Detta tyckte jag var intressant (uppenbarligen intressant nog för att kravla ur bloggdvalan): i inledningen till sin kommande roman ”Leaving Time” ber Jodi Picoult läsaren att inte avslöja slutet i sociala medier och recensioner. Som författare, och i viss mån läsare, förstår jag vad hon menar. Har man, som Picoult har för vana, lagt ner mycket tid och möda på ett oväntat slut vill man inte att det ska avslöjas för presumtiva läsare då vändningen, kan man anta, är en del av läsupplevelsen. Samtidigt: bör verkligen författare diktera hur läsaren – och i det här fallet, då det rör sig om ett recensionsexemplar, även kritikern – ska uttrycka sig kring hennes verk? Jag tycker det känns sådär, faktiskt. Milt sagt. Själv brukar jag vara försiktig med spoilers i mina recensioner. Inte för att jag nödvändigtvis anser att för mycket vetskap om intrigen förstör läsupplevelsen – team Språk & Stämning, ni vet – men utifrån något slags hederskodex gentemot mina läsare som kanske är av en annan uppfattning. Sedan kan jag tycka att det är en utmaning att skriva givande om en bok utan att avslöja för mycket. En skrivövning i det antydda men aldrig direkt uttalade, samtidigt som det dunkelt sagda är det dunkelt tänkta oundvikligen ekar i bakhuvudet. Men jag skulle aldrig avslöja stora händelser och vändningar för sakens skull, så som jag upplever att vissa recensenter gör. Det stavas R-E-S-P-E-K-T.
Så ja, jag förstår vad Jodi Picoult menar. Likväl får jag en lite dålig smak i munnen av meddelandet som på ytan andas förtroliga hemlighetsutbyten på pyjamaspartyn. Men precis som där, i det sockerstinna mörkret när de flesta somnat och allt, tycks det, kan sägas: strax under ytan, ett outtalat hot. Om du berättar tänker jag inte vara din kompis längre.
Jag kan tänka mig att detta funkar bättre för en oförblommerat kommersiell författare som Picoult, som dessutom gjort en poäng av att ha ett till synes nära, nästan lite puttenuttigt, förhållande till sina läsare, inte minst via sociala medier. Men vad hade hänt om Joyce Carol Oates kom med liknande krav? Claire Messud? Donna Tartt? Jag inbillar mig att det skulle orsaka viss rabalder på kultursidorna medan detta, liksom Picoults författarskap i stort, kommer att passera relativt obemärkt utanför bokbloggosfären. Enda gången Jodi Picoult får vara med och leka i amerikansk gammelmedia är när hon och Jennifer Weiner påtalat hur tyst det är om kvinnliga kommersiella författare i den traditionella litteraturbevakningen. Då målas hon nästan undantagslöst upp som gnällig och otacksam; räcker det inte att hon säljer multum och att hennes böcker filmatiseras med Cameron Diaz i huvudrollen? (För övrigt en omständighet som hon delar med Weiner.) Vill hon ha recensioner också? Respekt, rentav? The horror! Jag gillar ju Picoults lättsmälta men moraliskt intressanta bladvändare och hejar nästan alltid på the underdog, men är Picoult verkligen i underläge här?
Kanske är ”spoilers undanbedes”-brasklappen helt enkelt ett PR-trick. Som sådant får det nog anses vara relativt lyckat: jag är nu väldigt nyfiken på den utlovade twisten i ”Leaving Time” och kommer definitivt att läsa boken. Men gud nåde mig om jag avslöjar för mycket…!
Hur tänker ni kring detta?
(Jag har ett väldokumenterat kluvet förhållande till Jodi Picoults författarskap.)
Dark Places 