Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for december, 2013

Jag tror att min man har lite dåligt samvete över att han jobbat så mycket på sistone, för han överlät (helt på eget initiativ) ett presentkort hos Akademibokhandeln som han fått i julklapp på mig. ”Du har nog större glädje av det”, menade han – och det hade han ju rätt i.

Det vi vana presentkortsshoppare och abibliofober vet är följande, och ni kan kalla dem universella sanningar, riktlinjer, vad ni vill:

1. Man bör, oavsett hur stort beloppet är, köpa upp hela presentkortet vid ett och samma tillfälle.
2. Man bör se presentkortet, oavsett belopp, som en rekommendation. Ett slags välgörande avstamp som gör ytterligare inköp mindre markanta.
3. Man bör utnyttja ”4 för 3”-erbjudanden. Gärna gånger två. Jag menar, du har ju ett presentkort i grunden. Allt annat är bonus, ja, snudd på gratis.

Med dessa tre punkter i beaktande – följda till punkt och pricka, inklusive rekommendationen att multiplicera 4 för 3-erbjudandet – ber jag nu att få presentera årets sista bokinköp:

image

Fin och mångsidig hög, inte sant? ”The Ocean at the End of the Lane”, som nyligen röstades fram till årets bästa bok av brittiska läsare, blir årets sista och 84e bok. Vad jag tyckte om den, och en hel hög med andra böcker som jag plöjt under julledigheten, får ni se nästa år…

Gott slut, kära Dark Places-läsare, och gott nytt läsår!

Annonser

Read Full Post »

I tredje advent

skuggan

Klockan var inte mer än knappt tre när jag gick hemifrån, men ändå var det nästan mörkt ute. Gatlyktorna började tändas. Det snöade lätt och i fönstret glittrade det av ljus. Julstämningen smög sig sakta över mig och gjorde mig lätt och glad till sinnes.

Ur ”Skuggan över stenbänken” (s. 29 i min upplaga), där Berta promenerar genom staden en söndag i tredje advent. Tänker alltid på den boken den här tiden om året och blev därför överlycklig när jag upptäckte att alla tre delar av den tidigare så svåråtkomliga TV-filmatiseringen av de tre första skuggböckerna, ”Flickan vid stenbänken”, går att hyra via min digitalbox. (För övrigt borde ju detta vara ett klockrent fall för Öppet arkiv, eller hur?) Jag vet i alla fall vad jag ska ägna kvällen åt.

stenbänken

Min topp fem för böcker med julstämning:

1. ”Skuggan över stenbänken” (Maria Gripe). De första femtio, sextio sidorna, där det julstökas, bakas och farmor – som man älskar – dyker upp.
2. ”Titta, Madicken, det snöar” (Astrid Lindgren). Läser för mina barn flera kvällar i veckan nu. En Lindgren-favorit, lika stora delar pepparkaksmysig Ilon Wikland-idyll som vardagsskräck ur barnets, i det här fallet en vilsen liten Lisabet, perspektiv.
3. ”Tragedi på en lantkyrkogård” (Maria Lang). Pusseldeckarfavorit i juletid som tydligen ska gå som julföljetong i Hemmets veckotidning från och med nästa nummer.
4. ”Comfort and Joy” (India Knight). Brittisk mogenchicklit med sorgkant och julmiljöer.
5. ”NOS4A2” (Joe Hill). I Hills tegelstensskräckis, utgiven tidigare i år, blir Christmasland, en julglittrig mardröm orkestrerad av den närmast Pennywise the Clown-utstuderat onde barnamördaren Charlie Manx, ett sorts skräckens svar på Willy Wonkas chokladfabrik. Hit lockas barn, och här kommer de sällan eller aldrig ifrån levande… Den nyutkomna pocketutgåvan är tjusigt julig och får mig att rysa varje gång jag lämnar huset och känner pepparkaksdoft från den närliggande pepparkaksfabriken här hemma i Tyresö:

hill

Har ni några böcker som ni förknippar med jul och advent?

Read Full Post »

salamandertiderIdag, på självaste fredagen den 13e, är det releasedag för min nya novell ”Salamandertider”! Jag tänker inte orda så mycket om det – min inre jantedväljare skäms redan över hur jag spammat mitt Facebookflöde den senaste veckan, vilken himla tur att jag inte är Camilla Läckberg!  – men om ni vill kan ni läsa lite om novellen på förlagets hemsida eller se min video här. Och så får ni ju hjärtans gärna läsa själva novellen också! Den finns att köpa som nerladdningsbar e-novell på bland annat Adlibris, Bokus, CDON och Storytel. Jag hade väldigt roligt när jag skrev den och det är min ödmjuka förhoppning att den är lite rolig att läsa också. Om det gick att posera med e-böcker skulle jag lägga ut ett ”Helena poserar med efterlängtade boksläpp”-foto här på bloggen. För även om jag hellre läser, säg, en ny Gillian Flynn eller Cornelia Read än en egenproducerad text som jag redan genomgått hela kärlek-förakt-skam-uppgivenhet-redigeringseufori-textblindhet-resan med så är det ju riktigt, riktigt roligt att några gillat min text tillräckligt mycket för att vilja ge ut den. Och så känslan av att det finns folk som faktiskt a) läst ”Kallelsen” och ser fram emot att läsa mer av mig och b) kommer att läsa något som legat och grott inne i mitt huvud och sedan, så småningom, sett ljuset och blivit tillgängligt för alla. Rätt awesome.

Ikväll tänkte jag dricka skumpa, äta Kalixlöjrom, läsa ut Stephen Kings ”Joyland” och se om första ”Fredag den trettonde”-filmen (om skräckvurmaren vinner) eller ”The Holiday” (om jultorsken vinner). Hoppas att ni också får en fin kväll – och om ni skulle drabbas av akut sug efter något ”suggestivt, kusligt och melankoliskt” finns det i läsbar portionsform några klick bort. Död, existentiella grubblerier, julsånger och busstristess utlovas, liksom flera litterära blinkningar! Det är nästan det allra roligaste med att skriva: att man kan brassa på med alla sina referenspunkter och små nörderier och smyga in dem i sin text. I alla fall om man har en klok och förstående redaktör (hej, Jessica – och tack!).

Read Full Post »

Jag tyckte det var dags att summera mitt läsande 2013, så jag satte mig ner för att skriva en smäcker liten topplista över mina bästa läsupplevelser i år. Eftersom beslutsångest och litterär elefantiasis är två av mina hjärtevänner blev det till sist en kanske inte fullt lika smäcker topp 30 som nu går att beskåda på min English Bookshop-blogg. (Det rör sig alltså om mina bästa engelskspråkiga läsupplevelser.)

Velpotta eller ej, jag vill ändå med (okarakteristisk) bestämdhet hävda att listans volym säger rätt mycket om hur BRA mitt läsår varit. Allra bäst var ändå de böcker som placerat sig på topp fem, därefter förflyttar vi oss från litterära home runs och superhångel (för att använda mina egna liknelser) till väldigt starka fyror på en femgradig betygsskala. I den mån man nu kan betygsätta läsupplevelser. Jag kan i alla fall med rent och nördigt hjärta rekommendera samtliga trettio titlar, och ser fram emot att ta tag i alla de böcker jag köpt under året men inte hunnit läsa ännu. There will be time, there will be time… Ja, åtminstone hoppas man ju det. Mina bästa svenska böcker – jovars, några blev det ändå – kommer i ett separat inlägg här nästa vecka.

Hur har ert bokår varit?

Read Full Post »

moz

Samma dag som Morrissey ska framträda på Nobelkonserten i Oslo nås jag av nyheten – inte helt ny ändå, inser jag när jag läser datumen på artiklarna jag hittat – att den amerikanska utgåvan av ”Autobiography” skiljer sig från den brittiska när det gäller skildringen av Morrisseys förhållande med Jake Walters. Flera anekdoter rörande Jake är helt borttagna, liksom bilden av en ung Jake och hans namn i en senare scen i boken (kan det vara pubbesöket med Chrissie Hynde, kanske?). SJUKT. Alltså verkligen jätte-jättekonstigt. Är det Moz själv som begärt ändringarna? (Känns inte så.) Jake? Eller har Morrisseys amerikanska förläggare pratat med Putin? Mycket obehagligt i vilket fall. Och tråkigt, för skildringen av Jake och framför allt hur han påverkade Morrissey var något av det mest rörande i hela boken. ”Jake and I fell together in deep collusion…and ate up each minute of the day.”

Än har varken Morrissey eller hans amerikanska förlag gett någon som helst kommentar angående det ändrade innehållet, så exakt vad som hänt här – och framför allt varför – återstår att se. WTF-faktorn: total.

Read Full Post »

Visst minns ni Madeline Dare? Exsocietetstjejen med WASP-bakgrund, hippieuppfostran och skriande tomt bankkonto? Vass tunga? Gillar kaffe och böcker, som alla vettiga personer? Vanvettigt trivsam att hänga med, upptäckte jag förra hösten? Nu har jag hängt lite mer med Maddie, i den tredje respektive fjärde boken i serien, och två sträckläsningar senare är jag mer kompis med henne än någonsin. Serien blir mörkare i takt med att Maddie själv utvecklas, även om Cornelia Read fortfarande får mig att sprutlackera soffan med kaffe då och då, till exempel när en desperat hemmafru till kompis i ”Valley of Ashes” – jag tänker mig att titeln är ett synnerligen medvetet eko av Jacqueline Susanns tantsnuskklassiker – säger att hennes man tror att cunnilingus är ett irländskt flygbolag. Eller när samma kompis strax innan citerar ”Heathers”, bara så där i förbifarten. Fuck me gently with a chainsaw vad jag gillar Maddie och hennes BFF Ellis! Alla dessa små guldkorn till popkulturella observationer är en klar bonus med Maddieböckerna. Jag skulle kunna lista dem allesammans men jag misstänker att det inlägget skulle bli för långt även med mina generösa Anna-Nicole-på-Oscarsgalan-1996-bloggmått. Det räcker med att konstatera att det finns mycket av den varan. (LOVES IT!) Men under de popkulturellt kryddade kvickheterna dväljs mörkret, nu mer än någonsin. (LOVES IT – men aj vad det värker i den där gamla akilleshälen.)

invisible-boy-200”The Invisible Boy”, som trean heter, börjar trivsamt New York-snarky med sedvanliga Maddieismer. Ganska snart övergår dock berättelsen i en hjärteslitande sorgesång över ett oälskat barn och det samhälle som oförlåtligt nog tittade bort. Det är nittiotal i New York och Maddie, numera bosatt på Manhattan, hjälper till att städa på en gammal och anrik men fallfärdig kyrkogård i Queens där flera av hennes Mayflowerbördiga avlägsna gamla släktingar sover den eviga sömnen. Utflykten får en tragisk vändning när hon upptäcker kvarlevorna efter ett litet barn i ett tätt buskage på kyrkogården. Benen – så små, så sköra, vidrigt nog krossade runt bröstkorgen, förmodligen ante-mortem, så outsägligt hemskt att knappt H.P. Lovecraft-adjektiv räcker till – visar sig tillhöra Teddy, en treårig pojke som året tidigare anmälts saknad av sin mamma.

(Ursäkta morbid parantes, men kan en död kropp verkligen förvandlas till ben på ett år? Jag är verkligen ingen ”Bones” eller Ruth Galloway, men är ändå lite skeptisk. I första avsnittet av SVTs dokumentärserie ”Döden, döden, döden” – sevärd, förresten – vill jag minnas att en dödgrävare sade att det tar cirka tjugo år för en kropp att bli helt ”ren”. Visserligen gällde detta jordbegravningar, inte kroppar som förblir obegravda, men ändå… gud, jag vann just #boblmafs ”morbidast 2013”-tävling, eller hur?)

Precis som i tidigare böcker blir Maddie djupt insyltad i utredningen och sedermera rättegången, och jag delar helt och fullt hennes indignation och ilsketårar över Teddys otänkbart grymma öde där döden, hur vidrig den än är, nästan framstår som en lättnad jämfört med livet. Fy fan säger jag bara, eller kanske i ett ”Heathers”-eko: Oh the humanity! Möjligen blir det lite väl många rättegångsscener mot slutet av boken men hey, jag har läst tillräckligt många Jodi Picoult för att klara av ett visst övermått av ”objection – speculation!” och ”order!”.

valley-of-ashes-200Maddies reaktion gentemot fallet i ”The Invisible Boy” och hennes väckta modersinstinkter blir den perfekta tematiska övergången till bok nummer fyra, ”Valley of Ashes”. Här har Maddie och Dean blivit tvillingföräldrar och flyttat till Boulder, Colorado. Flickorna är ljuvliga (såklart), men Maddie är trött och slutkörd (så där som jag kan intyga att man är när man har två, ska vi säga LIVSGLADA ettåringar med faiblesse för allt som är kladdigt och noll intresse av sovmorgnar…) och får nada, zero, zilch sympati från sin plötsligt osympatiske, oftast frånvarande man. Dean är ett svin, helt enkelt. Vi snackar praktsvin av värsta graden, och jag hoppas innerligt att just den delen av Reads i stort självbiografiskt utbroderade romanprojekt är totalt fiktiv för herrejävlar vad jag önskar att jag kunde göra en metafiktiv tidsreseintervention och slänga ut karlsloken! Så deppigt när fantastiska kvinnor tyngs ner av svinaktiga män, fiktivt såväl som i verkliga livet. Vill nästan lägga till en ledsen smiley här.

Det är sjukt frustrerande att läsa om hur Maddie å ena sidan tänker svordomar och hatord och brännande repliker, å andra sidan öppnar munnen och gråtviskar ett förlåt när svinet Dean skäller ut henne för att hon slarvat bort hans strumpor igen. Som om hon inte har tillräckligt att stå i med två blöjbarn, ett reporterjobb och en mordbrännare på halsen! (Hade DU dammsugit och sorterat strumpor i det läget?) Samtidigt tycker jag nästan ännu mer om Cornelia Read för att hon låter den i grunden så självsäkra och smarta Maddie ta den här destruktiva vägen. Här sätter hon nämligen fingret på något som inte bara säger mycket om obalansen i många förhållanden post-barn i en i grunden oförändrat patriarkal värld (hej, ”Bitterfittan”!) utan också säger något om Maddies styrka som litterär figur och – kaninöronen väldigt avsiktliga här – ”förebild”. Jag kan bli så himla trött över hela förebildsdiskussionen som tenderar att sluta i ett kollektivt skuldbeläggande av så kallade ”dåliga” feminister. Hon där är ingen bra förebild pga bantar, hon där borta ska med våld kastas ner från barrikaderna pga lämnar inte svinig man… Och så vidare, ad infinitum. (Like A Bad Girl Should har skrivit bra om detta.) Cornelia Read brukar säga att Madeline Dare (ja, efternamnet är ett anagram) är en rappare, modigare version av henne själv. Många av de livssituationer som Read försätter sitt fiktiva alter ego i har hon också själv upplevt för femton-tjugo år sedan. Och ja, Maddie är modig, smart och cool, har fräsigare repliker än de flesta IRL-personer – men hon är också bara människa, om än en fiktiv sådan (ibland måste jag påminna mig själv om det där sista). Just sårbarheten parad med den lätt serietidningsaktiga kvickheten (engelskans wit låter så mycket bättre i det här sammanhanget) är en stor del av Maddies charm. Hon är den där kompisen man beundrar, hejar på och lätt förälskar sig i, men inte ens Madeline Dare orkar vara Madeline Dare hela tiden.Lite beklämmande, men framför allt ganska mänskligt. Maddie är fortfarande den litterära nutidsfigur jag helst skulle ta en öl med, möjligen tillsammans med Cass Neary. Dock misstänker jag att Cass skulle skrämma skiten ur mig medan jag ser framför mig hur Maddie och jag sitter och bollar ”Heathers”-repliker fram och tillbaka tills vi, sådär en fem öl senare, ger varandra det där obligatoriska ”fan, jag ÄLSKAR dig. Jo, jag gör verkligen det”-talet som brukar infinna sig i slutet av en givande öldejt med en fabulös ny vänperson. Ja, jädrar.

Serien ser som sagt ut att bli allt mörkare och jag längtar efter att återigen ta Maddie, och mörkret, i handen. Och för guds skull, om inte Maddie sparkar ut Dean efter ”Valley of the Ashes” så kommer jag att göra det. Måste bara, ni vet, spräcka fiktionsfiltret och arbeta fram en tidsmaskin som kan ta mig till 1995 först. Baggis – det är sådant man med glädje gör för riktigt goda vänner, fiktiva såväl som av kött och blod.

CorneliaReadSnapShot200-775190

Idolporträtt av Madeline Cornelia Dare Read. När – oh, när? – kommer nästa bok? Jag vill minnas att jag läst något om 2015 på en boksida, men nu när jag ska länka hittar jag inget.

Read Full Post »

”Some people’s bodies say ”Go! Go! Go!”. Mine counters with ”Fuck it, let’s lie down with a book on the sofa.”

(Maddie Dare i ”Invisible Boy”)

image

”Sorrow is always your own, offering no temptation to fickle gods. Fucking joy, on the other hand? You might as well string your heart from the ceiling for use as a frat-party piñata.”

(Maddie Dare i ”The Valley of Ashes”)

Så, en ny strategi för att mäkta med midvintermörkret och alla måsten som ska hinnas med innan julledigheten: i december läser jag enbart böcker av gamla vänner. Som min nygamla BFF Maddie Dare, fortfarande lika klockren i sin skörstarkhet och dessa aldrig sinande oneliners. När jag – snyft – kommit till vägs ände med Maddie (det viskas om en femte bok under 2015) tänkte jag fortsätta BFF-kavalkaden med S.J. Bolton (”Blood Sacrifice”), Alex Marwood (”The Killer Next Door”), Jennifer McMahon (”Girl in the Woods”), Lyndsay Faye (”Dust and Shadow” och/eller ”Seven for a Secret”) och Kate Morton (”The Secret Keeper”). Kanske lite omläsning av ”Skuggan över stenbänken” (adventsstämningen!) och juliga pusseldeckare om det hinns med (och det gör det). No alarms and no surprises, utan väl beprövade kort i form av olästa böcker av älsklingsförfattare. Smart sätt att förbättra den småskeva läst/oläst-ration hemma i bokhyllan också, tänker jag. Märk dock väl att jag inte tar köpstoppsordet i min mun…

BFF-december har börjat!

Read Full Post »