Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for augusti, 2013

Meg Wolitzer, The InterestingsMitt uppe i den larmande, pockande so many books, so little time-frenesin som kännetecknar så många boknördars läsande – och kanske även i viss mån lästempot – kan det ibland vara skönt med böcker som får en att dra ner på tempot. Dra ner, dras in, dra ut på läsandet för att man inte känner sig klar med romanens huvudpersoner och deras liv. En sorts läsandets slow food movement. För mig blev Meg Wolitzers kritikerrosade roman ”The Interestings” en sådan läsupplevelse. I två veckor umgicks jag med Jules, Ethan, Ash och Jonah med flera, följde dem från det första mötet på ett sommarläger 1974 in i samtiden och medelåldern.

Samtidigt som vänskapskretsen växer upp och förändras gör också världen det: här behandlas, snyggt filtrerat genom huvudpersonernas liv, bland annat Nixons avgång, Reaganeran, AIDS-epidemin, 9/11 och två Wall Street-krascher. The Interestings, som de kallade sig själva på sommarlägret, blir kära (ibland i varandra, ibland besvarat, ibland inte), skaffar barn och mer eller mindre lyckade karriärer, drabbas av sjukdomar och kriser, men upplever också lycka och framgång. Ethan blir omåttligt framgångsrik med en satirisk, Simpsons-liknande tecknad TV-serie medan hans fru Ash regisserar hyllade feministiska pjäser och deras golden couple-status permanentas. Samtidigt kämpar Jules, gruppens självutnämnda outsider och humorist, och hennes make Dennis med att få pengarna att räcka. Bästisarnas framgångar, vackra hem och totala avsaknad av ekonomiska bekymmer – och kanske framför allt deras oupphörliga generositet – börjar skava, samtidigt som de förblir Jules närmaste vänner och förtrogna. Kan man älska två personer högt och rent och samtidigt långsamt förgiftas av avundsjuka? Vilja väl och vilja ha, på en gång? Meg Wolitzer lyckas beskriva den ambivalensen oerhört väl. Framför allt lyckas hon få mig att tro fullt ut på sina huvudpersoner, mycket tack vare en detaljrikedom som i en mindre skicklig författares händer hade kunnat bli för mycket. Här finns mängder av observationer och mer eller mindre knäppa tankar som Wolitzer låter sina huvudpersoner tänka, och jag skrattar samtidigt som jag plockar fram anteckningsblocket och tänker ”men ja, precis så! Att jag inte tänkt på det tidigare!” (Oprah, som för övrigt DEFINITIVT skulle ha valt ”The Interestings” till sin bokklubb om den fortfarande fanns, brukar kalla detta ett lightbulb moment).

Detta, mina vänner, är en Great American Novel som dessutom har den goda smaken att ha en smula medkänsla för sina karaktärer. Referensmässigt placerar den sig någonstans mitt emellan Tom Perrotta och Jonathan Franzen. En snällare, roligare, mindre självgod Franzen, nota bene; själv tyckte jag mycket om ”The Corrections” men fann ”Freedom” lite väl kyligt distanserad och, ja, självgod. Jag hoppas att något svenskt förlag snappar upp ”The Interestings” snarast – Brombergs vore väl perfekt? – och har påbörjat min drömcasting inför filmen, som jag hoppas blir av OM man låter Ethan och Jules behålla sin charmiga, och väldigt o-Hollywoodska, alldaglighet.

Read Full Post »

Helen it is

image

Man har ju ändå en del skyldigheter gentemot sin författarhustru. Beslutet att låta ”The Cry” hamna högst upp i läshögen gjorde mig cirka så här glad:

wpid-imag2109-1

Sedan drog Helen in mig i ett kompakt och ångestladdat mörker av den allra värsta sorten: föräldramörkret. Mammahjärtat brottas med en krampaktig ”det hade kunnat vara jag”-känsla. HUR ska det här sluta? Kanske måste jag stanna uppe i natt för att ta reda på det…

Read Full Post »

image

Kan en bokhög bli mer perfekt? Om jag fick skulle jag gifta mig med den och skaffa tretton barn. Nu är bara frågan: var f-n börjar man? Motivera gärna!

Read Full Post »

En månad kvar!

En månad kvar som sagt! (Note to self: läs ”Among Others” som legat på att läsa-listan pinsamt länge nu. Den framstår som ännu mer sympatisk för varje citat jag läser. Tvillingar, fantastik och böckernas själaskap – vad kan gå fel?)

Bokbabbel

It’s so nice to be with people who have read the same things I’ve read and whose minds go to those sort of places.

– Jo Walton: Among Others

I dag går mina tankar till… bokmässan! En månad kvar i dag. Vad skoj det ska bli!

View original post

Read Full Post »

dödenEfter ”Kärleken” och ”Sjukdomen” kommer nu ”Döden”, den avslutande och mörkaste delen av Jonas Gardells redan nu klassiska romantrilogi om aids, kärlek och ett samhälle som svek. Att recensera tre separata delar i en tydlig – ibland nästan för tydlig – enhet är svårt. Så mycket har redan sagts, och om man betänker att det senaste årets kultursamtal till väldigt stor del präglats av det jag vill kalla Tatuhvärlden, där även TV-serien och den nyligen nyuppsatta pjäsen ”Ömheten” från 1985 ingår, att upprepningar är oundvikliga, såväl från recensions- som författarhåll.

Så här ligger det nämligen till: i ”Döden” ryms det allra bästa och mest angelägna, men också mycket av det där som redan i ”Kärleken” skavde en smula. Upprepningarna: när Reines dödskamp från de fruktansvärda inledningssidorna av ”Kärleken” togs om i ”Sjukdomen” tyckte jag ändå att det var lite suggestivt, symbolladdat omkväde över det hela. Här känns en hel del omtuggat, även om jag inser att det kanske är TV-seriens ännu färska minnesbilder som ger en falsk känsla av repetition. Vita älgen IGEN: var du tvungen, Jonas? De tvära kasten mellan fiktionens totala hudlöshet och de mer föreläsande, inte helt integrerade, faktainslagen: jag håller med DNs Ola Larsmo om att Gardells budskap blir som starkast när det gestaltas i det skönlitterära flödet. Middagsscenen där Rasmus moster insisterar på plastbestick och engångsglas medan man diskutera Catrine da Costa-fallet och Rasmus, mitt uppe i den förment öppensinnade mosterns desperata pladdrande om hur SKÖNT och ENKELT det är med engångsgrejer, ibland är det så härligt att slippa diska, får en panikattack över tanken på att bli farligt avfall och stoppas i en plastsäck är fullkomligt briljant. Här ryms såväl den gardellska vardagsabsurdismen som aidsskräckens självutnämnt välmenande, och inte så lite fega, ansikte i en samhällelig kontext. Jag hade velat se mer av det.

Övertydligheten: i en chatt med Aftonbladets läsare efter sista avsnittet av ”Torka aldrig tårar utan handskar” utlovade Gardell att orsaken till Benjamins Jehovas vittne-bakgrund skulle avslöjas på sista sidan av ”Döden”. Tja, något spektakulärt avslöjande är det väl inte, direkt, Benjamins i mitt tycke rätt glasklara roll som vittne och överlevare? Har det inte rentav stått på baksidestexterna? Oavsett är bilden av den medelålders, hivpositiva men symptomfria Benjamin som varit trogen sin Rasmus i trettio år och nu tyst, iförd mörk kostym går i Pridetåget lika rörande som värdig. Ett fint avslut på en trilogi vars betydelse nog inte riktigt kan underskattas.

Det är också fint, om det nu är rätt ord i en kontext som andas död och sorg och ouppfyllda livsdrömmar, att få se hur det ”går” för de andra (SPOILERVARNING! Markera den vita texten om du vill läsa). Åh, Seppo! Han har i sin anspråklöshet och glada, stillsamma kulturbögighet varit en personlig favorit under bokseriens gång och jag blir så glad över att han överlever och får flytta in i den renoverade prästgården med sin Håkan. En smula ljusning i beckmörkret: som vi behöver det! Bengt och Lars-Åke får sina bakgrundshistorier och komma ut-berättelser skildrade, vilket, inte för första gången, får mig att fundera på varför man får veta så lite om Paul. Är tanken att han ska förbli något av ett enigma, en larger than life-person som trots den sjävklara funktionen som nav och bögarnas Moder Teresa förblir oförklarad? Jag tror det, och det köper jag. Men åh, ändå, man hade ju velat ha mer Paul! Begravningen är dock lika ljuvligt livsbejakande som i TV-serien, även om det luktar lite smygreklam om att citera i princip hela texten till ”Mitt enda liv” (aka titeln på Gardells kommande föreställning).

Helt klart finns det rent litterärt bättre romaner än ”Torka aldrig tårar utan handskar”-trilogin. De gardellska ticsen jag redogjort för drar ner helhetsintyget en smula och jag tror och hoppas att Gardell någon dag kommer att våga lita på sin egen gestaltning fullt ut. (Nej, jag tänker inte säga något om ”kill your darlings”, det känns opassande med tanke på alla darlings som dör och sörjs.)  Ändå vågar jag – det här är ingen motsägelse även om jag inser att det kan låta så – påstå att detta är det bästa Jonas Gardell skrivit och med största sannolikhet kommer att skriva. Jag talar om saker som politisk och närhistorisk angelägenhet, genomslagskraft, upplysning; allt det där som trots upprepningarna, övertydligheten, ticsen skriver in Gardells trilogi i den obligatoriska skolläsningen och vår moderna svenska litteraturhistoria. Det var länge sedan man kände så starkt för ett gäng fiktiva personer som i Gardells trilogi, och när jag lägger ifrån mig ”Döden” är det med rödsprängda ögon och en djup sorg över att det nu, obönhörligen, är slut. Det är en nästan parodiskt vacker sommarkväll, Kalixälven glittrar i horisonten och mitt uppe i tårarna och ilskan glimrar något annat till. Tacksamhet: för att Jonas Gardell orkat berätta, för tiden, för framstegen, för livet. Tack.

Read Full Post »

Nu finns det ett nytt inlägg av mig att läsa på English Bookshop-bloggen. Ämnet är, kanske inte helt förvånande, sommarläsning, och när jag satte mig ner för att skriva insåg jag att det nog varit en ganska bra lässommar, detta. Inte för att jag läst sådär hiskeligt mycket rent kvantitativt, men det jag har läst har nästan utan undantag varit väldigt bra. Inlägget är inte hundraprocentigt representativt för sommaren 2013: jag har läst en hel del annat också, inte minst på svenska, men här har jag försökt mig på någon sorts shortlist med topptitlar där Graham Joyce, Lisa Jewell och Anton diSclafani placerar sig på medaljpallen. Någonting i klass med förra sommarens ”Illyria”- och ”Radiant Days”-läsning – jag talar totaluppslukande, potentiellt livsförändrande läsning här – har jag inte upplevt, men däremot en hel del Riktigt Bra Böcker från olika genrer och synpunkter. Inte fy skam det heller.

Böckerna som nämns i inlägget:

9780575115316_200_the-year-of-the-ladybird9780755395170_200_the-yonahlossee-riding-camp-for-girls9780670922659_200_beautiful-ruins_haftad

9781846059247_200_the-house-we-grew-up-in_haftad

9780007311019_200_revenge-wears-prada-the-devil-returns_haftadheartbrokenblack-outthe-wallbad-influence

Read Full Post »

Bokhöstens största enskilda nyhet är naturligtvis att Donna Tartt ger ut sin första roman på elva år, men jag måste säga att nyheten om nytt från Diane Setterfield slår nästan – nästan, nota bene – lika högt. Få böcker förkroppsligar stämningsfullt höstmys som Setterfelds ”The Thirteenth Tale”, och ”Bellman & Black” låter ju inte direkt som anti-höstmys om man säger så…

As a boy, William Bellman commits one small, cruel act: killing a bird with his slingshot. Little does he know the unforeseen and terrible consequences of the deed, which is soon forgotten amidst the riot of boyhood games. By the time he is grown, with a wife and children of his own, William seems to be a man blessed by fortune—until tragedy strikes and the stranger in black comes. Then he starts to wonder if all his happiness is about to be eclipsed. Desperate to save the one precious thing he has left, William enters into a rather strange bargain, with an even stranger partner, to found a decidedly macabre business.

And Bellman & Black is born.

Ser ni det framför er? Höstrusket, vinandet mot fönsterrutorna, pläden, katten, tekoppen/vinglaset? Det gör i alla fall jag. Tack snälla Lingonhjärta för den efterlängtade och, i mitt fall, lätt eftersläntrande nyheten (så här går det när man tar bloggpaus i över en månad…)!

Och när vi ändå talar efterlängtade boksläpp av författare som tar tid på sig: ni vet att Marisha Pessls ”Night Film” går att köpa nu, va…?

Read Full Post »

Older Posts »