Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for februari, 2014

The Outcast DeadTwittrat om nya Elly Griffiths, ”The Outcast Dead”, i förra veckan:

”Den där sällsamma blandningen av mys, irritation och litterär igenkänning som infinner sig när man börjar läsa en Ruth Galloway”.

Myset: De alltid lika stämningsfulla miljöbeskrivningarna, saltängarna, utgrävningsplatserna och alla historiska detaljer. Här, t ex, gräver Ruth upp liket efter en viktoriansk barnamörderska. (Alltså, jag är medveten om att ”liket efter en viktoriansk barnamörderska” kanske inte riktigt är den vedertagna definitionen av mys. Ville bara säga det.) Jemima Green/Mother Hook skrämde slag på 1800-talets England med sin otäcka framtoning och krokförsedda hand och är över hundra år efter sin död fortfarande föremål för morbida vaggvisor. Men kan hon ha varit oskyldig? Ruth blir inkastad i produktionen av en TV-serie med det smått sensationslystna namnet ”Women Who Kill” där hon träffar en lärd och allmänt trevlig silverräv till amerikansk historiker. Det grävs, filmas och småputtras medan det, som vanligt, finns ett nutida brott som speglar det förflutna. I Norfolk har en och samma familj förlorat tre söner till plötslig spädbarnsdöd. Omänsklig slump eller brott? Nelson med posse undersöker, Ruth blir sin vana trogen inblandad. Allt detta är sedvanligt lättsmält, småputtrigt och, i den mån man kan använda det ordet om barnamord, rätt trevligt. För varje bok blir Elly Griffiths alltmer av en modern Agatha Christie, åtminstone vad gäller småputtrigheten och förmågan att göra något i grunden extremt obehagligt till trivsam underhållning. När det gäller de knivskarpa intrigerna har hon lite att lära sig av Dame Agatha, såklart.

Irritationen: Jamen, ursäkta, men hur osäker kan en 43-årig arkeolog vara egentligen?! Jag som tyckte att det vikttjatades lite mindre i förra årets (utmärkta!) ”A Dying Fall”. Här kommer den missade ransonen, plus lite till. Ruth känner igen sig i den demoniserade Mother Hook eftersom hon själv brukar kallas ”en stor kvinna”. Är hon alltså en jättinna, liksom utgrävningsföremålet? I så fall får jag svårt att få ihop den längden med de 76 kilo hon uppges väga i ”The Crossing Places”. 76 kilo är inte särskilt mycket över huvud taget, och för en lång kvinna är det väl att betrakta som normalvikt? Vidare nojar Ruth över att kameran lägger på ännu fler kilon. Hon är (enligt egen utsago) ”the world’s fattest archeologist” (really?) och låter i sin osäkerhet mer som en tonåring än den mogna karriärkvinna hon defacto är. Jag tycker detta är så tröttsamt! Nog för att det finns en poäng i att skildra ett osäkert/ätstört förhållningssätt rent subjektivt, men när det dessutom gång på gång understryks att även omvärlden uppfattar Ruth som stor, och det då olika fakta talar för att hon knappast är någon tungviktare…? Nej, jag är ledsen, det är så onödigt. Tillför det historien någonting, annat än att befästa trista normer kring hur kvinnor förväntas se ut och förhålla sig till sina och andras kroppar? Knappast va? Jag har ju skrivit om detta förut, och då varit mer förlåtande. Tänkt att när världen nu ser ut som den gör, med vad det innebär för vår självuppfattning så är det kanske orimligt att kräva att våra fiktiva vänner ska slippa tampas med samma skit. Sant, förvisso, men nu börjar jag tänka på ett motto jag sett i sociala medier som går ut på att det inte finns något farligare än en kvinna som är nöjd med sig själv och skiter i ideal. Svårt att leva upp till, men bra att ha med sig. Gud så trevligt (och subversivt, deppigt nog) det skulle vara om vi fick ha en samtida deckarhjältinna som var något större än idealet och – gasp! – helt okej med det. Jag läser just nu om Jennifer Weiners tidiga böcker, där protagonisterna tillåts vara smarta, roliga OCH normkritiska, ambivalenta – såsom man är – till sina kroppar och hur de ses på av omvärlden men helt övertygade om att deras lycka inte är direkt beroende av en smalare kropp. Varför kan inte Ruth Galloway få vara lite mer som en Jennifer Weiner-karaktär? Uppenbarligen så går det ju att skriva komplext, mänskligt och smart om vikt och kropp utan att hamna i ”buhu, jag är så tjock att billarmet går igång när jag sätter mig i förarsätet”-träsket.

Ruth, mellan dig och mig nu: jag väger ungefär lika mycket som du och är utifrån utströdda empiriska fakta genom bokserien förmodligen lite kortare. Jag är inte världens fetaste bokbloggare, lika lite som du är världens fetaste arkeolog. Och även om så skulle vara fallet: so what? Du duger. Jag duger. Vi är professionella, välutbildade, smarta kattkvinnor. Ju. Att jag ens ska behöva säga det här till dig, vuxna människa! Duger jag så duger du, och jag lovar att det aldrig börjat tjuta när jag satt mig i någons bil. Nog med detta tjafs, Ruthie! Fokusera på Kate, katten, vännerna och karriären så ska du se att livet går utmärkt att leva trots inbillad eller faktisk tjockhet. Deal?

Den litterära igenkänningen: Alla gamla karaktärer som återkommer. Cathbad, den gamle älskvärt flummige druiden som (såklart) inte kan hålla sig hemma i häxskogen. Ruths egenkäre chef Phil, som mest lyckas få Ruth att ställas i mer fördelaktig dager. (Tydligen kan hon behöva det.) Saltängsmyset. Jag nämnde saltängsmyset va? Har man läst en Ruth Galloway-deckare har man på sätt och vis läst alla. Däri ligger lockelsen – och irritationen.

Slutsats: Ruth Galloway har, på gott och ont, blivit en gammal bekantskap som man inte riktigt kan skaka av sig, lika mysigt excentrisk som enerverande. Ibland retar hon gallfeber på en, men vi fortsätter att hålla kontakten sådär en gång om året, trots viss friktion.

We will always have saltängsmyset, Ruthie. (Och Elly – när du nu sätter dig ner för att skriva Ruth Galloway-bok nummer sju, försök parera varje ”måste låta Ruth noja över hur tjock hon är”-impuls med ”WWJWD?”!)

WWJWD = What would Jennifer Weiner do?

Read Full Post »

PrintMan föds som bekant inte till kvinna, man blir det, och allra mest kvinna blir man om man väljer att bli mamma. När jag födde mina döttrar fick jag livslångt tillträde till en Kvinnornas (Qvinnornas? The horror!) VIP-klubb där det talas barn, kropp och förlossning utifrån ett slags universellt perspektiv. Den kvinnliga erfarenheten som ofta reduceras till barnafödande, till kropp och biologi, som om alla kvinnor delar den upplevelsen (eller ens föddes som kvinnor, för den delen). Jag har alltid trivts i kvinnoseparatistiska sammanhang, men känner mig inte ett dugg bekväm i den där klubben. Faktum är att lika rätt som jag känner mig när jag är med mina barn, lika fel känner jag mig när mitt föräldraskap – moderskap, whatever – hamnar i något slags offentligt ljus, blir något större än i direkt relation till mina döttrar. Jag är Elsas och Agnes mamma, och förmodligen – garanterat, ändå – den bästa mamma de kan ha, men jag har så otroligt svårt att se mig själv som Mamma. Mama. Supermom. Den där glättigt leende urkraften som delar med sig av sina erfarenheter och pratar livspussel. Ändå inser jag att det är så jag blir sedd av utomstående. Låter mig bli sedd, för att det är enklast, och ibland är det skönt att vara oreflekterat tillsammans;  eniga i något större än oss själva. Ändå skaver det där gamla Groucho Marx-citatet rakt genom kejsarsnittsärret. Kan vi inte bara prata om det bästa fiktiva colleget istället? Det faktum att före detta America’s Next Top Model-deltagaren Yoanna House blivit talesperson för nagellacksmärket OPI? Om Laura Palmers ”I will see you in 25 years” syftar på ett kvarts sekel efter 23 februari 1989, aka hennes dödsdatum, eller 25 mars, aka datumet då Agent Cooper klev in i Black Lodge och träffade Lauras shadow self? Alltså, jag pratar gärna om att mina ungar lärt sig skriva sina namn och sjunga ”The Lion Sleeps Tonight” på gullig låtsasengelska också, men är helt fine med att ni kanske inte tycker det är så intressant.

Med andra ord är jag både målgruppen för antologin ”Ingens mamma”, och inte. Det är en lättläst men imponerande bred samling texter som på olika sätt vill belysa, och problematisera, mammanormen. Allt är tankeväckande på sitt sätt, men jag fastnar särskilt för Sofie Åbergs osentimentala skildring av ett steriliseringsingrepp, Annina Rabes bidrag för att det är Annina Rabe och hon är alltid klok och rolig och Faranak Rahimi om att skjutsa nyförlösta tonårsmammor till diskotek pga sorgkantad humanism.

Jag måste ha varit upptagen med ”Salamandertider”-skrivande eller något när den kom ut, för jag minns inte att jag läst särskilt mycket av mottagandet av ”Ingens mamma”, men visst blev det lite rabalder? Motreaktioner i stil med ”JAG är minsann stolt över att vara mamma”, en diskussion där tolkningsföreträdet tämligen omedelbart på nytt hamnade hos mammorna. Surprise, surprise.

Samtidigt förstår jag reaktionerna. Jag retar mig på den svartvithet som präglar vissa medförfattares syn på moderskap och icke-moderskap. Alltsammans – eller åtminstone mycket – känns polariserat. Jag vill inte att det ska vara antingen eller! Det ÄR inte antingen eller, inbillar jag mig. Eller? Är det myten om att äta kakan och behålla den som skapat detta LIVSPUSSEL? (Jag ogillar verkligen det ordet, om ni undrar. Så mycket att jag alltid måste använda versaler alternativt citattecken. I vissa fall har jag till och med gjort kaninöron i luften för att understryka att jag använder ordet ironiskt.) ”En mamma är en mamma och en mamma har endast egna behov i den mån andras behov ger plats för det”, skriver Katarina Sjögren i sin text ”Role model”, om bristen på barnfria kvinnor i offentligheten. Jag kan inte låta bli att haja till. Det låter ju hemskt. Och ändå är det sant. Visst händer det att jag känner mig kvävd och ofri i min mammaroll, senast härom helgen då två barn låg och gallskrek i hallen och fysiskt försökte hindra mig från att lämna hemmet. En promenad i regnet till Lidl, morsan, medan vi får vara hemma med den andra föräldern? Nä, det tänker vi inte unna dig. Någon måtta på pretentionerna får det vara! Jag lösgjorde mig från den gråtande barnmassan, halvsprang ut i regnet med deras skrik ekande i hjärnan (och hjärtat). När jag kom fram till Lidl hade de inte öppnat än, så jag stod där i hällregnet tillsammans med en samling hålögda människor och väntade på att få gå in. Jag minns att jag tänkte ”jag vet att det finns en roman någonstans här”.

När man återberättar sådana episoder har jag full förståelse för de kvinnor som väljer att avstå från barn. Ändå finns det inte en beståndsdel i mig som ångrar att jag skaffade barn, och relativt tidigt i livet dessutom med dagens mått. Det var rätt för mig, men det innebär inte att det är rätt för alla. Jag skulle aldrig – ALDRIG, hör ni det? – påstå att livet är ofullständigt innan man fått barn. Och jag hoppas innerligt att frasen ”det går inte att förstå om du inte har barn” aldrig nuddar mina läppar. Om något är jag ännu mer intresserad av att tala om saker som inte rör barn nu. Barnpratet tenderar man liksom att få på köpet.

Ett visst ljus, en viss känsla som jag ännu förknippar med de där dagarna i min första egna lägenhet då jag var nyligen tjugo år fyllda och börjat läsa vid universitetet. De tycktes sträcka ut sig i all evinnerlighet, hårt, kallt solljus bröt igenom nödtorftigt tvättade fönster, tankar drogs ut och snurrades runt, provades bland uppslagna tentaböcker och tjocka romaner. Jag kan sakna denna tankens stillhet. Lyxen att liksom få sträcka ut sig bland tankar och teorier, timme efter timme, utan att omvärlden gjorde sig påmind. Om jag slutar romantisera dessa år så minns jag att jag ofta kände mig ensam där bland böckerna i min alldeles egna lägenhet.

Numera känner jag mig aldrig ensam. Jag kan längta efter det ibland, och jag förstår precis varför kvinnorna i ”Ingens mamma” valt att inte skaffa barn. Jag blir förbannad över att det ens ska vara en diskussion. Att moderskapet ska vara så heligt, så förväntat att det ska köras ner i halsen på en stup i ett. En kvinnas kropp får ständigt finna sig i att bli granskad och ifrågasatt, och sällan blir det så påtagligt som under fertil ålder. Alla har väl råkat ut för klumpiga människor som lägger handen på en liten putmage och kvittrar ”GRATTIS” med något religiöst i ögonen. När det tveklöst är barn i magen blir det ännu värre. Min mage – förvisso ovanligt stor med tanke på att två barn skulle rymmas därinne – var till allmänt beskådande och klappande under större delen av min graviditet. Jag antar att jag hade kunnat fräsa till, be åtminstone de människor jag inte vanligtvis befann mig på klappbasis med att ta några steg tillbaka. Tanken slog mig aldrig, för det var så uppenbart att min kropp – en kropp jag för övrigt alltid haft ett besvärligt förhållande till – nu var allmän egendom. Så här i efterhand inser jag att det måste vara minst lika jobbigt att behöva värna om sin kropp som icke-gravid, i synnerhet när man är frivilligt barnlös. Jag har ju defacto (äntligen?) levt upp till normen helt och fullt. Avlat och framfött två små ljuvliga flickebarn vars blotta existens tycks ha gjort mig till en mysigare, mer kontaktbar person. Jag har alltid varit ganska mysig om jag får säga det själv, men sedan jag blev mamma för snart fem år sedan har jag märkt att det tydligen är lättare att prata med mig. Såväl okända som bekanta pratar med mig på ett annat sätt än tidigare, med något mjukare i blicken. Och naturligtvis talar de om mina barn, om mitt föräldraskap. Jag har insett att mina ungar och min mammaroll är det sociala smörjmedel jag tidigare saknat. Visst, jag talar gärna om dessa saker, men försök inte göra min mammaroll till allt jag är! Jag är ju fortfarande precis samma person som jag var innan befruktningsögonblicket. Gillar samma slags böcker och filmer, skrattar åt samma saker, har samma politiska och estetiska övertygelser. Om något är jag möjligen lite mer mig själv nu, med undantag för det där stillsamma tankerummet jag sällan får längre tillgång till. Att jag sällan känner mig fast i min mammaroll trots att jag lever oerhört nära mina barn tror jag kan ha att göra med att jag alltid sökt mig inåt i mina intressen snarare än ut i världen. Jag är nöjd om jag får sitta i min läsfåtölj med en bok och ett par katter medan barnen sover på övervåningen. Hatar att resa till nya ställen, vill inte förändring eller förverkling. Eller rättare sagt: det vill jag ju visst, men jag inser att jag är lyckligt lottad som kan hitta allt det där i läsfåtöljen och framför datorn.

Det går att säga hur mycket som helst om det här. Jag vet inte om det här inlägget säger mer om mig än om ”Ingens mamma”, men å andra sidan kanske det är ett gott betyg för boken? Helt klart sätts många tankar igång, även om jag har svårt att se det provokativa i att välja att inte skaffa barn. Snarare önskar jag att fler vågade fundera kring föräldraskap innan det är ett faktum. Barn ska man skaffa (vad är det för ord förresten?) för att man vill, inte för att uppfylla någon sorts norm. Punkt. Sedan vill jag gärna lägga till protokollet att man knappast blir mindre ifrågasatt för att man skaffar barn. Nope, här har vi ett klassiskt Damned if you do, damned if you don’t.-scenario. Herregud, har ni sett trådarna på Familjeliv där (kvinnliga, oftast anonyma) användare skuldbelägger mammor för allt mellan himmel och jord? Det granskandet finns i offentligheten också, om än i mer kanaliserad form. Som mamma likväl som omamma befinner du dig alltid under lupp, och det är delvis därför jag känner mig som mest tillfreds i min mammaroll när jag är hemma i vardagsrummet, fuldansande till Chris Isaak med en unge och en katt i famnen.

Read Full Post »

The RaisingIgår kväll var det så äntligen dags för den mörkervurmigaste av bokklubbar, Elitistmörkerklubben, att träffas. Boken vi läst, Laura Kasischkes ”The Raising”, avhandlades naturligtvis även om vi i gammal fin tradition ganska snart övergav bokdiskussionen till förmån för nagellack, husdjur, serier och allsköns nördigheter. Eftersom boken flirtar en hel del med akaporrklassiker som ”The Secret History” bjöd värdinnan Eva-Lotta på TSH-inspirerade drinkar (champagne och stout, precis som första gången Richard får vara med på en middag med klasskamraterna). Vi var rörande överens om att vi gillade känslan av att läsa ”The Raising” mer än själva boken. På pappret är den underbar: mystisk, elitistisk del av anrikt amerikanskt universitet ryktas hemsökas av döda kvinnliga elever och när en av skolans populäraste flickor, som bodde på ett av de mest omtalade elevhemmen, dör i en trafikolycka hopar sig frågetecknen. Är det Nicole som spökar i korridorerna, eller finns det en annan förklaring? Lägg till en antropologisk kurs om döden ledd av en tvillingmamma, sorority-mysticism och en allmänt mörk och drömsk stämning, och vi elitistmörkervurmare borde spinna som små kissemissar, right?

Nja. Visst är det stämningsfullt och bitvis välskrivet, men vi stördes av en viss stilistisk tjatighet – månen nämns orimligt många gånger utan att egentligen tillföra något – och alla orimligt vackra och smygkåta tonårstjejer och deras utstickande höftben (ständigt dessa höftben!). Heter författaren verkligen Laura Kasischke, eller är det i själva verket Lawrence Kasischke som skrivit boken? undrade Bokstävlarna. En berättigad fråga, faktiskt. Alltså: jag gillar ju verkligen den drömska Virgin Suicides-estetiken som går igen här, och har heller ABSOLUT inget emot den estetiska iscensättningen av exempelvis David Lynchs kvinnliga huvudrollsinnehavare trots klar male gaze-konstruktion. Uppenbarligen har jag svårare för samma blick i litterär form, i synnerhet när den är så genomträngande som här. Vi var heller inte helt övertygade om det något abrupta slutet men trivdes trots dessa brister i romanens övergripande stämning. Jag gillade små popkulturella detaljer – säkerligen ej slumpmässiga – som att antropologiprofessorn och ”dödsexperten” Mira, på många sätt en spegelvänd version av huvudpersonen i Marilyn Frenchs feministklassiker ”The Women’s Room”, fick dela namn med henne och att en high school-lärare som nämns i förbifarten heter Mr Garrison (hej, ”Southpark”!). Så rara små gotiska akaporrärter, detta, men jag kan inte låta bli att tycka att helhetsintrycket blir aningen lättviktigt och spretigt. Jag ger ”The Raising” tre elitistmörkerpoäng av fem möjliga. Bokcirkeln om ”The Raising” får dock full pott.

Bokbabbel och Lingonhjärta var betydligt mer förtjusta i ”The Raising”.

image

image

Read Full Post »

Kroppsideal à la Maria Lang

– Och vad sjutton ska du med en tidning till? Där upptäcker du bara att det har inträffat ett nytt sexmord och så blir du nervös och konstig och fördärvar den här oskuldsfulla och paradisiska friden.

Cam låg på en filt i gräset. Hon var iklädd en minimal och apelsinfärgad bikini och hon var så apttitretande att min vita soldräkt verkade urmodig och tantig. Men Christer stärkte, medvetet eller omedvetet, mitt självförtroende genom att konstatera:

– Puck är mycket brunare än du, Cam. Och lite rundare än hon också. Du måste vila dig och äta opp dig.

Man kunde ana hennes blickar bakom solglasögonen.

– Duger jag inte?- Alldeles för bra för att dra in begreppet oskuld i det hela. Förresten vill jag inte alls läsa om nya sexmord. Det räcker med det som vi har på gång.

(Maria Lang, ”En främmande man”, 1962)

Vad snyggt det låter med apelsinfärgad bikini, det kanske man skulle prova i sommar? Och egentligen är förstås allt jämförande, i synnerhet värderande, kroppsprat av ondo men jag kan inte rå för det, jag tycker det känns lite uppfriskande att läsa ”rundare” i en positiv konnotation. Det förekommer många kontrasterande kropps- och skönhetsideal i Langs tidiga alster. Om detta kommer jag att skriva så småningom som en del av 100-årsjubileumet, så stay tuned!

Read Full Post »

Så här på tvåårsdagen av mitt i särklass mest lästa, delade och kommenterade inlägg – jag talar naturligtvis om Katrin Zytomierska-texten – tänkte jag passa på att tipsa om en bok som på alla sätt är Katrin Z-bokens motpol. Sympatisk och inkännande där Zytomierska är dömande och kategorisk. Och framför allt: den är totalt anti-bantning och hetsiga kroppsideal. Istället ligger fokus på att läka, bli snäll mot sig själv och lära sig lyssna på sin kropp. Visst låter det bra? Det är det också.

Jag hörde först talas om begreppet Intuitive Eating på olika Health at Every Size-bloggar och när jag under ett av mina sista, och jobbigaste, återfall i en mångårig hetsätnings-/bantningsproblematik upptäckte att boken, som ursprungligen kom 1995, släppts i en uppdaterad utgåva bestämde jag mig för att klicka hem den. Sedan tog det rätt lång tid innan jag tog fram boken och började läsa den. Jag tror att jag köpte den i försomras, och började läsa nu i januari.

Intuitive Eating är INTE en bantningsmetod. Jag kan inte nog understryka hur lite bantningsmetod detta är, för faktum är att den första, och kanske viktigaste, punkten i de tio principerna för Intuitive Eating lyder ”reject the diet mentality”. De tio grundprinciperna lyder, fritt översatt av mig:

1. Förkasta bantningsmentaliteten
2. Lyssna på dina hungersignaler
3. Bli sams med mat
4. Utmana ”matpolisen”
5.  Lyssna på dina mättnadskänslor
6. Lär dig känna dig nöjd (nöjdhetsfaktorn – en släkting med punkt 5, fast mer på en själslig nivå)
7. Respektera och ta hand om dina känslor utan att använda mat
8. Respektera din kropp
9. Träna för att det är kul, och för att din kropp mår bra av det (snarare än i viktminskningssyfte – se princip nr 1)
10. Ät mat du tycker om, och som får dig att må bra

”Intuitive Eating” lär aldrig få några braskande kvällstidningsrubriker eller religiösa följare à la LCHF; därtill är det alldeles för abstrakt, självreflekterande och långsiktigt. Det är, som författarna är väldigt noga med att understryka (och nu tjatar jag känner jag), inte en bantningsmetod utan ett sätt för såväl ätstörda som normalstörda – och let’s face it, är inte ätstört det nya normalstört? – att få ett sundare förhållningssätt till kropp, mat, vikt och hälsa. Om man har dövat sina känslor med mat och/eller hetsätit sig till ett högre matintag än vad som är optimalt för den egna hälsan är det vanligt att man sakta men säkert börjar närma sig sin naturliga vikt efter att ha levt enligt Intuitive Eating-principen ett tag. Jag vet inte, jag har slutat väga mig, försöker tänka bort allt vad kompensatoriskt tränande och hets-/tröst-/straffätning heter. Försöker. Enkelt är det inte, som vi alla vet, men det känns fint att det finns en bok med ett budskap jag kan dela, och när jag försöker bryta ner de issues jag haft med mat, kropp och vikt, denna skuldnerlusade oheliga treenighet, till några grundläggande punkter så har jag lätt att hitta dem i bokens principer. Det handlar om en bantningsmentalitet så djupgående att även en handling som kan tyckas stå i motsatsförhållande till bantning – att äta en påse chips en fredagskväll, till exempel – faktiskt är en direkt konsekvens av mekanismerna bakom den bantningsmentaliteten. Jag kan bara tala för mig själv, men när jag köper en påse chips till fredagskvällen (alltid ensam – med familjen tar jag några nävar och är nöjd, vilket får mig att tro ännu mer på Intuitive Eating) gör jag det enligt följande premisser (ibland samtliga, ibland några av dem):

  • Jag förtjänar den här chipspåsen för att jag varit så duktig med maten hela veckan.
  • Jag tar en extra lång och tuff promenad imorgon bitti.
  • Allt är ändå kört, så jag kan lika gärna äta hela påsen. Skit samma om jag blir spymätt, jag förtjänar att må dåligt som saknar karaktär och viljestyrka.
  • Jag har haft en skitjobbig vecka, chips kanske får mig att må bättre. (Men jag mår aldrig bättre utan sitter där med ångest och spymättnad. For the record: jag är helt för att sätta i sig chips överlag och kan förstå att det för många är något njutningsfullt och gott, men så funkar det alltså inte för mig. Tyvärr.)
  • Jag duger inte och genom att äta den här påsen bestraffar jag mig själv. Jag ska inte ha någon belöning, men ett straff skulle sitta fint, inte sant?

Usch, det ser ju hemskt ut när jag spaltar upp det så här, men jag gör det för att jag vill hjälpa andra med samma problematik. Och vi är många, vet jag av mitt tidigare inlägg och de diskussioner jag haft IRL och i olika bloggar och sociala medier efteråt. Jag vet också att vi har det jäkligt tufft. För i en tid då ALLA, män som kvinnor, straighta som queer, unga som gamla, pratar dieter, ”unna sig” (detta hatord!) och Beach 2014-deffning behöver vi sätta ner foten och inse vad detta gör med oss. Vissa kanske kan köra 5:2 för att få bort några kilon innan semestern och därefter fortsätta ha ett någorlunda oproblematiskt förhållande till mat och vikt, även om mina varningsklockor alltid ringer när man är ute efter quick fixes. Och så måste vi inse att det finns andra utvägar än den eviga skuldbeläggande bantning-/hetsätningsbergochdalbanan.

”Intuitive Eating” är, något drastiskt uttryckt, den hjälpande handen vid stupet. En väg ut där man inte väntat sig en. Jag har läst långsamt, fokuserat på ett kapitel i taget och försökt låta innehållet och principerna sjunka in. Här sitter jag, working the principles one by one, liksom. Lite sådär klämkäckt Dr Phil-fånigt har det känts: ”Intuitive Eating” är skriven av två amerikanska dietister/läkare och det är väldigt amerikanskt, väldigt mycket självhjälp, väldigt mycket käcka slagord och hejig mentalitet. Väldigt mycket o-Dark Places, kan tyckas. Ändå måste jag säga att boken hjälpt mig. Jag kämpar fortfarande och kommer att fortsätta göra det länge, länge till. I höstas träffade jag en man i åttiotalsåldern som berättade att hans då 76-åriga fru nyligen börjat träna. ”För första gången i sitt liv är hon nöjd med sin kropp”, berättade han och jag blev så fruktansvärt ledsen. Skulle jag få behöva vänta över fyrtio år på att bli tillfreds med min kropp? Nu har jag lite förtröstan angående att kampen/resan/insikten ska ta lite mindre tid än så. Helt fri från mina nojor och tvångstankar kommer jag nog aldrig bli, men jag tänker kämpa som en rabiat liten pitbullterrier, jobba med principerna och mina tankar och känslor ad nauseum tills det någon dag, förhoppningsvis, sitter i ryggmärgen. ”Intuitive Eating” har fått stort genomslag i ätstörningsforskning och i olika www-sammanhang som propagerar för hälsa och sundhet oavsett vikt och storlek. Jag förstår verkligen det genomslaget och hoppas att vi någon dag kan leva i en värld som premierar hälsa, sunt ätande och en välmående kropp snarare än en smal kropp oavsett pris. Det lär inte hända under min livstid, men vet ni? Jag känner – ursäkta Livets ord-vibbarna – förändringens vindar! Plötsligt talas det om kropp, mat och hälsa på ett inte uteslutande bantningsnormativt sätt. Julia Skotts ”Kroppspanik” har fått ett jättegenomslag och häromdagen öppnade Julia för möjligheten till en eventuell kroppspodd (ja, snälla!). H&Ms så kallade plusmodeller har skapat ett ramaskri i medier, och BMIs betydelse känns inte riktigt lika dogmatiskt inom sjukvården längre. Eller så är det bara jag som haft tur, vad vet egentligen jag, mitt lilla smygöverviktiga (eller kanske snyggtjocka) stycke om det? Skojar bara. Typ. Äsch, respektera din kropp i enlighet med punkt 8 för bövelen!

Det här blev nästan lika långt och personligt som inläggets onda tvilling. Hoppas att åtminstone några av er orkat er igenom. Och vill ni utforska en helt annan sida av hälsa, kropp och ätande, kolla upp det här med Intutive Eating! Hemsidan som jag länkar till i början av inlägget är oerhört matig (no pun intended) och rymmer allt från de tio principerna till nyheter om forskning och föreläsningar. Som sagt, varning för überamerikansk självhjälpsmentaltet för er som har svårt för det, men det finns väldigt mycket vettigt att hämta här.

Read Full Post »

Yes, please!

Hoppas Curtis Sittenfeld kan få Lorrie Moore att börja twittra, för visst vore det fab? I vissa fall vill man att författaren ska befinna sig så långt från offentligheten som möjligt pga potentiella piedestalfall. Tänker t ex på när Alice Hoffman blev heligt förbannad över en sågning och lade ut recensentens personuppgifter i rena lynchmobben, eller Stephen Kings klumpiga uttalande om Woody Allen/Dylan Farrow-skandalen förra veckan (alltså, jag tror inte att han menade illa, men det är svårt med gråzoner på 140 tecken och man bör nog undvika ord som ”bitchery” om man inte vill bli missförstådd som han säger att han blivit…). Men Lorrie Moore inbillar jag mig skulle fylla Twitterflödet med smarta, roliga vardagsbetraktelser, snygg stil och popkulturella referenser. Ja, tack, utmärkt idé av Curtis (som också är en bra twittrare: mer kvalitet och wit, mindre egomassage). Älskade ”A Gate at the Stairs” av Moore och blev nu påmind om att jag har en fet och fin novellsamling av henne oläst hemma. Bliss.

Read Full Post »

Alla hjärtan, bittra hjärtan

In the desert
I saw a creature, naked, bestial,
Who, squatting upon the ground,
Held his heart in his hands,
And ate of it.
I said, “Is it good, friend?”
“It is bitter—bitter,” he answered;
“But I like it
“Because it is bitter,
“And because it is my heart.”
 
(Stephen Crane, ”In the Desert”)
Den här Stephen Crane-dikten från 1895 har gnagt på mitt skräckhjärta ända sedan jag snubblade över den i en Stephen King-novell för rätt många år sedan. Därefter har den fortsatt att poppa upp i diverse litterära sammanhang: i titeln på en av Joyce Carol Oates mest läsvärda romaner och, nu senast, i Laura Kasischkes ”The Raising”. Jag har alltid tyckt om dikten, inte minst för de starka skräckvibbarna. Just idag tänker jag att det även kan fungera som en liten hyllning till de hjärtan som inte är sockersöta, utan tomma, mörka och bittra. Och – framför allt – de hjärtan som inte längre slår.
 
PS: Man kan med fördel lyssna på Nicos version av ”My Funny Valentine” också, om man känner för det.
 

Read Full Post »

Older Posts »