”Potboiler” – Jesse Kellerman

Bör man uppskatta – eller åtminstone ha ett vagt intresse för – genren som parodieras för att kunna ta till sig parodier, hur elaka de än är? Efter att ha läst Jesse Kellermans (mystiskt nog…) Edgarnominerade”Potboiler” är jag benägen att svara ja på den frågan. Kellerman har skrivit en fullkomligt kompetent, insatt och bitvis väldigt rolig drift med den moderna blockbusterthrillern. Ni vet vad jag menar: reliefbokstäver på omslaget där författarnamnet alltid är åtskilliga typsnitt större än boktiteln. Actionpackat. Testosteronstint. Filmvänligt så till den grad att man hör den ikoniska speakerrösten raspa ”from the man who brought you…” innan man ens hunnit läsa. Böcker vars främsta målgrupp är män som inte ser sig själva som läsare men likväl läser dessa böcker på stranden varje semester. Författarna kan heta, alternativt hette, saker som Dan Brown, Tom Clancy och Michael Crichton; en som åtminstone hade lite intresse för genren skulle säkerligen kunna utöka, och uppdatera, namnlistan med dussintals namn. Jag är övertygad om att dessa böcker fyller en funktion – förmodligen mer än en, rentav – men det är, milt uttryckt, inget för mig. Jag inledde min recension av Dan Browns ”The Lost Symbol” med att lista saker jag gjort för att undvika att läsa boken och fick en hel del skit för det, förmodligen därför att listan innehöll skojigheter som ”rensat kattlådan” och ”tömt tarmen”. Mata mig gärna intravenöst med mörka litterära thrillers med sorgkanter och komplexa huvudpersoner dygnet runt, men om ni försöker tvinga på mig något som över huvud taget andas BLOCKBUSTER THRILLER, silvriga reliefbokstäver och välpumpade dubbelagenter kommer jag att slita av mig slangarna och rymma till en avlägset belägen stuga i Jennifer McMahons mörka, mörka skogar tills de snälla männen i vita rockar hittar mig och för mig tillbaka. Jag. Pallar. Inte. Frågan är om inte den här allergin är allvarligare än min redan dokumenterade alv- och svärdfobi?

Message received, loud and clear. Helena gillar inte BLOCKBUSTER THRILLERS och här har Jesse Kellerman alltså skrivit en parodi på denna genre. I ”Potboiler” heter mannen vars namn skyltas med grälla reliefbokstäver på flygplatsbokhandlar världen runt Willaim de Vallée, författare till 33 illa skrivna men omåttligt populära thrillers om specialagent Dick Stapp. Collegevännen Arthur Pfefferkorn, som  drömt om att bli författare sedan han och Bill pluggade tillsammans, gav ut ett navelskådande försök till The Great American Novel och föll sedan – obegripligt nog – i glömska. Medan vännen Bill – som egentligen har ett betydligt mer judisktklingande efternamn – lever lyxliv i Los Angeles och sprutar ur sig bästsäljare efter bästsäljare för Arthur en grundmurat bitter tillvaro som skrivarlärare på ett litet universitet fjärran från Kaliforniens stjärnglans. Sedan debutromanen har han påbörjat ett otal romaner, till och med i ett desperat försök klistrat ihop samtliga inledningar till en enda lång roman, men aldrig lyckats sälja in något till den alltmer avståndstagande agenten. När Bill dödförklaras efter en båtolycka återupptar Arthur kontakten med dennes änka, som han alltid haft ett gott öga till. När hon bjuder in Arthur till den imponerande villan i LA ser Arthur en chans att rida på sin döde väns framgång. Han hittar ett opublicerat manus – skrivet på skrivmaskin i ett enda exemplar, okänt för omvärlden – och bestämmer sig för att ta bort de värsta grodorna, ändra namnen och ge ut det själv. Snart är Arthur själv ett bästsäljarfenomen, men i sann ”var försiktig med vad du önskar dig”-anda finner han sig snart inkastad i ett händelseförlopp som taget ur en av Bills megabästsäljare. Och det är ungefär här jag tappar intresset. Inledningsvis har jag riktigt trevligt i den bittre och självbedragande Pfefferkorns sällskap. De inledande fejkmetablurbarna från Stephen King och Lee Child är fantastiska (se bild nedan – nog måste Kingen ha skrivit sin egen? Det finns något omisskännligt kingskt i sättet att uttrycka sig, eller hur?). ”Finförfattarens” förakt för bästsäljargiganterna, bokindustrins ständigt växande pengakåthet och blockbusterthrillerns stereotypa drag… allt detta är träffande och kul. Men när tempot piskas upp och dubbelagenterna börjar rada upp sig tappar åtminstone jag intresset totalt. Nej, inget för mig. Tillbaka till de mörkhjärtade litterära spänningsromanerna, tack!

”Of all the books I have read this year, this is one of them” – LOL.