Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for oktober, 2013

likely-Goldfinch-American

Annonser

Read Full Post »

mcmahon… en ny Jennifer McMahon! ”The Winter People” utkommer i februari och bjuder naturligtvis på mörka Vermontskogar – annars vore det väl knappast Jennifer McMahon? Vi utlovas också ”a simmering literary thriller about ghostly secrets, dark choices, and the unbreakable bond between mothers and daughters . . . sometimes too unbreakable”. Låter lovande, inte sant? McMahon har med sin ytterst lyckade skräck/spänningshybrid, och så de där mörka, hotfulla skogarna, seglat högt upp på min lista över omistliga författare och även om ”The One I Left Behind” inte riktigt levde upp till ”Don’t Breathe a Word” (som ju blivit en riktig storfavorit bland mörkervurmarfalangen av #boblmaf – läs om du inte redan gjort det!) så har jag höga förhoppningar på denna. Kan det bli februari snart…?

(Viss reservation för att detta kanske inte är en nyhet för alla. Ja, jag tittar på dig, Lingonhjärta.)

Read Full Post »

image

Håller krampaktigt i min hand, my precioussss. Den är tung, nästan lite svår att greppa tag i medan andra handen febrilt försöker hålla mobilkameran stadig. Kanske känner den av alla våra förväntningar, denna kollektiva längtan vi närt de senaste elva åren. ”The Goldfinch” har äntligen landat hos mig. Det är min innerliga förhoppning att vi ska trivas ihop. Ja, jag behöver väl knappast fråga vad ni kommer att läsa i helgen?

Read Full Post »

autobiographymorrissey_lrgNu har jag läst ”Autobiography”, och skrivit en lång text om den på English Bookshop-bloggen. Att det skulle bli en text just på min engelskspråkiga blogg kändes ganska självklart: det var ändå Morrissey som gav en småknubbig och blyg sjuttonåring Språket och den medföljande Världen, så som den kan te sig i ett lagom fallfärdigt vardagsrum i ett lagom trist viktorianskt radhus en grå och långtråkig söndagseftermiddag när affärerna stängt. (Jag inser att den meningen inte känns det minsta rimlig om man inte råkar vara hardcoreanglofil.) Det var både en lätt och svår text att skriva. Lättare nu, när jag är ett fan utan att nödvändigtvis vara fanatisk, än tidigare, då jag hela tiden kände en press att försvara allt som Morrissey gjorde och sade. Det blir ju ohållbart rätt snabbt, som ni förstår. Kontentan är i alla fall att det är en bitvis fullkomligt briljant livsteckning som ofta tangerar det litterära. Penguin Classics-material? Well, HELLO! Ja, jag behöver väl inte ens nämna det uppenbara, att Morrissey är en gudabenådad berättare och stilist som uppvisar en sällan skådad humor och elegans (och, här och där, självdistans)? Dock: det där tjatigt långsinta, förbittrade och trångsynta som dyker upp då och då i Morrisseyland får lite för stort spelrum, förmodligen därför att ingen vågar be Morrissey att ändra sitt livs historia. Eventuellt borde någon ha gjort det. Som jag skriver i min recension ordspya text är det den självbiografiska författarens frihet och självklarhet att själv disponera sin text (i de bästa av världar styrkt av en bra redaktör). Det är också, som alltid, läsarens uppdrag att plocka vadhelst hen vill ha ur läsningen. I mitt fall valde jag att snabbspola förbi rättegången och de värsta personangreppen för att istället dröja kvar i gatorna som definierar och fördömer oss, vid musikskildringen, Kirsty McColls vykort (du och jag, Camilla) och Jake. Och så var det kul att läsa att ”miserabel sångare sjunger med Phoebe”-cameon i Vänner som senare gick till Chris Isaak ursprungligen var avsedd för Morrissey. Sådan trivia har jag inte alls nämnt i min text, så why don’t you find out for yourself?

Mvh dansande, sjungande, levande och lite skraj för att Morrissey ska googla och upptäcka att jag ÄTER KÖTT (av någon anledning känns tanken på en fåfängegooglande Moz osannolik) men hör ändå hans röst i huvudet och tänker nästan bara snälla tankar.

image

Den här gången ÄR det faktiskt flickan som skrivit brevet som är med på bilden.

Read Full Post »

Det råder närmast total diskrepans mellan antalet lästa och antalet bloggade böcker i mitt liv just nu. Istället för att skriva långa recensioner jag faktiskt inte har tid för just nu (manuslämning på ny MIX-novell om några dagar) tänkte jag återinföra twitterrecensionen. Här kommer så ett kort svep genom det jag läst på sistone, med utgångspunkt i Twitters magiska 140-teckensgräns. Enjoy, och trevlig helg!

Lie Still UK”Lie Still” – Julia Heaberlin

Handling på 140 tecken: Nyinflyttad snuthustru med sårigt förflutet tar sig in i innersta kretsen av exklusivt kvinnligt sällskap. Tänk Desperate Housewives Texas.

Omdöme på 140 tecken: Lika bladvändarvänlig som ”Playing Dead”. Något i tonfallet får mig att tänka på Cornelia Read trots geografiska skillnader.

”Visitation Street” av Ivy Pochoda Visitation Street

Handling på 140 tecken: I Red Hook, Brooklyn, ger sig två uttråkade tonårstjejer ut på en uppblåsbar flotte i Hudsonfloden en varm sommarnatt. Bara en återvänder.

Omdöme på 140 tecken: Mycket bra sense of place och socialt patos, med ngt av ”Mystic River” i anden. För övrigt utgiven av just Lehane!

Smittad”Smittad” av Johanna Strömqvist

Handling på 140 tecken: Ett hett & kvalmigt Stockholm. Maria träffar Emmy, blir kär. Samtidigt skakas staden av våldamma överfall. Hårdrock! Vampyrer! Queert!

Omdöme på 140 tecken: Föll för kärleksskildringen och den trovärdiga och roliga hårdrocksmiljön. Tolererar vampyrerna. Vill ha mer! (Se nästa minirec).

På gränsen”På gränsen” av Johanna Strömqvist

Handling på 140 tecken: Fristående fortsättning på ”Smittad”. Kärleken mellan Maria och Emmy består, men med många komplikationer. Vad händer med Emmy egentligen?

Omdöme på 140 tecken: Här tar sig Strömqvist djupare in i mytologin. Jag börjar köpa vampyrinslagen. Hoppas på en tredje och avslutande del, ity cliffhangerslut.

Read Full Post »

image

… men inte särskilt mycket mer, som bekant. Underrubriker: some books are bigger than others, Book Least Likely To meet The Girl Least Likely To, We hate it when our friends become successful (and if they’re from Gothenburg, that makes it even worse). Etc. Etc. Nu: hem och läsa ”Autobiography” och skriva klart novell i väl avvägd blandning (ni ser skeptiska ut?). Det ska, milt sagt, bli spännande att se vad farbrorn från Manchester hittat på den här gången. Snart vet vi.

Read Full Post »

Vikt: Stabilare än Bridgets iaf.
Antal alkoholhaltiga enheter som intagits under läsningen: 4, varav 3 i Smug Married-enhet (mkt bra).
Varav Chardonnay: 0 (tyvärr).
Antal ”skratta högt och spontanspruta kaffe på sidorna”-ögonblick: 10+.
Varav kräksskämt: 4.
Varav Uranussskämt: 3.
Antal påsar med riven ost som konsumeras av Bridget: För många för att kunna räkna.
Antal gånger jag övervägt att testa Bridgets nya favoritsnacks: minst 10 (fast handen på hjärtat nu, ostälskare som jag är, det låter inte särskilt aptitretande).
Antal ligg: Skit i det du.
Fråga: Är Daniel Craig redan kontrakterad för filmen?

Bridget Jones: Mad About the BoySå, ”Mad about the Boy”. Helen Fieldings första Bridgetbok sedan 2002 års i ärlighetens namn rätt misslyckade ”The Edge of Reason”. En omhuldad 90- och tidig 00-talsikon utkastad i ett nytt tidevarv där den sorts chicklit Fielding var med om att skapa har ändrat form och förutsättningar. Bör vi bry oss om Bridget och hennes dagbok? Njaa, tänkte jag när jag först hörde nyheten om en tredje bok. Sedan råkade jag visst Instagrambeställa ”Mad about the Boy” av English Bookshop dagen innan släppdatum, varpå jag läste ut den på två dagar. Så det kan gå!

Man kan ha åsikter om mycket i Bridget Jones framtoning. Viktnojandet, de tröttsamma slapsticktendenserna som nådde sin kulmen i ”The Edge of Reason”, hennes förmåga att läsa in en James Joyce-romans komplexitet i ett sms. När Bridget nu gör comeback som femtiotaggare och ensamstående mor slår hon omedelbart an på samma gamla strängar. Hon är nojig, burdus, pinsam – men också älskvärd i alla sina fel och brister, i sin nakna och ärliga längtan efter kärlek och förståelse. Barnen har naturligtvis förändrat henne, om än inte i grunden. Balansen mellan småbarnsliv, karriär och singelliv är, som man kunde vänta sig, inte helt lyckad. Bridget går på möten med ”are nits the same as crabs?”  i sökhistoriken på laptopen, dejtar en yngre man och försöker skriva färdigt sitt filmmanus om en modern Hedda Gabbler [sic!] mitt upp i kräksjukor och huvudlössattacker. Roligt är det ofta, sådär på patenterat lakoniskt/dråpligt Bridgetvis. Då och då är det väldigt roligt, som när Bridget jämför att ligga med någon man twittrat och smsat med i några veckor med Jane Austen-kutym:

We’ve been texting for weeks. Surely, it’s rather like in Jane Austen’s day when they did letter-writing for months and months and then just, like, immediately got married?

De överambitiösa klassmammorna (2010-talets smug marrieds) och deras barn med yogainspirerade medelklassnamn som Bikram och Cosmata är också roligt och träffsäkert skildrade. Jag uppskattar dessutom att Bridget får vara en bra, kärleksfull och närvarande mamma, även om kaos följer henne hack i häl (och hon har hjälp av en barnflicka). Det finns en scen som börjar med ett hysteriskt kräks- och diarréutbrott i barnens sovrum och slutar med tre nödtorftigt rena och dödströtta individer som sover sked på badrumsgolvet som är lika rolig som den är ömsint. Här måste jag även, när jag ändå är på frikostigt humor, passa på att berömma Helen Fieldings totala onojighet när det gäller kroppsvätskor och tillhörande funktioner. Kräks- och Uranusskämt må inte vara mer sofistikerade än dratta-på-ändan-slapstick, men de är faktiskt väldigt mycket skojigare. På tal om kroppsligheter: jag gillar hur Bridgets sexlust och, så småningom, -liv beskrivs som något fullkomligt självklart och oproblematiskt (och att hon kastar av sig La Perla-nattlinnet hon köpt för att kamouflera sin medelålders kroppshydda så fort det blir åka av).

Annat känns långt ifrån fräscht. Det faktum att Bridget bluffar sig in på en överviktsklinik för att bli av med några tröstätarkilon, till exempel (fast okej, när hon skriver om hur hon ska lägga ner allt vad bantande heter och bära omkring sitt fläsk på en vagn är det rätt roligt, det måste jag erkänna). Eller hennes totala nybörjarnivå när det gäller allt vad datorer och sociala medier heter: hallå, hon må ha fyllt 50 men hon är knappast någon dinosaurie och hallå, jobbade inte hon med PR i första boken? (Förvisso skriven långt innan sociala medier gjorde entré i våra liv.) Ja, läsningen präglas den där sedvanliga Bridget Jones-iga cocktailen. En hel del irritation, lite sekundärskam, ett par rejäla doser ömhet och igenkänning. Trots allt är vi många som har något av Bridget i oss. Som gör bort sig och visar sig sårbara när alla andra gör sken av att vara perfekta. Som kämpar med att acceptera sina del och brister i  en samtid besatt av perfektion. Som drömmer om att bli älskade precis som vi är, trots faktisk eller inbillad övervikt, vacklande självförtroende och en last eller fem för mycket.

I hjärtat av berättelsen finns en omständighet som kommer att göra många gamla Bridgetläsare ledsna och förbannade. Jag var själv beredd att sälla mig till den skaran tills jag upptäckte att den spoilertunga förändring som jag av respekt för presumtiva läsare endast kommer att kalla Omständigheten ger flamset en känslomässig ram. Och nu talar vi inte mer om det.

Bridget-Jones-movies-23291102-468-297”Bridget Jones: Mad about the Boy” kommer med största sannolikhet att bli film; hörde man inte rentav rykten om en tredje film långt innan nyheten om en ny roman var ett faktum? Bitvis känns den nästan skriven direkt för den vita duken, eller så är det bara jag som drar paralleller till tidigare bok-blir-film-mönster för Bridgetserien. Jag skulle till exempel bli förvånad om inte Mr Wallaker, ett av Bridgets kärleksintressen i boken, kommer att spelas av Daniel Craig. Detta då karaktärens likhet med Craig, tillsammans med flera Bondreferenser, strösslas under berättelsens gång. Ni minns väl Bridgets besatthet av Colin Firth som Mr Darcy, och hur rollen som Mark Darcy sedan spelades av…? Just det. Toyboyen Roxster kanske enligt samma logik kan spelas av Dan Stevens då Bridget är mycket förtjust i ”Downton Abbey”-Matthew? Bara ett litet castingtips. Däremot gissar jag att det blir fatsuit för Renée Zellwegger denna gång. Inte nog med att Bridget väger MER ÄN SEXTIOTTE KILO, HERREGUD, hon är faktiskt – the horror! – uppe och hälsar på rätt långt in i SJUTTIOKILOSLANDET pre-överviktsklinik.

Jag hade trots mina reservationer oväntat kul i Bridgets sällskap denna tredje gång. Det var roligt att återse henne, Jude, Tom, Daniel och de andra en sista gång. Samtidigt hoppas jag verkligen att det är sista gången vi får återse Bridget, för hennes berättelse och tilltal känns ganska överspelad nu. Vila i frid Bridget, jag hoppas du får vara lycklig precis som du är.

Read Full Post »

Older Posts »