Nämen! Nu har den där trevliga tegelstenstaggningen jag läst om i bokbloggosfären de senaste dagarna hamnat hos mig, tack vare Lingonhjärta och Fiktiviteter! Jag som äääälskar tegelstenar! Reglerna för tegelstenstaggningen är som följer:
1. Visa upp de fem tjockaste böcker som står i hyllan hemma som du har läst.
2. Visa upp de två tjockaste böcker som står i hyllan hemma som du inte har läst.
Först en liten utvikning angående det problematiska tegelstensbegreppet. Vad är egentligen en tegelsten? Ja, hörni, det är sannerligen en vid definition – lika vid som en roman författad av en Stephen King på litterär elefantiasis-humör. Somliga – många – skulle hävda att vi börjar närma oss tegelstensterritorium redan vid 450, 500 sidor. Redan där har vi förvisso överskridit det genomsnittliga sidantalet för en roman, men jag – och många tegelstenskramare med mig – hävdar att en riktig tegelsten är det inte förrän 600-sidorsgränsen. Sedan finns det, som jag påpekade för Litteraturkvalster på Twitter, tegelstenar – och så finns det TEGELSTENAR. I den första, versalbefriade kategorin hittar vi Kate Mortons romaner, och en stor del av Joyce Carol Oates längre romaner. Sedan har vi 1000-plussarna; böcker vars blotta uppsyn väcker fasa i den som har för vana att umgås med 350-sidorsnormisar. Stephen King har skrivit åtminstone tre böcker som klockar in på över 1000 sidor. Jag har dålig koll på George R.R. Martins verk, men visst spelar han också i 1000-plusligan då och då?
Nå. Som ni möjligen anar – anat i flera år om ni läst mig troget – så är jag ett fan av tegelstenar. Störst är inte alltid bäst, men när man väl hittat den där fullkomligt uppslukande och allmänt superlativkrävande romanen är det ju bara ett plus om den är så pass lång att man kan dra ut på härligheten. Sedan jag blev förälder har mitt tegelstensläsande blivit aningen frekvent, men det hindrade mig inte från att med berått mod liggamma mig igenom en av Stephen Kings allra mastigaste tegelstenar (se bok 3 nedan). Faktum kvarstår dock: det tar mig längre tid att komma igenom en bok nu för tiden, och när lästiden är decimerad kan de där riktigt enorma tegelstenarna te sig aningen skrämmande. Allt efter den berömda so many books, so little time-devisen. Men! Jag känner ett stort uppdämt behov av att tegelstenskrama, så det här inlägget ligger verkligen perfekt i tiden. Förhoppningsvis kommer tjockisarna i ”olästa”-kategorin att bli lästa också.
Med det lilla förordet kommer de nu, tegelstenarna, en efter en. Jag börjar med fem tegelstenar jag läst.
1. ”Blonde” av Joyce Carol Oates. En all time fave. Fullkomligt självlysande tolkning av Marilyn Monroe – kvinnan, myten, livet, döden. Minns hur jag sträckläste den tjocka, inbundna boken på flyget mellan Stockholm och Trollhättan när jag var så nykär i min blivande man att jag egentligen inte hade läsro. Men ”Blonde” drog in mig totalt, och har fortsatt att göra så flera gånger sedan första läsningen. Det stora formatet är klart berättigat; det här är en Great American Novel i passande supersizeskrud. Vanligtvis tenderar jag att finna Oates kortromaner bättre, mer koncentrerade än de längre romanerna, men här har vi undantaget som bekräftar regeln. (Det finns åtminstone ett till undantag, och det undantaget heter ”Bellefleur”. Kanske även hennes senaste roman ”The Accursed”, som jag står i begrepp att börja läsa?)
2. ”Drood” av Dan Simmons. Fantastiskt stämningsfull och ruggig metafiktiv viktoriansk skräckis om vänskapen mellan Wilkie Collins och Charles Dickens i ett mörkt, hotfullt London fullt av stinkande kloaker, mystik och undangömda platser.
3. ”Under the Dome” av Stephen King. Utkom när mina tvillingar var pyttesmå och fortfarande ammades, och ett tag undrade jag över hur de drygt 1000 inbundna sidorna skulle bli lästa. Men lästa blev de, mycket tack vare en eminent dubbelamningskudde som funkade utmärkt som bokstöd och, förstås, Kings oupphörligt fängslande småstadsskildring med lätt apokalyptiska undertoner. Jag ser verkligen fram emot Steven Spielbergs miniserie.
4. ”It” av Stephen King. Min allra första tegelsten! Första gången jag läste den var i Legendas tudelade svenska upplaga, den med den vidriga clownmumien på omslaget. Något år senare – kan det ha varit 1995? – hittade jag en nästan lika läskig utgåva på Akademikbokhandelns engelska avdelning som jag tog hem och sträckläste. Sedan dess har det, som kanske syns, blivit flera omläsningar. Många håller en annan tegelsten, ”The Stand”, som Kings allra bästa roman men trots ett utpräglat fånigt slut och världshistoriens onödigaste (och mest creepy) sexscen är det ändå ”It” jag har närmast hjärtat. Coming-of-age-skildringen är bitterljuv perfektion, och jag är genuint avundsjuk på Lingonhjärta som snart kommer att läsa den för första gången. Åh, nu blev jag sugen på att läsa om igen…!
5. ”I Know This Much Is True” av Wally Lamb är berättelsen om ett tvillingpar där den ena är schizofren och brodern tillika berättarjaget gör allt för att vägleda sin tvilling genom livet. Det här är en Amerikansk roman på det där riktigt storvulet känslosamma sättet, och det är väl ingen överraskning att Oprah Winfrey avgudat allt Lamb skrivit. Likväl: det är en bra form av übersentimental amerikanskhet, med ett driv och en berättarkraft som gör att man flyger (och snyftar) sig igenom de 900 täta sidorna. Lamb utkommer, som jag tidigare rapporterat om, med en ny roman i höst. Längtar.
Så har vi kommit till de två tegelstenar jag ännu inte har läst. Den första, ”Jonathan Strange & Mr Norrell” av Susanna Clark, är ett långtidslån från Bokstävlarna som var tänkt att vara min fantasyutmaning. Pinsamt nog har den förblivit oläst, men om eftermiddagens Twitterdiskussion är något att gå efter är jag långtifrån ensam om att ha den oläst i bokhyllan. Den är nästan löjligt tjock, men sedan när är det ett hinder? Dessutom ska den vara fenomenalt bra. Vad säger ni andra, ska vi göra gemensamt slag i saken och läsa den i sommar?
Tegelstenshyllvärmare nummer två ter sig med sina blygsamma 602 sidor närmast anorektisk bredvid Clarkes roman, men nog kvalar Kate Mortons senaste in i tegelstensligan? Det största frågetecknet här är väl hur i hela fridens namn jag undgått att läsa den när den stått i bokhyllan i över ett halvår. Jag som brukar kasta mig över Mortons alster! Får nog skylla på en lång och utpräglat letargisk vinter då jag köpte väldigt mycket fler böcker än vad jag hann läsa. Jag kan redan se framför mig hur jag sitter på verandan med ”The Secret Keeper” i handen och ett glas rosé inom räckhåll medan solstrålarna letar sig allt lägre ner på himlen och min katt vilar vid mina fötter.
Så var det detta med att tagga. Jag har under eftermiddagen varit djupt involverad i tegelstenstaggningen, såväl på Twitter som i läsandet av olika bloggar, och har märkt att i princip alla av mina bloggvänner redan har blivit taggade. Därför uppmanar jag alla som känner sig manade att härmed tagga sig själva, tegelstenskramare som tegelstensfobiker. Det ska bli kul att läsa alla rapporter!
Inser att jag inte fick med Jonathan Strange & Mr Norris på min lista och att jag trodde att den var utlånad och borta sedan länge. Men nu upptäcker jag att den står och smyger i en hylla här hemma… det är nog dags att läsa den snart! 🙂
Vi kanske skulle ha en gemensam onlinebokcirkel om den i sommar? Vi tycks vara många som har den oläst.
Ja, att döma av svaren på den här tegelstenstaggen verkar det definitivt vara läge för det. Det skulle vara ett kul sätt att läsa boken på också!
Väntar med spänning på att höra vad du tycker om the Secret Keeper! Men det har jag skrivit förut så nu riskerar jag att du ska gilla den mindre genom att jag hypar den…
Haha, ingen större risk! Har älskat alla hennes tidigare romaner mer eller mindre reservationslöst.
Just Jonathan Strange är ett riktigt dåligt samvete för mig, har påbörjat tre ggr men fastnat. Men eftersom jag vet att jag troligtvis kommer att älska den måste jag försöka igen, på svenska den här gången. Det här var kanske kicken i butten som jag behövde!? Har dessutom inte bara the Secret keeper utan också the distant hours stående oläst i hyllan. Varför kan man verkligen undra, älskar också Morton.
Åh, The Distant Hours är så braaaa!
Åh jag är så sugen på att lämna de fantastiska böcker jag läser och slänga mig över IT nu. Jag har förstått att den har sina fel och brister men är helt övertygad om att jag fullkomligt kommer älska den.
Och hänger gärna på att läsa Jonathan Strange & Mr Norrell i sommar. Eller kanske i höst (svenskt sett). Men läst innan årets slut ska den i alla fall bli:)
Och lovar att du kommer älska The Secret Keeper också. Den fyller alla Mortonkvalifikationer och är även den en bok som jag kommer på mig själv att fundera på ibland. Det kommer inte riktigt upp på Distans Hours-nivå men det är det åt andra sidan få böcker som gör.
Kul att höra att du gillade.The Secret Keeper! Och det ska bli så kul att läsa om dina tankar kring IT!
*gasp* Har du inte läst ”The secret keeper” ännu?! Läs! Läs! Läs! Jag älskar alla Kates böcker. Men mitt hjärta klappar lite extra för ”The distant hours”.
Nej, jag har ju inte det! Rena galenskapen, egentligen. Älskar också Morton och hoppas att hon har en ny på g.
Åh, Wally Lamb ja, fast jag har bara läst ”The Hour I First Believed” och sedan den där konstiga julhistorien. Och ”Blonde” MÅSTE jag ta tag i, det börjar snart hänga på den och DHH känner jag 😛
Haha, två av mina topp 3-böcker (om vi talar all time) dessutom. 🙂
Som jag har förstått det ska ”Jonathan Strange & Mr Norrell” vara en sån där bok som väldigt, VÄLDIGT många personer har stående oläst hemma, trots att majoriteten av de som äger den tror att den är bra. Har själv haft den stående, men numera bor den hos min pappa (oläst även av honom), så jag slipper ha dåligt samvete 🙂
Ja, var och varannan person som svarat på den här utmaningen tycks ha den oläst i bokhyllan. Den ÄR tämligen gigantisk, kanske ligger problematiken däri? Å andra sidan borde inte det avskräcka mig, så tegelstenskramare jag är… Dags att undersöka snarast!
Jag är mycket spänd på alla som säger att de ska läsa den nu! 🙂
[…] Dahlgren som läser väldigt mycket böcker (och i bloggform skriver om dem) har skrivit så här om ”tegelsten”, alltså en lång och tjock […]