”Big Brother” – Lionel Shriver

I november 2009 lämnade författaren Lionel Shriver (”We Need To Talk About Kevin”, ”The Post-Birthday World” med mera) in en artikel som senare publicerades i The Guardian. Artikeln handlade om hur hennes bror Greg höll på att äta ihjäl sig medan hans familj hjälplöst såg på. Dagen efter var Greg död. Min bror åt ihjäl sig, och jag kommer aldrig att förlåta mig själv, skrev Shriver senare i ytterligare en artikel som bland annat beskriver ett hjärtslitande möte med brodern efter en signering.  De hade inte setts på länge, och när en gravt överviktig man med käpp och bärbar syrgastank flåsande närmade sig henne förstod hon först inte att det var hennes egen bror.

Det finns en scen i Lionel Shrivers nya roman ”Big Brother” som är nästintill identisk med den smärtsamma bokhandelsscenen. Systern heter Pandora och hennes bror Edison, och platsen är en flygplats i Iowa snarare än en bokhandel men grundscenen är densamma. Pandora har inte sett sin bror, som hankar sig fram som jazzmusiker i New York, på över fyra år. Så plötsligt ska han bo hos Pandora, hennes make och två styvbarn i två månader. Det är bokstavligt talat en främling som Pandora möter på flygplatsen: mannen som rullas ut i rullstol av flygpersonalen väger minst hundra kilo mer än vad han gjorde när de sist sågs och har, åtminstone fysiskt, mycket lite gemensamt med den man hon minns. Hur har Edison blivit så fet, och är det för sent att hjälpa honom? När Pandora bjuder in Edison i sitt hem sätts hennes äktenskap i gungning, och den nya familjekonstellationen tvingas alla på sitt sätt fundera kring varför och vad de äter, och hur det påverkar dem.

Shriver skriver vasst, oinsmickrande och ofta roligt (funny dark snarare än funny haha – och hon väjer inte ens för bajskorvar) om vikt, matmissbruk och relationer. Det handlar om hur fördomar och uppfattningar vi tror är personliga, men i själva verket är socialt nedärvda, genomsyrar oss i vår syn på oss själva och omvärlden. Hur vi vill uppfattas, hur omvärlden defacto uppfattar oss och diskrepansen däremellan. Till exempel låter Shriver sitt berättarjag Pandora resonera kring hur det kommer sig att hon fastän hon i likhet med större delen av samhället vill vara smal hellre vill ha de egenskaper som brukar förknippas med överviktiga. Det smala skönhetsidealet står märkligt nog i bjärt kontrast till de mestadels negativa egenskaper som ofta associeras med smala: en torr glädjelöshet med vissa inslag av kontrollfreak. Nästan alla vill ha kroppen, men till vilket pris? (I ”Big Brother” representeras överjagstorrisen av Pandoras make Fletcher, som med sitt fullkornsris och sina ständiga cykelturer är Edisons antites. Han är en väldigt rolig, och sjukt enerverande, karaktär.)

(Självbiografiskt interludium. Under en kort – så här i efterhand har jag nästan börjat tänka på den som barmhärtigt kort, för att vara smal var inte alls min grej, vare sig fysionomiskt, känslomässigt eller livsstilsmässigt – period i mitt vuxna liv var jag smal. Eller, den medicinska definitionen hade väl förmodligen varit normalviktig. Men jag kunde få på mig en 36:a utan svårigheter, de mjuka kurvorna, somliga socialt accepterade och uppmuntrade, andra inte, var bortbantade och jag såg siffror på vågen jag inte sett sedan slutet av mellanstadiet. Vet ni vad? Jag har aldrig kämpat så hårt i hela mitt liv för att bli omtyckt som då. Plötsligt var folk i min omgivning avsevärt mer aviga mot mig, jag fick slå knut på mig själv, bli en mänsklig cirkushäst för att få omvärlden att förstå att jag var precis lika trevlig som när jag vägde mer. Undantaget någon liten förskrämd tant som tyckt det varit för läskigt att sitta bredvid en svarthårig och svår gothtjej på bussen är det här enda gången i mitt liv som jag upplevt att mitt yttre stått i vägen för min verkliga personlighet. Som lätt överviktig hade, och har, jag aldrig känt mig illa behandlad på grund av min vikt eller mitt utseende. Snarare tvärtom: den extra stoppningen blir en social stötdämpare, man oskadliggörs, gullifieras. De dömande blickarna och glåporden kommer nog betydligt senare – men när? Och kan jag – kan alla vi som på något sätt kämpar med att försöka se mat som just mat, varken mer eller mindre, tappa fotfästet så totalt att vi hamnar i Edisons situation?)

I gladly trade a  svelte figure for the capacity to think about something else

(Pandora, s. 364)

Länge läser jag snudd på andäktigt, stryker under formuleringar och tankar jag finner särskilt intressanta, bland annat den här som jag fann så talande för Shrivers sätt att tänka att jag var tvungen att instagramma den:

”Being of no earthly interest to anyone had been a lifelong goal”, säger berättarjaget i Lionel Shrivers nya roman. Ett uttalande som i sig gör henne intressant i mina ögon. #läsning

Så ja, jag läser och fröjdas av den shriverska skärpan. Även om huvudspåret – Pandoras relation till Edison och hur hans matmissbruk påverkar hela familjen, inte minst Pandoras äktenskap – tar mycket anspråk finns det flera lyckade sidospår. Jag gillar till exempel beskrivningen av Pandoras och Edisons barndom, hur de växte upp i skuggan av pappan och hans rätt dåliga sitcom om en familj där barnen återspeglade önskvärda egenskaper hos de egna avkommorna. Shriver är så BRA på dysfunktionella familjer, gärna med en touch av svart humor. Mörkt humoristiska är även de talande dockor som Pandora blivit halvrik och halvkänd på, karikatyrer på närståendes verbala tics och egenheter. Ömsint eller hånfullt? Hur skulle man själv reagera om man fick en sådan docka – och vad skulle dockan säga? (”Finns det något kaffe?”, ”Jag läste x långt innan hen blev känd” och ”Oh the humanity!” är lågoddsare för min del.) Sedan, ungefär två tredjedelar in i berättelsen, tar den en helt ny vändning –  och intrigutvecklingen  vänder ut och in på sig själv i sista kapitlet. MAJOR twist. Den i ”We Need To Talk About Kevin” fick mitt hjärta att stanna; denna är inte fullt lika lyckad. Även Bokbabbel hade invändningar mot slutet, och jag delar alltså hennes uppfattning. Men! (Det finns alltid ett ”men”, åtminstone i Shriververse. ) Jag tror att man om man – vilket mina litteraturvetenskapliga studier lärt mig att man inte ”ska” – anlägger ett biografiskt perspektiv på slutet, väger in Shrivers erfarenheter, de skuldkänslor hon talat om i officiella sammanhang, så är twisten helt logisk, en medmissbrukares febrila önskedröm. Så har också Shriver själv beskrivit sin roman som ”a fantasy of sorts. It was a pale substitute: if I couldn’t save my brother in real life, I could save him on paper”.

Vändningen, hur förståelig den än är utifrån något slags allmänmänskligt perspektiv, förenklar samtidigt som den försvårar. Vad är det egentligen Lionel Shriver vill säga med ”Big Brother”? Att det är farligt att ha ett BMI på över 50? Att dieter sällan eller aldrig funkar? Att blod är tjockare än vatten? Att överätande handlar om något annat än mat? Allt detta visste jag när jag slog upp boken. Jag kanske är orättvis nu. Naturligtvis kan inte en författare, inte ens en så skicklig som Shriver, sitta inne med Sanningen om något så komplext som mat, vikt och överätande. Ändå kan jag inte låta bli att känna mig lite besviken när jag lägger ifrån mig ”Big Brother”. Visst, jag har fått skratta, gråta, tänka, njuta av språkets exakthet, umgås med ett gäng störiga, motsträviga och oupphörligt fascinerande personer vars beskäftiga/självförminskande/arroganta personligheter stannar kvar i läsminnet, trots att – eller ska det stå ”tack vare” här? – de är allt annat än sympatiska. (Shriver, liksom Claire Messud vars ”The Woman Upstairs” jag inte kunde släppa i våras, skriver om personer som är svåra att älska och ännu svårare att förbli likgiltig inför. Jag tror utan att veta med bestämdhet att Shriver skulle skriva under på Messuds tanke att litterära gestalter inte ska vara några man vill ha pyjamasparty med – ett uttalande som för övrigt fick Jennifer Weiner att gå i taket, men det är en annan historia.) Dock måste det sägas: det här är inte i paritet med ”We Need To Talk About Kevin”. Intensivt läs- och tänkvärt, absolut, men när ni tar er an ”Big Brother” bör ni göra det med sansade förväntningar. Det är inte litterärt sprängstoff, inte heller som man kan tro en debattbok om vikt och matmissbruk. Snarare då en roman med satiriska/samhällskritiska – och, uppenbarligen, även självbiografiska – inslag. Så mycket finns att skriva om det här ofantligt svåra och känsliga ämnet. Om inte ens Lionel Shriver med sin stilistiska skärpa, klokhet och personliga erfarenhet kan formulera något riktigt vettigt, vem kan det då? Är det som The Guardian föreslår i sin recension av ”Big Brother”, att Shrivers framställning är mer en sorts sorg- och skuldexorcism än fungerande roman? Nja, jag tycker nog att romanen – persongalleriet, gestaltningen, intrigen fram till vändningen som alla läsare kommer ha åsikter om – fungerar. Snarare är det karaktärernas tankar om mat och ätande som får en alltför idébaserad, resonerande ton som inte håller hela vägen. Sedan kan jag också tycka att det blir alltför mycket moraliserande över fetma och ätande, något som jag inte tror var Shrivers avsikt. Jag hoppas åtminstone inte det. Med ”Big Brother” har Lionel Shriver med vissa små skönhetsfel (tänk Cindy Crawfords mouche) återigen visat vilken skicklig författare hon är. Frågan kvarstår dock: när ska hon producera en ny roman i klass med ”We Need To Talk About Kevin” eller ”The Post-Birthday World”? Vi väntar.

(Ett sista självbiografiskt interludium, som förhoppningsvis illustrerar exakt hur mycket mat och ätande speglar, och i viss mån förvränger, vår framtoning. När jag och Johanna K åt middag med Lionel Shriver på en restaurang i Stockholm 2008 beställde hon – Lionel – in kycklingbröst med spenat. Bara så där, utan det obligatoriska suckandet, längtandet och medvetna försakandet som brukar ackompanjera en dylik beställning. Jag blev förbryllad, och lite imponerad (sorgligt). Det här var innan LCHF-hypen och följaktligen väldigt unheard of i Sverige. Jag minns hur jag betraktade henne med lika delar skräck och avund, funderade på hur man blir en sådan där människa som utan att blinka beställer in något egenkomponerat, snudd på parodiskt hälsosamt utan att få det att se ut som en uppoffring i Abrahamklass. Som jag tänkt på den där tallriken! Hennes menyval slog an på något inom mig, något som jag antar har med skuld, bristande självkontroll (eller åtminstone uppfattningen om bristen därav) och ett skevt förhållande till mat att göra. Det är en scen som faktiskt skulle göra sig riktigt bra i ”Big Brother”, jag undrar vad Shriver skulle säga om hon kände till min reaktion? Min gräddiga pasta tedde sig plötsligt som en sorts motståndshandling, och jag tuggade i mig den med ett visst mått av tjurig upproriskhet tills jag upptäckte att författaridolen åtminstone drack vin, och dessutom var otroligt trevlig trots spenatglorian. När jag upptäckte att Lionel Shriver skrivit en bok om övervikt och matmissbruk dök den där tallriken med kyckling och spenat upp på näthinnan igen.  Kunde HON  verkligen skriva trovärdigt om ett så svårt ämne? Men det kunde hon ju. På sätt och vis.)

Read Full Post »

Sommarläsningsenkät

Denna enkät om sommarläsning har redan hunnit gå varm i bokbloggosfären, men ett svar till mäktar ni väl med? Ni får gärna svara i kommentarerna eller på era egna bloggar.

1. Vilka 5 böcker bara MÅSTE hinna läsas i sommar?

”Sisterland” av Curtis Sittenfeld

”The Interestings” av Meg Wolitzer

”Life After Life” av Kate Atkinson

”Say Goodbye” av Lewis Shiner

”The Burgess Boys” av Elizabeth Strout

 

2. Vilken bok är du egentligen inte så sugen på men känner att det är dags att ta tag i?

 

Jag har två stora åbäken till inbundna Scarpettaromaner olästa i bokhyllan som jag inte känner mig det minsta sugen på. Borde möjligen läsa dem innan ytterligare en del hinner komma ut. Eller inte…

 

3. Var är bästa stället att läsa i sommar?

 

Min makes mosters veranda med utsikt över Kalixälven, gärna med ett stort glas iskall Portello inom räckhåll. Annars funkar det mesta: baksätet på bilen, sängen, stranden, badkaret, vår egen veranda…

 

4. Handen på hjärtat, var tror du att du faktiskt kommer att läsa någonstans?

 

Där jag får och kan. (Se ovan).

 

5. Vilken bok tror du kommer bli sommarens bästa?

 

Jag har väldigt höga förväntningar på Kate Atkinson. Och Gardell, naturligtvis.

 

6. Vilken bok borde ALLA läsa i sommar?

 

Den avslutande delen i Jonas Gardells ”Torka aldrig tårar utan handskar”-trilogi.

 

7. Strand eller hängmatta?

 

Strand. Hängmattor är överskattade. Läser ens någon i hängmattan?

 

8. Deckare eller roman?

 

Gärna både och, men denna sommar ser ut att bli en romansommar (bortsett från några obligatoriska Maria Lang-omläsningar).

 

9. Favoritgenre?

Mörka litterära spänningsromaner med moraliskt komplexa huvudpersoner. (Japp, det är en genre, så det så!)

Read Full Post »

”Close My Eyes” – Sophie McKenzie

A nerve-jangling thriller for fans of Gillian Flynn and Sophie Hannah, visst låter det bra? Tyvärr levde inte alls ”Close My Eyes” upp till mina förväntningar. För långsökt, för plott(r)igt, för lite psykologisk skärpa. Sophie Hannah-jämförelsen kan jag ändå förstå då intrigen påminner lite om den i ”Little Face”: moderskärlek, ett försvunnet barn och allmän omkullkastning av det man trott varit sanning. För åtta år sedan födde Gen Loxley en dödfödd liten flicka. De senaste åtta åren har präglats av en alluppslukande saknad efter Beth, barnet som Gen aldrig fick lära känna, och skrivkramp (Gen är författare men har inte lyckats skriva en rad sedan hon förlorade sitt barn). Så en dag står en okänd kvinna utanför Gens dörr och påstår att hennes barn lever*. Qué? tänker Gen, och det tänker läsaren också. Därefter kastas vi in i en febril, och för all del väldigt spännande, jakt på sanningen där ingen – inte ens Gens make – tycks vilja hjälpa henne. Hennes enda allierade är en rödlockig irländsk såpaskådis som jag stör mig enormt på, inte minst för att det känns som om han rymt direkt från en Marian Keyes-roman (”Last Chance Saloon”, kanske?). Vägen fram till sanningen är milt sagt snårig, med en twist på slutet som irriterar mer än den chockar. Nej, Sophie McKenzie, jag är ledsen: ett garnnystan fullt av hoptrasslade, osannolika intriger does not a ”Gone Girl” make. Jag gissar att vi kommer få vänja oss vid att var och varannan twistig thriller skriven av en kvinnlig författare jämförs med Gillian Flynn, och här gäller det att läsa med en nypa salt. Läser gör jag ju ändå, för plötslig händer det…!

Om det är ren bladvändarspänning du är ute efter, och om du känner dig förlåtande gentemot osannolika vändningar, kanske ”Close My Eyes” kan vara något. I övrigt: nä, läs Sophie Hannah istället. Hon är mycket bättre på trovärdiga karaktärer och en behövlig vardagsnerv mitt uppe i intrighopperiet. Och, framför allt, läs naturligtvis Gillian Flynn!

* Att detta över huvud taget är en möjlighet beror på att Gen förlöstes med kejsarsnitt medan hon var nedsövd, en förlossningsform som jag vet att åtminstone svenska förlossningsvården undviker när det gäller sena missfall då det är viktigt att fysiskt och känslomässigt vara med i processen. Det är VÄLDIGT många osannolika detaljer i den här berättelsen, och denna är väl inte den största, men jag tycker ändå att den kräver en parantes så att inte intrigen framgår som ännu mer osannolik än vad den är.

Read Full Post »

Sommarläsningshögen (och lite till)

Med tanke på att det är midsommar på fredag borde det vara hög tid för det obligatoriska sommarläsningsinlägget, inte sant? Med det obligatoriska sommarläsningsinlägget följer, som ni säkert vet själva, ett visst – somliga skulle rentav säga hejdlöst – mått av optimism. Jag vill att ni har det i åtanke när ni beskådar min hög och alla tillägg. Dock har jag semester veckan före bokmässan och eftersom semestern kommer att firas på avsevärt varmare breddgrader borde väl därmed sommaren sträcka sig en bra bit in i september? Då kanske inte läsoptimismen ter sig alltför hejdlös?

Jag börjar med den hög jag släpade hem från postombudet idag, där flera av årets av mig mest efterlängtade romaner (Atkinson, Jewell, Wolitzer, Shriver) återfinns tillsammans med några oprövade kort och en av English Bookshop-Jans favoritförfattare:

Sedan lägger vi till två böcker som jag lånat/reserverat på biblioteket i sommarläsningssyfte:

(Måste dock erkänna att det känns bra konstigt att LÅNA en Douglas Kennedy – jag som köpt hans böcker sedan tidigt 00-tal. Nästan som att jag är otrogen mot honom på något sätt… Om ”Five Days” är lika bra som ”The Big Picture” eller ”The Pursuit of Happiness” lovar jag att köpa alla hans böcker hädanefter. Inga mer biblioteksprassel!)

(Av författaren till ”Olive Kitteridge”, en riktig pärla till småstadsskildring/kollektivroman som jag läste och avgudare samma år som den vann Pulitzerpriset 2009. Fler borde upptäcka Elizabeth Strout i Sverige!)

Naturligtvis tänker jag även läsa Curtis Sittenfelds nya i sommar:

Samma sak med Kate Mortons ”The Secret Keeper”, som jag hamstrat bortom vett och sans:

Minst en Lisa Unger blir det nog också i sommar (minns Stora Lisa Unger-sommaren 2012!):

I juli utkommer Julia Heaberlins ”Lie Still”, som känns som ett måste då jag blev mycket förtjust i hennes debut ”Playing Dead”:

Juli bjuder även på ett annat, lika efterlängtat som fruktat, boksläpp:

Sedan hade jag tänkt nöja mig, kanske slänga in en sparad Cornelia Read eller Cathi Unsworth om tid finns. Ja, tills jag såg Calliopes senaste inlägg där hon frestade med en ny oemotståndlig noirbekantskap, vill säga:

Bara en till (redan här känner jag de kyliga oktobervindarna i ansiktet, för det är där vi kommer att befinna oss när alla dessa böcker är utlästa):

(Ser förresten att Pypers debut ”Lost Girls” kommit i nytryck. Hett tips för er som gillar välskrivna småstadsthrillers med skräckudd.)

Låt den hejdlöst optimistiska sommarläsningen börja (och bli inte förvånade om det kommer eftersläntrare)!

Read Full Post »

Hej, kulturkonsument!

Vördnadsfullt snott från DN, som brukar köra denna enkät i kulturbilagan om söndagarna. Vore kul att läsa era svar!

Första skivan jag köpte: ”R.O.C.K” med Shaboom (jag var åtta..).
Senast spelad låt: Något med Arcade Fire.
Första sajten jag kollar när jag vaknar: Instagram.
Spel jag spelar mest: Trivial Pursuit.
VOD-tjänst: Vod? (Förlåt, kunde inte låta bli.)
SVT Play-tips: ”Spung” i Öppet Arkiv. There is a light that never goes out!
Favoritradioprogram: ”Stil i P1” med Susanne Ljung.
Söndagskulturkonsumtion: Dagstidningar och pusseldeckare.
Dyraste kulturvana: Böcker…
Film jag sett flest gånger: ”Heathers” eller ”Stand By Me”.
Bok jag läst flest gånger: Maria Langs ”Mördaren ljuger inte ensam”.
Favorittidskrift: Sonic.
Konstart som är svårast att relatera till: Mimkonst.
Konstverk jag skulle vilja äga: Anton Corbijns ikoniska porträtt av Ian Curtis (var för övrigt min makes presentationsbild på Lunarstorm när vi träffades).
Verk som fått mig att gråta: ”Torka aldrig tårar utan handskar”.
Favoritsajt: Alla bokbloggar jag läser, ingen nämnd, ingen glömd.

Read Full Post »

… och när man talar om trollen

Read Full Post »

Tre ytterligare Langutgåvor i juli

Nu står det klart att ytterligare tre Maria Lang-böcker ska ges ut på nytt av Norstedts: ”En skugga blott” (stor personlig favorit), ”Rosor, kyssar och döden” och ”Tragedi på en lantkyrkogård” utkommer i juli. Precis som de tre första nyutgåvorna har de fått synnerligen stiliga omslag – se själva!

Varje sommar är ju som bekant Langsommar för mig, så att jag gör tummen upp för fortsatt nyutgivning lagom till sommarsemestrarna säger sig självt. Hoppas att utgivningen fortsätter kronologiskt med ”Se, döden på dig väntar”, ”Mörkögda augustinatt” och ”Kung Liljekonvalje av dungen” och sedan låter sig sträcka in i Camilla Martin-böckerna. Puck i all ära – flickan är genomsympatisk, men jag är väldigt svag för Camilla som dessutom känns lite mer rivig än sin mer hemvävda föregångare. Riktigt kul blir det när Lang låter dem träffas i ”En främmande man”*, en bok som förresten är som gjord för midsommarläsning. Låt Langsommaren börja (om den inte redan gjort det)!

* Med all respekt för att Lang tröttnade på Puck och det i längden ogörliga i att låta henne snubbla rakt in i vart och vartannat lik, hur osannolikt är det inte att Christers två bästa vänner plötsligt bara försvinner ur hans liv? I de första Puck- och Ejelösa böckerna nämns de fortfarande i små passager – till exempel har Christer gjort Edith Södergran-research hemma i Pucks bokhylla i ”Farliga drömmar” – för att sedan, efter två efterlängtade gästspel i ”Vår sång blir stum” och ”En främmande man”, obönhörligt skrivas ur böckerna. Ska man tänka sig att de fortsatte umgås privat med Christer och Camilla men plötsligt som av en händelse lyckades hålla sig borta från de eviga mordutredningarna? Hade de inte fått dyka upp hemma i Helena Wijks trivsamma Skogavilla någon gång – de har ju ändå släkten på promenadavstånd…? Hur hade Puck med sin påtagligt 50-talsbetonade käckhet trivts i 70-talsböckerna? Hade Eje odlat skägg och polisonger? Blev det någon tonårsrevolt för Christina? Ja, jag har tänkt mycket på det här som ni förstår. Fint i alla fall att Puck fick en cameo i en av Ingrid Hedströms utmärkta Villettedeckare, ”Under jorden i Villette”!

Read Full Post »

Nu så…!

Ska hon inte börja skriva om andras böcker igen?

Jo, visst ska hon det. Snart. MEN, first things first: nu går ”Kallelsen” att köpa som nerladdningbar e-bok hos Adlibris och Bokus.

Ni kan även, om ni vill, se en video där jag berättar lite om hur jag fick inspiration till berättelsen (om ni ser något som fladdrar till i vänstra hörnet så är det bara en nyfiken och sällskapssjuk liten katt):

Så! Nu lovar jag att sluta tjata. Glad e-pubbningsfredag, allesammans! Jag har trotsat regnet och bär min allra storblommigaste klänning och kanske skålar i torr engelsk cider ikväll när jag viker tvätt framför ”Pretty Little Liars”, som åtminstone så här i mitten av första säsongen (jag är ju en boxknarkare, så jag ligger alltid några säsonger efter de coola kidsen) är riktigt kul på ett mörkt, såpigt teen noir-sätt som för tankarna till ett yngre, fräschare och barmhärtigt slapstickfritt ”Desperate Housewives” under Mary Alice-eran. Bra avslutning på en bra vecka.

Read Full Post »

Lite förhandspepp av det egocentriska slaget (underrubrik: kolla här då!)

Imorgon utkommer min novell ”Kallelsen” som nerladdningsbar e-bok, så det är väl på plats med lite förhandspepp…? Redan nu går den att bevaka hos Adlibris, och så här beskrivs novellen på Mix Förlags hemsida:

Det doftar hav och rutten tång i kammaren. Mitt hjärta bultar så att jag tror att bröstkorgen ska sprängas. Långt nere i undervattenstankarna vaknar något till liv. Jag hoppas vid Gud att det somnar om igen.

På en glest bebodd ö sitter en kvinna med ett litet barn och väntar på att hennes man ska komma hem från hummerfisket. Men dagarna går och han kommer inte. Märkliga rykten om försvunna koltbarn kretsar på den lilla ön och en morgon står hennes man äntligen vid hennes säng. Men är det verkligen han?

Helena Dahlgren har skrivit en suggestiv skräckberättelse inspirerad av H.P. Lovecrafts mytologi och somrar i Bohuslän.

”Kallelsen” är, som jag nämnt tidigare, en vidareutveckling av den novell jag vann första pris i SF-bokhandelns H.P. Lovecraft-tävling i december 2011. Lite längre, lite skräckigare med en del inbyggda digitala inslag som jag tycker harmonierar fint med innehållet. Det är så svårt med sådant man skrivit själv; jag pendlar mellan skamlös ”kolla här då!”-narcissism och avgrundsdjupt  självförakt i femminutersintervaller… Lite läskigt känns det också att släppa sitt lilla koltbarn, för att stjäla novellens vokabulär, ut i världen. Här är jag och mina morbida, småperversa tankar, liksom. (Litet klargörande: det är INTE flickan med namnet på omslaget som skrivit dagboksanteckningarna. Eller jo, det är det ju på sätt och vis, men ni förstår vad jag menar.) Men jag hoppas att ni vill läsa, och om ni vill berätta vad ni tyckte efteråt blir jag jätteglad. Från och med imorgon kan ni alltså köpa den hos nätbokhandlarna till det facila priset av 14 kronor, så om ni köper och tycker att det är dynga behöver ni åtminstone inte känna att ni blivit ruinerade. Den 28 juni är första recensionsdag. Hörde jag ett rungande ”PEPPEN”…?

Read Full Post »

Damned if you do, damned if you don’t

Det pågår en väldigt intressant diskussion på Bokhora just nu, med utgångspunkt i Nils Schwarzs recension av Joyce Carol Oates nya ungdomsroman ”Två eller tre saker jag glömde berätta för dig”. Läs den! Schwarz har, med all rätta, reagerat på att en av bokens huvudpersoner Nadia, som är 163 cm lång och väger 53 kilo, beskrivs som gravt överviktig. Vilket naturligtvis är helt uppåt väggarna om det stämmer. Jag har inte läst boken än, men tänker mig att det gravt överviktiga är Nadias subjektiva bedömning som bottnar i en ätstörning – och att detta är Oates sätt att gestalta den ätstörningen. Nog för att Oates själv har ett mångårigt och skevt förhållande till det där infernaliskt svåra med vikt, mat och kropp – minns dagböckerna, hur hon åt en halv konserverad persika med lite keso till lunch – och nog för att hon flera gånger balanserat farligt nära något slags internaliserat kropps- och kvinnoförakt i sin gestaltning. Tänker till exempel på Alma, den tatuerade flickan i romanen med samma namn, som beskrivs som en vit, rund och lealös mollusk. Obehagligt till tusen? Ja. Oates egen åsikt om Alma? Det vet vi ju inte, men jag lutar åt nej. Som författare finns det tusentals sätt att gestalta, och i den uppgifter ingår även att gestalta det mörka, fula, motbjudande, ibland moraliskt tvivelaktiga. Även ätstörningar måste få gestaltas eftersom de (tyvärr) är en realitet i vår värld.

Man måste få skriva om ätstörningar, som sagt. Dock undrar jag, inte minst efter en givande diskussion med Johanna Ö i kommentarsfältet till hennes inlägg (i skrivande stund är det uppe i nära 30 kommentarer, så uppenbarligen är det ett ämne som engagerar), om man verkligen måste skriva ut siffror. Det blir lätt så fel, oavsett var på viktskalan man själv befinner sig, och siffror, vet jag av egen erfarenhet, är sådant man som normalätstörd tatuerar in i hjärnbarken. Jag kommer till exempel aldrig glömma en artikel i Svensk Damtidning, tror jag att det var, där man tog upp olika kvinnliga politiker som ”alla befann sig på rätt sida av 65-kilosgränsen”. Fram tills dess visste jag inte att det fanns en sådan gräns; därefter hade jag svårt att tänka på något annat. (Vilken sida av den där idiotiska gränsen som var ”rätt” behöver jag väl knappast nämna…?)

Jag tänker på den ständigt viktnojande Ruth Galloway som inbillar sig att ett larm går igång i hennes bil varje gång hon och hennes åttiokiloskropp sätter sig. (Hur kort är hon, kan man undra? När jag tänker på pipande larm i relation till vikt tänker jag på någon i kategorin Gilbert Grapes mamma, inte en kvinna i 80-kilosklassen… och om Ruth, som man ju gillar trots detta ständiga nojande, vore sådär en 130 centimeter lång känns det väl som om det skulle ha nämnts någonstans?)

Minns hur Kay Scarpetta obducerade ett kvinnligt lik som benämndes som ”obese” med uppskattad vikt runt 80 kilo. Minns den efterföljande, genompuckade men envisa tanken ”jaha, då har jag ytterligare en anledning att gå ner i vikt, för fy fan att ligga på obduktionsbordet och bli kallad fet”. Som om DET vore det värsta i det scenariot…

Jag minns också ett – alldeles säkerligen välmenat – jobb i Veckorevyn där tidningens dåvarande chefredaktör Charlotta Flinkenberg poserade i jeans och glatt basunerade ut att hon vägde 71 kilo (efter att ha gått ner ett ganska ansenligt antal kilon, kan tilläggas). ”BLI STORLEKSMODIG!” hette det då, och jag tror säkert att artikeln skrevs i all välmening men ärligt talat: kan vi inte bara sluta prata siffror? Man kan väga dessa siffror, 45, 53, 67, 71, 80, 95, you name it, på guldvåg, tänka (så som väl alla vettiga människor gör?) att folk är olika och att det är en vacker sak och huvudsaken är väl att man mår bra. Det är ändå som upplagt för missförstånd, ”men jag då, som vägt 53 kilo hela mitt vuxna liv!” kontra ”men jag då, som inte vägt 53 kilo sedan mellanstadiet” och så vidare. Vi behöver verkligen prata om vikt, skeva ideal och hur de påverkar oss (apropå det, missa inte det här inlägget och klippet med Julia Skott som besökte Nyhetsmorgon igår och var helt briljant!) men behöver vi verkligen tala om siffror? Jag tycker inte det. Å andra sidan: att vi behöver prata om de här sakerna är glasklart, så HUR ska vi prata om det? Och hur ska författare skriva om det, så att den konstnärliga gestaltningen inte blir lidande? Hett tips: skippa siffrorna. Just do it, folks!

Svåra, svåra saker, detta, men ack så viktiga. På vägen hem idag tänkte jag svänga förbi biblioteket och se om de har Oates nya inne. Återkommer med recension.

Read Full Post »