Alltsammans började så bra. Jag fick en avisering om att jag hade ett paket från English Bookshop att hämta på mitt lokala postombud. Minns lyckofjärilarna i magen, ”åh, det måste vara nya S.J. Bolton!”. Och det var det också. Jag klappade, fotade, klappade lite till – och började läsa.
Också romanen börjar lovande, i den där mörka, atmosfäriska och ruggiga stilen man kommit att vänta från S.J. ”Keep telling yourself it’s only fiction” Bolton. En seriemördare är lös i södra London och riktar in sig på unga pojkar som förs bort utan att omgivningen märker något. Ett par dagar senare hittas pojkarna längs Themsens strand, fullkomligt tömda på blod men i övrigt utan en skråma. Polisen med Dana Tulloch och Mark Joesbury i spetsen kallas in, men snart är ytterligare en pojke bortförd och när det börjar ryktas om att en mänsklig vampyr är på fri fot tvingas polisen arbeta mot klockan med en allt mer upprörd allmänhet som tittar på. Samtidigt är Lacey Flint, allas vår favorit bland uppfuckade antihjältar, fortfarande sjukskriven efter händelserna i ”Dead Scared”. (Disclaimer: det här är en serie som MÅSTE läsas i rätt ordning!) Lyckas hon hålla sig borta från utredningen och Joesburys turkosblå ögon? Ja, gissa…
Och där har vi, tror jag, den bidragande orsaken till att ”Like This, For Ever” trots en fängslande intrig, suggestiva miljöer och den sedvanliga skräckbetonade ruggigheten visade sig vara något av en besvikelse. Jag nämligen är inte säker på att jag gillar huvudpersonerna längre och jag gillar definitivt inte hur de är mot varandra. Lacey må alltid ha varit skör, svår och allmänt uppfuckad, men i tidigare böcker gav hon ändå ett sympatiskt intryck, mycket just tack vare det imperfekta, damaged goods-betonade. Här hamnar jag på kollisionskurs med henne på en gång. Hon tränar maniskt dygnet runt, glömmer att äta – okej, Bridget Jones-metoden må vara klyschig, men den är åtminstone relaterbar! – och angstar över Joesburys turkosblå, när hon inte söker utredningstips hos en fängslad seriemördare (hallå, interna utredningar!) och gör sitt bästa att på nytt bli misstänkliggjord av Tulloch, vars Laceyskeptiska hållning jag alltmer börjar sympatisera med. Detta må vara fiktion, och inom ramarna för det fiktiva är åtminstone jag beredd att göra avkall på en hel del vad logik och verklighetsförankring anbelangar. Likväl: när jag nu läser om Lacey i ”Like This, For Ever”, med händelserna och agerandet i de två tidiga böckerna hyfsat färskt i minnet, känns tanken på en Lacey inom poliskåren orealistisk, ja, möjligen direkt olämplig. Till och med med de förlåtande fiktionsdimmorna svävande omkring min läsning finner jag hennes karaktär och agerande alltför otrolig. När hon sedan börjar interagera med Joesbury och båda beter sig som fåniga tonåringar blir det ännu mer plågsamt. De förtjänar nästan varandra, de där två.
Det var det ena. Det andra, än mer irriterande, är de där ständiga turkosblå ögonen. Utseendetjatet, som jag redan i min ”Dead Scared”-recension ondgjorde mig över. Lacey är mager och sliten – men skitsnygg. Dana utsätts för rasistiska påhopp på grund av sin hudfärg – men är såklart skitsnygg (hennes långa och blonda flickvän likaså). Joesbury och hans turkosblå ögon, som sonen Huck till råga på allt ärvt – samma sak. (En chock, jag vet.) Till och med personer man inte ser framför sig är skitsnygga, eller åtminstone utgår Lacey från att de är det. När hon ser Joesburys son för första gången inser hon genast att hans mor måste vara liten, späd och vacker, precis som sonen. Ja, alla är så stereotypt vackra att Tyra Banks aspirerande modeller plötsligt känns riktigt mänskliga. Och gång på gång ifrågasätter jag vad karaktärernas fagra yttre har med romanen i stort att göra. Vilket större syfte, må det så vara intrig- eller gestaltningsmässigt, fyller Joesburys söndertjatade turkosfärgade ögon – annat än att släktskapet med sonen, som förvisso får en direkt konsekvens för utredningen och deckarintrigen, etableras? Måste – och S.J. Bolton, tro mig när jag säger att jag frågar detta som en vän – alla vara så jävla snygga hela tiden? Jag är själv estetiskt lagd och uppskattar att omges av vackra ting, kläder och personer (vad nu skönhet är – jag hävdar att det är något djupt subjektivt som inte nödvändigtvis manifesteras genom en smal kropp och ett par djupt turkosblå ögon, men det kanske bara är jag?), men finner något uppfriskande i det operfekta och/eller normkritiska, såväl inom som utanför fiktionerna. Genom att gång på gång betona sina karaktärers (stereotypa) skönhet befäster S.J. Bolton tröttsamma normer och krav som genomsyrar vårt samhälle i stort och, vet ni, jag tycker inte att det är okej. Visserligen är det mest i romanens första del som det utseendetjatas, men när ordet ”turquoise” börjar bli aningen mindre frekvent är skadan redan skedd. Det tog mig över en vecka att läsa ut ”Like This For, Ever”, vilket i S.J. Bolton-sammanhang är en smärre evighet. Ett tag trodde jag att titeln var en profetia, att jag skulle vara fast i en ”Måndag hela veckan”-artad evighetsloop där Lacey och Joesbury dansar sin eviga ”ska de eller ska de inte?”-dans och Tulluch står bredvid och är sur. Sedan sög intrigen till igen, och fastän jag inte var helt förvånad över upplösningen finns där tillräckligt mycket överraskningsmoment och snygga vändningar att jag nästan – nästan – är beredd att förlåta Bolton för de där ständiga turkosblå ögonen och hennes enerverande huvudpersoner.
Så, för att sammanfatta. S.J. Bolton har skrivit ytterligare en stämningsfull och otäck skräckthriller, och miljöerna, stämningarna och intrigen har jag inget att anmärka på. Jag har själv rört mig en hel del kring Themsens södra stränder och uppskattar de mörka, ruffiga miljöerna som är perfekta i spänningssammanhang. Likaså gillar jag att Bram Stokers ”Dracula” och Renfield’s syndrome, en sorts blodmani vars namn är hämtat från mentalpatienten Renfield som Tom Waits spelade med bravur i Francis Ford Coppolas filmatisering, spelar en viss roll för intrigbygget. Jag gillar också att ytterligare ett litterärt verk, som ska få förbli anonymt, förekommer i berättelsen. Bolton är mycket bra på att med metafiktiva förskjutningar och en, inbillar jag mig, stor kärlek till den gotiska historiska London piska upp den redan hotfulla stämningen till något närmast skräckbetonat. (Detta visade hon för övrigt prov på redan i ”Nu ser du mig”.) Det hon behöver göra är att styra upp sina karaktärer från det gnällande, velande träsk hon just nu förpassat dem till. I valet mellan polisarbete och personliga relationer brukar jag i deckare nästan alltid rösta för det sistnämnda, men här kommer jag på mig själv med att tänka ”men åhh, kan ni inte bara sluta vara jobbiga och fokusera på jobbet istället? Folk DÖR här!”.
Nu hoppas jag att Bolton tar en paus från sina huvudpersoner, skriver något fristående och härligt skräckthrilleraktigt där personernas utseende kanske inte behöver noteras fullt så flitigt. Kanske är Lacey, Joesbury och kompani en smula enerverande att ha i huvudet även för upphovskvinnan? Tre böcker – fyra, om man räknar e-boken ”If Snow Hadn’t Fallen” – på knappt tre år är väldigt mycket. För mycket, rentav? Om jag känner den anglosaxiska spänningsutgivningen rätt sitter Bolton förmodligen redan och redigerar nästa Laceybok, men jag håller tummarna för att hon vågar sig på något annat, där turkosblå ögon lyser med sin frånvaro och hon vågar lita på sin enastående förmåga att bygga ruggiga stämningar utan att föra in Harlequinelement. Jag tror på dig, S.J. Bolton!
(Naturligtvis – NATURLIGTVIS! – kommer jag att läsa nästa Laceybok medan den är rykande varm från tryckeriet, och jag känner redan nu hur jag redan innan jag hunnit trycka på ”publicera”-knappen börjar vackla lite i mitt ogillande. ”Sååå irriterande är hon väl ändå inte, Lacey? Tänk på allt fruktansvärt hon har varit med om och turkost ÄR ju en vacker färg…” Ni talar med kvinnan som läst i princip alla Patricia Cornwells Scarpettadeckare, remember? Litterärt medberoende har blivit en livsstil för mig. Men hey, jag har åtminstone sjukdomsinsikt.)
Ni som föredrar att läsa om Lacey och gänget på svenska behöver inte vänta särskilt länge: i september utkommer ”Odödlig” på Modernista.
Read Full Post »
Dark Places 