”The Interestings” – Meg Wolitzer

Mitt uppe i den larmande, pockande so many books, so little time-frenesin som kännetecknar så många boknördars läsande – och kanske även i viss mån lästempot – kan det ibland vara skönt med böcker som får en att dra ner på tempot. Dra ner, dras in, dra ut på läsandet för att man inte känner sig klar med romanens huvudpersoner och deras liv. En sorts läsandets slow food movement. För mig blev Meg Wolitzers kritikerrosade roman ”The Interestings” en sådan läsupplevelse. I två veckor umgicks jag med Jules, Ethan, Ash och Jonah med flera, följde dem från det första mötet på ett sommarläger 1974 in i samtiden och medelåldern.

Samtidigt som vänskapskretsen växer upp och förändras gör också världen det: här behandlas, snyggt filtrerat genom huvudpersonernas liv, bland annat Nixons avgång, Reaganeran, AIDS-epidemin, 9/11 och två Wall Street-krascher. The Interestings, som de kallade sig själva på sommarlägret, blir kära (ibland i varandra, ibland besvarat, ibland inte), skaffar barn och mer eller mindre lyckade karriärer, drabbas av sjukdomar och kriser, men upplever också lycka och framgång. Ethan blir omåttligt framgångsrik med en satirisk, Simpsons-liknande tecknad TV-serie medan hans fru Ash regisserar hyllade feministiska pjäser och deras golden couple-status permanentas. Samtidigt kämpar Jules, gruppens självutnämnda outsider och humorist, och hennes make Dennis med att få pengarna att räcka. Bästisarnas framgångar, vackra hem och totala avsaknad av ekonomiska bekymmer – och kanske framför allt deras oupphörliga generositet – börjar skava, samtidigt som de förblir Jules närmaste vänner och förtrogna. Kan man älska två personer högt och rent och samtidigt långsamt förgiftas av avundsjuka? Vilja väl och vilja ha, på en gång? Meg Wolitzer lyckas beskriva den ambivalensen oerhört väl. Framför allt lyckas hon få mig att tro fullt ut på sina huvudpersoner, mycket tack vare en detaljrikedom som i en mindre skicklig författares händer hade kunnat bli för mycket. Här finns mängder av observationer och mer eller mindre knäppa tankar som Wolitzer låter sina huvudpersoner tänka, och jag skrattar samtidigt som jag plockar fram anteckningsblocket och tänker ”men ja, precis så! Att jag inte tänkt på det tidigare!” (Oprah, som för övrigt DEFINITIVT skulle ha valt ”The Interestings” till sin bokklubb om den fortfarande fanns, brukar kalla detta ett lightbulb moment).

Detta, mina vänner, är en Great American Novel som dessutom har den goda smaken att ha en smula medkänsla för sina karaktärer. Referensmässigt placerar den sig någonstans mitt emellan Tom Perrotta och Jonathan Franzen. En snällare, roligare, mindre självgod Franzen, nota bene; själv tyckte jag mycket om ”The Corrections” men fann ”Freedom” lite väl kyligt distanserad och, ja, självgod. Jag hoppas att något svenskt förlag snappar upp ”The Interestings” snarast – Brombergs vore väl perfekt? – och har påbörjat min drömcasting inför filmen, som jag hoppas blir av OM man låter Ethan och Jules behålla sin charmiga, och väldigt o-Hollywoodska, alldaglighet.