Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for april, 2014

image

Mina barn känner mig väl.

Read Full Post »

90210KellyMarilynMe

Marcusbiblioteket och jag har mycket gemensamt: bokmissbruket, kattfixeringen, Morrissey, popkulturtourettesen, etc, etc. Och så är vi båda i skrämmande stor utsträckning formade av ”Beverly Hills 90210” – Marcus så till den grad att hans katter heter Dylan och Kelly. Själv samlade jag under nittiotalets första år nogsamt allt som skrevs om Bevvan i en särskild seriemördarpärm pärm och skrev sedan om allt och publicerade i min egenväldigt utgivna skoltidning. När vi nåddes av nyheten att Jennie Garth utkommit med självbiografin ”Deep Thoughts From a Hollywood Blonde” bestämde vi oss för att läsa boken och sedan publicera våra tankar och hejdlösa associationer som en chatt. Här är den, helt ocensurerad. Enjoy!

16.04.2014 16:22

Marcus: Jag skriver här istället nu, ska vi ses här strax efter 14:15 imorgon då? Eller är skype bättre?
Eller missförstod jag dig så att du hellre ville ta alltsammans efter påsk? Förlåt för att jag är lite snurrig.

Helena: Hej hej! Det är nog jag som är snurrig. 🙂  Om det är ok för dig tar jag det gärna efter påsk. Lätt kaotiskt just nu.

M: Haha 🙂 Okej, jag trodde du föreslog 14:15 för att du gärna chattade under bilfärden. Typ lite sådär 80/90-taligt då man har telefonmöten i baksätet av en town car för att man måste jobba 24/7. Typ Working Girl.
Men då tycker jag vi tar det någon gång efter påsk, ser jättemycket fram emot att prata om den här boken med dig! Säg bara till när du kan. Nästa vecka jobbar jag inte så mycket så jag är tillgänglig när du kan!

M: Bra att ta det efter påsk så hinner jag kanske få tag på tvserien ”The $treet”

H: Haha, 80/90-talstowncarliknelsen funkar tyvärr inte lika bra då man har två barn son ropar ”MAMMA ÄR VI FRAMME SNART” stup i ett.

M: Har du ingen såndär ljudisolerad ruta som du kan sköta med en knapp bara så att den åker upp mellan fram och baksäte? Det låter lite konstigt i mina öron…

22.04.2014 08:38

H: Chat imorgon kväll? Eller på torsdag?

M: Hej, blivit dunderförkyld så bäst med torsdag, då bör jag nog vara lite klarare i huvudet. Ska bli kul!!

22.04.2014 21:30

H: Krya! Ses på torsdag!

23.04.2014 08:02

M: Tack. Säg till på torsdag när du har tid.

H: Absolutely!

M: Jag lajvar Val Kilmer i tombstone tills dess.

M:

H: Hahaha!

23.04.2014 08:07

H: Hey Val! Ikväll strax efter halv nio?

M: You’ve got yourself a deal m’am.

H: Mighty fine o’ you, mistah! Hörs snart då.
PS: Var inte Jason Priestley med i Tombstone? Haha.

M: Det gör vi, blir perfekt, hinner precis se klart Captain Phillips. Tom Hanks har otur på jobbet ännu en gång.

JA Jason Priestly var med!!! Det hade jag glömt. Att du har koll även på min favoritwestern of all time borde jag kunnat fatta men är sjukt impad.

H: 🙂

23.04.2014 20:28

H: Är du där? 🙂

M: 1 min, ska hämta vatten

H: Okej!

M: Hej, nu är jag här. Herregud vad Tom Hanks tokar till det varje gång han är på sjön.

H: Hehe. Ingen baseboll denna gång dock, right? 🙂

M: Haha! Wilson var faktiskt en volleyboll. Men alla bollar är väl likadana för dig antar jag!!

H: Haha, JA.
Dock att det var baseboll i Tjejligan (som jag älskade).

M: Baseballfilmer älskar jag nästan lika mycket som westernfilmer, ser ALLT i den genren.

H: Jag tänkte så här: vi skriver var sin liten inledande text till våra inlägg följt av vår chatt (som naturligtvis kommer att bli så fab att den kan pubbas rakt upp och ner) och så kommer vi överens om att publicera samma tid. (Jag har förberett lite stolpar.)

M: Jättebra!
Jag har förberett lite nervositet
Bra tajmat att vi gör detta på just en tbt!

H: Hehe. Nervositet är bra! Positiv stress. Tror du inte Brenda var nervös på hotellrummet under sin prom då? (Eller Donna efter champagneskandalen.)

M: Ja just det! Jag önskar att jag hunnit se om serien. Men de sista säsongerna såg jag relativt nyligt åtminstone. En grej jag tänkte på nu när jag läste boken var att hon relativt tidigt i boken skriver om hur det var ett helt nytt grepp att sända även på sommaren, att sända deras sommarlov.

M: Och resten av säsongen var ju också väldigt i synk, att prom kom ungefär när skolan var på väg att ta slut osv.

H: Ja, det tänkte jag också på! Jag älskade sommarprogrammen. Hade till och med de avsnitten som bok, courtesy of Läslusen.

M: …så att vi som tittare hela tiden levde parallellt

H: Helt klart fanns det en poäng med det. Att låta Bevvan bli en glamourös avspegling av en hel generation kids skolliv, termin för termin.

M: När jag nu tänker på det efterhand så var det ju verkligen ett genidrag eftersom det gick noll av värde på sommaren. Jag hade faktiskt några av böckerna också. Detta TROTS att jag aldrig läste böcker. Jag som Elvis-fan har ju hört i hundra dokumentärer om hur Elvis födde den första ungdomskulturen. Men Bevvan tycker jag var det första som verkligen handlade om teens riktiga liv.

M: Bortsett dock från att alla skådespelare var 32 och gav en sjuka komplex…
Steves torso liksom..

H: Haha, ja!

H: Jag tittade dock aldrig på Steves torso. Dylans polisonger räckte.

M: Dylans pannveck…
I prefer the pannveck framför sideburns any day of the week

H: I prefer Byrondiktsamlingen han gömde i handskfacket.

M: Haha ja exakt! jag tror jag bloggat om den nån gång.

M: Men tycker du hon beskriver mycket om hur det var att forma en generation?

M: Hur det var att vara mitt i det liksom?

H: Inte tillräckligt mycket. Det känns Ang huruvida Jennie fattade att hon var med och formade en hel generation: nja. Det känns som om hon var väldigt ung och aningslös när det hände (vilket man fattar) och upplevde åtminstone de första åren som en enda dimma. Är btw sjuuukt besviken på bristen på scoop! Kan det verkligen vara så att INGEN låg eller ens hånglade med varandra på denna tonårshormonella drömfabrik i Van Nuys?! Pengarna tillbaka!

M: Ja alltså ärke-Garbon, och vår gemensamma vän, Steven Patrick, var ju till och med generösare med juiciga scoop. Det känns som att hon mest drar förbi Bevvanåren för att hon måste. Hon vill mest påpeka att de alltid kommer hålla ihop. Kanske är det för att det blev som en familj, man kan störa sig på sin familj otroligt mycket men man kanske inte skvallrar om den för det?

H: Mmm. Det skulle jag möjligen kunna köpa. Den lojaliteten känns fin. Och så detta att hon privat är bästis med Shannen!

H: Men du, vi måste ju ta upp denna delikata fråga (kanske den viktigaste vattendelaren för vår generation). Är du Team Kelly eller Team Brenda? Alltså, jag inser att dina katters namn kan vara en giveaway här…

M: Ja det är ju Generation X:s Tommy Steele eller Elvis.
Innan vi går in på Team Kelly/Brenda: hon skriver på ett ställe att det är EN person hon inte skulle vilja träffa igen. Men den återkommer hon aldrig till igen.
s.59
Men hon kanske inte syftar på någon i järngänget där…

H: Just det! Gick det inte några rykten om att det var en gästskådespelerska som var typ love interest till någon av killarna som inte alls kom överens med huvudrollstjejerna?
Så fick hon gå, bara så där. Någon av Brandons flickvänner kanske? Någonstans ser jag ett Okejscoop i nejden här…

M: Tänk om det var hon som var ”galen” (läs: hade typ generellt ångestsyndrom) i serien?

H: (Jag hade förresten en pärm med utklipp om Bevvan som jag uppdaterade maniskt, undrar vart den tog vägen?)
OMG, Emily Valentine? Som dejtade Jason Priestley på riktigt? Skulle kunna vara hon.

M: How very seriemördar-scrapbookigt av dig 🙂

H: Emily Valentine var ju lite som Brandons Betty Blue.
Eller hur! 🙂

M: Jamen verkligen, hon hade väl kort hår också, typiskt tecken på att hon är bad news i denna typen av serier.
Okej tillbaka till lagen

H: Kort hår = the kiss of death, i en rak linje från Bevvan till Top Model. (Undantag: Elyse. Ja, eventuellt någon till.) Lagen var det ja!

M: HAHAHAHA!
Jamen så hamnade väl Emily på psyket också?

M: Där korthåriga hör hemma typ.

H: Japp, och försökte bränna upp något? Minns inte vad.

M: Who knows, sin BH kanske?

H: LOL
På tal om kort hår: kul att enda gången som Tori Spelling sade något negativt till Jennie Garth var efter att hon klippt den där fruktansvärt oklädsamma tantfrisyren!

M: Min sambo föreslog att vår andra katt skulle heta Brenda eftersom hon är Team Brenda (Brenda var först på bollen osv.) Jag la in veto där eftersom jag är så Team Kelly att det finns inte.
Haha ja Tori väljer sina strider!

H: Minns du hur KRÄNKT man kände sig när man slog på teven och Kelly hade klippt av sig håret?
Men förlåt. Berätta mer om din relation till Kelly!

M: Jag minns att jag tolkade det som att rollkaraktären klippte håret för att skaka av sig våldtäkten.
Men i boken var det ju bara för att hon tyckte det var jobbigt att föna håret varje dag

H: Viss skillnad på det emotionella djupet där…

M: Jo en aning hahaha!!
Såhär är det med Brenda, hon var en barnunge som visserligen var kär men Kelly älskade Dylan på ett annat sätt.
Kelly förstod Dylan.

H: Nu kommer jag att säga något oerhört diplomatiskt.

M: På det sättet som Muminpappan förstår Snusmumriken när alla andra står och gapar när han ger sig av.
Jag vet ju att du är team Brenda sen gammalt..
Men säg gärna nåt diplomatiskt ändå!

H: Jag har alltid varit Team Brenda. ALLTID. Så här i efterhand inser man ju att både hon och Kelly var osäkra, jobbiga tonårstjejer med diverse kors att bära, men när det begav sig var jag helt och hållet på Brendas sida. Scenen där hon gör slut med Dylan för första gången medan “Losing My Religion” spelas på bilradion och de ser ut över Hollywood Hills… alltså, jag ryser. Fortfarande.

H: I synnerhet i början hade Brenda en sårbarhet och osäkerhet som verkligen tilltalade mitt lilla tweeniejag (jag var tio när Bevvan började visas på TV4 och rapporterade nogsamt allt av vikt i min egenupptryckta skoltidning Step, döpt, förstås efter New Kids on the Blocks bästa låt). Och så frisyren! Fatta hur knäckt jag blev när vi skulle ha Bevvanparty med utklädning och jag – på det där typecastade, halvt småmobbade sättet som var standard på den tiden när tjejer skulle göra saker tillsammans som tangerade “typer” och utseende” – fick höra att jag inte fick vara Brenda för att jag hade mörkt hår. Kelly fick jag inte heller vara, för jag var tydligen inte tillräckligt lik henne. Återstod Andrea (jag hade inte glasögon på den tiden) och Donna (däremot hade jag korta jeansshorts, långt, mellanblont hår och en vit knytblus…).

H: (Innan du får ångest nu och undrar om jag snortat kola för att få maximalt antal nedslag per minut: detta skrev jag alldeles nyss innan chatten började, jag måste alltså bryta autenticiteten och magin en smula. Sorry!)

M: Haha!! Jag tog faktiskt en dusch för att skärpa till mitt förkylda huvud så ha inte dåligt samvete för ditt kokainmissbruk. Jag vill på riktigt köpa ett av dessa tidiga fanzine!
För mig var det ett problem att Brenda hade så vanliga problem, var så medelklass och hade det så tryggt. Kelly däremot hade så mycket ångest i sin familj.

H: Okej, det diplomatiska: jag kommer alltid vara Team Brenda av känslomässiga och identifikationsmässiga skäl. MEN! man behövde ju Kelly också. Som motpol, om inte annat. Första gången jag kände något slags sympati för Kelly var under sommaren då hon var otrogen med Dylan och Brenda var i Paris. Där blev hon något annat än poppistjejen med den perfekta garderoben. Jag kan inte säga att jag någonsin kom att älska Kelly, men jag måste erkänna – med risk för att bli mordhotad av Brenda/Dylan-shippers i yngre medelåldern – att jag någonstans älskade Kelly och Dylan tillsammans. Där har du en poäng. Kelly förstod faktiskt Dylan på ett annat sätt än Brenda, och de kändes djupare och mer harmoniska som par.

H: Önskar att jag hade kvar mina Bevvanfanzines.
Håller helt och hållet med om att Kellys problem kändes mer äkta, råare på något sätt. Avsnitten om Kellys mamma och hennes missbruk gjorde ont på riktigt.

M: Jo. Och ätstörningarna.

H: Samtidigt tänker jag att Brendas mer konstruerade problem är oerhört signifikativa för väldigt många unga tjejer. Manusförfattarna lyckades liksom implementera flera lager i de vanligaste tonårsproblemen genom att utgå från olika familjesituationer. Egentligen var ju Brenda en riktig brat.

M:  Jo rent dramaturgiskt så är ju uppsättningen av gänget så att alla karaktärer är liksom en egenskap och har man en 7-9 karaktärer så har man ju väldigt många kombinationsmöjligheter. Det är tråkigt att Jennie Garth inte går in mer på det kreativa arbetet med 90210.

H: Ja, visst är det

H: VAD är dealen med att kändisar systematiskt håller igen på det som de VET att alla vill läsa om, dvs det som breakade dem och gett dem chansen att skriva (“skriva”) en självbiografi över huvud taget? Jag tänker på Traci Lords Nattens barn, där hon redan efter en tredjedel av boken lämnat porrkarriären bakom sig och skriver sida efter sida om inspelningen av Tommyknockers på Nya Zeeland. I Deep Thoughts of a Hollywood Blonde lämnar Jennie Garth Bevvan bakom sig på sidan 115. Lite fräckt nästan, tycker du inte?

M: Jo och jag tycker det är synd också att hon verkar vilja skriva en ”personlig” skildring. Men eftersom hon inte vågar det hade hon ju kunnat gå åt andra hållet och skriva om sitt yrke. Eftersom hon på många sätt lärde sig yrket under bevvan-tiden måste det ju vara många saker hon borde ha analyserat för att få till det. Hon är ju en grym skådis men nämner i stort sett ingenting om alla dessa års arbete

H: Liksom, ooh, halva boken kvar att götta sig i Dancing With the Stars, Amanda Bynes pre-breakdown och skilsmässan från Peter Facinelli! Oh goody, det var ju precis det man ville ha! NOT.

M: Icke att förglömma: hon skaffar en labradoodle
(med reservation för stavfel)

H: Pearl! En amerikansk version av Pärla, aka min lillkatt! Worlds! Colliding!
Ja, den labradoodlen glömmer man ju inte i första taget.

M: Ja det är väldigt läskigt detta ibland…
Nej Pearl fick ju ett av de sista kapitlen. Helt random.

H: Och de sista kapitlen är jättejättekorta!

M: Ja det är verkligen som att de hade en deadline och ett sidantal de var tvungen att komma upp i. Det är dock lite intressant att hon genom hela boken pratar om sin ensamhet. Och så fort hon blir lämnad av sin man så tar hon in ett kamerateam som håller henne sällskap.

H: Överlag tycker jag inte att Garth är tillräckligt personlig. Man lägger ifrån sig boken och har fortfarande den där bilden av en perfekt, blond Middle America-tjej som förblivit sann mot sig själv och sprider ut små ”sanningar” av typen ”We just have to let life happen”.
Ensamheten tyckte jag var intressant! Och så detta att hon städar helt maniskt första natten utan barnen efter skilsmässan. Samt att hon har en inre plats hon kallar Schweiz.

M: Ja!! Man får nästan läsa den här boken som om man jobbade på Bletchley Park. Ibland ”råkar” det ju komma upp såna där saker.

H: Men ändå, Tori Spellings självbiografi var sååå mycket roligare. Känns som om hon bjuder på sig själv på ett helt annat plan.
Har du läst Shannenboken?

M: Jag har ej läst den men i hennes dokusåpa när hon och hennes man skaffar ett B&B så börjar den ju med att hon berättar att hon är broke, blivit snuvad på arvet och måste göra serien för att klara sig. Så hon fattar ju vad publiken vill ha.
Ej läst Shannenboken tyvärr 😦 Har du?

H: Nej, men jag är sugen!

M: Mot slutet skriver ju Garth om att hon lagt mycket pengar på terapi, shamaner osv. Men det är ju typ en enda mening. Det känns som att hon är otroligt privat.
Därför jag velat se mer av yrkeskvinnan.

H: Ja, exakt! När hennes man vill skiljas nämner hon i förbigående att de suttit i massor av terapisoffor. Men det är så mycket som förblir antytt.
Jag hade också föredragit mer fokus på hennes skådespeleri. Och kanske en medförfattare som kunde rensa bort alla ”you know what?” och talspråkligheter. Inte så att jag väntar mig prosalyrik, men…

M: Jo. Och det tråkiga är ju att det går att skriva om allt sånt utan att bli privat egentligen. Hur är det att vara känd person och sitta i ett väntrum hos parterapeut osv..

H: En grej som jag störde mig på jättemycket var hur oerhört stor del av Garths identitet det är som verkar sitta i hennes blondhet. För mig har det där alltid varit något jag försökt jaga bort med subkulturella medel och hårfärg. Att man liksom VILL vara den typiska blondinen. På ett ställe skriver hon ju till och med att hon i sitt liv aktivt låtit bli att tänka och känna saker och kopplar det direkt till den blonda identiteten. Wtf? Deppigt ju.

M: Jag tycker däremot det är kul att den där Emily Heckman som spökskrivit inte redigerat . För vad hade blivit kvar då? Nu är åtminstone stilen så ojämn att den känns personlig. Jag tror liksom på att hon skrivit den själv, vilket jag ju inte gör med mångas självbiografier.

H: Intressant att Garth IRL verkar vara så otroligt mycket normis medan Shannen, vars rollfigur ska symbolisera den ”vanliga” medelklasstonåringen, är den som verkligen gått mot normerna och strömmen och haft ett tufft liv.

M: Jo, Bara Ian Zering/Steve som är exakt som sin karaktär.

Men angående blondinskapet: det tycker jag blir en sån grej som faktiskt är lite privat eftersom hon inte verkar se det själv och därför inte kan klippa bort det – hon är ju efter alla år i branschen så otroligt brydd om vad folk säger om henne. Hur hon ser ut på bild osv.

Och det förstår jag, men hon kommenterar det aldrig. Istället försvarar hon det på det gamla vanliga sättet: jag är också en vanlig person som måste sminka mig för att se så snygg ut som jag gör på teve. Jag vill bara skrika: MEN FÖRSVARA DIG INTE!!

H: Precis, och också väldigt signifikativt att hon färgade håret mörkt (i typ fem minuter) efter att hon slutat med Bevvan.

M: Ja det känns som en Aaron Spelling-skriven karaktär skulle klippa sig eller färga eller både och. I en dramatisk scen framför spegeln.

H: Haha, gud så meta!

M: Jo eller hur!

H: Jag tänker att hennes inställning måste ha att göra med att hon var så sjukt ung när hon blev känd? Hon är ju uppvuxen i kändisskapet, även om den tidens kändisskap säkert på många sätt var lättare än vad det är idag.

M: Jo exakt. Men det är ju det hon inte skriver om. Vi får inte veta varför hon bryr sig.

H: Jag tror att vi båda två är överens om att vårt förhållande till Kelly och Bevvan är oändligt mycket starkare än förhållandet till Jennie Garth. Har du några djupa tankar du vill avsluta med?

M: Att hon tänker på sin vikt och paparazzis direkt efter skilsmässan när hon går upp sin ”sad kilos” är ju ett tecken på en sjuk värld. Men det är ju också ett tecken på hur omedveten hon är om att det är världen som är sjuk och inte hon när hon stolt deklamerar några sidor senare hur hon snabbt jobbade bort dem.

M: HAHA det där var inte mina sista djupa tankar
Mina sista djupa tankar: jag hatar burkchampinjoner på pizza. Du?

H: Ja, hu, det där var jättedeppigt! Att hon enbart såg viktminskningen som ett tecken på att hon mådde bra. But that’s Hollywood for you.

M: Jo, det skulle vara så intressant att få veta mer om hur det är att vara på insidan av allt det där. Men hon verkar vara fast i det på ett ganska omedvetet sätt.

H: Jag är faktiskt Team Jennie där. Älskar burkchampinjoner överlag. Dock hatar min man det, så jag och en av mina bästisar brukar frossa i burkchampinjoner när vi ses. På pizza, i köttfärssås…
Frågan är om jag – eller Camus för den delen – har några tankar som kan rivalisera med Jennies burkchampinjonsfilosoferande? Jag tror inte det.

M: Och sen ba fruktsallad i sockerlag på burk?
Väldigt 90…

H: 90’s made me, babe!

M: HAHAHAHAHA!

M: Ja mig med. Beverly Hills var en så otrolig del av mitt liv. Min sambo kallar mig för Cable Guy ibland för att mitt förhållande till mina favoritprogram är så starka.

H: Eller ja, strikt taget var det ju 80-talet. Men du vet det där som Simone de Beauvoir sade om att man inte föds som kvinna, utan man blir det? Jag tänker att man har definierande ögonblick i ens liv som gör en till den man är.

M: Jo, tänker du att du formade dig själv med den kultur du tog in?
Uppfostrade dig själv?

H: För mig är den där scenen med Brenda, Dylan och Losing My Religion i Hollywood Hills ett sådant ögonblick. Och faktiskt också Dylan och Kelly i poolen (typ första gången jag tänkte på hur sex och fysisk närhet skulle kunna vara).
Ja, med hjälp av Aaron Spelling, My So-Called Life, R.E.M. och The Smiths. Och så alla Läslusenböcker om eviga sommarlov, icke att förglömma.
Bevvan-Cable Guy! ❤

M: Jo, jag minns också de scenerna. Jag tyckte också det var så skönt att se att det fanns de som delade samma problem. Eller som bara var fast i problem av olika slag. På det sättet var de väldigt verkliga. ”Kan de ta sig igenom detta så kan jag” typ. Jag tänker att de som hade hiv, var utsatta för rasism, hade en missbrukande förälder osv. måste ha helt andra förhållanden till de olika karaktärerna. Känns ju som att ALLA problem som finns gicks igenom där

H: Ja, och ingen gick igenom så mycket som Kelly Taylor! Jisses alltså vilka storyarcs hon fick de sista åren.

M: Ja, sånt skulle jag velat veta hur det gick till. Hon fick ju så otroligt mörka delar. Både hon och Dylan. Hon var ju den rika blondinen men hon var ju sååå goth.

H: Måste erkänna att jag knappt orkade läsa ut boken, men oj vad sugen jag är på att se om de tidiga säsongerna av Bevvan nu!

M: För mig var det tvärt om. I början var den så seg, men sen när jag kom på att jag måste läsa mellan raderna och se vad hon inte skriver om så tyckte jag att det blev bättre. Var ju t.ex. helt sjukt att hennes man bara struntade i barnen och henne.Hon var en av de hårdast arbetande skådespelarna och han var en nobody. Ändå var det hon som skulle ha barnen på jobbet?! Jävla ”Peter the drummer boy”

H: Du har rätt! Man får lägga an någon sorts isbergsteknik för att hitta det intressanta. Dvs det som inte sägs.

Dock att Peter Facinelli är sjukt het som Carlisle i Twilight.

(Just sayin.)

M: HAHA! Jo men inte nog med hotness för att väga upp den frånvaron. Kanske att en lungsjuk Val Kilmer hade kunnat heta sig ur ett sånt läge men inte den gubben.
Det var bra sammanfattat med isbergstekniken! Det är nån sorts omedveten isbergsteknik.

H: Tack! Gud, du och Val Kilmer alltså.

M: Om du visste vilka förebilder jag har alltså.

H: Ska vi avsluta med en ikonisk bild från Bevvans endless summer? SOM man har tittat på den här bilden (och undrat varför stackars Andrea får ha singoallablus istället för bikinitopp?).

H:

M: För att hon är duktig i skolan..?

H: Och har glasögon.

M: Jo bra avslutning! Vänta ska bara hitta lämpligt citat jag skrivit upp

H: Tycker så synd om henne när hon vill ge sig själv till Brandon i födelsedagspresent pga uppenbart sugen, och så blir han bara helt dissig.
Någonting dog i mig under det avsnittet. Plugghästen får aldrig ligga med snyggkillen.

M: Han är så jävla douchig där.
Steve och Andrea borde varit ihop om jag skrivit. Tänkte jag redan då.

H: Jaa, de hade ju asbra UST!

M: jo och de var så himla fina mot varandra jämt
nu hittade jag citat, ska bara skriva ut det

H: Det här har varit så himla kul, men nu jamar min katt som en besatt och jag måste nästan göra en Helena Dahlgren dvs. gå och lägga mig före kl tio. Hittade du citatet?

SMURF. Skojar.

M: ”Think of it as the 90210 version of us galloping bareback on horses down a deserted beach at sunset. You get the picture. I was wearing a PG-13, yet supercute bikini; Luke was wearing board shorts. And of course, just to make it hotter, we were both wearing big, bulky life jacket. Nineties sexy!”

M: A PG-13 biking liksom haha

H: Detta är klart ❤
Hon slår ju verkligen huvudet på spiken där med det barnanpassade som ändå inte väjde för sådant som var mörkare och svårare än vad som tidigare visats i tv.

M: Det var kul att få ha dig till 2145, jag trodde din deadline var 2130 vanligtvis.

H: Jag sträckte ut min deadline 15 min för din och Konstens skull.

M: Det kan vara det finaste någon sagt till mig på väldigt länge!

H: Jag tänkte btw nästan att vi kan köra chatten från 16 april då vi försöker få till chatten? Blir autentiskt och kul liksom, och så får vi in ännu mer Val (plus Tombstonebilden då)!

M: Haha ja!!

H: När ska vi pubba inlägget tycker du? Måndag? Brukar vara bra bloggdag, många läsare etc.

M: Finns en bild från efter hennes skilsmässa när hon skjuter sin assistens med paintball som tröst som jag såg i hennes country-dokusåpa. Den kan jag klistra in på lämpligt ställe

jennie garth paintball 2

H: HAHAHA! loves it.

M: Jo måndag blir bra! Ska jag sammanfoga allt till wordpress-lämplig text?

H: Jättegärna! Tack!
Vi är ju faktiskt sjukt roliga! 🙂

M: Jag skickar den i helgen. Väldigt kul detta! Ja vi är jätteroliga hahaha! Jag skulle kunna sitta hela natten!

H: Jag med!

H: Vi får samarbeta någon annan gång tycker jag. The world deserves our wit.

M: Ja jättegärna fler gånger!!

H: Som sagt, skitkul! Ser fram emot att pubba! Tror många kommer älska.

M: Jo. Det var ju stort i typ alla grupper.

H: Godnatt då! Hälsa Kelly och Dylan. 🙂
Vi kanske skulle ta varsin selfie tillsammans med boken också och lägga upp på Instagram som reklam när vi pubbat inlägget?

M: JA!! Fan vad bra du är på att styra upp sånt här.

H: Like a boss, haha. (Brukar kallas allas mamma på jobbet pga styr upp automatiskt.)

M: Fast jag tänker mig mer som en skillad regissör. Fast du får gärna vara min mamma också

M: ok nu slutar vi innan det blir weird

H: Haha, okej.

M: Då mailar jag dig under helgen!
Sov gott

H: ÅH! Nittiotalssnyggheten! Den måste vi också ha med.

Detsamma när det blir dags! Hörs!
Kram kram

M: Kram!

Read Full Post »

Idag är det Världsbokdagen, och vad kan vara en mer passande aktivitet än att hämta och öppna årets hittills tyngsta förhandsexemplar? (Signerat dessutom.) *nynnar på Britney Spears ”Lucky” och överväger att skaffa livvakt åt boken*

”The Paying Guests” utkommer i augusti.

image

image

Read Full Post »

Min påskhelg: jag och barnen i sommarstugan. Sol, utflykter, promenader, godis och natur, och så ett par (alltför korta) stulna läsögonblick i solen. Jag hade med mig tre böcker, men det ville sig inte riktigt trots lovande upplägg (april, denna grymmaste av läsmånader, som sagt). Men! Sedan hittade jag ”Astas bok” i bokhyllan och så kom allt tillbaka till mig.

Hur jag hittat denna svåråtkomliga lilla Barbara Vine-pärla på en vindsloppis i Nora förra sommaren.

Hur jag med en närmast övernaturlig självkontroll (jfr icke besvarat booty call från ”Supermatural”-Dean) ställde ”Astas bok” i sommarstugebokhyllan så att jag skulle slippa våndas över att ha med mig fel bok nästa gång.

Hur jag, fru Motsatsen till teflon (everything sticks), glömde alltsammans.

Det blev inte särskilt mycket läst i påsk, men det lilla jag lyckades lura till mig: ååhh! Är så lycklig över att jag har en hel hög med olästa Barbara Vine att se fram emot – hemma och i stugan.

Hoppas att ni haft en fin påskhelg, med eller utan läsning.

image

image

image

image

image

Read Full Post »

Igår kväll släpptes första trailern för ”Gone Girl”. What’s the verdict? Är ni pepp?

PS: Pulitzerpriset till Donna Tartt, wee!

Read Full Post »

Läsläget

Jag vet inte om jag håller med T.S. Eliot om att april är den grymmaste månaden, men det är i vilket fall som helst en av de månader under året då min lästid sjunker drastiskt. Livet, det i IRL-tappning, går på högvarv, alla fyller år, vill ses, allt ska göras klart. Och så blommar körsbärsträden plötsligt i Kungsträdgården – redan, förra året hände det först den 8 maj, jag minns hur jag stod och tittade på de sköra, skära små blomstren tillsammans med ett hav av människor innan jag gick till English Bookshop för att hålla bokcirkel om ”Tell the Wolves I’m Home” – och jag tänker mer än någonsin att det kanske är bra att ha dessa faser då livet, det mörka och det ljusa, är sig självt nog. Lite har jag ändå läst, och än mer kommer jag att läsa, oroa er inte. Till exempel har jag på allvar börjat plöja mitt Edgarurval som ska redovisas i början av maj. Sedan är jag vanvettigt sugen på flera nyutgivna svenska romaner, kanske allra mest Gertrud Hellbrands ”Veterinären” och Elin Boardys ”Mary Jones historia”. Sedan vill jag läsa Moa Herngren (”Hon hette Jennie”) och Josefine Linden  (”Tiden går så långsamt när man tittar på den”) och, fast jag inte är ett fan av podden, Sigge Eklunds nya roman ”In i labyrinten”. Ja, det var länge sedan jag hittade så många svenska romantitlar i utgivningen!

Vad läser ni i april? Vad vill ni läsa framöver?

Read Full Post »

Blogg… 34?

Och så plötsligt gick luften ur mig och det GICK bara inte att skriva ett inlägg på beställning. Hejdå, #blogg100, det var kul medan det varade, men nu blir det normalbloggande här på Dark Places igen. Normalbloggande som i att skriva när andan faller på. Dock: en tredjedel är inte illa, och det har varit kul att testa nya uttryck och inläggstyper. Att jag valde att avsluta på inlägg 34 är möjligen lite symboliskt – just så många år fyller jag om några veckor. Överväger att testa igen nästa år, vem vet, då kanske jag håller ut längre?

Read Full Post »

Older Posts »