”The Woman Upstairs” – Claire Messud

2006 utkom ”The Emperor’s Children”, Claire Messuds hyllade och Man Booker Prize-nominerade roman om tre unga och desillusionerade manhattaniter tiden strax före 9/11. Jag hade aldrig läst något av Messud tidigare men föll som en fura för hennes kristallklara, lätt kyliga prosa och skarpa, oförlåtande blick. När jag ser tillbaka på mitt läsande 00-tal är ”The Emperor’s Children” en av mina topp 10-läsningar. Allt det där som brukar tillskrivas Jonathan Franzen: så känner jag för ”The Emperor’s Children”. Jag vet inte om det är en stor roman, men det är i alla händelser en stor amerikansk roman, en Great American Novel, så perfekt välorkestrerad och bärande att man blir både imponerad och lite förskräckt.

”The Woman Upstairs” är Messuds första roman sedan ”The Emperor’s Children”. Det är berättelsen om lågstadieläraren Nora, varken gammal eller ung, lång eller kort, blond eller mörk, söt eller ful. Allt detta enligt egen utsago. Hon är the woman upstairs, och hon håller på att gå sönder av ilska, samtidigt som hon för länge sedan resignerat inför sakernas tillstånd:

How angry am I? You don’t want to know. Nobody wants to know about that…

Nora lever ett stillsamt, nästintill fromt liv. Hon har sina elever, sin åldrige far, sin konst som hon skuffat långt bak i medvetandet tills familjen Shahid kommer in i hennes liv. Sonen Reza börjar i hennes klass, och hon blir omedelbart förtjust i honom. Snart träffar hon föräldrarna, ett vackert, exotiskt par som till hennes stora förvåning verkar se något vackert även i henne, Nora. Hon börjar tro på sig själv igen, på sitt konstnärskap, och snart delar hon ateljé med Sirena, skapar miniatyrer av kända kvinnliga konstnärers rum: Emily Dickinsons spartanska sovrum, Virginia Woolfs mångomtalade egna rum, stenarna redan i hennes fickor där hon sitter och skriver, Edie Sedgewick efter en partynatt… Skildringen av Noras konstnärliga uppvaknande, hennes upptining från det bottenfrusna till det livsbejakande är fantastisk – inte minst därför att mörkret hela tiden håller läsaren i handen. Något – något – har väckt Noras enorma raseri, och läser gör man med en klump i magen, en lätt yr undergångskänsla. Detta är egentligen allt annat än en thriller, möjligen en litterär, existentiell sådan, men ändå läser jag den med bladvändarpiskan i handen och hjärtat i halsgropen. Något i detta får mig att tänka på Zoë Hellers utmärkta ”Notes on a Scandal”. Nora är en oförglömlig karaktär, fullkomligt osympatisk men ändå hundraprocentigt relaterbar, Dostojevskijs källarman med bättre utsikt men lika stor ovilja att förstå och passa in i samhället. Eller snarare kanske en alltför djup förståelse av samhället, hur hopplöst och otacksamt allt är. Det otäcka är att Nora har rätt i så mycket av det hon tänker: hur klarar jag – vi – av att hålla kvinnan en trappa upp under schack när det finns så mycket att vara arg över?

Under läsningens gång funderar jag på hur många Noror det finns i världen: alla dessa duktiga flickor som aldrig blivit tackade, som tragglar på i invanda banor, ett liv av tyst desperation; en ilska som äter upp dem inifrån men aldrig nuddar ytan av det blida, nickande, småleende allt är bara bra, tack. Alltför många, skulle jag tro. Jag är själv en Nora ibland: äter i indoktrinerad duktighet upp livets proverbiala grönsaker först bara för att för sent märka att glassen redan är slut (en av många analogier från romanen – jag märker att det låter lite för uppenbart när det återberättas, men tro mig, i Messuds täta språkdräkt funkar det). Den psykologiska skärpan i Messuds klaustrofobiska, rasande uppgörelse med en orättvis värld är så vass att jag känner doften av blod. Åh, detta är så skarpt, så svartsynt, så otäckt i sin inträngande vardaglighet, så bra! Helt annorlunda mot ”The Emperor’s Children”, även om de två romanerna delar den redan nämnda psykologiska skärpan och hudlösa gestaltningen. Jag vill att Claire Messud ska fortsätta skriva; skriva massor, skriva snabbare, skriva hur hon vill bara hon fortsätter så här, bara hon fortsätter att grotta ner sig i det lägsta och fulaste i den mänskliga existensen. Och jag hoppas verkligen att ”The Woman Upstairs” får det mottagande och erkännande den förtjänar. Detta är så mycket mer angeläget än alla självgoda skildringar av lika självgoda müslilagande Brooklynbor som New York Times gått i spinn över de senaste åren. En bra start vore att vi fick en svensk översättning – ”The Emperor’s Children” utgavs märkligt nog aldrig på svenska.

PS: På tal om ”The Woman Upstairs” så läser jag att den håller på att filmatiseras med Keira Knightley i en av huvudrollerna. Arrgh, när ska den människan sluta dyka upp i mina favoritromaner?!