London calling!

Visserligen är denna fredagsenkät från den alltid lika eminenta Bokomaten inte dagsfärsk – det är förra veckans enkät – MEN HALLÅ, DEN HANDLAR OM LONDON! Hur kan jag låta bli att svara?

1. Vad läser du just nu?

Varvar ”The Winter People” (efterlängtat Vermontspök av Jennifer McMahon) med ”Intuitive Eating” av Evelyn Tribole och Elyse Resch (något så exotiskt som en vettig bok om kost och hälsa). Och så läser jag igenom en egenförfattad novell (skräck, förstås) som jag precis skickat för redigering till förlaget.

2. Och vad tänker du ge dig på härnäst?

Joe Lansdales ”The Edge of Dark Water” ligger bra till. Hillbilly noir ftw! (Tack Calliope och English Bookshop för tipset.) Eller så blir det ett bibliotekslån, ”Unless” av Carol Shields. Har velat läsa länge.

3. Poirot eller Miss Marple?

Svårt ju! Jag älskar puttret i St Mary Mead, men frågan är om jag inte älskar monsieur Poirots små grå ännu mer. Sedan vill jag även slå ett slag för de frejdiga privatdeckarna Tommy och Tuppence, två lite mindre kända Christiehjältar. ”By the Pricking of My Thumbs” är en favorit (där vill jag dessutom minnas att Miss Marple dyker upp mot slutet).

4. Sherlock eller James Bond?

Det var en retorisk fråga, va? Sherlock SÅKLART.

5. Nämn en bok som utspelar sig i London, det behöver inte vara din absoluta favorit, jag vet hur svårt det kan vara.

I mitt fall hade det väl nästan varit lättare att nämna en bok som inte utspelar sig i London… Men okej, jag säger ”The Night Watch” av Sarah Waters. Mästerlig London-, flat- och WW2-skildring med en säregen kronologi som lyfter en redan gedigen roman ytterligare ett snäpp.

Glad fredag på er! Som bonus bjuder jag på en bild av mig och min bror på Central Line hösten 1999. London, du må ha dickenskt dragig och eländig boendemiljö, David Cameron och ett och annat krossat hjärta på ditt samvete men in my own sick way, I’ll always stay true to you.

Read Full Post »

Några nyanser av Dark Places

I love this music. Isn’t it too dreamy?

Och ser inte Neko lite ut så som man föreställer sig Libby Day? Åtminstone kommer hon avsevärt närmare än Charlize Theron. Sunkhaksinramningen och det lite skeva i framträdandet förstärker det flynnska, för visst är Gillian Flynns värld (bland mycket annat) små syltor där osannolikt bra sångerskor plötsligt reser sig upp mot en fondvägg av gamla sadlar och får alla att spilla ut sina Millers? Sedan går någon hem till en grisfarm eller ett dysfunktionellt äktenskap och något fruktansvärt händer. Det David Lynch-drömska i musiken finns naturligtvis också här; om Dark Places – bloggen denna gång, alltså – vore en låt skulle ”Look For Me (I’ll Be Around)”, som finns på Neko Cases Calexico-producerade, alltigenom ljuvliga album Blacklisted från 2002, komma rätt nära. Musik som litteratur(blogg). Även texten är värd att lyssna på: stalkerhistorier ligger ju mig varmt om hjärtat. Sylvia Dee, som skrev texten till låten, har även skrivit ”The End of the World” som ni säkert minns från en hjärtskärande scen i ”Girl, Interrupted”, och jag tycker nog att lite av den sångens vitknogade, utan dig inget mig-desperation finns även här. Åh, visst är det fint när man hittar artister som förkroppsligar så mycket av sina estetiska, litterära och popkulturella preferenser? Om inte annat så är det fint att kunna plocka hem dem lite varstans.

(Ni kan lyssna och begrunda det fantastiska litterära/popkulturella kretsloppet som möjliggör Gillian Flynn- och Twin Peaks-associationer i en och samma skepnad medan jag läser ”The Winter People”, skriver, jobbar, tränar, gosar katt, sover, provar det där med Intuitive Eating, tar hand om barn, överdoserar kaffe, håller tummarna för ”våga vägra vabruari” och försöker komma ihåg att andas. Är det bara jag, eller är det mycket nu?)

Associationskedja i bilder, för er som inte hängde med eller behöver/uppskattar visuella hjälpmedel:

Read Full Post »

The Winter People are coming!

Blott trettio sidor in vågar jag säga detta: ni – ni vet vilka ni är – kommer att älska The Winter People. McMahons spökigaste hittills!

— Helena Dahlgren (@helenadahlgren) January 28, 2014

 

Ja, det stämmer. Jag har fått ynnesten att läsa Jennifer McMahons ”The Winter People” lite i förväg, och tänker naturligtvis hålla min privilegierade lilla trut klädsamt stängd fram tills den 11 februari (och även då vara solidariskt vag och ospoilig i min recension för att inte förgrymma mörkervurmarfalangen av #boblmaf, oroa er inte!). Med detta sagt: you’re in for a treat! Jag har inte hunnit jättelångt ännu, men är helt såld på stämningen. Tänker på en skräckfilm jag önskar fanns, med frusen tjäle, fladdrande nattlinnen i skogen och ett mor/dotter-förhållande så symbiotiskt att man vet att det – tyvärr – aldrig kommer sluta väl. Ska jag säga något fullkomligt självupptaget? Jag tänker lite, lite på ”Kallelsen”, faktiskt. Är inte det ett tecken på att man blir vad man läser, så säg?

Nu känner jag starkt att jag vill läsa allt Jennifer McMahon gjorde innan ”Don’t Breathe a Word” och ”The One I Left Behind”. ”Girl in the Woods” (”Dismantled” i USA – se upp för dubbelköpsfällan!) har jag hemma, men funderar på att lägga vantarna på ”Promise Not to Tell” och ”The Island of Lost Girls” också så att jag kan kedjeläsa när/om plötsligt sug uppstår. Precis så här abibliofobiskt brukar jag bete mig när jag hittat en ny älskling (se t ex på Cornelia Read). Några synpunkter på vilken av de tre olästa jag bör ta mig an först? Marie? Elisabeth? Jag vill ju så att säga ha mest spök på pengarna, men har förstått att McMahons tidigare böcker inte är fullt så övernaturligt laddade (det är helt okej).

Medan ni väntar på 11/2 kan ni se boktrailern:

Read Full Post »

Edgar Awards 2014: ett nytt läsprojekt

I slutet av förra veckan, ett par dagar före vad som möjligen i ett parallellt, alkoholfattigare universum hade varit Edgar Allan Poes 105:e födelsedag, tillkännagavs de nominerade till årets Edgar Awards. Jag läste ju alla nominerade i Best Novel-kategorin förra året och är sugen på att göra något liknande i år, men då flera av de nominerade där är böcker i sedan tidigare påbörjade serier vill jag inte läsa alla. Finns som bekant inget jobbigare än att kasta sig in i en serie där man missar allt som tidigare etablerats. Dessutom ligger två av de nominerade i kategorin för bästa debutroman, Kimberley McCreights ”Reconstructing Amelia” och Becky Mastermans ”Rage Against the Dying” (som verkar grym), redan i min att läsa-hög. Därför tänker jag mig en liten mix and match-variant där jag väljer ut de titlar i bägge kategorierna som tilltalar mig mest. De titlar jag bespetsat mig på, förutom de två ovan nämnda, är:

– ”Sandrine’s Case” av Thomas H Cook. Älskade ”Red Leaves”, som kändes som en lite mer sofistikerad Linwood Barclay, och är således nyfiken på denna skildring av en man som blir anklagad för mordet på sin hustru och alla mörka hemligheter som flyter upp till ytan i kölvattnet.

– ”Ordinary Grace av William Kent Krueger. Fellow nostalgi- och coming-of-age-vurmare, jag utmanar er att läsa första kapitlet (går att läsa i boklänken) och nedan citat utan att få hjärtsnörp och köplust! Amerikanskt 60-tal, baseboll och rootbeer, en död pojke på sensommarheta tågspår. English Bookshop hade en av Kruegers tidigare titlar som Tough Crime-bokklubbsval häromåret.

In the end maybe that’s what the summer was about. I was no older than Bobby and didn’t understand such things then. I’ve come four decades since but I’m not sure that even now I fully understand. I still spend a lot of time thinking about the events of that summer. About the terrible price of wisdom. The awful grace of God.

– ”Until She Comes Home” av Lori Roy låter lite som en ”Gone Girl” i 50-talsmiljö på beskrivningen. Det gillar vi va? (Åtminstone blir vi infernaliskt sugna.)
– ”The Resurrectionist” av Matthew Guinn. Såg en recensent som skrivit “A fine gothic novel…. Be warned: Corpses abound.” Blev lite kär.
– ”Ghostman” av Roger Hobbs utgavs nyligen på svenska av uppstickarförlaget Bokfabriken, som bland annat lyckats lägga vantarna på Megan Abbott (grattis!) vars Dark Places-omhuldade ”Dare Me” utkommer där till hösten. Fick recex på ”Ghostman” tidigare i veckan och ser fram emot att läsa.

I kategorin Best Paperback Original har jag läst två av de nominerade, ”Joyland” och ”The Wicked Girls” och håller en kallsvettig tumme för båda. Noterar att Louise Penny är nominerad i Best Novel-kategorin och inser att jag borde ta och läsa ”Still Life” snart så att jag kan fortsätta plöja serien.

PS: Inte för att vara sådan, men vad är oddsen för att startfältet skulle vara lika starkt i Sverige? Vi har ju ingen som ens är i närheten av Dennis Lehane, Gillian Flynn eller Thomas H Cook, även om det var himla roligt att Christoffer Carlsson vann Svenska Deckarakademins pris för ”Den osynlige mannen från Salem”. Men den grad av psykologisk skärpa, patos, driv, sense of place och språklig finess som präglade förra årets nominerade och tycks gå igen även här? Detta outtalade kontrakt som skrivs med majoriteten av engelskspråkiga spänningsförfattare att här vankas ett bärande och atmosfäriskt språk såväl som blod och spänning (okej, det finns såklart undantag), oroa er icke över satsradningar, felsyftningar och högstadieprosa? Jag tycker nästan det är lite pinsamt när träffar amerikaner och britter som oohar och aahar över det skandinaviska deckarundret när det så uppenbart är den engelskspråkiga världen som äger spänningsgenren, nu såväl som då. Patricia Highsmith, Agatha Christie, Dennis Lehane, Ruth Rendell, Gillian Flynn – och så Henning Mankell och Camilla Läckberg. Lite som att få en komplimang för sitt utseende av Sherilyn Fenn. (Ja, ni vet. Den känslan. Lätt att sätta sig in i.)

Read Full Post »

Nytt English Bookshop-inlägg! (Helena’s gone all dark. Again)

Nu kan hugade spekulanter läsa vad jag tyckte om Neil Gaimans ”The Ocean at the End of the Lane”, plus lite nygamla mörkertips, på English Bookshop-bloggen. (Hint: jag gillade jättemycket.) That is all.

Read Full Post »

Senaste

Från två inlägg om dagen och recensionsbonanza till… ingenting. Ja, så kan det gå när Vardagen tornar upp sig efter en längre ledighet. Ingen tid, ingen luft, knappt någon lust att göra något annat än att sova, läsa thrillers i badet och se ikapp Girls och Pretty Little Liars. Men en liten anspråkslös enkät på temat ”senaste” kanske går att mäkta med? Svara gärna i kommentarerna eller på era egna bloggar!

SENASTE…

Boken du läste ut: ”Human Remains”, min tredje Elizabeth Haynes på lika många veckor och förmodligen den ruggigaste hittills. Rec kommer.

Boken du påbörjade: ”In the Blood” av Lisa Unger.

Bokbeställningen: I slutet av förra veckan (Inger Edelfeldts ”Konsten att dö”)

Bibliotekslånet: Ena dottern och jag var på biblioteket i lördags och kom hem med två fulla kassar, en av bibliotekarierna ihopplockad för åldern 5-6 (har märkt att de vill läsa lite längre bilderböcker nu), en med 50% Astrid Lindgren (”Sunnanäng”!) och 50% mammalån (Anne Tyler, Carol Shields, Rose Tremain, Charlotte Rogans ”The Lifeboat” mfl). Vi gillar att boosta utlåningsstatistiken.

Serien du blev nyfiken på: ”True Detective”.

Filmen du såg: ”The Conjuring”. Bitvis rejält obehaglig exorcistskräck med snygg 70-talskänsla och bra skådespelarinsatser.

Filmen du blev nyfiken på: ”Bluebird”. Verkar påminna lite om såväl ”The Sweet Hereafter” (i tema) som ”Winter’s Bone” (i stämning), två filmer som jag verkligen gillade.

Boken du dreglade efter: Jennifer McMahons ”The Winter People”, som utkommer om ett par veckor. The pepp, the pepp, the ever so mighty pepp!

Read Full Post »

”The Killer Next Door” – Alex Marwood

Jag vet inte vad jag hade väntat mig av ”The Killer Next Door”, Alex Marwoods efterlängtade tvåa efter den med all rätt hyllade ”Onda flickor”, men att jag skulle bli ännu mer vettskrämd och bedrövad var faktiskt lite otippat. Debuten var ju inte direkt cosy crime, om man säger så, även om den präglades av ett slags råbarkad fish and chips-osande brittiskhet som jag verkligen uppskattade. Även här är tilltalet oerhört brittiskt; jag blir påmind om Ruth Rendells mästerliga Londonskildringar och ytterligare en klassisk 90-talsfilm, Danny Boyles regidebut ”Shallow Grave”. Här finns mer av den skarpögdhet och journalistiskt grävande men litterärt begåvade känsla för nattsvarta detaljer som präglade ”Onda flickor” – men framför allt är det sjukt otäckt.

Kanske tjatar jag nu, men den ÄR verkligen skitläskig på ett närmast nittiotalsaktigt ”När lammen tystnar”-sätt, denna skildring av ett sunkigt hyreshus i södra London och dess invånare. Jag blev så glad över det, för det är rätt sällan jag blir sådär riktigt uppjagad över något jag läser. (Kan det vara så att jag överdoserat på thrillers modell Svart Tulpan? NO, NEVER!) Jag börjar till och med tänka på Donnie Pfaster, denna fruktansvärda gamla ”Arkiv X”-mardröm som för mig var mer skrämmande än Flukeman, Tooms och den där jätteläbbiga benlösa indiska tiggaren kombinerade. Ni som kan er ”Arkiv X” vet att detta stavas dödsfetischism och snudd på övermänsklig ondska, och Alex Marwood går nästan – men bara nästan – över gränsen när hon skildrar sin mördares böjelser och ritualer. En ”känsliga läsare varnas”-brasklapp skulle kunna vara på sin plats, men jag inser att en sådan är överflödig för er som brukar läsa min blogg. Fast ruggigt till tusen är det, och snudd på omöjligt att sluta läsa fast jag i gammal fin tradition lyckas identifiera mördaren ett par kapitel in. Det gör mig inte så mycket då detta inte är en whodunnit utan mer av en psykologisk thriller. Som sådan betraktad är den fenomenalt lyckad, ja, nästan Rendellklass. Ingen – inte ens S.J. Bolton, ja, det skulle möjligen vara Mo Hayder då – är så obarmhärtigt mörk och otäck som Alex Marwood just nu, och jag längtar redan efter att se vad hon kommer att hitta på härnäst. Kan hon överträffa sig själv igen?

Read Full Post »

”The Beginner’s Goodbye” – Anne Tyler

Vem är din favoritförfattare? Ställ frågan till en engelsktalande författare, och oddsen är goda att hen svarar ”Anne Tyler”. Självaste Eudora Welty sägs ha sagt att om hon hade kunnat skriva den sista meningen i Tylers ”Dinner at the Homesick Restaurant” skulle hon vara lycklig resten av sitt liv. Nick Hornby har rentav gått så långt som att hävda att hans mål är att vara en manlig Anne Tyler. All respekt för ”High Fidelity”, men det finns bara en Anne Tyler och hon bor i Baltimore.

Vad är det som tilltalar så många med Tyler? Jag kan bara tala för mig själv, men personligen uppskattar jag verkligen Tylers karaktärer, lika udda som älskvärda. Hon skriver perfekta meningar – specialiserad på inledningar och slut, även om en Anne Tyler-roman håller hela vägen – till synes lekande lätt. Över hennes nitton romaner vilar en sorts känslomässig uppriktighet, varmt humoristisk, medkännande och befriande osentimental. Jag lägger alltid ifrån mig en Anne Tyler-roman med en ökad tilltro till mänskligheten. Jo, just så bra är hon, på sitt stillsamma sätt.

Under julledigheten läste jag Tylers senaste roman, ”The Beginner’s Goodbye”, och upplevde just det där stillsamt filantropiska. Det är en till formatet liten roman med en i dubbel bemärkelse fantastisk förstamening: ”The strangest thing about my wife’s return from the dead was how other people reacted”. Aaron, en tylersk särling, har förlorat sin hustru Dorothy i en bisarr olycka som involverar en veranda, ett träd och ett paket förlagda kex. Han är fortfarande tyngd av sorg när Dorothy plötsligt en dag står framför honom igen. Tillsammans ser de tillbaka på ett lyckligt men allt annat perfekt äktenskap, samtidigt som Aaron sakta men säkert försöker bygga upp sitt liv på nytt.

”The Beginner’s Goodbye” är kanske inte lika omistlig som Tylers 80-talsproduktion, men jag hade oupphörligt trevligt i Aarons sällskap. Här finns massor av charm och osentimentala insikter. I ton påminner ”The Beginner’s Goodbye” en del om ”A Patchwork Planet” som var min första Anne Tyler. Jag konstaterar nöjt att jag har nästan hälften av Tylers nitton romaner olästa. Det här är nämligen karaktärsdriven amerikansk samtidslitteratur när den är som bäst. Möjligen kan en ”cyniska läsare varnas”-brasklapp vara på sin plats, men om du åtminstone tillfälligt vill känna att världen kanske inte är en så dum plats rekommenderas Tyler varmt. Litterärt mörker i all ära – och även Tylers verk präglas förresten av en påtaglig svärta, även om hon nästan bara skriver lyckliga slut – men ibland kan det vara trevligt att faktiskt må bra av det man läser. Som poeten sade, ”there are brighter sides to life and I should know because I’ve seen them, but not very often”. Jag kräver att Anne Tyler förblir produktiv långt upp i åren, en Great American Novel-variant av Ruth Rendell eller PD James, för jag ser verkligen fram emot att gå in i medelåldern med Anne Tyler. (En klassisk ”mammas bokhylla-författare”, detta.)

Read Full Post »

Pocketskammen

Pocketskammen, ja. Efter att ha läst om Bokbabbels passande nyord kan jag på rak arm komma på åtminstone tre titlar som just nu åsamkar mig pocketskam av måttlig till grav art: ”The Accursed” av Joyce Carol Oates, ”The Storyteller” av Jodi Picoult och ”Life After Life” av Kate Atkinson (släpps enligt författaren själv i pocket just idag, så en högst dagsaktuell form av skam).

Hur ser er pocketskam ut? Och hur ska vi bära oss åt att hantera den? ”She couldn’t help but wonder…”

Bokbabbel

pocketskam s. -men. Känslan man upplever när en bok man köpte som inbunden men ännu inte hunnit läsa utkommer i (billigare) pocket.

ur Bokbabbels blogglexikon

Visa originalinlägg

Read Full Post »

”The Twins” – Saskia Sarginson

Reaktionen bland den twittrande delen av #boblmaf när jag avslöjade att det finns en bok med titeln ”The Twins” som jag inte läst: misstro, ja, snudd på vanmakt. Ändå har jag haft boken ifråga hemma ett bra tag nu, tagit fram och klappat begrundande på den då och då. Ställt tillbaka på hyllan, ett tag till, tills jag i mellandagarna insåg att det var just en tvillingskildring jag var sugen på att läsa. Kanske hade jag inspirerats av mina egna tvillingtjejer, som i takt med att de blir äldre uppvisar allt mer symbiotiska drag. Nu under julledigheten har de lekt tillsammans i princip all vaken tid, och visst kivas de med varandra, men att inte umgås är aldrig ett val. Så nära som mina döttrar är varandra har jag nog aldrig varit någon annan människa (det snudd på lika symbiotiska tidiga föräldraskapet undantaget). Man kan läsa romaner om det där snudd på mytiska bandet mellan tvillingar, eller för den delen observera det som förälder, men kan man som ensamfödd helt och fullt förstå det? Jag tror inte det.

Symbios och identitet: två teman som löper som en röd tråd genom alla tvillingskildringar jag läst. Och, i förlängningen, en paus från symbiosen i takt med att den egna identiteten stärks och utforskas, tänk Jessica Wakefields Enhörningsklubb kontra Elizabeths klasstidning – ja, innan jag själv blev tvillingmamma var Francine Pascals böcker min främsta auktoritet i ämnet… Detta att – som fallet blir med enäggstvillingar – speglas i och av varandra i omvärldens ögon måste, tänker jag, få konsekvenser för det egna jaget, som ju är något separat från tvillingskapet men ändå oåterkalleligt kopplas samman med en annan identisk men unik person. Man är sin egen person, fast ändå inte. Fortfarande har mina döttrar problem att se vem som är vem på fotografier, vilket i förlängningen borde kunna innebära att den enas erfarenhet blir den andras.

Vad händer när ett tvillingpar råkar ut för ett gemensamt trauma? Det är en av frågorna som ställs i Saskia Sarginsons debut, som utspelar sig på två separata tidsplan. Enäggstvillingarna Isolte och Viola – Issy och Vi, Vi och Issy, lika på utsidan men fundamentalt olika på insidan – växer upp tillsammans med en excentrisk ensamstående mor i en stuga i Suffolks mörka, närmast Bröderna Grimm-betonade skogar. Det är tidigt 70-tal, och frihet och självförsörjning, att inte vara ägd, är prio ett. Vem som är tvillingarnas far vill inte mamman avslöja, vilket får Issy att fundera på en gammal grekisk myt om att den ena tvillingen skulle vara avlad av en gud. Vem av dem är i så fall ett gudabarn? Samtidigt brottas modern med demoner som till sist får en tragisk vändning. Klipp till 80-talet. Issy är framgångsrik modejournalist, äger sin egen lägenhet i London och tänker ogärna på uppväxten i skogen och allt som hände sedan. Samtidigt tynar Vi sakta bort i anorexi på ett sjukhus i London. Vad hände egentligen där i skogen för många somrar sedan, och hur har händelserna påverkat tvillingarnas liv idag? Är det någonsin för sent att göra upp med sitt förflutna?

”The Twins” har vissa thrillerdrag men är först och främst en litterär roman om identitet, tvillingskap och vuxenvärldens svek. Att författaren själv är mamma till tvillingflickor märks. Här finns en djupgående kärlek till och fascination av tvillingskapets privilegier och problem som tillsammans med den mörkt sagoliknande tonen blir fascinerande läsning. Språket är genomgående drömskt och vackert, men slutet – ett slags icke-slut, fegt/modigt – kommer för abrupt och lämnar alltför många frågor outforskade för min smak. ”The Twins” är ingen perfekt roman, därtill spretar den för mycket i intrig och syfte, men jag faller verkligen för de stämningar som Sarginson förmedlar och kommer att tänka på en annan bohemisk och tragisk syskonskildring, Lisa Jewells ”The House We Grew Up In” (utkommer för övrigt hos Printz Publishing den 21 januari med titeln ”Fågelburen”). Min magiska brevlåda levererade strax före jul Saskia Sarginsons nya roman ”Without You”, som släpps i mars. Den utspelar sig i Suffolk 1984 och beskrivs som ”a captivating blend of mystery, thriller and emotional family drama”. Har Storbritannien till sist fått sin egen Jodi Picoult?

Här kan ni läsa första kapitlet av ”The Twins”.

Read Full Post »