Jag har sagt det förut, och nu tänker jag säga det igen. Jag tycker att det är märkligt, alltså verkligen skitkonstigt, att inte fler upptäckt Helen Fitzgerald. Hennes böcker, chick noir kallade någon dem för, kännetecknas av thrillerdriv och kolsvart humor. Personligen har jag lite problem med att böcker som råkar ha skrivits av kvinnor ständigt ska behöva dras med det där chick-prefixet – åtminstone så länge vi inte hör om termer som dick noir eller pojkthrillers. Det handlar dock nästan undantagslöst om kvinnor – komplexa, mörka, skeva, allt annat än genomsympatiska kvinnor med en udd som påminner om Gillian Flynns och Elizabeth Hands kvinnoporträtt – som befinner sig i akut stressfulla situationer.
Det är svårt att skriva om Fitzgeralds senaste roman ”The Cry” utan att avslöja för mycket, men jag vågar i alla fall avslöja att det rör sig om den mest stressfulla, fruktansvärda situation en nybliven förälder kan tänka sig (seriöst, hjärtat trasar sönder och pulsen är uppe på max under större delen av boken, mamma- och pappahjärtan of the world beware!). Det handlar om föräldraskap och det mörker som så ofta infinner sig efter förlossningen fast det fortfarande talas relativt lite om det (på så sätt är ”The Cry” något av en tematisk släkting till ”Dead Lovely”, Fitzgeralds fantastiska debut), om den ofta orimliga press som i synnerhet mödrar befinner sig under, om ett äktenskap som inte är vad det först ser ut att vara och om vad människor är kapabla till under extrema omständigheter. Och, om ni inte redan anade det: mörkret är bråddjupt, författaren lika smart och galghumoristisk som vanligt och man blir både rörd och förbannad. Helen Fitzgerald är kristallklar, rakbladsvass, ibland nästan obehagligt skoningslös i avklädandet av sina litterära skapelser – men empati har hon, och precis som alltid när hon är i farten lägger man ifrån sig boken och vill ha mer. Jag kan dock inte låta bli att undra hur en 400-sidig Helen Fitzgerald skulle ta sig; en Helen Fitzgerald som släpper det frenetiska drivet och ordens ekonomi och vågar lita på sin enastående förmåga att skapa dynamiska, komplexa, hatkärleksframkallande karaktärer som lever vidare i läsaren långt efter att sista sidan är utläst. Å andra sidan skulle det kanske inte vara Helen Fitzgerald längre (the horror!). Nej, jag håller snarare tummarna för att hon fortsätter visa prov på sin tidigare produktivitet, för jag har blivit beroende av hennes böcker och ”The Cry”, som liksom föregångaren ”The Donor” får mig att gråta upprepade gånger, har gjort mig till en värre Helen Fitzgerald-junkie än någonsin. Jag hoppas så att det som en brittisk blurbare skrev, att detta är hennes ”Gone Girl”-ögonblick. Hon förtjänar att bli läst av många, och framför allt förtjänar vi att läsa henne. Det är ju så sjukt roligt (funny dark snarare än funny haha), tänkvärt och beroendeframkallande. Min mission att göra Helen Fitzgerald till Storbritanniens och världens nya thrillerdrottning kan härmed anses vara igång (igen)!
Min intervju med Helen Fitzgerald under 2011 års Kulturnatt kan ni se här. OBS! Eventuellt finns en spoiler angående handlingen i ”The Cry”, som hon då höll på att skriva.
Dark Places 