Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for maj, 2014

Sommarläsning

image

Insikt: HÖG tid att börja styra upp årets sommarläsningsplanering. Återkommer snarast!

Annonser

Read Full Post »

jaktlycka

Har sträckläst en fantastisk novellsamling (Anna-Karin Palms ”Jaktlycka”) och gråtit en skvätt, fast egentligen mest hänförts, över hur nära, exakt och vackert Palm skriver om kvinnokroppen. Den unga, gamla, objektifierade, bortglömda, sköra, trötta, kåta. All skit och spott den får ta, men också styrkan som finns däri. Så genialiskt formulerat. Den avslutande novellen, om en åttioårig kvinna som älskar med sin nittioårige (!) make för vad som förmodligen är sista gången, är omöjlig att läsa utan att börja grina. I dare you! Nu blir det witty chicklit i form av Mhairi McFarlanes ”You Had Me at Hello” och sedan Rebecca James ”Sweet Damage” (kunde inte lägga ifrån mig ”Beautiful Malice”). So long, världen, vi ses på måndag!

Read Full Post »

Vi har alla sett henne, men ingen vill vara henne: den ensamma kvinnan i baren som sminkat sig i lite för bjärta färger, druckit lite för många sötsliskiga drinkar och utstrålar lika mycket desperation som ensamhet och oförlöst längtan. Fast ändå, bär vi inte alla en liten del av henne med oss? Är vi inte alla egentligen rädda för att – nu eller ett par rynkor och en ogenomtänkt hårdblondering senare – bli bottenlöst ensamma och pinsamma i en destruktiv, planlös längtan efter något, NÅGON, som ska ta oss bort från oss själva? Vad händer när man mitt i livet låter sig sugas upp av denna längtan, detta begär?

I Christine Falkenlands nya roman ”Spjärna mot udden” heter kvinnan Eva och lever i självvald exil på spanska solkusten. Under långa, heta nätter vandrar hon längs gatorna, barerna och stränderna insvept i en konstruerad, överdriven kvinnlighet i jakt efter något outsägligt, Någonting annat. Någon annan än”.

Väldigt mycket i ”Spjärna mot udden” känns igen från Falkenlands författarskap i stort. Äcklet och begäret, detta tveeggade svärd. Kroppsligheten som det inte går att värja sig från. Föraktet, vältrandet, bortom nåd eller på väg dit. Köttets lust och själens obotliga ensamhet. Minnet av Bohusläns skrovliga klippor och grådis i solkustens gassande värme. Det är så lätt att som mångårig Falkenlandläsare låta sig dras med, suggereras in i ett – faktiskt eller självupplevt – associativt lapptäcke av gamla texter som förskönar och förhöjer ett i sig rätt oansenligt verk. För grejen är att Falkenland kan bättre än så här. Det här är inte en ny ”Öde”, eller ens ”Sfinx”; därtill känns ”Spjärna mot udden” för löst sammanhållen. Vag, nästan, trots det som borrar sig fast och spjärnar mot. Här finns naturligtvis – naturligtvis – fantastiska poetiska formuleringar som bränner till, särskilt när Falkenlands knivskarpa lyriska precision gifter sig med det associativa. Till exempel blir jag jättelycklig när helt plötsligt meningen ”Vågar jag äta en persika?” dyker upp. Alla sätt man kan få in ”The Love Song of J. Alfred Prufrock”, min älsklingsdikt av T.S. Eliot, bör premieras, särskilt när det görs så här snyggt. Helhetsintrycket blir dock förvånansvärt blekt. Så mycket förblir outforskat, jag väntar på en vändning som aldrig kommer och, ja, jag blir lite besviken. I was looking for a new Christine Falkenland novel and then I found a new Christine Falkenland novel and heaven knows I’m miserable now… Nej, det var att ta i. Nöjd är jag dock inte, för jag vet ju vilka höjder hon kan nå när allt klaffar.

Egentligen har Falkenland oerhört mycket att säga om iscensättandet av den kvinnliga sexualiteten, om begär, normbrott och ensamhet. Jag önskar bara att hon vågat dröja kvar vid det längre. Kanske är det dags för Christine Falkenland att helt och fullt återgå till lyriken? För mig är det i de lösryckta, lyriskt betonade fraserna och falkenlandskt suggestiva stämningarna som ”Spjärna mot udden” fungerar. Som litterär helhet fungerar den sämre, men jag vill ändå vidhålla att en ljummen Christine Falkenland är så fan mycket hetare än det mesta annat man kan hitta i den svenska nutidslitteraturen. Eller så är det bara jag som förblir hopplöst fangirlig, trots allt.

Read Full Post »

Sommarenkät

Via Johanna Ö hittade jag en fin liten sommarenkät som jag tror att jag besvarat under Bokhoratiden. Här kommer mina 2014-svar:

1. Vilka 5 böcker bara MÅSTE hinna läsas i sommar?

 
”The Secret Place” av Tana French
”Veterinären” av Gertrud Hellbrand
”All Fall Down” av Jennifer Weiner
”Animals” av Emma Jane Unsworth
”Life after Life” av Kate Atkinson
 
2. Vilken bok är du egentligen inte så sugen på men känner att det är dags att ta tag i?
 
Min planerade Edgar Awards-läsning kom av sig lite under den grymmaste månaden och därefter har jag känt mig märkligt osugen på spänningslitteratur. Vill hellre läsa romaner, dirty chick lit och memoarer just nu. Nu när jag tänker på det brukar min läsning börja luta mer åt fiction än crime när sommaren närmar sig. Orka vara konformist, liksom. (Jag är så avante garde.)
 
3. Var är bästa stället att läsa i sommar?
 
På vår altan, medan barnen leker glatt (och tyst) på studsmattan.
 
4. Handen på hjärtat, var tror du att du faktiskt kommer att läsa någonstans?
 
I bilen, till och från utflykter medan ungarna skriker i baksätet. Och så förhoppningsvis lite på altanen också.
 
5. Vilken bok tror du kommer bli sommarens bästa?
 
Har höga förhoppningar på Atkinson, inte minst då jag låtit den vänta ett bra tag.
 
6. Vilken bok borde ALLA läsa i sommar?
 
”The First Verse” av Barry McCrea. Litteratur som knark, vägledare och förgörare; akaporr i Trinity möter mörka gaybarer i centrala Dublin. Älskade. Alla som läst ”The Secret History” borde läsa.
 
7. Strand eller hängmatta?
 
 Strand. Blir så vingligt med hängmatta, tycker jag. (LÄSER någon verkligen i hängmattan?! Jag har undrat. Länge.)
 
8. Deckare eller roman?
 
Om jag måste välja: roman.
 
9. Favoritgenre?
 
Möjligen i polemik med föregående svaret: mörka litterära thrillers.

image

Här läser jag Gun-Britt Sundströms ”Maken” i en solstol på landet sommaren 2008. Ett fint läsminne, hoppas på fler i sommar.

Read Full Post »

Donna igen

Litet PS: Här kan ni läsa Donna Tartts djupt läsvärda essä om hennes kortlivade karriär som cheerleader, ursprungligen publicerad i Harper’s Magazine 1994, som nämndes kort under gårdagens samtal.

Read Full Post »

Donna!

Finaste ögonblicket från gårdagskvällens Internationell Författarscen med Donna Tartt: när hon berättade om hur hon för trettio år sedan, nyanländ till Bennington, skrev i sin dagbok:

Today I met Bret, a boy with red hair.

Hur hon i höstas, när det gått trettio år, skickade en kopia/läste upp (minns inte riktigt) dagboksanteckningen för Bret Easton Ellis. Alltså..!

Annat jag tar med mig från kvällen: förnyad respekt för Donna Tartts knivskarpa page (här finns en fantastiskt underhållande text om den arma frisör som råkar göra illa Donna Tartt med saxen), ett akut sug att läsa om ”The Great Gatsby” i sommar. Och så skrev jag upp Nathaniel Hawthornes ”Young Goodman Brown” på min episka att läsa-lista efter att Tartt talat om den som en av de mest omistliga böckerna från 1800-talet (och hon kan ju sitt litterära 1800-tal, milt sagt).

Stod inte i signeringskön denna gång men minns gärna hur det var 2003, då en ung och oförstörd (nåja) Helena till sist vågade sig fram och fick en signerad bok och en komplimang. Reader, meet author. Läsfåtöljseskapism i all ära, men ibland är det rätt fint, ändå.

Den som tänkt sig en jublande Tarttselfie fick snabbt tänka om; som vanligt var det strikt fotoförbud som gällde. Uppenbarligen vill Donna Tartt kontrollera bilden av sig själv, inte helt olikt Prince. Uppfriskande i dessa dokumentationshetsande tider, kan jag inte låta bli att tycka. Hon gjorde dock oss constant readers en fin tjänst genom att se exakt ut som vi föreställt oss henne. Älskar författare som är konsekventa i sin framtoning.

Tartt Donna Tartt, author of "The Goldfinch."

Konsekvent awesome.

Read Full Post »

Fredagscitatet

image

Detta kan vara det vackraste, och sannaste, jag läst på länge. Dags att läsa om Steinbeck, tror jag.

Read Full Post »

Older Posts »