gammal eller ung, lång eller kort, blond eller mörk, söt eller ful. Allt detta enligt egen utsago. Hon är the woman upstairs, och hon håller på att gå sönder av ilska, samtidigt som hon för länge sedan resignerat inför sakernas tillstånd:

How angry am I? You don’t want to know. Nobody wants to know about that

Nora lever ett stillsamt, nästintill fromt liv. Hon har sina elever, sin åldrige far, sin konst som hon skuffat långt bak i medvetandet tills familjen Shahid kommer in i hennes liv. Sonen Reza börjar i hennes klass, och hon blir omedelbart förtjust i honom. Snart träffar hon föräldrarna, ett vackert, exotiskt par som till hennes stora förvåning verkar se något vackert även i henne, Nora. Hon börjar tro på sig själv igen, på sitt konstnärskap, och snart delar hon ateljé med Sirena, skapar miniatyrer av kända kvinnliga konstnärers rum: Emily Dickinsons spartanska sovrum, Virginia Woolfs mångomtalade egna rum, stenarna redan i hennes fickor där hon sitter och skriver, Edie Sedgewick efter en partynatt… Skildringen av Noras konstnärliga uppvaknande, hennes upptining från det bottenfrusna till det livsbejakande är fantastisk – inte minst därför att mörkret hela tiden håller läsaren i handen. Något – något – har väckt Noras enorma raseri, och läser gör man med en klump i magen, en lätt yr undergångskänsla. Detta är egentligen allt annat än en thriller, möjligen en litterär, existentiell sådan, men ändå läser jag den med bladvändarpiskan i handen och hjärtat i halsgropen. Något i detta får mig att tänka på Zoë Hellers utmärkta ”Notes on a Scandal”. Nora är en oförglömlig karaktär, fullkomligt osympatisk men ändå hundraprocentigt relaterbar, Dostojevskijs källarman med bättre utsikt men lika stor ovilja att förstå och passa in i samhället. Eller snarare kanske en alltför djup förståelse av samhället, hur hopplöst och otacksamt allt är. Det otäcka är att Nora har rätt i så mycket av det hon tänker: hur klarar jag – vi – av att hålla kvinnan en trappa upp under schack när det finns så mycket att vara arg över?

Under läsningens gång funderar jag på hur många Noror det finns i världen: alla dessa duktiga flickor som aldrig blivit tackade, som tragglar på i invanda banor, ett liv av tyst desperation; en ilska som äter upp dem inifrån men aldrig nuddar ytan av det blida, nickande, småleende allt är bara bra, tack. Alltför många, skulle jag tro. Jag är själv en Nora ibland: äter i indoktrinerad duktighet upp livets proverbiala grönsaker först bara för att för sent märka att glassen redan är slut (en av många analogier från romanen – jag märker att det låter lite för uppenbart när det återberättas, men tro mig, i Messuds täta språkdräkt funkar det). Den psykologiska skärpan i Messuds klaustrofobiska, rasande uppgörelse med en orättvis värld är så vass att jag känner doften av blod. Åh, detta är så skarpt, så svartsynt, så otäckt i sin inträngande vardaglighet, så bra! Helt annorlunda mot ”The Emperor’s Children”, även om de två romanerna delar den redan nämnda psykologiska skärpan och hudlösa gestaltningen. Jag vill att Claire Messud ska fortsätta skriva; skriva massor, skriva snabbare, skriva hur hon vill bara hon fortsätter så här, bara hon fortsätter att grotta ner sig i det lägsta och fulaste i den mänskliga existensen. Och jag hoppas verkligen att ”The Woman Upstairs” får det mottagande och erkännande den förtjänar. Detta är så mycket mer angeläget än alla självgoda skildringar av lika självgoda müslilagande Brooklynbor som New York Times gått i spinn över de senaste åren. En bra start vore att vi fick en svensk översättning – ”The Emperor’s Children” utgavs märkligt nog aldrig på svenska.

PS: På tal om ”The Woman Upstairs” så läser jag att den håller på att filmatiseras med Keira Knightley i en av huvudrollerna. Arrgh, när ska den människan sluta dyka upp i mina favoritromaner?!

Read Full Post »

image

Nu är det klart att en omarbetad och utökad version av min skräcknovell ”Kallelsen” utkommer på MIX Förlag den 14 juni! Fick hem kontraktet idag, vilket gör att jag nu känner att det är så officiellt att jag vågar prata om det. Är annars regerande Sverigemästare i jinxskräck (”tänk om de ångrar sig?”). Mer info kommer, men jag lovar att inte tjata för är det något jag är lika rädd för som att råka jinxa roliga saker genom att prata för mycket om dem så är det att tjata om egna bedrifter. Jag bär Luther på min axel, etc.

Men ändå. Av alla sätt att säga ”grattis på födelsedagen, Helena” är detta rätt oöverträffat.

Okej, skrytinlägg over and out.

Read Full Post »

Blommig fredag!

Nämen, är det fredag igen…? Ja hörni, det verkar inte bättre. Denna fredag låter jag flamingoklänningen vila och sportar istället en alldeles nyinköpt blommig klänning från Lindex vårkollektion som ni kan kika närmare på här. Väldigt Mad Men i snittet, och galet smickrande och bekväm. (Börjar Dark Places bli en modeblogg? The horror!) I helgen läser jag de sista ljuvliga sidorna av Dennis Lehanes ”Live By Night” och förbereder mitt episka Edgar Awards-inlägg på English Bookshop-bloggen. Vad gör ni?

Read Full Post »

image

Sprillans ny S.J. Bolton i näven, upphämtad från postombudet. Planerar att bli livrädd asap. Åh, om det bara kunde vara ”Like This, For ever”!

Read Full Post »

onda flickorAlex Marwood är ett författarnamn jag haft på min ständigt expanderande bevakningslista sedan jag sett hennes debut ”The Wicked Girls” dyka upp i sällskap av böcker jag läst och uppskattat inom den anglosaxiska spänningsgenren. Läste om premisserna och de brittiska recensionerna, fick vibbar av något mörkt, skitigt, välskrivet, BRA. Minns även att jag stod och bläddrade i den på Pocketshop för något halvår sedan, tänkte ”efter löning, så…” . Sedan kom något annat – bok, barn, liv, vem vet? – emellan och jag tänkte inte så mycket på ”The Wicked Girls” förrän jag fick Modernistas vårutskick och det stod klart att de ger ut Marwoods roman på svenska under titeln ”Onda flickor”. Jag läser ju nästan uteslutande direkt på originalspråk, av lika delar otålighet och kärlek till det engelska språket, men ibland händer det att en engelskspråkig spänningsförfattare undgår mig fram till den svenska översättningen – och då är påfallande ofta Modernista inblandade (hej, S.J. Bolton!).

Nå, nu har jag till sist läst ”Onda flickor” i ett enda svep, och här är de goda nyheterna: det är mycket riktigt mörkt, skitigt, rått, välskrivet, BRA, med en sorgkantad råhet som torde tilltala fans av ovan nämnda S.J. Bolton, Gillian Flynn och de där andra eminenta mörkerdamerna som utgör själva grunden till Dark Places litterära kostcirkel. Berättelsen om de två ”onda” flickorna – en gång hette de Jade och Bel, men efter att ha avtjänat sina straff för mordet på fyraåriga Chloe började de om i världen med nya identiteter, nya liv, tills en våg mord i en liten gudsförgäten kuststad många år senare öppnar upp gamla sår och får dem att mötas igen – har en psykologisk nerv och ett känslomässigt driv som gör det nästan omöjligt att sluta läsa. Marwood skriver skarpt och inkännande om klass, utanförskap och livets orättvisa lotteri, och skildringen av den pommes- och lagerdoftande kuststaden där det förflutna rusar ikapp huvudpersonerna (”the coastal town that they forgot to bomb”, tänker jag så klart) får mig att tänka på Cathi Unsworths ”Weirdo”, en annan mörk och välskriven brittisk spänningsroman som utkommer på svenska nu i vår.

De dåliga nyheterna? Vi börjar med småsakerna. Ett par översättningsmissar skaver en smula: jag tvivlar till exempel på att någon vill ha ättika på sina pommes frites, hur full man än är efter en helkväll på stan, hur sunkig kuststaden än är. Vinäger, däremot? Möjligen malt vinegar, men definitivt vinäger. Petitesser, möjligen, men likväl petitesser som en anglofilhjärna registrerar och irriterar sig över.

Större, och avsevärt allvarligare än huruvida en bifigur hällt vinäger eller ättika över sin fyllemat: jag klarar inte av att läsa om barn som far illa. Det går  inte, hjärtat slits ur kroppen på mig, och när den lilla flickan dessutom är exakt lika gammal som mina döttrar och vägen till det redan skedda är så utspridd, så obarmhärtig i sin långsamhet och (berömvärda) brist på demonisering… nej, jag säger ju att det inte går, varför ursätter Alex Marwood mig för det här?! De kursiva kapitlen där läsaren sakta men säkert får kännedom om exakt vad som hände den där kvalmigt heta sommardagen för många år sedan, då två unga flickor blev för evigt brännmärkta som onda och en tredje, betydligt mindre flicka miste livet, är alltså fruktansvärda. FRUKTANSVÄRDA! Tragedin är dubbel – tredubbel – och helt vidrig i sin slumpmässiga men i efterhand oåterkalleliga brutalitet, för det är tre liv som tar slut den där dagen. Jag snabbläser dessa kursiva modershjärtekrossande partier, för jag klarar inte av att läsa ordentligt. Akilleshälsläsning, tror jag att det kallas. Och nu när vi ändå talar om mina akilleshälar: en annan är djur som plågas, så när två små knähundar får återkommande omnämnanden under resans gång blir jag orolig. Det brukar sällan sluta bra i deckare (fråga Elly Griffiths med flera). Och det gör det – ursäkta spoilern, men detta tror jag att mina fellow djurvänner vill veta – naturligtvis inte heller. Två stora akilleshälar i en och samma bok; tacka fan för att jag snabbläser (men jo: naturligtvis är det ruggigt, mörkt och bladvändarspännande också, det hoppas jag framgår?). Samtidigt skrev jag härom veckan att jag håller Elsie Johanssons fullkomligt vedervärdigt akilleshäliga ”Kvinnan som mötte en hund” som en av de bästa, mest drabbande svenskspråkiga romaner från 1900-talets senare halva, så jag måste bära på ett rejält drag av litterär masochism. Hur ska hon ha det egentligen?

Svar: det vet hon inte riktigt, men nu har ni åtminstone blivit varnade. Delar man ovan specificerade litterära akilleshälar så är ”Onda flickor” bitvis väldigt jobbig läsning, men det är en så pass bra bok att det eventuellt är värt det. Jag har inte riktigt bestämt mig än (velig, moi?).  EN sak har jag i alla fall bestämt mig för, och det är att jag ska läsa Alex Marwoods nästa roman, omedelbart, på engelska. Blixten slår inte ner två gånger… eller? I december utkommer i vilket fall som helst ”The Killer Next Door”. Ingen mer tillgänglig info just nu, men jag kommer att bevaka, och hålla tummarna för att Marwood är skonsammare med mina akilleshälar denna gång.

Read Full Post »

Flamingo Friday!

image

Det är fredag, flamingoklänningen som andas lika mycket John Waters som NKs Californiashop anno 1947 (hej, ”Mördaren ljuger inte ensam”!) är på och ikväll får jag umgås med min syster som haft den goda smaken att bosätta sig i BBC-deckarpittoresk by i England.  När jag inte umgås med släkten och sportar flamingoklänning tänkte jag ägna mig åt Alex Marwoods ”Onda flickor”, som jag tror starkt på. Och så lite skrivpill, förhoppningsvis. Bra helg, vågar jag påstå.

Vad gör/läser ni i helgen?

Read Full Post »

Older Posts »