Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for mars, 2014

image

I denna hög ryms de Edgarnominerade böcker jag tänkt läsa inför prisutdelningen i början av maj. Eventuellt blir det någon titel till, vi får se vad som hinns med.

Förra året vann som bekant Dennis Lehane med ”Live By Night” romankategorin. Ett bra och värdigt val, måste man väl säga, även om mina två favoritkandidater var Gillian Flynn (surprise) och Lyndsay Faye. Ska bli spännande att se hur juryn resonerar i år. Två av böckerna i högen hör hemma i kategorin för bästa debut, så det blir lite annorlunda vinkling på mitt Edgarläsande i år. Stay tuned!

Read Full Post »

Nora

Precis så här idylliskt är det i Nora, staden som Maria Lang modellerat sitt Skoga på. Jag har varit där varje sommar sedan barnsben och njutit av de lustiga små kullerstensgatorna där varje gatstump tycks övergå i Norasjöns blå vågor, de vackra gamla trähusen och den goda glassen. När jag invigdes i Maria Langs deckare fick denna idylliska lilla Bergslagspärla ytterligare en dimension. För så är det ju: inget Midsomer utan mord, inget Skoga utan juxtapositioneringen mellan å ena sidan det snudd på löjligt pittoreska, å andra sidan mörkret som anas under idyllen. Denna bild togs förra sommaren under mitt senaste Norabesök. Jag längtar tillbaka dit, men under tiden tittar jag på den här bilden när jag vill få en föraning av den sommar som just nu känns oändligt avlägsen. Alltså avslutar jag min insats i Fiktiviteters Langhelg med ett litet vykort från en plats som är lika fiktiv som den är verklig, där det IRL-pittoreska bokstavligen bor granne med Langs arma mordoffer. Tack för att jag fick vara med på ett hörn, hoppas att vi ses i Nora i sommar, Helena!

Read Full Post »

Allt jag kan om sex har jag lärt mig av Maria Lang. Nej, riktigt så är det inte, gudskelov, men klart är att det var genom Maria Langs författarskap jag första gången fick en inblick i något som på den tiden tedde sig ungefär lika nära mig själv som, säg, en skildring av ett gäng marsvins framfart i yttre rymden. Jag var så ung och naiv när jag för första gången läste Langs tidiga, så här i efterhand oerhört psykosexuellt laddade pusseldeckare, att väldigt mycket passerade mig förbi. Vissa säregna formuleringar – tack och lov anakronismer – trängde sig in i min oskyldiga lilla tonårshjärna; jag minns till exempel hur någon beskriver vampen Lil på följande sätt i Maria Langs i dubbel bemärkelse akaporriga ”Mördaren ljuger inte ensam”:

Lil är erotiskt sett mycket fascinerande, sade han [Rutger] eftersinnande. Men hon är en katta.

Mellan debuten 1949 och sent 1950-tal fyllde Lang sitt persongalleri med mängder av erotiskt fascinerande femme fatale-typer, men också personer som på olika sätt representerade sexualitetens slagsida, den ”misslyckade” sexualiteten i brist på det lämpliga ordet som jag gissar att Freud satt inne med: erotomaner (och erotofober), impotenta, de sexuellt frustrerade och olyckligt kära. Tyvärr gissar jag att många vid tidpunkten även räknade lesbiska Viveka Stensson, mördaren som inte ljuger ensam, till denna kategori av sexuella avvikare i Langs litterära universum. Det är i sammanhanget värt att påpeka att Lang, eller den delen heller inte Viveka själv, ser sin sexualitet som roten till det onda. Fast Viveka ytterst sett sällar sig till den tragiska, länge mer eller mindre oundvikliga ”flatan måste dö i slutet”-dramaturgi som många queerteoretiker (med all rätt) problematiserat får hon åtminstone ge ett snyggt försvarstal innan:

Nu när det hela är över och jag har försvunnit ur er åsyn kommer ni att säga: alltihop var egentligen så enkelt. Hon var en onormal människa med onormala böjelser, som till sist drev henne till två mord. Jag är ändå inte så säker på att det är så enkelt. Min kärlek var stark och normal för mig, och att den ledde mig till mitt svåra brott berodde inte på att den var särpräglad. Däremot har det kanske spelat en roll att samhället och min omgivning har varit sådana att jag tvingats leva ett i viss mån oärligt och osant liv. Det kan aldrig leda till något gott för någon människa.

(”Mördaren ljuger inte ensam”, Sid 188 i min upplaga)

To thine own self be true, som Shakespeare sade, här applicerat på den sexuella läggningen och ett samhälle som skuldbelägger och vill normalisera: detta alltså uttryckt 1949, fem år efter avkriminaliseringen av homosexualitet, trettio år innan sjukdomsstämpeln togs bort. Jag upplever Maria Lang i mångt och mycket som en moralisk författare – mer om det senare – men i vissa avseenden var hon verkligen före sin tid.

Vad är värt att döda för? Frågan ställs av Christer Wijk i ”Mördaren ljuger inte ensam”, varpå Puck replikerar ”kärlek, svartsjuka, hat”, och det är faktiskt en rätt bra sammanfattning av de tydligast urskönjbara motiven i Langs tidiga deckare. Låt oss ge oss på en liten sammanställning av de huvudsakliga motiven i Maria Langs fem första deckare:

  1.  ”Mördaren ljuger inte ensam”: kärlek, svartsjuka, hat (här framstår Pucks ord närmast som profetiska)
  2.  ”Farligt att förtära”: den enligt mig kanske allra intressantaste av Langs uttalat psykosexuella skildringar. Här har vi en mördare som begår sina brott efter en sorts perverterad hederskodex där hon upplever det som om hon ”räddar” unga flickor som förlorat oskulden till en beräknande erotoman (Langs ord, inte mitt). Puck läser Carl Jonas Love Almqvist med sin gymnasistklass, och det visar sig till sist att mördaren har sin egen lilla tolkning av de berömda orden om oskuld och arsenik. Har man inte oskuld återstår endast det andra vita, och bokens mördare framstår på sitt sjuka sätt som en sorts dödens ängel då hon delar ut arsenik till gravida gymnasister och flickor med krossade hjärtan.
  3. ”Inte flera mord”: här ligger incest, eller snarare upplevd incest, som grund för åtminstone ett av morden.
  4. ”En skugga blott”: sex, utpressning och obesvarad kärlek.
  5. ”Rosor, kyssar och döden”: på ytan är det här en klassisk arvstvist med mystiskt ändrade testementen och en död patriark, men i slutändan visar det sig även här handla om sex. Mer specifikt: åtrån till bygdens ”dåliga” kvinna och ett dråp som senare leder till mångårig impotens för förövaren. Ingenting sker utan konsekvenser i Langs värld.

Erotiken som drivkraft och katalysator för de oundvikliga små morden: i böcker som ”Farligt att förtära” är det ett så genomgående motiv att det, åtminstone ett par omläsningar senare, går att tänka på Erotiken som en slemmig tentakelförsedd tingest som likt en lovecraftiansk mardröm klibbar sig fast i ont anande människors hjärnor och kroppar. Det talas ofta om hur frispråkig Maria Lang var, men jag läser henne som en djupt moralisk författare. Det är så uppenbart att det finns två sorters sexualitet i hennes begreppsvärld. Å ena sidan den goda, sunda sexualiteten, förkroppsligad av paret Bure som visserligen inte tvekar en sekund att ligga med varandra fast de ”bara” är förlovade men ändå står för det hela och rena, det (i grund och botten) trogna och eftersträvansvärda. Å andra sidan Erotiken, denna slemmiga best som genom värddjuret Torkel Alm i ”Farligt att förtära” lyckas förtäta och förpesta stämningen på en gymnasieskola i Stockholm. Det talas vid flera tillfällen under bokens gång om en osund stämning, och till och med den trofaste Eje gör ett snedsteg alltmedan romanens oskuldsfulla hämnare försöker upprätta någon sorts skev rättvisa. Mördaren är en intressant person i och med att hennes karaktär känns som en så typisk fallstudie för den icke utlevda sexualiteten och närhetsskräck. Jag, som skrev min c-uppsats i litteraturvetenskap om bleksotsmotivet i svensk dekadenslitteratur från 1880-talet med särskild tonvikt på Stella Kleves ”Berta Funcke”, associerar lite till 1880-talets tankar om de åkommor som man trodde drabbade de unga flickor som kvävde sina lustar, samtidigt som det ansågs direkt skadligt och sjukdomsframkallande att ägna sig åt ”livad dans” och alltför mycket socialt umgänge med med motsatta könet. Maria Lang: lite frejdigt liggande, lite 1800-talsmoral. När ”skadedjuret” till sist sällat sig till den i Maria Lang-sammanhang digra dödslistan och mördaren blivit inringad är den heteronormativa lyckan åter all och Puck och Einar gifter sig en kort tid efteråt. Och så levde de lyckliga i alla sina dagar, eller åtminstone fram till nästa mord.

langfilm

Det här är ett inlägg i Fiktiviteters Maria Lang-helg. För mer Lang på Dark Places, titta igenom den här listan.

Read Full Post »

Harlan Coben

Nu finns ett inlägg om nya Harlan Coben, ”Missing You”, på min English Bookshop-blogg. Och så tipsar jag om två bra böcker av Karen Campbell och Lyndsay Faye också. In med er och läs!

Read Full Post »

Maggan och Lena, gifta sedan länge, har precis sagt ett tårfyllt farväl till älskade hunden Lukas när de sätter sig på en långflygning till Thailand. För att dämpa sorgen dricker Maggan lite för mycket (hon gör det ibland). När hon vaknar till i flygstolen sitter hennes vän Christian bredvid henne. Christian, som dog i aids för över tjugo år sedan.

Christians plötsliga närvaro får Maggan att tänka på de där åren på 80-talet då hon arbetade som volontär på Noaks ark. Vad har hon tagit med sig, och vad har hon glömt? Och vad försöker egentligen Christian säga henne?

De där åren. Under ett av Maggans – och, visar det sig i det läsvärda efterordet, även Bodil Sjöströms – första pass på Noaks Ark blir hon ombedd att bära en kista. Hon känner inte mannen som dött, men kommer att bära honom in i evigheten eftersom få andra vill och vågar.

De där åren. Liv och död ställda på sin spets, medan livet fortgick för de flesta. För mig och många andra i min generation: pastellfärgade collegetröjor, The Pinks, lördagsgodis och, då och då, hotfullt svartvita annonser vars innebörd jag inte ännu förmådde ta till mig. För Maggan och andra som befann sig i stormens öga, bara någon generation bort: sjukdom och död, skam och skuld. Över att ha drabbats. Över att få överleva. Jonas Gardell har skildrat dessa nattsvarta år i vår närhistoria, och gjort det mästerligt, i ”Torka aldrig tårar utan handskar”, men jag är glad att vi fått ytterligare en svensk hivskildring. Dels för att det fortfarande (naturligtvis) är angeläget, men kanske främst för att Gardell faktiskt – trots att man lätt kan få det intrycket – inte var den enda som berördes. Jag tänker på hans lätt osmakliga (och orättvisa) uttalande om lesbiska under aidsepidemin, ”var fanns Eva och Efva då?”. Well, det är ett faktum att många lesbiska, liksom Maggan och författaren själv, ställde upp som volontärer under de mörkaste åren. Torkade tårar när få vågade. Dessa historier behövs, och jag uppskattar verkligen att aidsepidemin nu, liksom med pocketutgivningen av Ingeborg Svenssons läsvärda avhandling ”Liket i garderoben”( som jag recenserade i somras), får ett mer mångfacetterat uttryck. ”Happy Holiday” är också en drabbande skildring av förhållandet mellan Maggan och Lena, ett komplext men kärleksfullt förhållande som jag ser fram emot att läsa mer om. Vad jag förstår är de även huvudpersoner i Bodil Sjöströms debut ”Route 66 går till Trollhättan”. Jag tänker leta upp även den snarast, för det här är underhållning, dramatik och sorg i slukarvänligt format. Rekommenderas.

Read Full Post »

image

Kunde inte motstå denna efter att ha läst om den hos Bia och även sett Elizabeth Hand länka till artiklar om boken och den omtalade twisten (har inte läst, så spoila inte!). Mycket nyfiken på vad det egentligen är som händer på sidan 77! Omdöme kommer – ska bli intressant att se hur man skriver om den här boken. Att skriva informativt och intresseväckande om en bok utan att avslöja för mycket är svårt, men kul. The Guardians recensent valde att inleda på följande sätt:

We Are All Completely Beside Ourselves by Karen Joy Fowler is a brilliant novel. I wish I could tell you all about it. But I can’t.

På tal om intresseväckande.

Read Full Post »

25. Agreed

image

Read Full Post »

Older Posts »