Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for september, 2013

041731126ab55a6af90049b4c52e96e9Jag har sagt det förut, och nu tänker jag säga det igen. Jag tycker att det är märkligt, alltså verkligen skitkonstigt, att inte fler upptäckt Helen Fitzgerald. Hennes böcker, chick noir kallade någon dem för, kännetecknas av thrillerdriv och kolsvart humor. Personligen har jag lite problem med att böcker som råkar ha skrivits av kvinnor ständigt ska behöva dras med det där chick-prefixet – åtminstone så länge vi inte hör om termer som dick noir eller pojkthrillers. Det handlar dock  nästan undantagslöst om kvinnor – komplexa, mörka, skeva, allt annat än genomsympatiska kvinnor med en udd som påminner om Gillian Flynns och Elizabeth Hands kvinnoporträtt – som befinner sig i akut stressfulla situationer.

Det är svårt att skriva om Fitzgeralds senaste roman ”The Cry” utan att avslöja för mycket, men jag vågar i alla fall avslöja att det rör sig om den mest stressfulla, fruktansvärda situation en nybliven förälder kan tänka sig (seriöst, hjärtat trasar sönder och pulsen är uppe på max under större delen av boken, mamma- och pappahjärtan of the world beware!). Det handlar om föräldraskap och det mörker som så ofta infinner sig efter förlossningen fast det fortfarande talas relativt lite om det (på så sätt är ”The Cry” något av en tematisk släkting till ”Dead Lovely”, Fitzgeralds fantastiska debut), om den ofta orimliga press som i synnerhet mödrar befinner sig under, om ett äktenskap som inte är vad det först ser ut att vara och om vad människor är kapabla till under extrema omständigheter. Och, om ni inte redan anade det: mörkret är bråddjupt, författaren lika smart och galghumoristisk som vanligt och man blir både rörd och förbannad. Helen Fitzgerald är kristallklar, rakbladsvass, ibland nästan obehagligt skoningslös i avklädandet av sina litterära skapelser – men empati har hon, och precis som alltid när hon är i farten lägger man ifrån sig boken och vill ha mer. Jag kan dock inte låta bli att undra hur en 400-sidig Helen Fitzgerald skulle ta sig; en Helen Fitzgerald som släpper det frenetiska drivet och ordens ekonomi och vågar lita på sin enastående förmåga att skapa dynamiska, komplexa, hatkärleksframkallande karaktärer som lever vidare i läsaren långt efter att sista sidan är utläst. Å andra sidan skulle det kanske inte vara Helen Fitzgerald längre (the horror!). Nej, jag håller snarare tummarna för att hon fortsätter visa prov på sin tidigare produktivitet, för jag har blivit beroende av hennes böcker och ”The Cry”, som liksom föregångaren ”The Donor” får mig att gråta upprepade gånger, har gjort mig till en värre Helen Fitzgerald-junkie än någonsin. Jag hoppas så att det som en brittisk blurbare skrev, att detta är hennes ”Gone Girl”-ögonblick. Hon förtjänar att bli läst av många, och framför allt förtjänar vi att läsa henne. Det är ju så sjukt roligt (funny dark snarare än funny haha), tänkvärt och beroendeframkallande. Min mission att göra Helen Fitzgerald till Storbritanniens och världens nya thrillerdrottning kan härmed anses vara igång (igen)!

Min intervju med Helen Fitzgerald under 2011 års Kulturnatt kan ni se här. OBS! Eventuellt finns en spoiler angående handlingen i ”The Cry”, som hon då höll på att skriva.

Annonser

Read Full Post »

05.15: väckning i Spanien, resa i beckmörker till flygplats med yrvakna barn och intensiv men befogad rädsla för försenat/inställt plan. Var är den där intravenösa kaffemaskinen när man behöver den?

08.10. Planet lyfter i tid, puh! Förbereder miniseminarium medan ungarna klistrar Monster High-klistermärken i marginalen. Mycket passande, faktiskt.

12.00 Framme på mässan! Efter fem minuter kommer den, insikten: ”just det, jag gillar ju inte folksamlingar”. Galet mycket folk, galet svettigt. SERENITY NOW!

12.15. Räddad av Bokbabbel och English Bookshop-montern, där jag köper mässans första bok, den frekvent petade-och-spanade på ”The Cutting Season” av Attica Locke.

12.30. Fikar, byter böcker och pratar med Bokbabbel. Samtalsämne: ja, gissa…

13.00. Går till SF-bokhandelns monter med två mål: köpa ”Doctor Sleep” och få signerat ex av Johan Theorins avslutande bok i Ölandskvartetten, ”Rörgast”. #epicfail på båda, snyft. Går till Natur och Kulturs monter och tröstar mig med Julia Skotts ”Kroppspanik” innan jag flyr upp till vipavdelningen och Speaker’s lounge.

13.30 – 14.00 Hinner spana in Jonas Gardell, Martin Schibbye och Johan Persson samt flera bekantingar innan Hannele Mikaela Taivassalo dyker upp. Kaffe, Twin Peaks- och omslagsprat följt av bonding över rött läppstift på tjejtoan. Jag har nu druckit uppskattningsvis två liter kaffe och tänker att vore det inte festligt om jag fick göra ett tv-program där jag hänger med sympatiska författare? Dricker kaffe/vin, pratar böcker, populärkulturella hörnstenar och jämför läppstift? Tänk ”Berg flyttar in” i littskrud.

14.20. Snabbt hej till stora delar av #boblmaf. Konstaterar efteråt att man på bokmässan träffar fler människor med gemensamma intressen på fem minuter än vad man annars gör på ett helt år. Rena själsfrändemässan.

image

14.30. Miniseminarium med Hannele Mikaela Taivassalo och Caroline L Jensen under rubriken ”Vampyren och den eviga hungern”. Nördribban: skyhög. Vattendelaren: ”Angel eller Spike?”-frågan. Mikaela och jag är hundraprocentigt team Spike, Caroline vill göra en face swap med Angel pga tycker att Spike ser ut som en bomullstuss. Den enda blondinen i sällskapet blir stött.

14.55. Pratar vidare med #boblmaf innan några av oss springer iväg och säger hej till Mats och Sara en snabbis. Sara har jättefin fågelklänning på sig, de söta små tonåringarna cirkulerar. Vill adoptera Cirkelnfansen.

15.05 Ser Björn Ranelid i Bonniers monter, brunbränd men vad jag kan se läppglanslös.

15.15. Köper ”Rörgast” och senaste Maja Grå-boken. Armbågar mig fram på mässgolvet. Ryggsvett och galopperande panikångest: check.

15.30. Hejdå bokmässan, ryggsvett och fina #boblmaf, ses igen! Eventuellt nästa år, eventuellt lite längre (även om underbart ibland – rätt ofta, ändå – kan vara kort). Känner mig hyfsat lame som avstår från mingel och party till förmån för tacos med två gråtskriktrötta barn och tidig sänggång med bok, men Caroline L Jensen har lovat att ta några öl åt mig på Park ikväll.

Mvh Powermässaren

Read Full Post »

stephen-king-cover-ftr

Så, Stephen Edwin King. Mainebo. Storläsare. Trebarnsfar. Något av en urfader för mig också faktiskt, som bloggare, läsare, människa. När Ray Bradbury dog sade Stephen King att ”without Ray Bradbury, there would be no Stephen King”. Jag skulle vilja påstå att det med största sannolikhet inte skulle finnas någon Dark Places-Helena utan Stephen King. Det var hans blurb på ”Sharp Objects” som fick mig att upptäcka Gillian Flynn: bara en sådan sak. Men Kingens och min historia börjar långt innan det, i en tid innan blurbar, innan internet, innan livet så som jag känner till det idag. Jag var inte mer än nio år gammal när jag upptäckte ”Cujo” i min farbrors bokhylla och smygläste det första kapitlet, fullkomligt vettskrämd men oförmögen att sluta. Om jag drömde mardrömmar i en vecka och fortfarande hoppar högt när jag hör hundskall på nära håll? Svar ja. Några år senare fortsatte jag med ett gäng svarta kartonnage från Legenda som jag köpt för 79 – eller var det 49? – kronor styck på Bokskotten: ”Staden som försvann”, ”Talismanen”, ”Christine”, ”Det”, ”Carrie”… Så länge jag lever ska jag nog minnas de där sommarnätterna av frenetiskt bladvändande och förhöjd puls, bara ett kapitel till, följt av veckor – månader? – med tänd nattlampa och mardrömmar om dreglande Sankt Bernardshundar, mordiska clowner och småstadsvampyrer som följd. Som mycket ung läste jag främst Stephen King för skräcken, kickarna, den hisnande känslan av att vara livrädd och smått odödlig på samma gång. Nu läser jag nog honom snarare för coming of age- och miljöskildringarna och – jag erkänner det – i viss mån i nostalgiskt syfte. Det har varit vi så länge nu att jag inte längre kan tänka mig ett liv utan honom. Vi har våra upp- och nedgångar: ibland retar hans ofta parodiskt dåliga sexskildringar och ibland aningen unkna kvinnoporträtt gallfeber på mig, men vi har gått igenom vått och torrt tillsammans, Kingen och jag, och jag tänker inte överge honom nu. Och precis när man tror att han är nere för räkning bländar han en med något som 2006 års ”Lisey’s Story” eller en novell som ”N” och så vips är jag den där hetläsande lilla tjejen med hjärtklappning och hundskräck igen. Ofta räcker det bara med att läsa om ”The Body” eller höra Richard Dreyfuss berättarröst i filmatiseringen ”Stand By Me” för att jag nästan – men bara nästan – är beredd att göra allt för att försvara Stephen King. (Någon gris har jag lyckligtvis inte skaffat mig än.) Han talar till något primitivt inuti mig, Kingen, en del som minns hur det var att vara liten och se världen med stora ögon, som alltid – precis som King själv – ser till att ha fötterna under täcket när det är dags att sova för tänk, bara tänk om någon plötsligt skulle fatta tag i dem..?

Lika gärna som jag kastar mig över en ny tegelsten signerad King läser jag hans citat – och de är många, karln är faktiskt något av en citatmaskin! Särskilt bra är hans citat om böcker och läsning, som inte bara visar på en enorm kunskap och (själv)insikt utan, kanske mest av allt, en fullkomligt självlysande kärlek och hängivenhet till böcker och läsande. Ibland undrar jag om jag inte gillar hans uttalandet om böcker mer än själva böckerna (nja, inte riktigt, men snudd på, i alla fall när Kingen inuti fiktionerna är på Bad Sex Awards-humör).

Här kommer mina tio bästa Kingcitat. Med ett undantag är samtliga hämtade utanför hans skönlitterära verk; flera av dem är däremot hämtade från hans intensivt läsvärda, ja, rentav direkt omistliga ”On Writing”. Andra kommer från intervjuer, Entertainment Weekly-texter och de där Dear Constant Reader-inledningarna som åtminstone jag älskar att läsa:

Books are the perfect entertainment: no commercials, no batteries, hours of enjoyment for each dollar spent. What I wonder is why everybody doesn’t carry a book around for those inevitable dead spots in life.

(Undrar jag med.)

Books are a uniquely portable magic.

(Preaching to the choir, Stevie…)

If you don’t have time to read, you don’t have the time (or the tools) to write. Simple as that.

(SOM det märks när författare – oftast misslyckade författare – inte tar sig tid att läsa!)

Sometimes being a bitch is all a woman’s got to hold on to.

(Fantastisk förstamening ur ”Dolores Claiborne”)

Kids, fiction is the truth inside the lie, and the truth of this fiction is simple enough: the magic exists.

(Kings dedikation till barnen Joe – som sedermera själv blev skräckförfattare, och en riktigt bra sådan – Owen och Naomi i ”IT”. Visst blir man lite tårögd?)

The road to hell is paved with adverbs.

(JA!)

People think that I must be a very strange person. This is not correct. I have the heart of a small boy. It is in a glass jar on my desk.

(Humor har han också.)

Whatever came to mind, whatever came to hand, I would read.

(En uppväxt som många bokbloggare kan skriva under på.)

There’s nothing so fascinating as a family argument, I think Leo Tolstoy said that. Or maybe it was Jonathan Franzen.

(Ur ”11/22/63”)

Life isn’t a support system for art. It’s the other way around.

(Tänk om vi kunde ha en kulturminster som höll med…!)

Bra smak när det gäller litteratur har han också, Kingen. Här läser han en av Kate Atkinsons Jackson Brodie-romaner på en Red Sox-match för ett par år sedan:

king

Vill ni läsa vidare om Stephen King här på bloggen? Då rekommenderar jag följande inlägg (ni hittar ännu fler om ni söker på Stephen King uppe i sökrutan. Jag har även skrivit ett inlägg eller åttio om Kingen på Bokhora när det begav sig):

Varsågod, Helena!

11/22/63-dagen: Inlägg 1

11/22/63-dagen: Inlägg 2

11/22/63-dagen: Inlägg 3

”11/22/63” – Stephen King (Kingbevakningen här på Dark Places blev lätt Annie Wilkes-artad i november 2011, det är jag den första att medge…)

Den Stora Bokhösten 2013, del 2: ny Stephen King (en Shining-uppföljare!)

Detta inlägg ingår i Fiktiviteters Kinghelg.

Read Full Post »

Medan jag läser thrillers och sippar cava i den där katalanska solstolen (och förbereder mig lite inför mitt miniseminarium på bokmässan – lördag 14.30, ni kommer väl?) tycker jag att ni ska hänga med Fiktiviteter och vänner på den Stephen King-helg som kommer att äga rum nu i helgen. Att jag är med på ett hörn är väl typ den lågoddsigaste lågoddsaren någonsin, och här kommer schemat i sin helhet. Välkomna att klicka in er hos mig imorgon vid elvatiden – och missa inte de andra inläggen!

Lördag

9:45 Fiktiviteter (http://www.fiktiviteter.se)
10:00 Skuggornas bibliotek (http://skuggornasbibliotek.blogspot.se/)
11:00 Dark Places (https://helenadahlgren.wordpress.com/)
11:30 Läsa & lyssna (http://lasaochlyssna.wordpress.com/)
12:00 Fiktiviteter (http://www.fiktiviteter.se)
13:00 Annas bokprat (http://annasbokprat.blogspot.se/)
14:00 Fantastisk fiktion (http://fantastiskfiktion.wordpress.com/)
15:00 Kim M. Kimselius (http://kim-m-kimselius.blogspot.se/)
16:00 Fiktiviteter (http://www.fiktiviteter.se)
 
Söndag

09:45 Fiktiviteter (http://www.fiktiviteter.se)
10:00 Eli läser och skriver (http://elilaserochskriver.wordpress.com/)
11:00 Skuggornas bibliotek (http://skuggornasbibliotek.blogspot.se/)
11:30 Det mörka tornet (http://detmorkatornet.blogspot.se/)
12:00 Lingonhjärta (http://www.lingonhjarta.com/)
13:00 Fiktiviteter (http://www.fiktiviteter.se)
14:00 Beroende av böcker (http://beroendeavbocker.blogspot.se/)
15:00 Precious fragmentation (http://preciousfragmentation.blogspot.se/)
16:00 Fiktiviteter (http://www.fiktiviteter.se)

Read Full Post »

Ett par saker

1. Helgen som gått: magisk (igen)! Att få umgås så intensivt och avslappnat med alla slags litterära hjältar – författare, bokhandlare, forskare, översättare, branschfolk, vanliga hederliga boknördar, LIZ HAND (igen) och, om så bara för ett dygn, existera i samförstånd i en värld där allt kretsar kring böcker… det är sådant man lever länge på. Böcker köpte och fick jag naturligtvis  också – rapporter kommer. Min intervju med William Sutcliffe filmades och borde gå att se snart. Återkommer även där.

2. Idag släpper Bonnier Audio ett antal ljudnoveller, där min novell ”Kallelsen” ingår. Det är ett kanonutbud man fått ihop, och det säger jag inte bara för att jag är med (lovar). Förutom noveller av svenska samtida skräckförfattare som Amanda Hellberg, Caroline L Jensen, Johan Theorin och yours truly återfinns klassiker av bland annat Selma Lagerlöf och August Strindberg. Den senares bidrag, ”Ett halvt ark papper” är nog en av de bästa kortare noveller jag någonsin läst. Så mycket sorg, så mycket liv som göms i det där halva pappersarket! Helt i klass med Ernest Hemingways legendariska ”For sale: baby shoes, never worn”, om än lite längre. Jättekul att den ges ut på nytt, tycker jag. Ljudnovellerna ska snart gå att köpa hos Adlibris mfl, så slå till om ni vill prova att läsa noveller på nytt sätt!

Ja, det var väl det. Recensioner och, ni vet, böcker tar vi efter mässan (detta ständiga mantra i så många bokmalars liv just nu!). Just det: lite ledig ska jag vara också innan bokmässan! Då tänkte jag läsa thrillers (Barclay, Heaberlin, kanske någon gammal Highsmith) och dricka cava i en katalansk solstol. Och umgås med baaaarnen, förstås. IRL, utan flöden, filter, mobilsignaler och galonklädda utbrott i hallen och kallsvettig överläpp . DET ser jag fram emot.

Read Full Post »

Så här några dagar innan Kulturnatten, med ynka veckor kvar till bokmässan, är det mycket smånervöst sista minuten-fixande, och i vanlig ordning har jag dukat under för ondskefulla barnbaciller som tycks vara allra starkast runt terminsstarten. Inget livshotande, men en hel del snorande, hostande och okarakteristiska sovstunder mitt på dagen. Ergo: inga nya tidsinställda blogginlägg denna vecka. Men! Har ni sett att jag knåpat ihop en liten läsenkät på min andra blogg? Varsågoda att länka, besvara och sprida frågorna vidare om ni vill (självklart går det bra att översätta)! Later, babes.

Read Full Post »

denosynlige_inb_lowJag måste erkänna att jag drog öronen åt mig när jag hörde att Christoffer Carlssons senaste bok är den första i en tilltänkt serie om polismannen Leo Junker. Inte så att jag började oroa mig över författarens ekonomiska situation, direkt; snarare började titeln till Maria Langs gamla radiopjäs eka i huvudet. Ganska snart började gamla Dagmar hytta med näven och skaka uppretat på huvudet medan hon spände sina uggleögon i mig och boken som fått igång associationsbanan, ity mina dagdrömmar brukar, inte helt olikt Ally McBeals, ganska snabbt spåra ur. Lämna polisen utanför! väste hon, och jag var benägen att hålla med. Jag befarade att det, som särpräglat Christoffer Carlssons författarskap så här långt i och med introduktionen av en polisrepresentant skulle komma att spädas ut. Svärtan. De bitterljuva miljöbeskrivningarna. Personer som på något sätt befinner sig i brytningsperioder, fjättrade av olika grader av utanförskap. Skulle det helt plötsligt börja drickas blaskigt snutkaffe? Skulle de fina DHH-vibbarna som jag glädjes åt i ”Den enögda kaninen” vittra sönder i förhörsrum och smygsupande kriminalkommissariers vardagsrum? The horror, the horror!

Sedan började jag läsa ”Den osynlige mannen från Salem – den Sjöwall/Wahlöö-doftande titeln är nog knappast en slump, nej – och insåg rätt snabbt att jag inte hade behövt oroa mig.

Leo Junker är avstängd från sitt arbete på internutredningen, och kanske även från sig själv, när han kliver rakt in i en brottsplats. Faktum är att han inte ens behöver kliva utanför porten. En ung kvinna har mördats på ett härbärge för hemlösa, beläget i huset där Leo bor. Han borde hålla sig borta. Han borde verkligen det, men något drar in honom i utredningen och snart börjar mörka händelser i hans förflutna komma upp till ytan, beblanda sig med fallet med den döda kvinnan. En sommar för snart tjugo år sedan, hemma i uppväxtsorten Salem, träffade Leo två personer som kom att förändra hans liv: John och Julia. Något hände den där sommaren, något som nu vägrar lämna Leo ifred. Det är i uppväxtskildringen som berättelsen har sitt mörka hjärta. Christoffer Carlsson väjer inte för mörkret och de sociala orättvisorna, samtidigt som här finns något vackert och självlysande, bitterljuvt. Att Leo råkar vara född exakt samma år som jag själv ger läsningen en extra dimension: hans 90-talssommar känns oerhört bekant, jag såg filmerna han ser, lyssnade på samma låtar, hade samma affischer på väggarna. Där upphör dock likheterna, för medan jag växte upp i en villaidyll med närvarande föräldrar och en stabilitet som jag då fann förutsägbar men nu själv omfamnar ser verkligheten annorlunda ut för Leo, John och Julia. Författarens bakgrund som kriminolog märks i gestaltningen av denna verklighet och konsekvenserna av den, utan att det för den sakens skull blir övertydligt eller mästrande. Faktum är att jag hade kunnat tänka mig att läsa en hel bok om sommaren i Salem, om det som sattes i rullning och tog slut där. Ibland tänker jag att nutidsspåret känns snudd på överflödigt, samtidigt som jag verkligen gillar den djupblå noirstämningen som förmedlas här. Jag hör jazzmusiken, känner doften av Kungsholmen i sensommartid, ser asfalten som speglas i neon när Leo går hemifrån till sitt sunkiga stamhak och beställer in en absint. Och så tänker jag att jag gärna vill träffa Leo igen. Snart. Här finns helt klart något att bygga vidare på.

Read Full Post »

Older Posts »