Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for januari, 2014

Läsflow

Mina bästa läskomaförutsättningar: massor av ledig tid, sysselsatta barn, sköna kläder (helst pyjamas/morgonrock), katt(er), en hög med efterlängtade böcker av mörkerälsklingar.

De senaste dagarna har jag kunnat njuta av samtliga komponenter, vilket har resulterat i två lästa böcker hittills detta sprillans nya år. Två väldigt, väldigt bra böcker, fast på olika sätt: den ena en mörk, glimrande allålderssaga, den andra en gastkramande thriller (tänk ”När lammen tystnar” möter ”Shallow Grave”). Ni kan nog gissa vilka böcker det handlar om. Recensioner av dem, och en hel drös till, kommer snart. Läsflow deluxe (och välanvänd, katthårsimpregnerad morgonrock)!

Härmed har jag varnat för recensionsbonanza här på bloggen de kommande veckorna. Nu ropar Frieda Klein på mig. Jättehögt. Hon står vid öppna spisen i sitt osannolika Sohohus och lockar tillbaka mig in i anglothrillerknarkandet, genom fiktionerna. Jag tror faktiskt att jag måste lyda.

Vi hörs! Hoppas att ert läsande 2014 börjat lika bra som mitt.

Read Full Post »

4fcfd662efae4_preview-300Elizabeth Haynes är ett namn som blixtrat förbi i samband med thrillerförfattare jag redan är på kompisnivå med. Strax före jul befann jag mig i thrillermode och bestämde mig för att testa. ”Into the Darkest Corner” är Haynes debut och finns även översatt till svenska (”Glöm inte att låsa”). Det är en klaustrofobisk, välgestaltad och bitvis riktigt ruggig historia om en ung kvinna, Catherine, som möter den karismatiske Lee och, ett varningstecken i taget, fastnar i en livshotande destruktiv relation. Ett par år senare sitter Lee i fängelse för vad han gjort mot Catherine (omfattningen av detta skildras i kapitelform, dåtid och nutid växelvis). Även Catherine sitter i ett slags fängelse: ett liv som dikteras av skräck och tvångstankar där varje dörr och skrymsle måste kontrolleras noggrant dygnet runt. Till och med tedrickande är omsorgsfullt ritualiserat efter ett omsorgsfullt schema. Hon gör allt för att skydda sig från sitt förflutna – men en dag är porten olåst när hon kommer hem…

”Into the Darkest Corner” är nagelbitarspännande, samtidigt som det är ett inkännande och nära porträtt av hur en ung, livshungrig kvinna systematiskt bryts ner av ett destruktivt förhållande och, inte minst, omvärldens ovilja att förstå och tendens att döma. Man blir rädd, ledsen och förbannad och vill rädda Catherine medan tid finns som vore hon en scream queen på väg ner i seriemördarens mörka källare, ”NEJ CATHY, INTE DIT! INTE DÄR!”. Känslan av att detta hade kunnat hända vem som helst är genomgående, och även om det läggs lite onödigt mycket tid på att beskriva den yngre Catherines festande och allmänt hedonistiska livsstil (vi har väl alla varit tjugonånting och singlar, eller?) tycker jag att Haynes nästan helt undviker att andas skuldbeläggning av offret (TACK OCH LOV, för hur sunkigt och onödigt hade inte det varit?). Det är också otäckt att läsa hur Lees charm – klassiska psykopatdrag – får Catherine väninnor att tro på honom snarare än henne. Just detta tyckte jag kändes otrovärdigt, för att inte tala om oförlåtligt osysterligt; en hel uppsjö av upprivande o-ord där. Samtidigt kanske Haynes har en poäng i att unga heterosexuella kvinnor i väst är så söndermatade med myten om Mr Right att många gör allt för att se lyckliga slut – även där ett sådant inte finns. Så mycket underordning och osund romantisering av en värld som fortfarande, jag är ledsen att säga det, behandlar unga kvinnor som skit.

Mörk, problematiserande, bladvändarvänlig: ”Into the Darkest Corner”, som hyllats av bland annat Karin Slaughter, blev för mig början på en klart lovande thrillerbekantskap. Hon känns lite Nicci French i det psykologiserande perspektivet, inte minst med tanke på de omisskännligt brittiska miljöerna. Lovande, som sagt. Jag har redan fått tag på Haynes två andra böcker,  ”Dark Tide” och ”Human Remains”, och ämnar återuppta bekantskapen så fort det suger i thrillertarmen igen (och det räknar jag kallt med att det gör snart).

Read Full Post »

2005 utkom Stephen Kings första bidrag till Hard Case Crime, en utgivning som inriktar sig på klassisk och samtida noir med klädsamt pulpiga originalomslag. ”The Colorado Kid” var ett läsvärt, om än knappast omistligt, mysterium om (såklart) en liten stad i Maine och genererade senare TV-serien ”Haven”, som är löst baserad på boken. När nu Stephen King skrivit sin andra bok åt Hard Case Crime var åtminstone mina förväntningar sunt nedskruvade, inte minst med den utpräglade mellanboksfaktorn i ”Doctor Sleep” ännu färsk i mitt minne.

cover_big

De två olika omslagen till ”Joyland”. Om tjejen på omslag nummer två vore lite mer påklädd och såg lite mer välmående ut skulle jag nog nästan föredra det, mest på grund av bakgrunden. I do love myself a good carny (lex Carnivale).

Kanske är det delvis därför ”Joyland” blev en så glad överraskning för mig. Det här är nämligen, I’m happy to say, coming-of-age-King i högform, ett ömsint och bitterljuvt porträtt av ett avgörande år i en ung mans liv. Tänk den Stephen King som skrev ”Stand By Me” så har ni grundtonen. ”I was a twenty-one-year-old virgin with literary aspirations”, berättar protagonisten Devin Jones och tar oss tillbaka till sommaren 1973 då han arbetade på nöjesfältet Joyland längs North Carolinas kustband. Varvat med soldränkt nostalgi anas ett mörkt, delvis övernaturligt mysterium – i Joylands spökhus hittades en ung kvinna brutalt mördad för många somrar sedan, och det sägs att hon fortfarande hemsöker spökhuset och visar sig för ett fåtal. Under Devins ”förlorade år” kommer han sanningen om dådet otäckt nära, samtidigt som han lär sig saker om sig själv, kärleken, livet och döden som han sedan ska bära med sig under hela sitt vuxna liv.

”Joyland” är en rörande och bitterljuv liten pärla från en Stephen King i högform, perfekt att sträckläsa och sedan dröja kvar i. För en gångs skull har jag inga större invändningar mot Kingens kvinnoporträtt och sexskildringar, möjligen tack vare att han – precis som jag önskade redan i ”22/11/63” – håller detaljerna på minimal nivå och istället gestaltar känslorna. Utmärkt ”show, don’t tell”-hantverk! Överlag gillar jag att King är så koncis och skenbart enkel här. Yvigheten och upprepningarna som allt som oftast präglar hans längre verk är som bortblåsta; istället har vi ett tilltal som håller från första till sista sidan. Inte ett ord känns överflödigt, och han lyckas verkligen beröra utan att bli smetigt sentimental. Flera gånger under läsningen påminns jag om en annan djupt läsvärd coming-of-age-skildring med övernaturliga inslag i en liknande miljö: Graham Joyces ”The Year of the Ladybird” som liksom ”Joyland” blev en av mina (många) 2013-höjdare. Även där tillhör berättarrösten en ung man som sommarjobbar inom nöjesindustrin under en stekhet sommar under 70-talet, även om platsen är England, inte USA. Gillade du ”Joyland” rekommenderar jag att du kollar upp ”The Year of the Ladybird”, som dessutom ger en skrämmande och inträngande blick i de högerextrema vindar som började blåsa i Storbritannien under 1970-talets slut. Kanske viktigare än någonsin just idag.

Read Full Post »

« Newer Posts