Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for juli, 2013

Litet sommaruppehåll

Nej, vet ni vad? Nu går jag på bloggsemester ett tag. Min riktiga semester infaller visserligen först i slutet av nästa vecka, men redan nu tänkte jag låta semesterlunken skölja över mig som ljummet insjövatten. Lite mindre Internet, lite mer kravlöst läsande. Rapporter kommer, needless to say, i slutet av sommaren. Tills dess lämnar jag er med ett bildkollage på Johnny Depp i lästagen (tack för inspiration Calliope, som jag vill minnas startade denna sympatiska bildserie för något år sedan!). Ha en fantastisk sommar så hörs vi i augusti, pigga, utvilade och ännu mer belästa!

deppdepp2johnnydeppreadinghellsangelsdepp3depp4

Annonser

Read Full Post »

Omslagsbild: Torka aldrig tårar utan handskar: 3. DödenNi vet det där fotbollslaget som Johanna L brukar oroa sig över i samband med efterlängtade boksläpp, nu senast när ”Sisterland” utkom? Jag delar hennes oro. Inte minst i semestertider, när bokhandlar (the horror!) kan ha stängt och leveranstiderna ofta blir längre. När jag upptäckte att jag kommer att befinna mig utomsocknes vid utgivningen av den avslutande delen i Jonas Gardells ”Torka aldrig tårar utan handskar”-trilogi tog fotbollslagskräcken – en sorts visualiserad släkting till abibliofobin – ett fast och kylslaget grepp om mitt hjärta. TÄNK om den lilla lokala bokhandeln inte tar in ”Döden” direkt på utgivningsdatum, så att jag får vänta flera dagar på att läsa om Benjamin, Rasmus, Paul och de andra?! Att förhandsbeställa hem och glatt vänta är inte att tänka på – sist jag gjorde det, med ”Kärleken”, hade någon stulit boken direkt ur brevlådan. (Ni ser, mina farhågor är till viss del befogade!)

Följaktligen fick det bli en förhandsbeställning upp till Norrbotten, där två pigga pensionärer, som naturligtvis tillfrågats i förväg om bokspektaklet, kan vakta brevlådan hela dagen. Puh!

Den 24 juli utkommer alltså ”Döden”, om någon nu missat det. Och i samband med det släpps även ”Torka aldrig tårar utan handskar” på dvd, så om du är en av de uppskattningsvis fyra vuxna människor i Sverige som missade när det gick på TV är det läge att köpa. Själv köper jag ändå, och laddar upp med Kleenex och Resorb.  Man får inte leva om sitt liv. Det är det som är själva grejen!

Read Full Post »

Omslagsbild: Jag vill ju vara friSå svårt det är, detta med självuppfattning kontra hur man speglas i omvärldens ögon. Ta bara Lena Nyman, som i större delen av sitt liv beskrevs som ”en gräddbakelse”. Helt ofattbart, egentligen, att denna komplexa, tänkande, vanvettigt begåvade kvinna med ett bråddjupt mörker inom sig kunde reduceras till något så sött och ofarligt, men that’s patriarchy for you. I Annika Perssons utmärkta biografi ”Jag vill ju vara fri” får hon äntligen vara det: fri att vara kvinnan, människan, geniet bakom de förutfattade meningarna. Det är oupphörligt fascinerande, och ofta väldigt sorglig, läsning, från uppväxten i Kristineberg till slutet på Stockholms sjukhem. Lena super, hetsäter, bantar, knaprar piller, förvandlar sig till den hon tror att omvärlden – ofta, åtminstone i första halvan av hennes liv, synonymt med männen – vill ha. Samtidigt gör hon succé på Dramaten, i film och teater. Hennes stockholmska bryter tvärt med den gamla Dramatenkonventionen och i genombrottsfilmen ”Nyfiken gul” är hon menad att ses som det nya, frimodiga Sverige, en nagel i ögat på det gamla, förstockade. Ändå reduceras hon snabbt till en kropp: Artur Lundkvist uttalar sig om hennes ”feta bak” och ”ointelligenta kropp” och önskar Börje Ahlstedt en ”mer välväxt flicka” (Lena, 152 centimeter lång, väger knappt 50 kilo), varpå Lena skriver en fantastisk debattartikel där hon undrar hur, exakt, en intelligent kropp kan tänkas se ut. Läs den! Tyvärr minst lika aktuell idag.

Det självdestruktiva draget parat med hennes fullkomliga självklarhet som skådespelare är genomgående teman i ”Jag vill ju vara fri”. En replik kramar extra hårt om läsarhjärtat: när Lena besvarar en komplimang om sitt skådespel med att säga att det är väl klart, det är ju det enda hon har. Kanske inte, ändå: skrivandet och läsandet hade hon med sig hela livet. När Lena Nyman dog efterlämnade hon kasse efter kasse med dagboksanteckningar. Ett tag tänkte hon skriva sina memoarer; nu blev det tyvärr inte så, men det känns i väldigt hög utsträckning som Lenas bok. Annika Perssons närvaro märks knappt, vilket jag ser som det allra mest eftersträvansvärda i biografier.

Min ingång i boken? Jag har alltid tyckt så förfärligt mycket om Lena Nyman. Hennes Lovis i ”Ronja Rövardotter”, en av försvinnande få icke-mähäiga Astrid Lindgren-mammor, är ett av de bästa kvinnoporträtten jag sett inom svensk film. Hon har också inspirerat mig, inser jag nu, mycket i min mammaroll. För just så obändig vill man ju att kärleken till sina barn ska vara. ”Du varg, du varg, kom inte hit, ungen min får du aldrig.” För Lena, och många andra, var, och är, vargen världen med alla sina begränsningar, sorger och orättvisor. Hon drabbades av äggledarinflammation som ung och kunde därefter inte få barn – en stor sorg. Vid ett tillfälle sade Lena att hon förmodligen inte skulle dricka alls om hon hade fått bli mamma. Istället blev spriten – och till sist, i tio ganska lyckliga år, trots missbruket och ensamheten – hunden Kaxe hennes ständiga sällskap. Jag minns hur ledsen jag blev när Kaxe blev överkörd och blir tårögd när jag läser om det i boken.

Ett till Lenarelaterat minne, många år efter Ronja: min skrivarkurs ska gå och se Jonas Gardells ”Helvetet är minnet utan makt att förändra”, där Lena Nyman och Marie Göranzon spelar huvudrollerna. Vi har sett pressbilderna på en otäckt skör och sjuklig Lena och undrar nu allesammans hur – om – hon ska orka. Det gör hon inte: samtliga speltillfällen ställs in den hösten. Det är så ironiskt, så sorgligt, hur ”gräddbakelsen” märks av sitt missbruk, sitt inre mörker och först där, i ohälsa och en närmast predestinerad för tidig död, får blomma ut helt och hållet som konstnär. Hon levde fem år till men tillbringade de fem åren på sjukhem, på rygg, oförmögen att andas utan syrgas – men i skåpet förvarade hon champagne…

Biografier är egentligen inte min genre så till vida att jag ogärna läser biografier om personer som inte intresserar mig i sin egen, ofta fiktiva, kraft. Däremot läser jag gärna, och allt oftare, biografier över personer vars liv och konstnärskap fascinerar mig. Förra sommaren var det Rikard Wolffs ”Rikitikitavi” som fångade mig, denna sommar ”Jag vill ju vara fri”. Wolff var förresten en av fröken Lenas elever vid scenskolan i Malmö på 80-talet och var en av de många gästerna på hennes begravning. Annika Persson hade kunnat sluta där, i död, tragik och ett ljus som släcktes för tidigt. Istället väljer hon att gå bakåt, till en ögonblicksbild av en ung, fortfarande oförstörd Lena i ruffen på en båt, med regnet strömmande längs kinderna och en fullkomligt självklar närvaro. Det är en vacker bild, hoppingivande och lätt sentimental samtidigt som den känns väldigt bedräglig. Hur minns man en människa: som idealet, den ytliga projiceringen av henne, eller går minnet djupare än så? Vill man minnas det svåra, eller är det skönare att minnas gräddbakelsen? Är det någonsin möjligt att som kvinna – idag eller för femtio år sedan – slå sig fri från strukturer och tankar som vill förminska en till en kropp? Varför är det så svårt att se en ung kvinna utan att vilja se komplexiteten bakom? Alla dessa gånger jag blivit klappad på huvudet, kallad söt/duktig/gullig/glad (läs ofarlig). Kan man bli fri – och till vilket pris?

Ja. ”Jag vill ju vara fri” väcker många tankar. Framför allt är det en värdig och mångfacetterad bild av en av våra allra mest fascinerande scenpersonligheter. Min beundran och ömhet för Lena Nyman är starkare än någonsin.

Read Full Post »

Läsrapport juni

”New Boy” – William Sutcliffe
”Sighsten” – Sighsten Herrgård och Carl Otto Werkelid
”Before I Met You” – Lisa Jewell
”Close My Eyes” – Sophie McKenzie
”The Love Hexagon” – William Sutcliffe
”A Hundred Summers” – Beatriz Williams
”Big Brother” – Lionel Shriver

Antal svenska: 1
Antal engelska: 6
Antal icke-skönlitterära: 1 (ska skriva om Sighstenboken, som var mycket fin, vid tillfälle)
Totalt antal: 7
Bäst: ”Big Brother” måste jag nog säga. Den må inte ha nått upp till ”We Need To Talk About Kevin”-höjder, men det är en bok som sitter kvar långt efter att den är utläst (och så renderade den månadens mest ambitiösa recension också).
Sämst: ”Close My Eyes”. Rörig och osannolik. Tro inte på Gillian Flynn- och Sophie Hannah-jämförelserna, fellow thrillerjunkies!
Reflektion: Jag läser mer än vad som syns på bloggen (ett finare ord för att jag ligger efter med recenseradet).

Sju utlästa böcker i en socialt hektisk månad, som dessutom inkluderade mitt novellsläpp och lite sistaminutenpill kring det. Och så jobbet, barnen, mannen, katten, den ibland förlamande kvällströttheten och mitt nya ”Pretty Little Liars”-beroende på det. Ja, jag är nöjd. Nyss klagade jag hos Bokbabbel om att jag bara läst 42 böcker i år, men det blir ju som hon påpekade nästan två böcker i veckan och mer än så mäktar mitt lilla liv inte med. Åtminstone inte så länge semestern är en hägring snarare än ett efterlängtat faktum… (Två och en halv vecka kvar!)

Juli månad ser redan nu ut att bli en finfin läsmånad, med två (!) utlästa böcker och en extremt lovande tredje – Curtis Sittenfelds ”Sisterland” – påbörjad. Och semestern, för att inte tala om min fina sommarhög, närmar sig så sakteliga!

Read Full Post »

image

Read Full Post »