Visst minns ni Madeline Dare? Exsocietetstjejen med WASP-bakgrund, hippieuppfostran och skriande tomt bankkonto? Vass tunga? Gillar kaffe och böcker, som alla vettiga personer? Vanvettigt trivsam att hänga med, upptäckte jag förra hösten? Nu har jag hängt lite mer med Maddie, i den tredje respektive fjärde boken i serien, och två sträckläsningar senare är jag mer kompis med henne än någonsin. Serien blir mörkare i takt med att Maddie själv utvecklas, även om Cornelia Read fortfarande får mig att sprutlackera soffan med kaffe då och då, till exempel när en desperat hemmafru till kompis i ”Valley of Ashes” – jag tänker mig att titeln är ett synnerligen medvetet eko av Jacqueline Susanns tantsnuskklassiker – säger att hennes man tror att cunnilingus är ett irländskt flygbolag. Eller när samma kompis strax innan citerar ”Heathers”, bara så där i förbifarten. Fuck me gently with a chainsaw vad jag gillar Maddie och hennes BFF Ellis! Alla dessa små guldkorn till popkulturella observationer är en klar bonus med Maddieböckerna. Jag skulle kunna lista dem allesammans men jag misstänker att det inlägget skulle bli för långt även med mina generösa Anna-Nicole-på-Oscarsgalan-1996-bloggmått. Det räcker med att konstatera att det finns mycket av den varan. (LOVES IT!) Men under de popkulturellt kryddade kvickheterna dväljs mörkret, nu mer än någonsin. (LOVES IT – men aj vad det värker i den där gamla akilleshälen.)
”The Invisible Boy”, som trean heter, börjar trivsamt New York-snarky med sedvanliga Maddieismer. Ganska snart övergår dock berättelsen i en hjärteslitande sorgesång över ett oälskat barn och det samhälle som oförlåtligt nog tittade bort. Det är nittiotal i New York och Maddie, numera bosatt på Manhattan, hjälper till att städa på en gammal och anrik men fallfärdig kyrkogård i Queens där flera av hennes Mayflowerbördiga avlägsna gamla släktingar sover den eviga sömnen. Utflykten får en tragisk vändning när hon upptäcker kvarlevorna efter ett litet barn i ett tätt buskage på kyrkogården. Benen – så små, så sköra, vidrigt nog krossade runt bröstkorgen, förmodligen ante-mortem, så outsägligt hemskt att knappt H.P. Lovecraft-adjektiv räcker till – visar sig tillhöra Teddy, en treårig pojke som året tidigare anmälts saknad av sin mamma.
(Ursäkta morbid parantes, men kan en död kropp verkligen förvandlas till ben på ett år? Jag är verkligen ingen ”Bones” eller Ruth Galloway, men är ändå lite skeptisk. I första avsnittet av SVTs dokumentärserie ”Döden, döden, döden” – sevärd, förresten – vill jag minnas att en dödgrävare sade att det tar cirka tjugo år för en kropp att bli helt ”ren”. Visserligen gällde detta jordbegravningar, inte kroppar som förblir obegravda, men ändå… gud, jag vann just #boblmafs ”morbidast 2013”-tävling, eller hur?)
Precis som i tidigare böcker blir Maddie djupt insyltad i utredningen och sedermera rättegången, och jag delar helt och fullt hennes indignation och ilsketårar över Teddys otänkbart grymma öde där döden, hur vidrig den än är, nästan framstår som en lättnad jämfört med livet. Fy fan säger jag bara, eller kanske i ett ”Heathers”-eko: Oh the humanity! Möjligen blir det lite väl många rättegångsscener mot slutet av boken men hey, jag har läst tillräckligt många Jodi Picoult för att klara av ett visst övermått av ”objection – speculation!” och ”order!”.
Maddies reaktion gentemot fallet i ”The Invisible Boy” och hennes väckta modersinstinkter blir den perfekta tematiska övergången till bok nummer fyra, ”Valley of Ashes”. Här har Maddie och Dean blivit tvillingföräldrar och flyttat till Boulder, Colorado. Flickorna är ljuvliga (såklart), men Maddie är trött och slutkörd (så där som jag kan intyga att man är när man har två, ska vi säga LIVSGLADA ettåringar med faiblesse för allt som är kladdigt och noll intresse av sovmorgnar…) och får nada, zero, zilch sympati från sin plötsligt osympatiske, oftast frånvarande man. Dean är ett svin, helt enkelt. Vi snackar praktsvin av värsta graden, och jag hoppas innerligt att just den delen av Reads i stort självbiografiskt utbroderade romanprojekt är totalt fiktiv för herrejävlar vad jag önskar att jag kunde göra en metafiktiv tidsreseintervention och slänga ut karlsloken! Så deppigt när fantastiska kvinnor tyngs ner av svinaktiga män, fiktivt såväl som i verkliga livet. Vill nästan lägga till en ledsen smiley här.
Det är sjukt frustrerande att läsa om hur Maddie å ena sidan tänker svordomar och hatord och brännande repliker, å andra sidan öppnar munnen och gråtviskar ett förlåt när svinet Dean skäller ut henne för att hon slarvat bort hans strumpor igen. Som om hon inte har tillräckligt att stå i med två blöjbarn, ett reporterjobb och en mordbrännare på halsen! (Hade DU dammsugit och sorterat strumpor i det läget?) Samtidigt tycker jag nästan ännu mer om Cornelia Read för att hon låter den i grunden så självsäkra och smarta Maddie ta den här destruktiva vägen. Här sätter hon nämligen fingret på något som inte bara säger mycket om obalansen i många förhållanden post-barn i en i grunden oförändrat patriarkal värld (hej, ”Bitterfittan”!) utan också säger något om Maddies styrka som litterär figur och – kaninöronen väldigt avsiktliga här – ”förebild”. Jag kan bli så himla trött över hela förebildsdiskussionen som tenderar att sluta i ett kollektivt skuldbeläggande av så kallade ”dåliga” feminister. Hon där är ingen bra förebild pga bantar, hon där borta ska med våld kastas ner från barrikaderna pga lämnar inte svinig man… Och så vidare, ad infinitum. (Like A Bad Girl Should har skrivit bra om detta.) Cornelia Read brukar säga att Madeline Dare (ja, efternamnet är ett anagram) är en rappare, modigare version av henne själv. Många av de livssituationer som Read försätter sitt fiktiva alter ego i har hon också själv upplevt för femton-tjugo år sedan. Och ja, Maddie är modig, smart och cool, har fräsigare repliker än de flesta IRL-personer – men hon är också bara människa, om än en fiktiv sådan (ibland måste jag påminna mig själv om det där sista). Just sårbarheten parad med den lätt serietidningsaktiga kvickheten (engelskans wit låter så mycket bättre i det här sammanhanget) är en stor del av Maddies charm. Hon är den där kompisen man beundrar, hejar på och lätt förälskar sig i, men inte ens Madeline Dare orkar vara Madeline Dare hela tiden.Lite beklämmande, men framför allt ganska mänskligt. Maddie är fortfarande den litterära nutidsfigur jag helst skulle ta en öl med, möjligen tillsammans med Cass Neary. Dock misstänker jag att Cass skulle skrämma skiten ur mig medan jag ser framför mig hur Maddie och jag sitter och bollar ”Heathers”-repliker fram och tillbaka tills vi, sådär en fem öl senare, ger varandra det där obligatoriska ”fan, jag ÄLSKAR dig. Jo, jag gör verkligen det”-talet som brukar infinna sig i slutet av en givande öldejt med en fabulös ny vänperson. Ja, jädrar.
Serien ser som sagt ut att bli allt mörkare och jag längtar efter att återigen ta Maddie, och mörkret, i handen. Och för guds skull, om inte Maddie sparkar ut Dean efter ”Valley of the Ashes” så kommer jag att göra det. Måste bara, ni vet, spräcka fiktionsfiltret och arbeta fram en tidsmaskin som kan ta mig till 1995 först. Baggis – det är sådant man med glädje gör för riktigt goda vänner, fiktiva såväl som av kött och blod.
Idolporträtt av Madeline Cornelia Dare Read. När – oh, när? – kommer nästa bok? Jag vill minnas att jag läst något om 2015 på en boksida, men nu när jag ska länka hittar jag inget.
Read Full Post »
Dark Places 