En dag av glada barn som drar Bellmanhistorier tills de nästan kissar på sig, och så framåt kvällningen en soffa där man får sträckläsa ”40 Constant Reader” (gud vad jag har saknat att läsa Linda Skugge, inser jag) medan katten spinner och man kommer på att nya SJ Bolton snart borde nå en. En sådan dag, att trycka upp i ansiktet på det som skaver, är grått och motigt (det som också kallas livet, ibland, men inte alltid, tack och lov). Då är det lätt att känna sig så här:
PS: Har fått mitt läsflow tillbaka och skyller helt och hållet på en fantastisk akaporrroman i Dublinmiljö. Mer om den senare!
Dark Places 
Kommentera