Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for november, 2013

Fredagsintervju hos MIX

Med risk för att låta klyschig nu: jag tror att man måste känna till, och låta snudda vid, mörkret för att kunna uppskatta ljuset. Jag tänker på det där Leonard Cohen-citatet, ”There is a crack in everything / That’s how the light gets in”. De där sprickorna, som ofta huserar sådant vi vill gömma från omvärlden, intresserar mig. Det ljusa är nog fint och eftersträvansvärt i verkliga livet men rent fiktivt är det ofta i mörkret, i det som skaver, skrämmer och går sönder, som nerven finns. 

Idag har jag den stora äran att vara fredagens – kanske rentav veckans, vad vet jag? – författare på MIX Förlag! Läs intervjun med mig här. Jag pratar om mörkervurmande, favvomonster, inspirationskällor och min nyskrivna novell ”Salamandertider”, som släpps den 13 december.

Hoppas att ni får en trivsam första adventshelg! Själv tänkte jag fortsätta att umgås med min litterära BFF Madeline Dare (”The Invisible Boy” är mörkast och bäst hittills), baka lussebullar och gå på julmarknad. Känns som ett bra upplägg.

Read Full Post »

Jag minns så väl när jag såg ”Monster’s Ball” på bio, hur jag började titta i upprätt ställning men sedan successivt kröp lägre och lägre ner, som för att skydda mig själv. Människor så olycksdrabbade, tragedi på tragedi, att jag till sist halvlåg i biofåtöljen och kände för att skrika ”MEN KOM IGEN! KAN EN OCH SAMMA MÄNNISKA RÅKA UT FÖR ALLT DET HÄR? DET ÄR INTE RÄTTVIST!”.

9780007532841_200_we-are-water_haftadCitatet ovan är hämtat från min egen recension av Wally Lambs näst senaste roman ”The Hour I First Believed” (2008), som jag recenserade på Bokhora för ganska precis fem år sedan. När jag nu har läst ut Lambs nya roman, den på alla sätt lika tunga ”We Are Water”, var jag tvungen att googla fram den gamla recensionen för att minnas hur jag tänkte och kände efter att jag läst ut förra boken. Såg ”Monster’s Ball”-inledningen och tänkte: just det. Precis SÅ. Den där blytunga filten av mörkt, skitigt dyvatten som lägger sig över en när karaktärernas olyckor, en efter en, radas upp. Man kämpar efter luft, ropar ”DET ÄR INTE RÄTTVIST!”, men också – kanske ännu mer i fallet ”We Are Water” än föregångaren – ”DET ÄR INTE TROVÄRDIGT!”.

Sedan kommer man på att Wally Lamb sedan många år arbetar som skrivcoach åt långtidsdömda kvinnliga fångar och att han med största sannolikhet hämtat inspiration från verkliga livet. Hamnar under ångestfilten igen.

Ja, jisses, jag lyckas verkligen sälja in er på den här boken nu, va? Då kanske det är läge för ett litet förtydligande. Jag tycker att det är bra. Jag tycker även att det är bra att Wally Lamb endast ger ut två romaner per decennium så att man hinner återhämta sig emellan. Wally makes me wallow! Ni vet ju hur det är: jag kan tåla det mesta om man slänger in lite gastar, monster eller barmhärtiga tidsbarriärer. Thrillers av det otäckare slaget går också bra, för jag vet ju att ingen psykopat kommer att knacka på MIN dörr. (Gör jag..?) Helt naket och realistiskt, dock, när det inte längre går att intala sig att det bara är fiktion? Inte så tålig helt plötsligt. Det Lamb gör i sina hitintills fyta fetingar till romaner är att han utgår från det vanliga, ja, ibland rent triviala small town America och planterar in otänkbart sorgliga och hemska livsöden i den där förrädiskt vanliga kontexten. Inte helt olikt Stephen King, faktiskt, men utan monstren dårå. (Gud så skönt det hade varit med något litet monster! Distanserande. Besvärjande. Betryggande i sin uppenbara fiktionalitet.)

I ”We Are Water” handlar det väldigt mycket om de krav som ställs på oss människor kontra den vi faktiskt vill vara, och vad som händer när diskrepansen däremellan blir alltför stor. I centrum för berättelsen finns familjen Oh, en kärnfamilj i uppluckring efter att Annie lämnat maken Orion och förortslivet i Connecticut för sin gallerist, som – fortfarande en stor grej i ett USA fullt av bildekaler av typen ”IT’S ADAM AND EVE, NOT ADAM AND STEVE” – råkar vara kvinna. Fast kanske började familjen gå sönder långt innan separationen? Något år senare rustar Annie och Viveca för bröllop i lilla Three Rivers, Connecticut. Det är Vivecas idé att de ska gifta sig i Annies hemstad, men om Viveca kände till ens hälften av alla mörka hemligheter som den platsen och Annies barndom bär på hade hon garanterat tänkt om. Hela ursprungsfamiljen kommer utom Orion som dragit sig tillbaka i ett lånat hus på Cape Cod som han ironiskt nog fått låna av kvinnan som hans exhustru nu ska gifta sig med. Så mycket för den lilla protesten. Medan bröllopet närmar sig och de tre barnen och en och annan objuden gäst börjar strömma till får vi följa klanen Oh i växelvis berättade kapitel som sakta men obönhörligt bryter ner den initiala bilden av modern, smådysfunktionell men på det stora hela lycklig nutidsfamilj. Här finns som sagt inga monster, men väl mörka skuggor från i synnerhet Annies förflutna som återigen börjar närma sig familjen. Kanske har de hela tiden funnits där, verkat i lönndom, men det är bröllopet som drar fram det allra mörkaste och fulaste i ljuset. Det är väl ingen spoiler om jag avslöjar att det inte blir det harmoniska småstadsbröllop som Viveca hoppats på.

Homofobi, missbruk, rasistiska strukturer, barnmisshandel, pedofili, ond, bråd död, olycksbådande, närmast gammalgrekiskt predestinerade vändningar av ”Monster’s Ball”-dignitet: allt detta och mer ryms i familjen Ohs livsöde som Wally Lamb vecklar ut i 564 sidor kollektivroman. Alla olyckliga familjer är som bekant olyckliga på sitt eget sätt, och om den unikaste olyckliga familjen vinner så tar klanen Oh garanterat priset. Det ska väl till en Joyce Carol Oates på riktigt mörkhjärtat humör för att överglänsa misärfaktorn här. Faktum är att Lamb i de fruktansvärda återblickarna till Annies barndom och den översvämning som omkullkastade det liv hon hade kunnat få påminner en del om just Oates. Här finns även, precis som i Donna Tartts ”The Goldfinch”, ett spår om konstens betydelse för livet och hur den kan bli lika mycket räddare som förgörare. Lamb och Tartt skulle knappast kunna vara mer olika rent berättartekniskt, men i övergripande teman – konst, död, förlust och lögnens destruktiva makt – är deras två senaste romaner, utgivna med en dryg veckas mellanrum i oktober, mer lika än man kan tro. Jag har aldrig sett någon svensk kultursida hylla eller för den delen ens nämna Wally Lamb, men när jag läser Tartt såväl som Lamb fylls jag också av en djup beundran och – faktiskt – tacksamhet inför den amerikanska berättartraditionen som möjliggör det där breda episka och skamlöst ambitiösa berättandet som samtida svenska författare länge varit lite rädda för. Dock tycks detta börja förändras, inte minst med tanke på Thérèse Söderlinds ”Vägen till Bålberget” som fått ett sådant enormt genomslag inte minst för sitt episka berättande. (Se där ännu en bok på min ”att läsa”-lista.)

Det låter kanske övermäktigt tungt, detta. Möjligen är det också det ur ett känslomässigt perspektiv. Hur mycket ska ett ömtåligt litet läsarhjärta mäkta med? Stilistiskt är det dock lättläst; ibland när man får riktigt borra sig in i huvudet på personerna blir det snudd på talspråkligt. Lamb fångar skickligt det moderna amerikanska samhällets tongångar, inte minst i ett kapitel där sonen Andrews überkonservativa sydstatsflickvän ringer in till en kvinnlig Rush Limbaugh-typ och ber om råd inför det stundande flatbröllopet. Är det okej att skicka en present fast man väljer att inte gå av ”moraliska” skäl…? Både sorgligt och roligt. Jag retar mig lite på överflödet med meningar som Lamb låter mynna ut i en serie oavslutade punkter… en sjukt rolig invändning, faktiskt, med tanke på att jag själv ofta hänger mig åt just det stilistiska lilla ticsen och till och med fått det påtalat i mitt skönlitterära skrivande. Ahem. Takes one to know one, eh Wally? Dock drar jag min gräns vid tre punkter medan Wally tydligen behöver fyra för att riktigt få fram poängen, eller ibland avsaknaden av den. (…!)

Ångestfilten och de många punkterna och skiftande berättarrösterna till trots är det på sin plats att påtala att ”We Are Water”, precis som kapitlet om radiorepublikanen med Magdalena Ribbing från helvetet-attribut antyder, även är en väldigt rolig bok. Humor, av den mörka, lätt galghumoristiska sorten, är något som genomsyrar samtliga av Lambs tegelstenar. Så även här. Och trots att jag drömde om mörkt, dyigt vatten, skrikande barn och högljudda familjegräl och kommer att ha svårt att skaka av mig vissa scener låter Wally Lamb inte sina läsare lägga ifrån sin någon av hans böcker utan någon sorts redemption arc. ”She’s Come Undone”, ”I Know This Much Is True”, ”The Hour I First Believe” och nu ”We Are Water”: alla Lambs fullängdare (här vill jag inte räkna in den för all del gulliga men rätt substanslösa julberättelsen ”Wishin and Hopin”) bär redan i titeln på ett stråk av hopp, någon sorts grundmurad tro. Inte på Gud, men kanske på människans förmåga att resa sig upp, oavsett hur många motgångar hon möter. I ”We Are Water” kan jag tycka att Lamb går aningen för långt med åtminstone en, möjligen två av sina karaktärer. Nu är vi återigen i biografmörkret medan Halle Barry, Billy Bob Thornton och livets överjävlighet tar oss så långt bortom rättvisa att vi inte längre förmår sitta upprätt. Kanske blir det lite fånigt också, faktiskt (nu är jag tillbaka i de sista kapitelen av ”We Are Water”, om ni undrade). Oavsett är detta ytterligare en stor och vulkaniskt gripande Great American Novel från Wally Lamb, en författare som inte varit översatt till svenska sedan debuten. Förmodligen finner han sin läsekrets ändå, men synd är det.

Synd är det däremot inte att vi nu med hänsyn till Lambs tidigare kronologi lär få vänta uppemot fem år på nästa bok. Jag skulle snarare kalla det välbehövligt. Jag försvinner så totalt in i Lambs universum när jag plockar upp en ny bok, men det är tungt och jobbigt att befinna sig där, och jag är alltid nästan löjligt tacksam när han låter de grekiska tragedierna och det fula, orättvisa USA mynna ut i en aningen klyschig men oftast vacker (tänk Wally Lamb-fanatikern Oprahs gamla lightbulb moment) meditation över människans komplexitet och det odödliga hoppet. Man kan sammanfatta mitt förhållande till Wally Lamb med följande lilla egentillverkade blurbklyscha som ni med fördel kan föreställa er på ett av Wallys omslag, gärna med Oprah’s Bookclub-loggan väl synlig:

Wally makes me wallow – and then he makes me believe.

(Helena Dahlgren, Dark Places)

Read Full Post »

Igår var det, som ni svårligen missat, femtio år sedan John F. Kennedy mördades. Det var också utgivningsdatum för den svenska översättningen av ”11/22/63”, som jag läste och bebloggade flitigt för två år sedan. När jag läste dagens uppskattande recension i DN kom jag att tänka på min egen recension och hur sällan jag använder ”reblog”-knappen. Så, medan jag går till biblioteket och lånar böcker för tre bokmalar i varierande ålder kan de som missade min rec när det begav sig läsa den på nytt. Jag står fast vid det mesta jag skrivit fortfarande, tror jag.

Dark Places

”11/22/63”. Ett nästan 900 sidor tjockt stycke kontrafaktisk amerikansk 1900-talshistoria signerat en av den amerikanska populärlitteraturens giganter. Jag har läst. (Näää?) Jag har även försökt att inte hänfalla åt samma litterära elefantiasis som King själv, med viss rätta, hävdar att han lider av. Vi får se hur det går.

Varje King-berättelse värd namnet – undantag: ”Carrie”, ”Eldfödd”, ”Dolores Claibourne”, ”Geralds lek”, ”Rasande Rose”, ”Flickan som älskade Tom Gordon”, ”Lisey’s Story”, det finns säkert fler, för ingen regel utan undantag och vi talar trots allt om mannen som gett oss drygt 50 romaner och flera novellsamlingar sedan 1974 – har en rakryggad man i yngre medelåldern, ofta (men inte alltid) författare, som protagonist. I ”11/22/63” heter han Jake Epping och är high school-lärare i den lilla staden Lisbon Falls, Maine. (Bilavstånd till Derry och Castle Rock, för er som kan er Kingmytologi.) Efter ett kraschat äktenskap lever han ensam…

View original post 1 213 fler ord

Read Full Post »

w489260Det blir en ny Lacey Flint nästa år också. Jag som nästan – men bara nästan – hoppats på en standalone från S.J. Bolton den här gången. Dock överväger jag att förlåta henne då hon ännu gång låter Themsens mörka, lömska vatten spela en avgörande roll för mordhistorien. ”A Dark and Twisted Tide” utkommer som det ser ut nu i juni, och innan dess har vi hunnit läsa både senaste Ruth Galloway, nya Jennifer McMahon och en ny mörk thriller från den mycket lovande Alex Marwood, ”The Killer Next Door”. Har fått läsex på den och tänkte börja läsa… tja, imorgon? Om inte ”Blood Harvest”, som jag mirakulöst lyckats spara, ropar högre. Jag har snart läst ut Wally Lambs ”We Are Water” – bra men så tung och mörk i all sin realism att jag tror att jag behöver lite mer blodhöljt thrillermörker – ni vet, det lätt distanserade mörkret snarare än sådant som kan tänkas fortgå i radhuset bredvid – för att komma över det. Det, eller en bra terapeut.

Trevlig helg på er.

Read Full Post »

9781444761160_200_doctor-sleepJag är ganska skeptisk till fortsättningar, särskilt den sorts fortsättningar som tar vid många år efter att författaren (oftast med all rätt) en gång satt punkt. Visserligen har jag ägnat fler timmar än vad jag riktigt vågar erkänna åt att leka ”vad gör x nu?”, hypotetiska små metalekar där mina fiktiva favoritfigurer är levande personer med liv som fortgår efter deras fiktiva slut. Och det är fint att få en liten återkoppling i senare verk, som med ”The Secret History”-Francis i ”The Goldfinch” eller Wally Lambs karaktärer som har en tendens att dyka upp som hastigast i senare alster. Frågan är dock om inte dessa återträffar gör sig bäst just i det helt kort blinkande formatet, snarare än i en hel roman.

Nu har alltså Stephen King i och med ”Doctor Sleep” återupplivat Danny Torrance, pojken med the shining i boken med samma namn, och jag slits mellan att ropa ”yay!” och klia mig i skallen. Vi får se vad jag kommer fram till.

Läsaren möter en Dan – endast i de otäcka tillbakablickarna är han Danny – med en tung fadersskugga över sig, ensam, rotlös och alkoholiserad. Spriten får minnena och rösterna från Overlook Hotel att dämpas, tills Dans drickande försätter honom i en situation – fruktansvärt och obönhörligt skildrad av King, alltid extra skrämmande när det handlar om barn far illa; se ”It”, ”Pet Semetary”, etc – som får honom att inse att han måste förändra sitt leverne. Han tar sig till en liten stad i New Hampshire, börjar gå på AA-möten och skaffar ett jobb på stadens hospice där hans övernaturliga förmågor blir en stor hjälp i mötena med döende patienter. (Det är här titeln – Dans nya smeknamn – och den klärvojanta katten kommer in i bilden. Faktiskt så är det inte så lökigt som det låter.)

King har alltid känts så trivsam, så ogement reko, när han skriver om tystlåtna, godhjärtade småstadsmän och deras vardagliga liv. Så även här: interludiet där Dan finner sig tillrätta i sin nya hemstad, kämpar med att hålla sig nykter och finner vänskap och stöttning hos sina AA-polare är så till brädden fullt av råbarkad, öronlappsförsedd hygglighet att man blir lite varm i hjärtat. Men eftersom det inte är ett specialavsnitt av Oprah Winfrey Show om manlig gemenskap i New England låter King Dans nyvunna stabilitet pareras av ett hot… den vasstandade monstervarianten. I närheten av platsen där The Overlook en gång stod ruvar The True Knot, en grupp kringresande, husbilsutrustade… ja, vad kan man kalla dem? Ett slags hjärnvampyrer, kanske? De livnär sig hur som helst på den ånga som barn med the shining utsöndrar i dödsögonblicket och, ja, jag inser att även detta låter lite (?) lökigt. Nu har gruppen fått korn på den mest begåvade varselflickan av dem alla, trettonåriga Abra som bor ett par städer bort från Dan. Abra och Dan börjar kommunicera via telepati, och medan omfattningen av The True Knot och deras intentioner går upp för dem rustar Stephen King för ytterligare en av hans oundvikliga kamper mellan Ont och Gott.

Låter jag raljant? Det är inte meningen. Eller, jo, kanske lite ändå, för faktum är att det problem jag har med ”Doctor Sleep” – annat än det uppenbara sisyfosarbetet i att försöka skriva en ”The Shining”-uppföljare värdig originalet – är att den känns lite som en Stephen King på autopilot. Efter en genuint skrämmande inledning, där Dans barndom och hans nuvarande destruktiva levande blir en enda spöklik enhet

(barnet med blöt, hängande blöja som tultar fram mot ett kokainströsslat vardagsrumsbord, sträcker ut händerna och utbrister ”canny”: omöjlig att skaka av sig)

(King är fortfarande väldigt förtjust i att kombinera kursiv text med paranteser när han vill hemsöka oss extra mycket)

planar det hela ut i något som till sist blir en aning urvattnat. Jag köper inte riktigt True Knot som skurkar, och ställda bredvid The Overlooks uppsvällda vattenlik, Derrys mördarclown och den vänliga sanktbernardshunden som gjorde mig till militant kattmänniska redan i nioårsåldern känns de nästan lite komiska. Liksom: hjärnvampyrer i lyxutrustade husbilar och polyesterkläder? Bu! (Det faktum att King på något ställe, ja, kanske överlag med tanke på monstrenas status som kringresande, kommer nära att återigen demonisera romer – låt ”Thinner”-sunkigheten sova vidare, för guds skull! – känns inte heller särskilt fräscht.) Dessutom är det så uppenbart att den där oundvikliga slutkampen kommer att sluta med en hejdundrande seger för the goodies att jag inte riktigt orkar heja hela vägen.

Med detta sagt: det är skönt, kanske till och med en aning för skönt, att återigen glida in i Stephen Kings vid det här laget så välkända universum. Allt känns bekant, från de stilistiska greppen till persongalleriet, och allt det som gör att man fortsätter att läsa tegelsten efter tegelsten finns här. Jag kan dock inte komma ifrån känslan av autopilot och urlakning, och när jag lägger ifrån mig ”Doctor Sleep”, utläst på två dagar och sedan nästan ögonblickligen bortglömd, som om min hjärna blivit utsatt för en misslyckad True Knot-attack, gör jag det med ett starkt sug efter att återvända till den Stephen King som en gång skrev ”The Shining”. Ibland blixtrar han fortfarande till, Kingen, även om detta allt som oftast sker i recensioner (senast av ”The Goldfinch”) och popkulturspaningar än i hans egna romaner. ”Doctor Sleep” lär inte gå till historien som en av de där ikoniska Kingböckerna, men det är inte heller en av de allra sämsta (”Tommyknockers”, can you hear me?). Som mångårigt Kingfan är det väl närmast tjänstefel att inte läsa och recca, men man bör närma sig boken med dämpade förväntningar.

Nu tänkte jag försöka mig på ”Joyland”, ytterligare en King som utkommit under året, med lika dämpade förväntningar. Någon som läst?

Read Full Post »

Donna Tartt-enkät!

Hittade denna på Bokhora som i sin tur hittat den hos Bookbirds, som plockat frågorna från  New York Times intervju med Donna Tartt. Är ni med? (Jag har översatt frågorna.)

Vad läser du just nu? Läser du helst en bok i taget? 

Wally Lambs senaste roman, ”We Are Water” – och ja, jag föredrar att läsa en bok i taget. Gillar att bli helt uppslukad av en viss värld, ton, miljö utan att riskera att den bryts upp eller förvirras av andra böcker. Jag är som Charles i ”Fyra bröllop och en begravning”, a serial monogamist. Heltrogen medan det gäller, men rätt hög ruljans på bytena.

Bästa boken du läst hittills i år? 

Tveklöst ”The Goldfinch”.

Vilka är dina favoritförfattare?

Topp fem: Donna Tartt, Stephen King, Elizabeth Hand, Gillian Flynn, Christine Falkenland.

Läser du någonsin självhjälpsböcker? Kan du rekommendera något inom genren? 

Jag fixar inte riktigt självhjälpsböcker, men kanske att ”Kroppspanik” kan räknas som en ovanligt lyckad och smart sådan? Jag rekommenderar den i vilket fall (igen).

Finns det några böcker som vi kan bli förvånade över att hitta i din bokhylla?

Ni som läst mig länge blir nog inte förvånade över något längre. För dem som endast läser Dark Places sporadiskt kan nog mitt rätt vältagna hyllplan med chick lit och hen lit (mogenchicklit med Krisande Medelålders Kvinnor Som Finner Sig Själva) på jultema överraska.  Inte sådär överdrivet ”Skräck, thrillers och fiktivt mörker”, direkt. Detta får väl klassas som ”och lite annat”? (Jag är en så fantastisk KOMPLEX människa. Vänta er det oväntade!)

Vilka slags historier dras du till?

Coming-of-age-romaner, gärna med akademiska och/eller kulturella-litterära förtecken. Och mörka thrillers, och spökhistorier av den långsamt krypande sorten, gärna i viktoriansk miljö.

Några du undviker?

Uttalat roliga historier. (De brukar i min erfarenhet inte vara så kul.)

Hur organiserar du ditt hemmabibliotek?

Egentligen enligt konstens alla regler: genre, språk, bandtyp och sedan inbördes alfabetisk (och kronologisk: ”Carrie” före ”Varsel” för Stephen Kings del, etc). Bokhyllorna är däremot utspridda på tre våningsplan, med viss tonvikt på ”stora” biblioteket i källaren där engelsk skönlitteratur och dito deckare, skräck och thrillers plus min nostalgihylla med Kitty- och Lottaböcker samt en högprioriterad oläst-sektion ryms. På de övriga våningsplanen råder sedan något år tillbaka en sorts uppluckrad ordning. Organiserat kaos, antar jag att man kan kalla det. Man kan skönja den en gång så benhårda ordningen, men eftersom jag skaffat mig så många nya böcker (och inga nya hyllor) förekommer även dubbla rader och böcker som tryckts in där det får plats.

Behåller du böcker eller ger du bort dem?

Åh. Alltså, jag gillar verkligen tanken med att skicka vidare böcker och läsupplevelser, men jag gillar att äga och samla på böcker mer. Ergo: jag behåller (läs trycker in dem på valfritt ledigt ställe i de en gång så perfekt organiserade hyllorna).

Identifierade du dig med några litterära figurer när du var barn? Vilka var dina hjältar?

Identifierade mig nästan ohälsosamt mycket med Anne på Grönkulla och Berta i Maria Gripes skuggsvit. Jag var nog mer inne på själsfränder än hjältar.

Om du fick träffa vilken författare som helst, död eller levande, vem skulle det bli?

Oscar Wilde.

Besvikelserna, de överskattade böckerna, de som helt enkelt inte är så bra: vilken bok kände du att du borde gilla (fast du inte gjorde det)?

Jag tyckte att S.J. Bolton – som jag annars brukar älska – var lite blek/tjatig i ”Like This, Forever”. Hoppas på en ytterst tillfällig svacka.

Senaste boken du lade åt sidan utan att läsa ut?

Bisarrt nog bladvändarkungen Linwood Barclays senaste bok, ”A Tap on the Window”. Jag sparade och sparade och sparade, och sedan när jag väl börjat läsa (och gillat det distinkt barclayska) blev den omkullsprungen av De Stora Höstgiganterna (King, Morrissey, Tartt). Måste komma ihåg att återuppta.

Om du fick vara vilken karaktär som helst ur litteraturhistorien, vem skulle du välja?

Camilla i ”The Secret History” pga får läsa klassisk grekiska på vackert östkustuniversitet med loja, alkoholdimmiga helger på Francis släktgods, vara vacker flamländsk ängel i vita kläder, ha en tvilling, OCH ligga med Henry. Dock har jag en känsla av att Camilla är precis den typ av tjej jag skulle ha svårt för i verkliga livet, men nu talar vi lajv, så…

En bok du alltid tänkt läsa men inte kommit dig för att läsa ännu?

Jag har faktiskt aldrig läst något av Richard Ford, en omständighet jag blev påmind om senast igår när jag pratade böcker med English Bookshop-Jan på väg till ”Nyckeln”-releasen. One of these days… (Tror att jag skulle gilla.)

En bok du skäms over att du aldrig har läst?

Jag skäms inte. Jag uppdaterar bara ”att läsa”-listan några sidor till.

Vad ska du läsa härnäst?

Just nu är jag som sagt mitt uppe i Wally Lambs rätt mastiga ”We Are Water”, så det lär dröja en liten stund innan jag är mellan böcker igen. När ögonblicket infinner sig ligger dock Marisha Pessls ”The Night Film” bra till som nästabok.

Read Full Post »

The Goldfinch (inbunden)Måhända får Donna Tartts utgivningstakt  – anmärkningsvärd i en tid då en ny roman per år tycks vara kutym – för mycket uppmärksamhet när det talas om henne, vad vet jag. Vad jag däremot vet: att Joyce Carol Oates någonstans i sin garderob har en tröja med texten ”JCO – Making other Great American Novelists look like slackers since 1963”. Hon borde åtminstone ha en.

Ja, vad vet jag? En del ändå, med tanke på att jag läst Donna Tartts debut minst tjugo gånger och i princip kan citera den i sömnen (låt inte det tvångsmässiga skämtandet lura er). Kanske borde vi gå direkt på det uppenbara, nämligen att Tartt är ett geni. För att sno en Wally Lamb-titel från samma Wally Lamb som jag tänkt ska bli min trygga krockkudde i en plötsligt ”The Goldfinch”-lös existens: I know this much is true.

Jag vill ändå uppehålla mig lite vid utgivningstakten, för faktum är att Tartt är en författare som vid varje ny bok finner sin läsekrets i ett nytt livsskede. När jag köpte ”The Little Friend” 2002, rykande färsk från tryckpressarna, var jag några och tjugo, nybliven sambo och kattmamma. Jag läste engelska på universitet, skrev skunkdagbok (detta var alltså PRE-BLOGGAR, kan ni tänka er?) och var fortfarande sådär svärmiskt, tonårsaktigt kär i Henry Winter att jag i mitt medvetna censurerat bort hans tragiska slut. Jag började läsa ”The Little Friend” med en sisådär femton omläsningar av verket som jag då, oåterkalleligt, tänkte på som Boken fastetsade på mina stjärnögon och väntade mig en ny ”The Secret History”. Istället fick jag en überambitiös sydstatsskildring med Southern gothic-vibbar (jag som vid tidpunkten, med undantag för vissa uppenbara New England-utflykter, inte ens rört mig söder om Themsen smakmässigt!).

Jag sökte en ny Secret History
Jag fann Mark Twain anno 2002
Jag blev besviken

Så här i efterhand är jag helt övertygad om att det var mig, och inte boken, det var fel på. Vissa böcker närmar man sig i fel skede av livet, med felaktiga förväntningar. ”The Little Friend” är, tror jag, just en sådan bok. Jag tänkte snart läsa om den för att bevisa min poäng.

När jag nu närmar Tartts tredje roman på 21 år och första nya på elva gör jag det som tvåbarnsmor, med väldigt många böcker under mitt expanderande bälte. Jag befinner mig på en helt annan plats i livet och ser närmast moderligt på den lilla 22-åringen som bara ville ha en ”The Secret History: Redux”. Betyder det att jag är mer sansad i mina förväntningar? Hell no. Alltså, jag försökte verkligen, men det räckte med att jag fick hålla lite i English Bookshop-Jans förhandsexemplar under kulturnattshelgen för att den slumrande fangirlen mig skulle vakna till liv. Ett par månader sedan började jag så äntligen läsa, och redan på andra sidan hade jag geniförklarat Tartt. Detta är bara SÅ BRA! Och: goda nyheter för den truliga lilla tjugotvååringen! Det är även väldigt distinkt ”The Secret History”-esque… fast bättre!

The Goldfinch (1654).

”The Goldfinch” är en utvecklingsroman av dickenska proportioner (här finns till och med nästan en Pip, eller åtminstone en Pippa), där vi får följa den unge New York-bon Theo Decker. Han lever ensam med sin mor, ett oerhört nära, snudd på symbiotiskt förhållande, när han plötsligt förlorar henne i en våldsam explosion på ett museum. Theo överlever mirakulöst nog, och det gör även en tavla med namnet ”The Goldfinch” som i en typiskt snygg Tarttpassning överlevde en explosion 1654, där konstnären och Rembrandtlärlingen Carel Fabritius omkom. Vi får sedan följa Theo och tavlan genom tonåren och de första åren som vuxen, genom dekadens, vänskap, ensamhet och kriminalitet. Det finns ett underförstått spänningsmoment i romanen, men precis som i Tartts tidigare romanen är det språket och miljöerna, och det sällsynt levande och brokiga persongalleriet, som är huvudsaken. Åh, jag vet inte hur jag ska få er att förstå hur sinnessjukt bra det här är! Tartt tar närmare 800 sidor på sig att berätta sin historia, går in på varje detalj och skiftning. I händerna på en mindre hantverksskicklig författare skulle  det kunna bli tradigt, men eftersom det är Tartt som håller i pennan får varje stämning mening och tyngd. Här finns gestaltande passager som är fullkomligt briljanta i sin förmåga att omedelbart förmedla en oerhört specifik känsla. Exempel: alldeles i början av romanen, när Theo är isolerad på ett hotellrum i Amsterdam (liksom i TSH börjar hon med slutet och arbetar sig sedan bakåt i tiden igen), och Tartt skriver:

[…] still the winter light carried a chilly tone of 1943, privation and austerities, weak tea without sugar and hungry to bed.

Med denna korta lilla passage lyckas Tartt – åtminstone för mig – på pricken framkalla den lika melankoliska och spartanska som märkligt nostalgiskt lockande känslan som jag menar genomsyrar mycket av det hon skriver. Tänker till exempel på när Richard i ”The Secret History” minns sin barndoms melankoliska söndagskvällar, då han ligger på mage framför teven och fyrverkerierna vid Törnrosas slott på barnprogrammet framkallar en vag men gnagande förnimmelse av sorg och utanförskap. Jag vet inte vad man kan kalla detta för, något närmast fenomenologiskt kanske? ”The Goldfinch” är hur som helst full av sådana här små Språk- och Stämningspärlor, och endast dessa förtjänar genistämpel om du frågar mig. Utöver det har vi några fullkomligt självlysande personer (Boris! Pippa! Theos mamma! Popchik the dog!), både huvudpersoner och bifigurer, massvis av vackra meditationer kring Konsten, Livet och Meningslösheten – men utan den (let’s face it) lite lillgammalt präktiga ton som i viss mån präglar debuten. Jag läste romanen under drygt två veckor och kom efter ungefär två tredjedelar på mig själv med att medvetet dra ut på läsningen för att det skulle räcka längre. Det här är tveklöst det bästa Donna Tartt skrivit så här långt, och lika tveklöst är det den bästa roman jag läst hittills i år och håller sannolikt att jag kommer läsa i år. Lovebombey enough for you?

Jag hoppas att mitt budskap är glasklart. Om inte:

LÄS ”THE GOLDFINCH”, DEN ÄR JETEBRA.

(Jag ger den tio steglitsor av tio möjliga.)

Är ni med? Bra. Dags att träna armmusklerna, mina små gullvippor! Den svenska översättningen utkommer redan nu på fredag så ni har inga ursäkter.

PS: Francis – DEN Francis! – nämns inte mindre än två gånger och får till och med presenteras för Theo på den sistnämndes förlovningsfest! Dessutom får en av bifigurerna Francis karakteristik (det sluga albinoansiktet och det röda håret, ni minns). Näst Henry – och i viss mån den okarismatiske men relaterbare Richard – är nog Francis min favoritkaraktär i ”The Secret History”, så det kändes fint att få en liten uppdatering, om än så kort och ”wink, wink”-betonad. Kanske rentav ännu finare när den är så utpräglat vag att endast de mest diehardbetonade fansen kan upptäcka den.

You got it, Donna. SOM du har den!

Read Full Post »

Older Posts »