Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for juni, 2013

040529-FC222I november 2009 lämnade författaren Lionel Shriver (”We Need To Talk About Kevin”, ”The Post-Birthday World” med mera) in en artikel som senare publicerades i The Guardian. Artikeln handlade om hur hennes bror Greg höll på att äta ihjäl sig medan hans familj hjälplöst såg på. Dagen efter var Greg död. Min bror åt ihjäl sig, och jag kommer aldrig att förlåta mig själv, skrev Shriver senare i ytterligare en artikel som bland annat beskriver ett hjärtslitande möte med brodern efter en signering.  De hade inte setts på länge, och när en gravt överviktig man med käpp och bärbar syrgastank flåsande närmade sig henne förstod hon först inte att det var hennes egen bror.

Det finns en scen i Lionel Shrivers nya roman ”Big Brother” som är nästintill identisk med den smärtsamma bokhandelsscenen. Systern heter Pandora och hennes bror Edison, och platsen är en flygplats i Iowa snarare än en bokhandel men grundscenen är densamma. Pandora har inte sett sin bror, som hankar sig fram som jazzmusiker i New York, på över fyra år. Så plötsligt ska han bo hos Pandora, hennes make och två styvbarn i två månader. Det är bokstavligt talat en främling som Pandora möter på flygplatsen: mannen som rullas ut i rullstol av flygpersonalen väger minst hundra kilo mer än vad han gjorde när de sist sågs och har, åtminstone fysiskt, mycket lite gemensamt med den man hon minns. Hur har Edison blivit så fet, och är det för sent att hjälpa honom? När Pandora bjuder in Edison i sitt hem sätts hennes äktenskap i gungning, och den nya familjekonstellationen tvingas alla på sitt sätt fundera kring varför och vad de äter, och hur det påverkar dem.

Shriver skriver vasst, oinsmickrande och ofta roligt (funny dark snarare än funny haha – och hon väjer inte ens för bajskorvar) om vikt, matmissbruk och relationer. Det handlar om hur fördomar och uppfattningar vi tror är personliga, men i själva verket är socialt nedärvda, genomsyrar oss i vår syn på oss själva och omvärlden. Hur vi vill uppfattas, hur omvärlden defacto uppfattar oss och diskrepansen däremellan. Till exempel låter Shriver sitt berättarjag Pandora resonera kring hur det kommer sig att hon fastän hon i likhet med större delen av samhället vill vara smal hellre vill ha de egenskaper som brukar förknippas med överviktiga. Det smala skönhetsidealet står märkligt nog i bjärt kontrast till de mestadels negativa egenskaper som ofta associeras med smala: en torr glädjelöshet med vissa inslag av kontrollfreak. Nästan alla vill ha kroppen, men till vilket pris? (I ”Big Brother” representeras överjagstorrisen av Pandoras make Fletcher, som med sitt fullkornsris och sina ständiga cykelturer är Edisons antites. Han är en väldigt rolig, och sjukt enerverande, karaktär.)

(Självbiografiskt interludium. Under en kort – så här i efterhand har jag nästan börjat tänka på den som barmhärtigt kort, för att vara smal var inte alls min grej, vare sig fysionomiskt, känslomässigt eller livsstilsmässigt – period i mitt vuxna liv var jag smal. Eller, den medicinska definitionen hade väl förmodligen varit normalviktig. Men jag kunde få på mig en 36:a utan svårigheter, de mjuka kurvorna, somliga socialt accepterade och uppmuntrade, andra inte, var bortbantade och jag såg siffror på vågen jag inte sett sedan slutet av mellanstadiet. Vet ni vad? Jag har aldrig kämpat så hårt i hela mitt liv för att bli omtyckt som då. Plötsligt var folk i min omgivning avsevärt mer aviga mot mig, jag fick slå knut på mig själv, bli en mänsklig cirkushäst för att få omvärlden att förstå att jag var precis lika trevlig som när jag vägde mer. Undantaget någon liten förskrämd tant som tyckt det varit för läskigt att sitta bredvid en svarthårig och svår gothtjej på bussen är det här enda gången i mitt liv som jag upplevt att mitt yttre stått i vägen för min verkliga personlighet. Som lätt överviktig hade, och har, jag aldrig känt mig illa behandlad på grund av min vikt eller mitt utseende. Snarare tvärtom: den extra stoppningen blir en social stötdämpare, man oskadliggörs, gullifieras. De dömande blickarna och glåporden kommer nog betydligt senare – men när? Och kan jag – kan alla vi som på något sätt kämpar med att försöka se mat som just mat, varken mer eller mindre, tappa fotfästet så totalt att vi hamnar i Edisons situation?)

I gladly trade a  svelte figure for the capacity to think about something else

(Pandora, s. 364)

Länge läser jag snudd på andäktigt, stryker under formuleringar och tankar jag finner särskilt intressanta, bland annat den här som jag fann så talande för Shrivers sätt att tänka att jag var tvungen att instagramma den:

shriver

”Being of no earthly interest to anyone had been a lifelong goal”, säger berättarjaget i Lionel Shrivers nya roman. Ett uttalande som i sig gör henne intressant i mina ögon. #läsning

Så ja, jag läser och fröjdas av den shriverska skärpan. Även om huvudspåret – Pandoras relation till Edison och hur hans matmissbruk påverkar hela familjen, inte minst Pandoras äktenskap – tar mycket anspråk finns det flera lyckade sidospår. Jag gillar till exempel beskrivningen av Pandoras och Edisons barndom, hur de växte upp i skuggan av pappan och hans rätt dåliga sitcom om en familj där barnen återspeglade önskvärda egenskaper hos de egna avkommorna. Shriver är så BRA på dysfunktionella familjer, gärna med en touch av svart humor. Mörkt humoristiska är även de talande dockor som Pandora blivit halvrik och halvkänd på, karikatyrer på närståendes verbala tics och egenheter. Ömsint eller hånfullt? Hur skulle man själv reagera om man fick en sådan docka – och vad skulle dockan säga? (”Finns det något kaffe?”, ”Jag läste x långt innan hen blev känd” och ”Oh the humanity!” är lågoddsare för min del.) Sedan, ungefär två tredjedelar in i berättelsen, tar den en helt ny vändning –  och intrigutvecklingen  vänder ut och in på sig själv i sista kapitlet. MAJOR twist. Den i ”We Need To Talk About Kevin” fick mitt hjärta att stanna; denna är inte fullt lika lyckad. Även Bokbabbel hade invändningar mot slutet, och jag delar alltså hennes uppfattning. Men! (Det finns alltid ett ”men”, åtminstone i Shriververse. ) Jag tror att man om man – vilket mina litteraturvetenskapliga studier lärt mig att man inte ”ska” – anlägger ett biografiskt perspektiv på slutet, väger in Shrivers erfarenheter, de skuldkänslor hon talat om i officiella sammanhang, så är twisten helt logisk, en medmissbrukares febrila önskedröm. Så har också Shriver själv beskrivit sin roman som ”a fantasy of sorts. It was a pale substitute: if I couldn’t save my brother in real life, I could save him on paper”.

Vändningen, hur förståelig den än är utifrån något slags allmänmänskligt perspektiv, förenklar samtidigt som den försvårar. Vad är det egentligen Lionel Shriver vill säga med ”Big Brother”? Att det är farligt att ha ett BMI på över 50? Att dieter sällan eller aldrig funkar? Att blod är tjockare än vatten? Att överätande handlar om något annat än mat? Allt detta visste jag när jag slog upp boken. Jag kanske är orättvis nu. Naturligtvis kan inte en författare, inte ens en så skicklig som Shriver, sitta inne med Sanningen om något så komplext som mat, vikt och överätande. Ändå kan jag inte låta bli att känna mig lite besviken när jag lägger ifrån mig ”Big Brother”. Visst, jag har fått skratta, gråta, tänka, njuta av språkets exakthet, umgås med ett gäng störiga, motsträviga och oupphörligt fascinerande personer vars beskäftiga/självförminskande/arroganta personligheter stannar kvar i läsminnet, trots att – eller ska det stå ”tack vare” här? – de är allt annat än sympatiska. (Shriver, liksom Claire Messud vars ”The Woman Upstairs” jag inte kunde släppa i våras, skriver om personer som är svåra att älska och ännu svårare att förbli likgiltig inför. Jag tror utan att veta med bestämdhet att Shriver skulle skriva under på Messuds tanke att litterära gestalter inte ska vara några man vill ha pyjamasparty med – ett uttalande som för övrigt fick Jennifer Weiner att gå i taket, men det är en annan historia.) Dock måste det sägas: det här är inte i paritet med ”We Need To Talk About Kevin”. Intensivt läs- och tänkvärt, absolut, men när ni tar er an ”Big Brother” bör ni göra det med sansade förväntningar. Det är inte litterärt sprängstoff, inte heller som man kan tro en debattbok om vikt och matmissbruk. Snarare då en roman med satiriska/samhällskritiska – och, uppenbarligen, även självbiografiska – inslag. Så mycket finns att skriva om det här ofantligt svåra och känsliga ämnet. Om inte ens Lionel Shriver med sin stilistiska skärpa, klokhet och personliga erfarenhet kan formulera något riktigt vettigt, vem kan det då? Är det som The Guardian föreslår i sin recension av ”Big Brother”, att Shrivers framställning är mer en sorts sorg- och skuldexorcism än fungerande roman? Nja, jag tycker nog att romanen – persongalleriet, gestaltningen, intrigen fram till vändningen som alla läsare kommer ha åsikter om – fungerar. Snarare är det karaktärernas tankar om mat och ätande som får en alltför idébaserad, resonerande ton som inte håller hela vägen. Sedan kan jag också tycka att det blir alltför mycket moraliserande över fetma och ätande, något som jag inte tror var Shrivers avsikt. Jag hoppas åtminstone inte det. Med ”Big Brother” har Lionel Shriver med vissa små skönhetsfel (tänk Cindy Crawfords mouche) återigen visat vilken skicklig författare hon är. Frågan kvarstår dock: när ska hon producera en ny roman i klass med ”We Need To Talk About Kevin” eller ”The Post-Birthday World”? Vi väntar.

lionel-shriver.thumbnail(Ett sista självbiografiskt interludium, som förhoppningsvis illustrerar exakt hur mycket mat och ätande speglar, och i viss mån förvränger, vår framtoning. När jag och Johanna K åt middag med Lionel Shriver på en restaurang i Stockholm 2008 beställde hon – Lionel – in kycklingbröst med spenat. Bara så där, utan det obligatoriska suckandet, längtandet och medvetna försakandet som brukar ackompanjera en dylik beställning. Jag blev förbryllad, och lite imponerad (sorgligt). Det här var innan LCHF-hypen och följaktligen väldigt unheard of i Sverige. Jag minns hur jag betraktade henne med lika delar skräck och avund, funderade på hur man blir en sådan där människa som utan att blinka beställer in något egenkomponerat, snudd på parodiskt hälsosamt utan att få det att se ut som en uppoffring i Abrahamklass. Som jag tänkt på den där tallriken! Hennes menyval slog an på något inom mig, något som jag antar har med skuld, bristande självkontroll (eller åtminstone uppfattningen om bristen därav) och ett skevt förhållande till mat att göra. Det är en scen som faktiskt skulle göra sig riktigt bra i ”Big Brother”, jag undrar vad Shriver skulle säga om hon kände till min reaktion? Min gräddiga pasta tedde sig plötsligt som en sorts motståndshandling, och jag tuggade i mig den med ett visst mått av tjurig upproriskhet tills jag upptäckte att författaridolen åtminstone drack vin, och dessutom var otroligt trevlig trots spenatglorian. När jag upptäckte att Lionel Shriver skrivit en bok om övervikt och matmissbruk dök den där tallriken med kyckling och spenat upp på näthinnan igenKunde HON  verkligen skriva trovärdigt om ett så svårt ämne? Men det kunde hon ju. På sätt och vis.)

Annonser

Read Full Post »

Denna enkät om sommarläsning har redan hunnit gå varm i bokbloggosfären, men ett svar till mäktar ni väl med? Ni får gärna svara i kommentarerna eller på era egna bloggar.

1. Vilka 5 böcker bara MÅSTE hinna läsas i sommar?

”Sisterland” av Curtis Sittenfeld
”The Interestings” av Meg Wolitzer
”Life After Life” av Kate Atkinson
”Say Goodbye” av Lewis Shiner
”The Burgess Boys” av Elizabeth Strout
 
2. Vilken bok är du egentligen inte så sugen på men känner att det är dags att ta tag i?
 
Jag har två stora åbäken till inbundna Scarpettaromaner olästa i bokhyllan som jag inte känner mig det minsta sugen på. Borde möjligen läsa dem innan ytterligare en del hinner komma ut. Eller inte…
 
3. Var är bästa stället att läsa i sommar?
 
Min makes mosters veranda med utsikt över Kalixälven, gärna med ett stort glas iskall Portello inom räckhåll. Annars funkar det mesta: baksätet på bilen, sängen, stranden, badkaret, vår egen veranda…
 
4. Handen på hjärtat, var tror du att du faktiskt kommer att läsa någonstans?
 
Där jag får och kan. (Se ovan).
 
5. Vilken bok tror du kommer bli sommarens bästa?
 
Jag har väldigt höga förväntningar på Kate Atkinson. Och Gardell, naturligtvis.
 
6. Vilken bok borde ALLA läsa i sommar?
 
Den avslutande delen i Jonas Gardells ”Torka aldrig tårar utan handskar”-trilogi.
 
7. Strand eller hängmatta?
 
Strand. Hängmattor är överskattade. Läser ens någon i hängmattan?
 
8. Deckare eller roman?
 
Gärna både och, men denna sommar ser ut att bli en romansommar (bortsett från några obligatoriska Maria Lang-omläsningar).
 
9. Favoritgenre?

Mörka litterära spänningsromaner med moraliskt komplexa huvudpersoner. (Japp, det är en genre, så det så!)

Read Full Post »

closemyeyes_paperback_300hA nerve-jangling thriller for fans of Gillian Flynn and Sophie Hannah, visst låter det bra? Tyvärr levde inte alls ”Close My Eyes” upp till mina förväntningar. För långsökt, för plott(r)igt, för lite psykologisk skärpa. Sophie Hannah-jämförelsen kan jag ändå förstå då intrigen påminner lite om den i ”Little Face”: moderskärlek, ett försvunnet barn och allmän omkullkastning av det man trott varit sanning. För åtta år sedan födde Gen Loxley en dödfödd liten flicka. De senaste åtta åren har präglats av en alluppslukande saknad efter Beth, barnet som Gen aldrig fick lära känna, och skrivkramp (Gen är författare men har inte lyckats skriva en rad sedan hon förlorade sitt barn). Så en dag står en okänd kvinna utanför Gens dörr och påstår att hennes barn lever*. Qué? tänker Gen, och det tänker läsaren också. Därefter kastas vi in i en febril, och för all del väldigt spännande, jakt på sanningen där ingen – inte ens Gens make – tycks vilja hjälpa henne. Hennes enda allierade är en rödlockig irländsk såpaskådis som jag stör mig enormt på, inte minst för att det känns som om han rymt direkt från en Marian Keyes-roman (”Last Chance Saloon”, kanske?). Vägen fram till sanningen är milt sagt snårig, med en twist på slutet som irriterar mer än den chockar. Nej, Sophie McKenzie, jag är ledsen: ett garnnystan fullt av hoptrasslade, osannolika intriger does not a ”Gone Girl” make. Jag gissar att vi kommer få vänja oss vid att var och varannan twistig thriller skriven av en kvinnlig författare jämförs med Gillian Flynn, och här gäller det att läsa med en nypa salt. Läser gör jag ju ändå, för plötslig händer det…!

Om det är ren bladvändarspänning du är ute efter, och om du känner dig förlåtande gentemot osannolika vändningar, kanske ”Close My Eyes” kan vara något. I övrigt: nä, läs Sophie Hannah istället. Hon är mycket bättre på trovärdiga karaktärer och en behövlig vardagsnerv mitt uppe i intrighopperiet. Och, framför allt, läs naturligtvis Gillian Flynn!

* Att detta över huvud taget är en möjlighet beror på att Gen förlöstes med kejsarsnitt medan hon var nedsövd, en förlossningsform som jag vet att åtminstone svenska förlossningsvården undviker när det gäller sena missfall då det är viktigt att fysiskt och känslomässigt vara med i processen. Det är VÄLDIGT många osannolika detaljer i den här berättelsen, och denna är väl inte den största, men jag tycker ändå att den kräver en parantes så att inte intrigen framgår som ännu mer osannolik än vad den är.

Read Full Post »

Med tanke på att det är midsommar på fredag borde det vara hög tid för det obligatoriska sommarläsningsinlägget, inte sant? Med det obligatoriska sommarläsningsinlägget följer, som ni säkert vet själva, ett visst – somliga skulle rentav säga hejdlöst – mått av optimism. Jag vill att ni har det i åtanke när ni beskådar min hög och alla tillägg. Dock har jag semester veckan före bokmässan och eftersom semestern kommer att firas på avsevärt varmare breddgrader borde väl därmed sommaren sträcka sig en bra bit in i september? Då kanske inte läsoptimismen ter sig alltför hejdlös?

Jag börjar med den hög jag släpade hem från postombudet idag, där flera av årets av mig mest efterlängtade romaner (Atkinson, Jewell, Wolitzer, Shriver) återfinns tillsammans med några oprövade kort och en av English Bookshop-Jans favoritförfattare:

sommarläsning

Sedan lägger vi till två böcker som jag lånat/reserverat på biblioteket i sommarläsningssyfte:

9780091795825_200_five-days_haftad

(Måste dock erkänna att det känns bra konstigt att LÅNA en Douglas Kennedy – jag som köpt hans böcker sedan tidigt 00-tal. Nästan som att jag är otrogen mot honom på något sätt… Om ”Five Days” är lika bra som ”The Big Picture” eller ”The Pursuit of Happiness” lovar jag att köpa alla hans böcker hädanefter. Inga mer biblioteksprassel!)

9780307967077_200_the-burgess-boys_ljudbok

(Av författaren till ”Olive Kitteridge”, en riktig pärla till småstadsskildring/kollektivroman som jag läste och avgudare samma år som den vann Pulitzerpriset 2009. Fler borde upptäcka Elizabeth Strout i Sverige!)

Naturligtvis tänker jag även läsa Curtis Sittenfelds nya i sommar:

9780385618496_200_sisterland

Samma sak med Kate Mortons ”The Secret Keeper”, som jag hamstrat bortom vett och sans:

9780230759503_large_the-secret-keeper

Minst en Lisa Unger blir det nog också i sommar (minns Stora Lisa Unger-sommaren 2012!):

9780307465221_large_heartbroken_e-bok

I juli utkommer Julia Heaberlins ”Lie Still”, som känns som ett måste då jag blev mycket förtjust i hennes debut ”Playing Dead”:

9780571299027_200_lie-still_haftad

Juli bjuder även på ett annat, lika efterlängtat som fruktat, boksläpp:

9789113044194_200_torka-aldrig-tarar-utan-handskar-3-doden

Sedan hade jag tänkt nöja mig, kanske slänga in en sparad Cornelia Read eller Cathi Unsworth om tid finns. Ja, tills jag såg Calliopes senaste inlägg där hon frestade med en ny oemotståndlig noirbekantskap, vill säga:

9781250000286_large_the-sleeping-and-the-dead

Bara en till (redan här känner jag de kyliga oktobervindarna i ansiktet, för det är där vi kommer att befinna oss när alla dessa böcker är utlästa):

9781409122586_200_the-demonologist_haftad

(Ser förresten att Pypers debut ”Lost Girls” kommit i nytryck. Hett tips för er som gillar välskrivna småstadsthrillers med skräckudd.)

Låt den hejdlöst optimistiska sommarläsningen börja (och bli inte förvånade om det kommer eftersläntrare)!

Read Full Post »

Hej, kulturkonsument!

helVördnadsfullt snott från DN, som brukar köra denna enkät i kulturbilagan om söndagarna. Vore kul att läsa era svar!

Första skivan jag köpte: ”R.O.C.K” med Shaboom (jag var åtta..).
Senast spelad låt: Något med Arcade Fire.
Första sajten jag kollar när jag vaknar: Instagram.
Spel jag spelar mest: Trivial Pursuit.
VOD-tjänst: Vod? (Förlåt, kunde inte låta bli.)
SVT Play-tips: ”Spung” i Öppet Arkiv. There is a light that never goes out!
Favoritradioprogram: ”Stil i P1” med Susanne Ljung.
Söndagskulturkonsumtion: Dagstidningar och pusseldeckare.
Dyraste kulturvana:
Böcker…
Film jag sett flest gånger:
”Heathers” eller ”Stand By Me”.
Bok jag läst flest gånger:
Maria Langs ”Mördaren ljuger inte ensam”.
Favorittidskrift:
Sonic.
Konstart som är svårast att relatera till:
Mimkonst.
Konstverk jag skulle vilja äga:
Anton Corbijns ikoniska porträtt av Ian Curtis (var för övrigt min makes presentationsbild på Lunarstorm när vi träffades).
Verk som fått mig att gråta:
”Torka aldrig tårar utan handskar”.
Favoritsajt:
Alla bokbloggar jag läser, ingen nämnd, ingen glömd.

Read Full Post »

image

Read Full Post »

Nu står det klart att ytterligare tre Maria Lang-böcker ska ges ut på nytt av Norstedts: ”En skugga blott” (stor personlig favorit), ”Rosor, kyssar och döden” och ”Tragedi på en lantkyrkogård” utkommer i juli. Precis som de tre första nyutgåvorna har de fått synnerligen stiliga omslag – se själva!

911304799X

9113048104

9113048112

Varje sommar är ju som bekant Langsommar för mig, så att jag gör tummen upp för fortsatt nyutgivning lagom till sommarsemestrarna säger sig självt. Hoppas att utgivningen fortsätter kronologiskt med ”Se, döden på dig väntar”, ”Mörkögda augustinatt” och ”Kung Liljekonvalje av dungen” och sedan låter sig sträcka in i Camilla Martin-böckerna. Puck i all ära – flickan är genomsympatisk, men jag är väldigt svag för Camilla som dessutom känns lite mer rivig än sin mer hemvävda föregångare. Riktigt kul blir det när Lang låter dem träffas i ”En främmande man”*, en bok som förresten är som gjord för midsommarläsning. Låt Langsommaren börja (om den inte redan gjort det)!

* Med all respekt för att Lang tröttnade på Puck och det i längden ogörliga i att låta henne snubbla rakt in i vart och vartannat lik, hur osannolikt är det inte att Christers två bästa vänner plötsligt bara försvinner ur hans liv? I de första Puck- och Ejelösa böckerna nämns de fortfarande i små passager – till exempel har Christer gjort Edith Södergran-research hemma i Pucks bokhylla i ”Farliga drömmar” – för att sedan, efter två efterlängtade gästspel i ”Vår sång blir stum” och ”En främmande man”, obönhörligt skrivas ur böckerna. Ska man tänka sig att de fortsatte umgås privat med Christer och Camilla men plötsligt som av en händelse lyckades hålla sig borta från de eviga mordutredningarna? Hade de inte fått dyka upp hemma i Helena Wijks trivsamma Skogavilla någon gång – de har ju ändå släkten på promenadavstånd…? Hur hade Puck med sin påtagligt 50-talsbetonade käckhet trivts i 70-talsböckerna? Hade Eje odlat skägg och polisonger? Blev det någon tonårsrevolt för Christina? Ja, jag har tänkt mycket på det här som ni förstår. Fint i alla fall att Puck fick en cameo i en av Ingrid Hedströms utmärkta Villettedeckare, ”Under jorden i Villette”!

Read Full Post »

Older Posts »