18. ”Maria Lang. Vår första deckardrottning” – Lena Lundgren och Lisbet Wikner

Lagom till Maria Langs 100-årsdag kommer den första biografin över en (i mitt tycke) underskattad svensk deckardrottning – den första, rentav, om man för ett ögonblick glömmer att Kjerstin Göransson-Ljungmans debutroman ”27 sekundmeter, snö” utkom tio år före ”Mördaren ljuger inte ensam”. Göransson-Ljungman hade dock aldrig samma upplagor eller mediala genomslagskraft som Lang och tävlade aldrig, så som Lang gjorde, med Stieg Trenter om vem som sålt bäst. Vinnaren fick äran att betala notan för den på alla sätt överdådiga middag de åt tillsammans varje år.

Vår första deckardrottning, således, och en av de mest lästa och älskade. Under 50-och 60-talen, då flertalet av Langs allra vassaste deckare skrevs, var hon en kändis av Camilla Läckberg-kaliber, om ni nu kan föreställa er en uggleglasögonprydd Läckberg med docentur, excentriska vanor och en faiblesse för whisky och katter (visst låter det omedelbart MYCKET bättre?). Men Langs stjärnglans falnade med åren, i takt med att den traditionella pusseldeckaren gav vika för den hårdkokta polisromanen, och när hon dog 1991 var hon i det närmaste utblottad med stora skulder, med sin litterära storhetstid bakom sig. Skulderna berodde förmodligen till stor del på hennes väldokumenterade förkärlek för livets goda: dyr mat och dryck, taxiresor i excess – en gång åkte Lang, säkerligen medveten om sitt varumärke, taxi till grannhuset på Kungsgatan i Stockholm (!). Det bör även i ärlighetens namn sägas att hennes sista böcker var erbarmerligt dåliga, och det är väl ingen statshemlighet att Norstedts, hennes förlag under drygt 40 år, gav ut dem av lojalitet snarare än för de litterära förtjänsterna. Trots det behöll Lang en liten men trogen beundrarskara bortom graven och har inte minst i bokbloggosfären många trofasta fans.

Själv började jag, påhejad av en Norabördig mamma, läsa Maria Lang som tolvåring under en regnig sommar på landet och har därefter samlat på förstautgåvor, letat mordplatser i Skoga/Nora och läst, och läst om, i synnerhet de tidiga alstren ohälsosamt många gånger. För mig var – är – blandningen av lagom otäcka mord, frispråkig kärlek och käck tidsanda oemotståndlig; lika delar mysrys och nostalgi, men det jag framför allt tagit med mig från Langs deckare är kärleken till litteratur och bildning. Utan Lang hade jag förmodligen inte lärt mig recitera Karlfeldt, Södergran och Fröding vid så ung ålder, eller varit fast besluten att läsa litteraturvetenskap trots alla oundvikliga, alltid lika tröttsamma, frågor av ”jaha, vad blir man på det då?”-natur. Langs språk och miljöskildringar har också, tror jag, till viss del smittat av sig på sättet jag skriver och tar mig an deckargenren. Dagmar Lange, so much for answer for.

I sjuan skrev jag ett något överambitiöst arbete om Langs liv och böcker, och visst hade det varit kul att lägga ut det på bloggen i samband med den här recensionen? Tyvärr verkar uppsatsen ligga och samla damm i ett källarförråd, men jag lovar att hojta till när och om den dyker upp.

Jag visste mycket om Lang innan jag läste Lundgrens och Wikners biografi, men fick trots det lära mig en hel del nytt. Det är ett ingående och medryckande porträtt över människan Dagmar/Maria som tecknas. Vilken komplex och häftig person hon verkar ha varit! Fullkomligt stencool. Så här kunde till hennes egendesignade festinbjudningar se ut:

Kattälskare, nattuggla, livsnjutare, devot humanioraförespråkare och lokalpatriot: det är lätt att tjusas av Langs excentriska och sympatiska sidor. Samtidigt träder en annan, inte fullt så smickrande sida fram genom boksidorna. Lang var en fullblodsegoist av sällan skådade proportioner, räknade kallt med att alla – förläggare, vänner, kollegor, ICA-handlare – skulle dansa efter hennes pipa och tvekade inte att säga upp bekantskapen med trogna vänner när de inte följde hennes minsta nyck. Faktum är att jag ibland associerar till Langs fiktiva universum. Inte, som man kan tro, till den charmigt småfnoskiga Almi Graan, som var författarens självutnämnda alter ego. Nej, mina tankar gick till ett av mordoffren; samma person, faktiskt, som Lang var nära att ta kål på med det perfekta mordet tills hon och läkarvännerna Karin och Birger Bringel insåg att de inte kunde servera svenska folket ett ospårbart gift. När Langs allra mest domderande och egocentriska sidor beskrivs kommer jag att tänka på ”arvtanten” Adèle Renman från en av Langs mest läsvärda deckare, ”Mörkögda augustinatt” (1956). Adèle beskrivs som gränslöst gästfri och generös, en fantastisk och glad värdinna, men också ”rätt odräglig med sina tyrannfasoner” (citat allas vår Puck Bure). Kanske, som lillasyster Hedvig föreslår, är hon bara ensam. Kanske går detsamma att säga om författarinnan.

Samtidigt var Lang en feministpionjär: som yrkeskvinna och akademiker, men också i sitt icke-normativa sätt att leva. Hade en manlig författare pikats för sina dryckesvanor eller fått beslutet att förbli ensamstående ifrågasatt på samma sätt? I skildringen av Maria Lang dyker många gråskalor och motstridiga infallsvinklar upp, vilket jag verkligen uppskattar. Författarna slår an precis rätt ton: saklig, ibland med en lätt undertydd munterhet som rimmar fint med huvudpersonens egna tilltal.

”Maria Lang – vår första deckardrottning” är oupphörligt underhållande som levnadsteckning betraktat. Som litteraturvetenskaplig biografi är den aningen svagare: visserligen redogörs det för böckernas huvudpersoner och återkommande teman, inte minst med utgångspunkt i de första böckerna, och det är särskilt kul att läsa kapitelet om hur Lang och läkarvännerna med nogsam research planerar diverse giftmord, men jag saknar ett mer övergripande, teoretiserande perspektiv på de 42 vuxendeckarna. Med tanke på det digra materialet blir det lite väl kortfattat och jag saknar en mer ingående redogörelse för flera favoritböcker. Alltså: detta kan vara ett fall av ”mycket vill ha mer” och jag är ju kanske inte den genomsnittliga läsaren med tanke på min mångåriga Langnördighet. Det kan mycket väl vara så att författarna gjort ett medvetet val med avgränsningen för att locka en så bred läsekrets som möjligt och det må väl vara hänt.

Nördighet, ja… Det är lite trist, måste jag (part i målet som jag oundvikligen är) säga, att bokbloggarnas betydelse för Langs författarskap under 2000-talet över huvud taget inte nämns i det inledande kapitlet om den nya Langboomen. När jag besökte Maria Lang-guiden Magdalena Perssons ”Skogastuga” 2010 – innan filmerna och nyutgåvorna – var de enda mediaklippen från de senaste åren tagna från olika bokbloggar. Vi bokbloggare har, mitt uppe i pågående radioskugga från gammalmedia, skapat Langkalendarium, skrivit ingående texter och jämfört originalutgåvor som vore det 1953. I ett specifikt medium har med andra ord ryktet om Maria Langs död varit betydligt överdrivet, och när hon nu tagits på nåder igen är det väl kanske oundvikligt att vi känner oss en smula försmådda. Vi har ju trots allt funnits där hela tiden. Nåväl, jag ska inte uppehålla mig mer vid detta; de djupt partiska rönnbären, ni vet.

Dagmar och jag för ett par Skogasomrar sedan.

När jag nu spottat ut de där rönnbären kan jag konstatera att ”Maria Lang – vår första deckardrottning” fungerar lika väl för Langnovisen som inbitna fans, mycket tack vare alla roliga detaljer om denna märkvärdiga kvinnas liv. Jag lägger ifrån mig boken med en nytänd kärlek och nyfikenhet till Lang som person och författare. När ni läst denna underhållande och faktaspäckade biografi, leta gärna reda på Maria Langs självbiografi ”Vem är du? Dagmar Lange eller Maria Lang” från 1985. Och framför allt: läs böckerna! De håller fortfarande, i synnerhet de tidiga.

PS: Ni har väl inte missat att Fiktiviteter har Maria Lang-helg snart? Lördagen den 29 mars, två dagar innan 100-årsjubiléet, kommer att bli Maria Langs dag i bokbloggosfären. Jag kommer självklart vara med på ett hörn.