Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for augusti, 2013

Meg Wolitzer, The InterestingsMitt uppe i den larmande, pockande so many books, so little time-frenesin som kännetecknar så många boknördars läsande – och kanske även i viss mån lästempot – kan det ibland vara skönt med böcker som får en att dra ner på tempot. Dra ner, dras in, dra ut på läsandet för att man inte känner sig klar med romanens huvudpersoner och deras liv. En sorts läsandets slow food movement. För mig blev Meg Wolitzers kritikerrosade roman ”The Interestings” en sådan läsupplevelse. I två veckor umgicks jag med Jules, Ethan, Ash och Jonah med flera, följde dem från det första mötet på ett sommarläger 1974 in i samtiden och medelåldern.

Samtidigt som vänskapskretsen växer upp och förändras gör också världen det: här behandlas, snyggt filtrerat genom huvudpersonernas liv, bland annat Nixons avgång, Reaganeran, AIDS-epidemin, 9/11 och två Wall Street-krascher. The Interestings, som de kallade sig själva på sommarlägret, blir kära (ibland i varandra, ibland besvarat, ibland inte), skaffar barn och mer eller mindre lyckade karriärer, drabbas av sjukdomar och kriser, men upplever också lycka och framgång. Ethan blir omåttligt framgångsrik med en satirisk, Simpsons-liknande tecknad TV-serie medan hans fru Ash regisserar hyllade feministiska pjäser och deras golden couple-status permanentas. Samtidigt kämpar Jules, gruppens självutnämnda outsider och humorist, och hennes make Dennis med att få pengarna att räcka. Bästisarnas framgångar, vackra hem och totala avsaknad av ekonomiska bekymmer – och kanske framför allt deras oupphörliga generositet – börjar skava, samtidigt som de förblir Jules närmaste vänner och förtrogna. Kan man älska två personer högt och rent och samtidigt långsamt förgiftas av avundsjuka? Vilja väl och vilja ha, på en gång? Meg Wolitzer lyckas beskriva den ambivalensen oerhört väl. Framför allt lyckas hon få mig att tro fullt ut på sina huvudpersoner, mycket tack vare en detaljrikedom som i en mindre skicklig författares händer hade kunnat bli för mycket. Här finns mängder av observationer och mer eller mindre knäppa tankar som Wolitzer låter sina huvudpersoner tänka, och jag skrattar samtidigt som jag plockar fram anteckningsblocket och tänker ”men ja, precis så! Att jag inte tänkt på det tidigare!” (Oprah, som för övrigt DEFINITIVT skulle ha valt ”The Interestings” till sin bokklubb om den fortfarande fanns, brukar kalla detta ett lightbulb moment).

Detta, mina vänner, är en Great American Novel som dessutom har den goda smaken att ha en smula medkänsla för sina karaktärer. Referensmässigt placerar den sig någonstans mitt emellan Tom Perrotta och Jonathan Franzen. En snällare, roligare, mindre självgod Franzen, nota bene; själv tyckte jag mycket om ”The Corrections” men fann ”Freedom” lite väl kyligt distanserad och, ja, självgod. Jag hoppas att något svenskt förlag snappar upp ”The Interestings” snarast – Brombergs vore väl perfekt? – och har påbörjat min drömcasting inför filmen, som jag hoppas blir av OM man låter Ethan och Jules behålla sin charmiga, och väldigt o-Hollywoodska, alldaglighet.

Read Full Post »

Helen it is

image

Man har ju ändå en del skyldigheter gentemot sin författarhustru. Beslutet att låta ”The Cry” hamna högst upp i läshögen gjorde mig cirka så här glad:

wpid-imag2109-1

Sedan drog Helen in mig i ett kompakt och ångestladdat mörker av den allra värsta sorten: föräldramörkret. Mammahjärtat brottas med en krampaktig ”det hade kunnat vara jag”-känsla. HUR ska det här sluta? Kanske måste jag stanna uppe i natt för att ta reda på det…

Read Full Post »

image

Kan en bokhög bli mer perfekt? Om jag fick skulle jag gifta mig med den och skaffa tretton barn. Nu är bara frågan: var f-n börjar man? Motivera gärna!

Read Full Post »

En månad kvar!

En månad kvar som sagt! (Note to self: läs ”Among Others” som legat på att läsa-listan pinsamt länge nu. Den framstår som ännu mer sympatisk för varje citat jag läser. Tvillingar, fantastik och böckernas själaskap – vad kan gå fel?)

Bokbabbel

It’s so nice to be with people who have read the same things I’ve read and whose minds go to those sort of places.

– Jo Walton: Among Others

I dag går mina tankar till… bokmässan! En månad kvar i dag. Vad skoj det ska bli!

Visa originalinlägg

Read Full Post »

dödenEfter ”Kärleken” och ”Sjukdomen” kommer nu ”Döden”, den avslutande och mörkaste delen av Jonas Gardells redan nu klassiska romantrilogi om aids, kärlek och ett samhälle som svek. Att recensera tre separata delar i en tydlig – ibland nästan för tydlig – enhet är svårt. Så mycket har redan sagts, och om man betänker att det senaste årets kultursamtal till väldigt stor del präglats av det jag vill kalla Tatuhvärlden, där även TV-serien och den nyligen nyuppsatta pjäsen ”Ömheten” från 1985 ingår, att upprepningar är oundvikliga, såväl från recensions- som författarhåll.

Så här ligger det nämligen till: i ”Döden” ryms det allra bästa och mest angelägna, men också mycket av det där som redan i ”Kärleken” skavde en smula. Upprepningarna: när Reines dödskamp från de fruktansvärda inledningssidorna av ”Kärleken” togs om i ”Sjukdomen” tyckte jag ändå att det var lite suggestivt, symbolladdat omkväde över det hela. Här känns en hel del omtuggat, även om jag inser att det kanske är TV-seriens ännu färska minnesbilder som ger en falsk känsla av repetition. Vita älgen IGEN: var du tvungen, Jonas? De tvära kasten mellan fiktionens totala hudlöshet och de mer föreläsande, inte helt integrerade, faktainslagen: jag håller med DNs Ola Larsmo om att Gardells budskap blir som starkast när det gestaltas i det skönlitterära flödet. Middagsscenen där Rasmus moster insisterar på plastbestick och engångsglas medan man diskutera Catrine da Costa-fallet och Rasmus, mitt uppe i den förment öppensinnade mosterns desperata pladdrande om hur SKÖNT och ENKELT det är med engångsgrejer, ibland är det så härligt att slippa diska, får en panikattack över tanken på att bli farligt avfall och stoppas i en plastsäck är fullkomligt briljant. Här ryms såväl den gardellska vardagsabsurdismen som aidsskräckens självutnämnt välmenande, och inte så lite fega, ansikte i en samhällelig kontext. Jag hade velat se mer av det.

Övertydligheten: i en chatt med Aftonbladets läsare efter sista avsnittet av ”Torka aldrig tårar utan handskar” utlovade Gardell att orsaken till Benjamins Jehovas vittne-bakgrund skulle avslöjas på sista sidan av ”Döden”. Tja, något spektakulärt avslöjande är det väl inte, direkt, Benjamins i mitt tycke rätt glasklara roll som vittne och överlevare? Har det inte rentav stått på baksidestexterna? Oavsett är bilden av den medelålders, hivpositiva men symptomfria Benjamin som varit trogen sin Rasmus i trettio år och nu tyst, iförd mörk kostym går i Pridetåget lika rörande som värdig. Ett fint avslut på en trilogi vars betydelse nog inte riktigt kan underskattas.

Det är också fint, om det nu är rätt ord i en kontext som andas död och sorg och ouppfyllda livsdrömmar, att få se hur det ”går” för de andra (SPOILERVARNING! Markera den vita texten om du vill läsa). Åh, Seppo! Han har i sin anspråklöshet och glada, stillsamma kulturbögighet varit en personlig favorit under bokseriens gång och jag blir så glad över att han överlever och får flytta in i den renoverade prästgården med sin Håkan. En smula ljusning i beckmörkret: som vi behöver det! Bengt och Lars-Åke får sina bakgrundshistorier och komma ut-berättelser skildrade, vilket, inte för första gången, får mig att fundera på varför man får veta så lite om Paul. Är tanken att han ska förbli något av ett enigma, en larger than life-person som trots den sjävklara funktionen som nav och bögarnas Moder Teresa förblir oförklarad? Jag tror det, och det köper jag. Men åh, ändå, man hade ju velat ha mer Paul! Begravningen är dock lika ljuvligt livsbejakande som i TV-serien, även om det luktar lite smygreklam om att citera i princip hela texten till ”Mitt enda liv” (aka titeln på Gardells kommande föreställning).

Helt klart finns det rent litterärt bättre romaner än ”Torka aldrig tårar utan handskar”-trilogin. De gardellska ticsen jag redogjort för drar ner helhetsintyget en smula och jag tror och hoppas att Gardell någon dag kommer att våga lita på sin egen gestaltning fullt ut. (Nej, jag tänker inte säga något om ”kill your darlings”, det känns opassande med tanke på alla darlings som dör och sörjs.)  Ändå vågar jag – det här är ingen motsägelse även om jag inser att det kan låta så – påstå att detta är det bästa Jonas Gardell skrivit och med största sannolikhet kommer att skriva. Jag talar om saker som politisk och närhistorisk angelägenhet, genomslagskraft, upplysning; allt det där som trots upprepningarna, övertydligheten, ticsen skriver in Gardells trilogi i den obligatoriska skolläsningen och vår moderna svenska litteraturhistoria. Det var länge sedan man kände så starkt för ett gäng fiktiva personer som i Gardells trilogi, och när jag lägger ifrån mig ”Döden” är det med rödsprängda ögon och en djup sorg över att det nu, obönhörligen, är slut. Det är en nästan parodiskt vacker sommarkväll, Kalixälven glittrar i horisonten och mitt uppe i tårarna och ilskan glimrar något annat till. Tacksamhet: för att Jonas Gardell orkat berätta, för tiden, för framstegen, för livet. Tack.

Read Full Post »

Nu finns det ett nytt inlägg av mig att läsa på English Bookshop-bloggen. Ämnet är, kanske inte helt förvånande, sommarläsning, och när jag satte mig ner för att skriva insåg jag att det nog varit en ganska bra lässommar, detta. Inte för att jag läst sådär hiskeligt mycket rent kvantitativt, men det jag har läst har nästan utan undantag varit väldigt bra. Inlägget är inte hundraprocentigt representativt för sommaren 2013: jag har läst en hel del annat också, inte minst på svenska, men här har jag försökt mig på någon sorts shortlist med topptitlar där Graham Joyce, Lisa Jewell och Anton diSclafani placerar sig på medaljpallen. Någonting i klass med förra sommarens ”Illyria”- och ”Radiant Days”-läsning – jag talar totaluppslukande, potentiellt livsförändrande läsning här – har jag inte upplevt, men däremot en hel del Riktigt Bra Böcker från olika genrer och synpunkter. Inte fy skam det heller.

Böckerna som nämns i inlägget:

9780575115316_200_the-year-of-the-ladybird9780755395170_200_the-yonahlossee-riding-camp-for-girls9780670922659_200_beautiful-ruins_haftad

9781846059247_200_the-house-we-grew-up-in_haftad

9780007311019_200_revenge-wears-prada-the-devil-returns_haftadheartbrokenblack-outthe-wallbad-influence

Read Full Post »

Bokhöstens största enskilda nyhet är naturligtvis att Donna Tartt ger ut sin första roman på elva år, men jag måste säga att nyheten om nytt från Diane Setterfield slår nästan – nästan, nota bene – lika högt. Få böcker förkroppsligar stämningsfullt höstmys som Setterfelds ”The Thirteenth Tale”, och ”Bellman & Black” låter ju inte direkt som anti-höstmys om man säger så…

As a boy, William Bellman commits one small, cruel act: killing a bird with his slingshot. Little does he know the unforeseen and terrible consequences of the deed, which is soon forgotten amidst the riot of boyhood games. By the time he is grown, with a wife and children of his own, William seems to be a man blessed by fortune—until tragedy strikes and the stranger in black comes. Then he starts to wonder if all his happiness is about to be eclipsed. Desperate to save the one precious thing he has left, William enters into a rather strange bargain, with an even stranger partner, to found a decidedly macabre business.

And Bellman & Black is born.

Ser ni det framför er? Höstrusket, vinandet mot fönsterrutorna, pläden, katten, tekoppen/vinglaset? Det gör i alla fall jag. Tack snälla Lingonhjärta för den efterlängtade och, i mitt fall, lätt eftersläntrande nyheten (så här går det när man tar bloggpaus i över en månad…)!

Och när vi ändå talar efterlängtade boksläpp av författare som tar tid på sig: ni vet att Marisha Pessls ”Night Film” går att köpa nu, va…?

Read Full Post »

Så länge jag kan minnas har dödsannonser fascinerat mig. Hur mycket – och ibland hur lite – de säger om den avlidna: vilken symbol man använt, om dikten känns självvald, en direkt förlängning av det jag som nu slutat existera eller slumpmässigt utplockad av sörjande som inte vill, inte kan, fatta beslut just nu. Och så åldern. Sedan jag fått barn gör det extra ont att se unga människors dödsannonser, 70- och 80-talister med epitet som ”vår älskade mamma”, ”mitt allt”, ”vår son”. Det borde inte vara tillåtet.

Jag antar att det finns ett drag av besvärjelse i mitt dödsannonsläsande, och ett visst mått av vardagsabsurdism. Jag menar, där sitter jag i min morgonrock med kaffekoppen i högsta hugg och läser om människor vars liv aldrig nuddat mitt; liv som nu kommit till ända, ibland på tok för tidigt. Oavsett är det ju en fruktansvärd tragedi, något nästan ofattbart stort, onåbart, detta att en människa upphört att finnas. En dag kommer vi alla att bli en dödsannons, och det är nog alldeles säkert ytterligare en dimension av dödsannonsläsandet. Memento mori, lilla vän, vi är alla dödens lammungar. På sistone har jag och flera av mina Twittervänner börjat följa kontot Döden, som varje måndag skriver galghumoristiska tweets av typen ”Kan du se den här tweeten? Då är du inte död”. Meddelandet ”Döden följer dig nu på Twitter” har fått många att haja till. Vi lever i ett tidevarv där vi distanserar oss från döden, där döda människor i snitt får vänta över en månad på att få en begravning eftersom de anhöriga inte har tid att schemalägga döden i sina stressiga liv. Då tänker jag att Döden på Twitter kan ha en poäng såväl när det gäller besvärjelsen som ett sätt att hantera det oundvikliga.

liket i garderobenAtt födas och dö: livets enda två predestinerade självklarheter. Min mans mormor samlade under slutet av sitt liv på dödsannonser, klippte ut och lade i en särskild låda som hon då och då tittade igenom för att påminna sig själv om vilka vänner som inte längre gick att ringa. För många homosexuella män var ett liknande beteende en absurd realitet under 80- och 90-talens hivepidemi, då det knappt var lönt att hänga undan begravningskostymen och vännernas begravningar för många hivpositiva män blev en sorts generalrepetition inför den egna begravningen. Om detta har Jonas Gardell berättat, och gjort det storartat, i ”Torka aldrig tårar”-trilogin och tv-serien, men fram tills att jag läste Ingeborg Svenssons avhandling i etnologi ”Liket i garderoben. Bögar, begravningar och 80-talets hivepidemi” visste jag inte hur tongivande Svensson varit i hans researcharbete.

Ingeborg Svenssons avhandling från 2007, som nu glädjande nog getts ut i pocketutgåva av Ordfront, handlar om de där skräckåren under 80-talet då unga homosexuella män plötsligt började insjukna och dö. I slutet av 1900-talet hade vi i västvärlden, mycket tack vare medicinska framsteg, lyckats mota bort döden från vår vardag. Vad händer när människor från en generation som aldrig behövt förhålla sig till döden hamnar i dödens väntrum? Med hjälp av närstudier av närmare ett hundratal aidssjuka män, deras dödsannonser och begravningar (några av begravningarna deltog hon i som observatör), undersöker och problematiserar Svensson heteronormativa processer i samband med 80- och det tidiga 90-talets aidsbegravningar. Vem räknas som sörjande? Vilka liv betraktas som förluster? (Att den frågan ens behöver ställas är sorgligt att jag vill tatuera en regnbågsflagga i pannan.) Hur kommer det sig att just döden och de ritualer som följer en närståendes död är så förknippat med normativa/traditionella värderingar? Svensson är bland annat inne på reproduktionsspåret, där den heteronormativt präglade begravningen, i synnerhet – vilket oftast är fallet – om den avlidne är äldre blir en sorts manifestation av livets gång och reproduktionens cirkelresonemang. Jag tror att hon har rätt. Herregud, tänk bara på den nyligen i kvällstidningssammanhang nämnda norska laestadiankvinnan vars begravningsfölje bestod av 274 ättlingar som alla tydligen tävlar med varandra om att yngla loss…! Nu har det ju tack och lov hänt saker sedan det tidiga 90-talet. Att vara homosexuell är inte länge synonymt med att vara barnlös, vilket man som läsare påminns om när Ingeborg Svensson tillägnar boken till ”mina kärlekar Amos och Olga” (just det, de är Gardells barn också!). Att begravningskulturen under 80-talet fortfarande var präglat av ett heteronormativt, reproduktionsbundet samhälle är dock tydligt, även för mig, som var lågstadieung vid tidpunkten och senare gick direkt från stallet till Tiptop och faghagdom utan att passera gå.

Och ja, visst tänker man oundvikligen på ”Torka aldrig tårar utan handskar”, inte minst då Jonas Gardell skrivit förordet. tatuhHär finns, insprängd i fallstudier och resonemang, ramberättelsen så många burit i sina hjärtan det senaste året, om än i vetenskaplig skrud: unga män som lämnar sina traditionella familjer för att få leva sina liv fullt ut med den nya, valda familjen. Så kommer sjukdomen, först lömskt smygande, sedan med full kraft, och i döden stoppas många tillbaka in i garderoben av den biologiska familjen. Men också döden som ett sätt att manifestera det liv man levt och den man var. Ni minns väl lappen som Paul överlämnar till Benjamin i slutet av ”Döden”? Jag har levt. Och så den spektakulära bögbegravningen, förstås, där det inte tänks ett jävla skit på Cancerfonden. Här finns faktiskt till och med en Paul och en Seppo! Det är omöjligt att läsa Svenssons avhandling utan att tänka på Gardells berättelse, och naturligtvis är det tack vare ”Torka aldrig tårar utan handskars” enorma genomslag som ”Liket i garderoben” nu finns i pocket. På samma sätt, märker jag när jag några veckor senare börjar läsa ”Döden”, är det omöjligt att läsa Gardells böcker utan att tänka på Svenssons avhandling. Jag ska utveckla detta i min kommande recension, men att läsa ”Liket i garderoben” är i vissa delar att läsa faktadelarna i Gardells romantrilogi. Jag tycker mig till och med ana att Gardell använt ett par direkta formuleringar ur Svenssons avhandling, vilket nästan kräver frågan om huruvida det hade varit lämpligt med fotnötter. Å andra sidan. Gardell har vid upprepade tillfällen betonat att allt det han skriver om har hänt och bygger på omfattande research, lyft fram just Svenssons avhandling som en av de viktigaste källorna, och det är ytterst få skönlitterära verk som förbättras av fotnotsystem. (Paul Austers ”Oracle Night” är det enda undantag jag kommer på, kan ni komma på fler lyckade fotnotsromaner?)

Jag vet inte hur vanligt det är att sträckläsa vetenskapliga avhandlingar, men det gjorde jag i alla fall med ”Liket i garderoben”. Det är viktig, drabbande läsning, snyggt formulerat och väl underbyggt. Det som upprör mig allra mest både när jag läser Ingeborg Svenssons avhandling och Jonas Gardells roman är just det postuma tillbakastoppandet i garderoben som tycks ha varit så vanligt i kölvattnet av 80-talets aidsepidemi. Förvägrandet av ett liv. Vi må ha kommit långt – men inte tillräckligt långt  – här hemma, men i Ryssland och Uganda, för att ta två exempel, förföljs och diskrimineras fortfarande HBT-personer. Att inte få leva det liv man vill leva, och göra det öppet tillsammans med den man älskar: jag kan inte tänka mig en värre kränkning. Ett motto som jag burit med mig ända sedan jag som överspänd sjuttonåring läste Shakespeare för första gången (en språkreseledare med Morrisseypolisonger och världens vackraste ögon hade ett finger med i spelet där) kommer från Hamlet. To thine own self be true. Var sann mot dig själv. Borde det inte per automatik innebära att andra tillåter dig att vara sann mot dig själv? Jag lägger ifrån mig ”Liket i garderoben” med två möjligen banala insikter:

1. Lyssna på Polonius! Var sann mot dig själv – och hjälp andra att få vara det!
2. Det kanske inte är så dumt att låta döden finnas med i vardagen. Med andra ord fortsätter jag med mitt lätt besvärjande dödsannonsläsande, följer Döden på Twitter men hoppas att livet, det som ibland skaver och gör ont men ändå är rätt awesome, kommer att fortsätta i många, många år till.

Sedan ser jag ”Torka aldrig tårar”-sekvensen från Pauls begravning och sörjer återigen att denna gudomliga människa inte finns i verkligheten eller?).

Read Full Post »

Jag har knappt hunnit läsa en rad idag, men vill ändå tillstå att det varit en synnerligen litterär måndag. För er som följer mig på Instagram kanske det här blir tjatigt – i så fall har ni min tillåtelse att skumma/sucka/stänga ner webbläsaren/rikta blicken mot teven och ”Broadchurch” istället. Om inte: här kommer min litterära måndagseftermiddag i bilder.

books

Först öppnade jag ett rejält tilltaget paket från English Bookshop, som bland annat innehöll sprillans nya alster från Linwood Barclay och Julia Heaberlin samt flera andra böcker jag är nyfiken på. En av dem är Ivy Pochodas ”Visitation Street”, en Brooklynroman om ett försvinnande som tycks bära ekon av Dennis Lehanes FANtastiska, nästan sådär bortom superlativ och versaler-fantastiska, tillika boken som sägs ha fått Gillian Flynn att sätta sig ner och skriva ”Sharp Objects”, ja, jag talar naturligtvis om ”Mystic River” och herregud, denna menings brist på konstruktion är verkligen ett hån mot alla mina gamla femmor och MVGn i svenska (förlåt, svensklärare!). Är också nyfiken på Carla Buckley och Julia Crouch, två författare som dykt upp lite då och då i periferin av mitt bokletande, via författarrekommendationer och twittrande. Omdömen kommer!

agnesstella

Det i särklass finaste som hänt under sommaren är att vår katt, vår hariga, skvättiga gamla Stella som tidigare varit livrädd för barnen och smugit fram först när det blivit tyst i barnkammaren plötsligt blivit bästis med båda ungarna. Åh, ni anar inte hur fint det är att se dem tillsammans, alla barnen! Idag spontangosade A och Stella lite medan jag bekantade mig med nya Barclayn. Man kan möjligen ha synpunkter på att barn och katter inte hör hemma på köksbordet. Faktum är att jag – oh the humanity! – till och med känner till människor som på allvar menar att BÖCKER inte hör hemma på köksbord…

bokmässan

Sedan fick jag hem min namnskylt för Bokmässan också! Det börjar ju verkligen dra ihop sig nu, och det ska bli så kul! Ser särskilt fram emot att träffa alla fina boknördiga blogg- och twittervänner, och att hålla mitt miniseminarium med Hannele Mikaela Taivassalo (som jag intervjuat tidigare på Bokmässan 2010, så vi är gamla bekanta) och Caroline L Jensen (som jag brukar snacka skräckfilm med på Facebook och dessutom är förlagskompis med nu för tiden). Läs mer om det här.

Så har jag skrivit ett nytt English Bookshop-inlägg om min sommarläsning också. Dyker upp på hemsidan snart; under tiden kan ni läsa om bokguden Jans sommarläsning. Jag har läst ett par av böckerna och vill, föga förvånande, läsa allt annat. Är särskilt avundsjuk på Helen Fitzgeralds ”Cry”, som jag burit med mig och väntat otåligt på ända sedan Helen berättade om den under Kulturnatten 2011. Om det finns någon rättvisa i världen – och detta säger jag utan att ens ha läst boken, för så säker är jag på att hon återigen levererat något sylvasst och mörkt och skruvat och unikt – borde den bli hennes ”Gone Girl”. (På tal om ”Gone Girl”, ni har väl inte missat Anna Hellstens läsvärda recension i Svenska Dagbladet? Ulla Danielssons översättning verkar vara kanon och jag är spontant mycket nöjd med att ”cool girl” – åhh, cool girl-ranten, HUR BRA?! – översatts med ”skön tjej”. Undrar om jag inte ska ta och läsa på svenska också?)

Nu: börja läsa Meg Wolitzers ”The Interestings” och se första delen av ”Top of the Lake”, som ju verkar ungefär hur bra som helst (älskar Jane Campion). Jag har hällt i mig två stora muggar kaffe för att orka se hela programmet, vilket jag kanske kommer att få ångra senare. Är förresten på jakt efter vittnesmål om kroniskt kvällströtta personer som lyckats minska sitt sömnbehov och vara med på allt det roliga som de där (vanvettigt mycket coolare) kvällsmänniskorna tydligen sysslar med när vi 21.00-sovare ligger och trynar! Hej hej.

Read Full Post »

Addendum

7. Googlar ”semester med fyraåringar nervsammanbrott”.
8. Undrar om någon Dark Places-läsare hunnit läsa A.S.A. Harrisons ”The Silent Wife” och kan berätta om epitetet ”sommarens Gone Girl” är sanning eller blurbhyperbol, dvs bör jag läsa?

Read Full Post »

Older Posts »